Tjejmilen anno 2010

Den sötaste lilla väckarklockan i världen (läs: min dotter) väckte mig i lagom tid för att jag skulle hinna fixa allt innan avfärd vid åtta. Klä sig, äta frukost och packa det sista.

Jag åkte i tid, men jag blev försenad av att jag glömde mina bananer. Gjorde ett snabbstopp på ett köpcentrum och rättade till fadäsen. När jag hade kommit till Norrköping så kom jag på att jag inte kommit ihåg att ta med pulsklockan. Då blev jag arg på mig själv, vill ju ha någorlunda koll på tempot liksom. Men men det fanns inte så mycket att göra åt det.

Hörde på radion att en lastbil blockerade vägen i Nyköping, och då trodde jag att jag skulle bli riktigt försenad. Men det gick ovanligt smidigt att ta sig förbi. Kanske för att det var söndag morgon och att det inte är så mycket trafik vid den tidpunkten.

Men jag kom fram i tid och jag hämtade min nummerlapp. Jag hade massor med tid innan startskottet skulle avfyras. Fixade med min utrustning, velade om jag skulle ha min finklocka på mig eller inte och sörplade i mig det sista vattnet ur vattenflaskan.

Så stod jag där i första startgruppen, solen sken och jag stod och hoppade i otakt för att värma upp musklerna. När jag tittade mig omkring så var jag nog den enda som bar t-shirt och shorts. Man ska visst ha funktionströja och löpartights för att smälta in i massan.

Jag var nog inte tillräckligt laddad detta året. Visst, jag hängde med i ett bra tempo i början eftersom jag hade många att "ta häng" på, men det viktigaste saknades. Viljan och orken att peppa mig själv mentalt genom loppet. Jag tog mig igenom, men jag tillät mig själv att gå lite för mycket, tyvärr.

Men jag tog mig i mål och jag gjorde en bra spurt. Alla jag pratat med tycker att jag ska vara nöjd med min tid på 56 min och ett antal sekunder. Men jag vet att jag kan pressa mig mer bara huvudet vill vara med.

Vid massagen fick jag två karlar som knådade. Bra! sa jag högt till dem. Då kan ni ta i ordentligt. -Javisst det ska vi göra, sa dem. Men det var dessvärre bara en som höll vad han lovade. Så mina ben blev bara halvt masserade. Ordentligt på ena benets baksida och lika ordentligt på andra benets framsida.

Träffade en kompis efteråt, det var trevligt. Hon hade startat i fjärde startgruppen och hon var mycket missnöjd med alla som gick och att det var trångt så hon fick kryssa sig fram. Men hon var nöjd med tiden hon fick i alla fall.

För att göra en nyttig handling (motionera) onyttig så blev det en sväng förbi drive thru på vägen hem. -Ett meal, tack!... och så är jag med i klubben. -Det fixar jag! Blev svaret. När jag åkte därifrån så hade jag i och för sig fått den mat jag beställde, men jag fick inget sugrör till drycken. Så istället för att få en förmån så blev jag av med en "rättighet". Men det var ju naturligtvis inte avsiktligt, så jag är inte bitter.

Resan hem gick fortare än väntat. Inte i den meningen att jag körde för fort men att resor från nånting och hem brukar kännas långa och tråkiga. Det var skönt att komma hem, inte minst för att jag trodde att mina njurar skulle explodera för att jag var så kissnödig.