Sthlm Trail Run 2018

Nu har jag sprungit ett lopp igen, eller som det står i en barnbok jag läser för barnen ibland, "loppat ett lopp".

Igår 5/5 var det första delen i Sthlm Challenge nämligen Sthlm Trail Run på Norra Djurgården. Senaste gången jag sprang trail var i november, efter det fick jag lunginflammation. Fast det var inget jag tänkte på igår. Ni funderade jag mest på vilka skor jag skulle springa i; de jag tränat i eller de som är gjorda för traillöpning. Valet föll på de sist nämnda. Jag hade ingen aning om hur terrängen såg ut.

Vi packade in oss i bilen strax före 8 och åkte norrut. Det var inte svårt att hitta och parkering hade vi inga problem med. Vi kom fram lagom i tid för att hämta nummerlapp, stå i toakö och lämna in väska. Vädret var fantastiskt, sol och 17 grader, rena sommaren. Förberedelserna har inte varit lika fantastiska som ni vet.

Dags för start. Jag brukar nästan alltid fega och ställa mig långt bak i startfältet. Idag gjorde jag inte det och det var ett bra drag. Starten gick och en grön orm sprang iväg. Som vanligt öppnade jag för snabbt. Det gör jag i stort sett i alla lopp. Jag är väl ivrig att äntligen får ge mig iväg?

De första kilometrarna gick fint att springa över stock och sten. Valet av skor var helt rätt. Och att starta tidig var bra för det var nämligen inte så trångt ute i spåret. Jag sprang aldrig ensam men jag behövde inte trängas i bredd på de smala stigarna. Men vid tre sprungna kilometer kom så skavsåret under foten...alldeles för tidigt. Hur skulle jag fixa resten nu?

Jag sprang på men strax efter hade jag skavsår under båda fötterna. Jag försökte med alla medel ignorera skadan och fortsatte. Det var en tuffare bana än jag trodde och jag tyckte de gick långsamt att springa. Efter fem kilometer tror jag att jag gick i alla uppförsbackar. Jag gick definitivt upp för Fiskartorpets slalombacken. Hujeda mig vad brant och lång den var med fem kilometer sprungna och skav under fötterna. Nåja, nedförsbackarna gick desto snabbare. I love nedförsbackar, det är bara att släppa på och lita på reflexerna, bromsa är alldeles för energikrävande. Den tid jag förlorar i uppförsbackarna måste jag ju ta igen i utförslöporna.

Jag tror att banan var vacker, jag skymtade vatten, typ nån sjö, och jag såg massor av fina vitsippor i den ljusgröna skogen. Men mest såg jag marken; stenar, gräs, lera, rötter, fallna träd med mera. Jag hade full fokus på att sätta fötterna rätt och inte skada mig. Det hade inte vara bra att dra på sig en stukning eller liknande så här nära Göteborgsvarvet. Men jag kände också härliga dofter bland annat av vårliga vitsipporna och den oljade träbron. Mmm, den luktade som en gammal antik träbåt.

Så uppenbarades målet, äntligen. Tio kilometer är ingen lång löprunda för mig nuförtiden men då löper jag på asfalt, utan backar. Nu var jag ganska sliten. Tack vare min goda vän och hennes pepp höll jag humöret uppe och lufsade in i målrakan. (Ingen spurt pga skavsåren) Där stod mina föräldrar och hejade. Det var överraskade och mycket roligt. Mycket glädje över den supporten. Jag brukar oftast åka ensam på mina sportsliga äventyr.

Så fick jag min medalj, proteinsnacks, proteinbar och en proteindryck med kaffesmak. Den där kaffedrycken gav jag snabbt bort till min mor det andra ätbara åt jag upp.

Tiden det tog att ta sig runt var jag först inte så nöjd med. Jisses det tog ju över en timme. Men när jag sedan tittar i resultatlistan så kom jag in på 152:a plats av 927. Helt sjukt bra. Jag är en vanlig motionär men att placera sig på den första fjärdedelen av deltagare anser jag vara riktigt bra.

Nästa lopp i Sthlm Challenge: Sthlm 10 den 14 juni.
Nästa lopp: Vårruset. Jag springa med dottern i hennes takt och tempo.