Det som inte dödar det härdar... eller hur det var...
Efter gårdagens grundliga undersökning efter fel och brister på hjärta och lungor men att de ingenting fann, kunde man ju tro att jag skulle ta det lite lugnt ett tag. Och det hade jag nog gjort om det inte var så att jag hade anmält mig till det trevliga trailloppet i Kvarsebo.
Ja, eftersom läkarna inte hittade något akut som direkt kunde vara farligt för hälsan då var det väl bara att köra på liksom!? Så det gjorde jag.
Upp i ottan. Fast vi fick ju en extra timme tack vare tidsomställningen till normaltid. Tyvärr var barnen inte lika alerta på att passa tiden som en annan.
Dagens lärdom: Ta höjd med en extra halvtimme+ om barnen ska med.
Jag hade tidigt annonserat när vi var tvungna för att jag skulle hinna. När tiden för avfärd kom så var ena barnen knappt påklädd. Det andra gjorde helt irrelevanta saker, ja grejer som inte är förberedelse för att ge sig av. Därför åkte vi för sent och jag kom instressande till Klintvallen med endast 10 min till start. Då skulle jag hinna hämta nummerlapp, gå på toa samt preppa div attiraljer som vätska i löparvästen.
Jag tog en selfie vid starten, låtsades att allt var bra och hörde att var 30 sekunder till start. Hujeda mig.
Startade mitt gruppen och lunkade iväg i makligt tempo. Men det är märkligt, när det finns en nummerlapp och andra att jaga, då är det helt omöjligt att inte öka tempot.
De första två kilometerna gick väl okej, sen började det bli jobbigare med andningen. Men jag visste att det inte var farligt. Jag fortsatte således. Sen kändes det okej igen efter ytterligare nån kilometer. Så hade jag iof gått upp för branterna, vilket nog drog ner pulsen behövligt.
Sen återkom skitandningen, blev bra, blev jobbigt om vartannat. Vid omkring 6 km och in i mål var det hemskt. Stackars medlöpare som behövde lyssna på det.
Jag har sprungit detta lopp flera gånger förut men aldrig sprungit fel. Idag sprang jag fel två gånger. Jag hade helt enkelt inte heller huvudet med mig idag. Nåja, sträckan blev densamma men jag sprang mindre trail än de andra.
De som jag hade framför mig före jag sprang fel sprang sedan om mig ändå, så ordningen var ändå densamma.
Men jag klarade det. Jag kom i mål. Dog inte en enda gång på vägen. Jag kände mig dock inte stark och frisk i mål.
Låg och flåsade en stund på gräsmattan innan jag flåsade till omklädningsrummet.
Man kan se på bilden att jag inte mår helt bra. Detta var på väg till omklädningsrummet.
Såhär på kvällen flåsar jag inte längre men det bränner i bröstet, ibland ilar det och ibland känns det helt normalt.
Nästa lopp blir New York City Marathon, om en vecka. Jag kommer överleva det loppet också. Det gör kanske lite ont på vägen och efteråt men jag kommer överleva.
Pain is temporary, glory is forever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar