Läkaren från akutmottagningen ringde, som utlovat, för uppföljning. De hade konsulterat neurologen och allt skylls på Rixathonet i detta fall. Man kunde fundera på min medicinering av Graves också, men eftersom alla värden var helt i sin ordning där, så då blev Rixathonet mer misstänkt. Enligt neurologen var det kända biverkningar, men vanligen direkt vid infusion istf så lång efter (enligt vad jag har läst på diverse vårdsidor). Enligt dem kunde det ta tid att bli av med men är inget farligt. Nu får neurologen fundera på hur vi gör vid nästa infusion om sex månader.
Det var också som de slutsatser jag drog när jag skickades hem. Det som inte dödar det härdar...typ. Det kan man dock inte som lekman veta. Jag är glad att ha fått detta utrett eftersom att leva i ovisshet och kanske kollapsa i USA hade känts mycket olustigt. Det räcker med de erfarenheter jag har efter mitt första maraton 2018. Sjukvården tar väl hand om mig men jag önskar att det inte var så ofta.Jag fick inga restriktioner och att åka för att springa New York City Marathon sa de ja till, men jag ska lyssna på min kropp och inte överprestera. Det kan göra lite ont och vara lite jobbigt men det är inget som dödar mig och det borde inte bli värre.
Blir det nya värre symptom =ny kontakt, FRAMFÖRALLT om jag får nån infektion. Frågade specifikt vart jag skulle vända mig, om det var vårdcentralen eller akuten. Svaret blev akuten.
Over and out. Nu ska jag packa. America here I come!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar