Vätternrundan 2021 - race report

3-4/9 -21 

 Seriöst! Man ska inte ha cykellopp på hösten. Det var utan tvekan det vidrigaste lopp jag varit med om.

Motala/Start - Ödeshög

 Även detta år hittade jag någon i starten att slå följe med. En herre, som hette Conny, med några års längre livserfarenhet än jag. Tror han sa att detta var hans första Vätternrundan (VR). När klockan slog 19:37 på fredagskvällen startade vi vår resa runt sjön. 

 Hade en föraning om att det skulle bli kallt och hade därför klätt mig i långa byxor över mina cykelbyxor och mina skidvantar istf cykelvantar. Hade dock klätt mig för lite på överkroppen så jag frös ändå som ett as.

 Denna dag var det fint väder så det var en fantastisk vacker solnedgång att titta på.

 När man startar på fredagskvällen får man uppleva glada hejande människor i både på väg ner till och i Vadstena. Mellan Vadstena och Ödeshög är det däremot folktomt. Väl framme i Ödeshög är det dock fest vid depån. 

 Ödeshög: In i depå kl. 21:54. Ut ur depå kl. 22:03.

Ödeshög - Ölmstad 

 Efter planerat stopp och energiintag och man ger sig iväg igen kan man räkna med en ensam resa ner till Jönköping... såvida man inte är proffsig och cyklar i klunga. Jag är inte proffsig. Av någon anledning så hade vi bara sporadiskt sällskap ner till Jönköping. Jag minns det som mest ensamt och mörkt.

 Det var mörkt, mycket mörkt och kallt hela vägen ner. Vanligtvis är det en ljus junikväll och man ser skogen samt lite ljus mellan träden, så var det inte i september. Nu var det som sagt mörkt. Ljuskäglan från cykellyset lyste förvisso upp, men egentligen bara framför en. Detta gjorde att man tappade typ alla referenser och det fanns just inget att titta på. Astrist. Faktiskt ännu tråkigare än ett vanligt tråkigt år.

 Passerade Grännas kullerstensgata runt klockan 23:25. Jag avskyr att cykla på kullerstensgatan. Mina händer mår inte bra av de vibrationer som blir av cykling på vanlig asfalt. Då kan ni fundera hur kullersten blir. I övrigt är det mysigt att cykla genom Gränna. Här finns en och annan nattflanör på hemväg från någon fest eller uteställe.

 Efter Gränna siktar man på depå Ölmstad. Varierad väg med backar och svängar. Kändes trixigare i mörkret. Fanns inte heller något att titta på.

 Ölmstad: In kl. 00:18. Ut kl. 00:30.

Ölmstad - Jönköping 

 Resan mellan Ölmstad och Jönköping minns jag inte så mycket av mer än att frös massor.

 Väl nere i Jönköping fick jag svaret på varför jag frös. Termometern stod på minusgrader (-1°C). Inte typsikt för VR, som brukar cyklas i början av juni.

 Anlände halv två på natten och tog mig snabbt in i mattältet med hopp om lite värme. Det var fel. Det enda som var varmt var maten och sällskapet, som jag av en slump stötte på redan på cykelparkeringen. Satt mitt i natten och åt välbehövliga köttbullar med potatismos och frös i kopiösa mängder om ffa överkroppen.

 Vi satt och diskuterade kölden och våra kläder. Sällskapet bestämde sig för att köpa sig en extra jacka. En stund senare meddelade han dock att han skulle bryta. Han frös för mycket. Jo, han hade lite tunnare klädsel än jag och tunna cykelvantar. Trots mina något tjockare kläder frös jag också, men jag hade inga planer på att bryta. Detta lopp gällde så mycket. Detta lopp fick nämligen, pga pandemin, räknas dubbelt i En Svensk Klassiker. Kommer jag i mål lyckas jag mao att slutföra två klassiker samtidigt. Bara att gilla läget och trampa vidare. 

 Jönköping In kl. 01:38. Ut kl. 02:10.

Jönköping - Bankeryd

 Kylan var hemsk. Uppförsbackarna var hemska. Mörkret var inte lika mörkt och hemskt denna bit tack vare gatlyktor och bebyggelse.

 En tredjedel avklarat men knäna hade nästan gett upp. De gjorde ont. Försökte lätta på det onda genom att gå i uppförsbacken efter Jkpg. Det var skönt trots obekväma promenadskor. Unnade mig också ett  kortare stopp/ paus mitt i backen (3 min). Hade ju ingen tid att passa direkt. Inga tider som behövde slås etc. Jag skulle ju bara ta mig igenom loppet. Som jag tidigare skrivit så gällde ju detta loppet två fullföljda klassiker för mig.

 Bankeryd in kl. 02:41. Ut kl. 02:44.

(1937:: 7,04-7,07)

Bankeryd - Fagerhult

 Minneslucka. Trött och ont i knäna, gissar jag av anteckningar före och efter. Stannade ändå 25 min i depå Fagerhult undra vad jag gjorde?

(19:37:: 8:40 - 9:05)

Fagerhult In kl. 04:17. Ut kl. 04:42.

Fagerhult - Hjo

 Gick in i mattältet och åt min lasange. Försökte både värma mig och motivera mig själv att inte ta så långt stopp här. Men det var inte lätt. Mycket skönare att sitta på en bänk som inte vibrerar än den fjuttiga hårda sadeln. Stoppet blev ganska långt för jag är trött när jag kommer till Hjo. Medan jag åt och försökte övertala mig själv att fortsätta  började solen gå upp. (Kl 06:09)

(1937:: 11:28 - 12:52)

Hjo In kl. 06:05. Ut kl. 07:29.

Hjo - Karlsborg

 Efter Hjo var det som sagt ljust igen. Det var en magnifik soluppgång. Något att titta på istället för asfalt. Annars händer inget spännande. Västra sidan av sjön är tråkig att cykla.

 Väl i Karlsborg blev det fika och energiintag. Försökte värma mig i solen en stund sedan sökte jag upp massagen. Knäna var i uselt skick. De hjälpte mig med stödförband och där och då kändes det bra. När jag väl började trampa gjorde det ingen skillnad. De värmde iaf knäna lite, vilket borde vara bra för cirkulationen.

(1937:: 14,53 - 15,22 )

 Karlsborg In kl. 09:30. Ut kl. 09:59.

Karlsborg - Boviken

 Minns inte att det hände något särskilt här. Fortfarande på tråkiga västra sidan och redigt less på landsvägscykling.

 I depån blev det banan och toabesök.

(1937::16,55 - 17,08)

 Boviken In kl. 12:32. Ut kl. 12:45

Boviken - Askersund

 Den nya bansträckning tog oss in i Askersund där de lagt en depå. (Förr depå  Hammarsundet.) På torget var det mycket folk och feststämning. Det livade upp. Där ville jag stanna kvar istället för att cykla vidare.  Grabbade ett gäng kanelgifflar och minimuffins och trampade iväg ändå. Lite lättare att motivera sig att cykla nu när det var dag.

(1937:: 19:13 - 1930)

 Askersund In kl. 14:50  Ut kl. 15:07.

Askersund  - Godegård

 Både Askersund, Godegård och vägen där emellan var trevligt men jag saknade den fina utsikten vid Hammarsundet och de där goda honungsbullarna vid Hammarsundet är ändå borttaget sedan länge. De fanns bara första året jag cyklade, 2015.

  Denna nya sträcka var bilfri. Det uppskattas mycket. Varierat avsnitt, men jag minns inte så mycket av den. Med andra ord hände inget konstigt eller annorlunda. 

 Däremot var det en ny depå i Godegård. (Förr var det Medevi.) Stannade bara för att fylla min vattenflaska.

(1937:: 21,23 - 21,28)

 Godegård In kl. 17:00. Ut kl. 17:05.

Godegård - Motala/Mål

 Gillade inte att trängas med lastbilar, som det var på gamla bansträckningen, det slapp vi här. Dock kändes det evighetslångt till mål. Priset för bilfri väg är att loppet är 15 km längre. Tycker redan att  300 km är långt. Man kan tycka att 15 extra kilometer inte är någonting om man jämför med vad man redan cyklat. Så kändes det dock inte. Jag tyckte de kändes som de förlängt banan med tiotal mil. Varje extra meter var en plåga trots att jag var närmare målet än någonsin. 

 Happyride.se hade ställt upp en kamera vid Bona med 17 km kvar till mål (298 cyklade km). På bilden syns de knä"strumpor" jag fick i Karlsborg. Man kan också se att jag inte tycker om att hålla i styret med händerna. Detta pga de restsymptom jag har från ett MS-skov. Händer (och fötter) vibrerar konstant och med extra vibrationer förstärks dessa.

Klockan 17:49:26 pip! Klick!

Bild från https://happyride.se

 Men så till slut uppenbarade sig Motala i horisonten. När jag kommer till "motorvägen", som är en motortrafikled men känns som motorväg, är det härdligt att cykla igen. Målet finns på relaterbart avstånd och endorfiner sprider sig i hela  kroppen.

 Nu har jag mina klassiker. Knöt ihop säcken. I och med målgången sluförde jag både min fjärde och femte En Svensk Klassiker. Det måste vara ganska unikt att ha gjort fem klassiker men bara cyklat Vätternrundan fyra gånger. Så var reglerna och det gynnade mig som inte gillar cykelsport. Tack!

 Mål 23:05:50 kl. 18:42

 Detta var inte mitt snabbaste VR, inte ens om man räknar av den extra 1,5 milen. Men jag offrade mina knän och klarade den. (Knäna mår nog bra om några dagar.)

Min Suunto-klocka.

 Lyckades ta mig till Tord där jag sov över. Det var planerat att jag skulle cykla Tjejloppet dagen efter. Kan avslöja att så inte blev fallet utan jag omvandlade min start till en virtuell variant att ta mig an senare. Viktoria som jag skulle cykla med kunde inte heller och cykla ensam hade jag fått mi  beskärda del av redan.

 Sammanfattning:

 Det var horribelt! Så kallt att det var frysgrader. Dessutom mörkt alldeles för länge. Gillar inte att loppet är längre men föredrar bilfri väg. Nu har jag plågat mig igenom fyra VR men bärgat fem En Svensk Klassiker. Det värsta lopp jag genomfört. Det är till och med mer njutningsfullt att springa maraton.

Anteckning från min träningsdagbok:

Vätternrundan - Motala

Fredag 3 september 2021 19:37

Cykel - Tävling

Verktyg

Fy fan!
Jättemörkt jättelänge, skitkallt och längre än tidigare. -1 grad i Jönköping.

Anteckning från mitt instakonto:

I biked Vätternrundan 315k this day (and night).

🚴‍♀️

It was horrible. Too dark too long and freezing cold. It took me horrible 23 h to  bike around  that water. 

⛄😱

Magnificent sunset and sunrise thou. 

🌅

My knees broke after 1/3 of the race. Made it to the finish line anyhow. 

🤜🏼🤛🏼

Öppet Spår Söndag/ Vasaåket 90 2021 - race report

 Jag sov dåligt alla de sex timmar jag "sov". Jag var nervös över att inte komma upp i tid till buss etc. Jag var mycket opepp för att åka skidor. Det blev inte bättre för att mina pjäxor var blöta.

 Frukost intogs kl 0430. Rena sovmorgonen i jämförelse med vanliga Öppet Spår och Vasalopp. Till bussen behövde jag gå först vid 0545 eftersom den avgick strax efter 06. Hade sällskap av en trevlig tjej, sen skiljdes vi åt. Det gjorde inget eftersom jag sov i bussen upp till Vasaloppsstarten. Före vi var framme gjorde jag ett taktikbesök på toan på bussen, men misslyckades. Nästan direkt jag kom fram fick jag iaf ställa mig i kö till en bajamaja för att slutföra "ärendet".

Starten -Smågan
 Det var tomt och konstigt på startområdet, det hade istället blivit parkering. Årets startområde hade de flyttat till Tjärnhedens idrottsplats strax ovanför. Med tanke på att vi var färre skidlöpare än vanligt så funkade det utmärkt.

 Jag som, av någon outgrundlig anledning, börjat med konceptet runstreak behövde springa en liten snutt före start. Av erfarenhet vet jag att jag INTE är sugen på att springa efter nio mils skidoåking. Så jag lunkade runt en grusplan i mina kängor(!). Det blev av förklarliga skäl minimunsträckan på 1,61 km. Sedan bytte jag till pjäxorna, drack lite och tog av mig mina övedragskläder. Även i detta lopp var det fri start inom ett tidsintervall. Jag hade blivit tilldelad att starta 0820-0829.

 De flesta trängde sig iväg direkt när de kom till Tjärnheden men nu var det ganska lugnt på platsen. Eftersom det inte var någon trängsel och det är tråkigt att vänta så startade jag tio minuter före mitt intervall (0810).

 Det var rena autostradan till Smågan. Jag hade ingen aning om att det var så mycket nedförslut som det faktiskt var. Normalt sett finns inga spår att åka i men nu kunde den energi man gav faktiskt riktas framåt ... och man kom framåt. Förut har det känts som att energin gått sidleds i sliriga spår. Det var jätteskönt att inte behöva hålla någon annans tempo. Man slapp åka ikapp, sakta in, byta spår eller stressa på för att någom snabbare stressar på bakifrån. Som sagt VÄLDIGT skönt och passade mig kalasbra. Tiden till Smågan blev i runda slängar en timme. Jämfört med dryga två när spåren är fulla.

Smågan - Risberg
 Trots tomma spår och fina förutsättningar ifrågasatte jag vad jag höll på med ända fram till Mångsbodarna. Efter Mångsbodarna blev jag åter motiverad för uppgiften i och med att det var fina nedförsbackar. 

 Men det började bli tungt att åka av någon okänd anledning. Jag kunde inte diagonala ens i svaga motlut utan fick staka. Till slut gled jag in i Risberg, fortfarande "ovetandes" om att det faktiskt var fästet som försvunnit. Jag löste ju uppgiften att ta mig framåt genom att saxxa och staka. Fick öva MYCKET stakning detta loppet.

 Värt att notera var att Risbergsbackarna gick galant att åka ner för. Det var förvisso upp-plogat även iår men med den stora skillnaden att man inte behövde hoppa över och parerar för fallna människor. Jag fick dessutom beröm av en åskådare när jag susade ner i felfri stil. Geronimo! :D
Jag förstår fortfarande inte varför alla plogar sig ner för backarna. Det är ju bara att stå i spåren och så följer skidorna i spåren.

Evertsberg - Oxberg
 Så nådde jag Evertsberg. Tjohoo!

I Evertsberg hade de den sedvanliga speakern, det var trevligt. Skönt med igenkänning. Fick av speakern reda på att Sverige tagit VM-guld i skidskytte sprinten. Vi hade inga nummerlappar därför åkte jag med min löparväst. I den ena vätskeblåsan hade jag sportdryck och den andra vatten. I Evertsberg hade jag druckit upp vattnet och fyllde således på den. Funderade på att stanna vid vallaboden och få på lite mer fäste men struntade i det. Vattenpåfyllning fick ta tiden i denna kontroll.

 Kämpade på uppför till Oxberg. Denna del, mellan Evertsberg och Oxberg, är faktiskt ganska jobbig. Den inkluderar bland annat Lundbäcksbackarna. Tack vare färre deltagare gick det ändå ganska bra att knata upp för den. Det gick fortfarande långsamt men man slapp brottas med andras skidor. Det fanns inga reptider iår så att bli avplockad här gick inte. Oavsett, så låg jag ungefär två timmar före den reptid som brukar vara. Detta TROTS att jag startade klockan åtta, dvs normal vasaloppsstarttid. I Oxberg får man äta av det medhavda godiset, det är tradition. Nom nom!

Hökberg - Mål/Mora
  Efter sockerintag gick färden vidare mot Hökberg med fart. Det finns många tevliga nedförsbackar dit. I Hökberg tog jag en snabb blåbärssoppa och sedan lämna in skidorna för fäste. Kändes som jag ödslade tid, men det var nödvändigt. Ville gärna i mål på nio timmar, i alla fall under tio. Utan fäste skulle det bli jobbigt. Det visade sig vara väl investerad tid. Med fäste blev det enklare att ta sig upp för "trippandes" samt att det gick att diagonala. Varför skaffade jag inte fäste tidigare?

 Ju närmare Eldris jag kom desto mer sugen blev jag på att klara en tid under 10 timmar.

 In i Eldris och ut igen lite fort. Jag åkte faktiskt igenom utan att stanna. Jag hade ju vätska med mig, dessutom var det bara 9 km kvar. Plätt lätt! Nu hade jag målvittring och jag gav nästan allt. Vila kunde jag göra sedan.

 Med 4 km kvar dog min gps-klocka. Den fick batteritorsk ... även detta år. Jag måste klura på hur jag ska lösa det. Har redan minskat uppdateringsintervallet och minskat gps-noggrannheten, plus att jag ju åkte ganska fort detta år. Hmm!?

Äntligen i mål! Yeah! Mitt femte Vasalopp var ett faktum (Även om den inte räknas in i medaljåren.) Gladare än gladast!

Sluttiden blev rekordsnabba 9 timmar 35 min och 17 sekunder. Definitivt personbästa med  den tiden. Nu hoppas jag på en start i Vasaloppet nästa år. Då firar Vasaloppet 100 år. (1922-2022.) 

Tjärnheden (start) kl 0810
Smågan (10 km) 1:12:08
Mångsbodarna (24 km) 2:38:48
Risberg (35 km) 3:43:06
Evertsberg (48 km) 5:11:39
Oxberg (62,5 km) 6:38:31
Hökberg (72 km) 7:56:50
Eldris (81,5 km) 8:54:51
Mål/Mora (90 km) 9:35:17

PS Detta är skrivet två år efter loppet, fritt från mina minnesanteckningar jag gjort i en bok.

Tjejvasan/ Vasaåket 30 2021 - race report

 Detta pandemiår är inte vasaloppet som vanliga år. Tjejvasan bytte skepnad till Vasaåket 30 med ungefär samma bansträckning. Det blev lite kortare (2,5 km) iår på grund av att starten gick vid kontroll Oxberg istället för på vanliga startområdet.

 Jag körde upp med bil redan på fredagen och åkte via en vän i Gagnef. Jag skulle hämta ett trave böcker hos henne. Väl i Mora checkades in på det hotell jag hade bokat i Mora. Det var mycket smidigt med endast 800 meter till målområdet. Den främsta anledningen till valet att bo i Mora var att ha nära tillgång till dusch. På grund av restriktioner så plockades många faciliteter bort, bl a duschmöjlighet efteråt.

Sov utomordentligt gott den natten.

Loppdag

Knatade till bussen vid målområdet, nära som sagt. Alla utrustades med munskydd och covidanpassningen var bra. Jag hann med mycket god marginal till starten. Vädret var fantastiskt; soligt och några plussgrader. Jag led inte alls i vårvärmen i väntan på min start. Det var i och och för sig 'öppen start', vilket innebar att man fick ge sig iväg när man ville, egentligen inom ett intervall. Jag väntade till fem minuter före mitt intervall och gav mig sedan iväg.

Spåren var hårda och fina så det gick verkligen undan i nedförsbackarna. Jag älskar när det är hög fart, såvida jag inte hinner ikapp någon framför i samma spår, då är det inte lika kul längre. Fick lyfta skidan i farten en gång pga en stav som låg över halva spåret där någon hade trillat.

I Hökberg blev det snabbstopp med blåbärssoppa och vatten.

Tack vare vädret var det en härlig dag att skida och allt gick fint och bra. Det fanns mycket plats i spåren för någon trängsel var det inte. 

 Trillade bara två gånger. Första vurpan hände när jag skulle saxxa runt en sväng, jag trasslade in mig i mina egna skidor på något sätt och fallet var ett faktum. Andra vurpan var visst vid bron  över till Mora Parken som jag skulle saxxa upp för. Jag var nästan stillastående och inför en fin liten hejjarklack bjöd jag på en liten vurpa. Skit händer.

Så nådde jag målet, som iår var framflyttat till Zornmuseet, glad och stolt över att ha bärgat min 3:e Tjejklassiker. Målet var mycket vackert dekorerat med kransar.

Så vandrade jag tillbaka till hotellet, på vägen plockade jag upp min medalj, som hängde vid Vasaloppets Hus. Väl på hotellet bytte jag mina genomblöta strumpor till torra, snörade på mig löparskorna och sprang till den riktiga målportalen.

Ett fint lopp trots annorlunda förutsättningar. Svårt att säga om jag åkte snabbare än tidigar år iom att loppet var 2,5 km kortare.

Oxberg (start) kl 11:15
Hökberg 0:43:43
Eldris 1:35:54
Mål/Mora 2:18:37

PS Detta är skrivet två år efter loppet, fritt från mina minnesanteckningar jag gjort i en bok

Summering 2020

År 2020 har rent globalt varit ett skitår med viruset Covid -19 som dödat många människor.

Rent personligt har 2020 dock varit ett ganska bra år, med undantag för den detaljen att jag är i så dåligt skick att jag inte kan jobba. Motsägelsefullt deluxe, jag vet. Det är konstigt men, jag är faktiskt friskare som sjuk än när jag är frisk. Eftersom jag har en allvarlig kronisk sjukdom så kommer jag ju aldrig blir frisk, men min bromsmedicin gör att jag förhoppningsvis inte blir sjukare.

Vad är det nu som varit så bra med 2020? Jo, det ska jag rada upp för er.

• Jag har gått ner 10 kilo och på så sätt fått en mer trivsam figur. Jag tycker iof att lite mer "love handles" och mage kan försvinna, allt har sin tid så det är bara att fortsätta den inslagna vägen.
Bakgrundsfakta:
Jag har sedan jag var barn alltid idrottat. Det var mycket fotboll och tennis i mitt liv, flera dagar i veckan. Så jag har ju inte varit en soffpotatis direkt. Som ni alla vet så är muskler tunga. Nu var det kanske inte bara muskler som vägde, ty jag är en sockerråtta av rang och har ätit alldeles för mycket godis under min uppväxt. Men jag har faktiskt inte vägt såhär lite sedan jag var typ 16 år. Inte ens då jag var topptränad som fotbollsspelare i 19-23 årsåldern. Då vägde jag till och med 5 kg mer än idag. Jag har aldrig varit fet men legat på gränsen till överviktig för min längd. Jag har skyllt på de där tunga musklerna. ;)

• Det årliga tandläkarbesöket blev rekordbilligt. Jag hade varken karies eller tandsten.
Bakgrundsfakta:
Ända sedan barnsben har jag ALLTID haft karies, men så har jag som sagt ätit ohälsosamt mycket godis. Jag kan bara minnas att jag en gång tidigare, på den årliga tandkontrollen, kunnat lämna med beskedet "ingen karies", jag hade dock tandsten som fick putsas bort.

• Jag lyckades med den, för mig ouppnåeliga, bedriften att springa Sub2 på ett halvmaraton.
Bakgrundsfakta:
Första gången det skedde var 12 okt 2019. Jag trodde det var en engångshändelse men under 2020 har jag faktiskt lyckats flera gånger.

• Nu när jag är sjuk är jag mindre sjuk.
Bakgrundsfakta:
Ännu en motsägelse. När jag jobbade hade jag ofta ögoninflammation. Peaken var hösten före jag blev helt sjukskriven då jag hade fyra ögoninflammation på knappt två månader. Jag behandlade ögonen med antibiotika men de kom ändå tillbaka. Nu under mina långa sjukskrivning har jag haft kanske tre-fyra på ett helt år. De läker dessutom ut snabbare än förut, dvs jag behöver inte lida så många dagar. Andra sjukdomar har jag inte heller haft.

• Slog personbästa på maratondistansen.
Nytt pb 4:36:10
Bakgrundsfakta:
Jag har aldrig haft något direkt tidsmål på maraton. Det är så långt att det räcker med att försöka ta sig helskinnad i mål.

• Slagit mitt eget distansrekord vid löpning med 5,5 mil.
Bakgrundsfakta:
Tack vare konceptet Backyard ultra, som jag blev introducerad i via TNT redan våren 2019, har jag successivt ökat mitt distansrekord. Första gången 3 varv, andra gången 5 varv och nu 8.
Jag har ännu inte maxat och vet inte hur långt jag verkligen klarar före det tar stopp på riktigt, men jag kan säga att jag redan nu klarar längre än 54 km... kroppen klarade så att säga mer, men andra saker fick mig att "gå av"/bryta vid 8 varv.

 

Lidingöloppet 30 km 2020 virtuell @Lidingö - race report

 Pandemi och därför inget riktigt Lidingöloppet iår. Istället erbjöds de som anmält sig att springa en virtuell variant, alltså på egen hand, inom ett visst datumintervall.

 Detta virtuella lopp kunde man i sin tur välja att antingen "@home", dvs springa hemma på en egen vald bana/spår med egen vald jobbighetsgrad vad avser backar etc. Eller så kunde man springa "@Lidingö", vilket innebar att man sprang Lidingöloppets tremil på just Lidingö och den riktiga banan. 

 Jag valde @Lidingö och planerade en resa dit på egen hand.

 Jag valde mitt lopp till 24/9, en torsdag, och förväntade mig att det skulle vara rätt tomt i spåret. (Hade loppet blivit av hade det gått på  lördagen 26:e.)

 Bilade upp och parkerade vid statyn på Grönsta gärde. Tänkte att det var skönt att ha bilen nära när jag väl kommit i mål. Sedan promenerade jag till Koltorps gärde för att springa mina tre mil. 

 Som väntat var det ingen trängsel, varken på vägen dit eller på plats. Väldigt tomt, nästan lite kusligt ensamt. Trots detta gladde jag mig åt att det var vackert väder denna dag, sol och 18-21°C och begränsat med vind, typ 5 m/s.

 Väl på Koltorps gärde gick jag upp på kullen och tittade ut över ett öde fält. Tog min obligatoriska selfie och bestämde mig för att ge mig iväg.

 Klockan 1301 slog jag på min sportklocka och lunkade iväg på gräset.

 Det var tur att banan var snitslad annars hade jag garanterat sprungit fel. Den som snitslat banan hade gjort ett riktigt bra jobb dessutom. Många komplimanger till den personen. 

 Det fanns ju många fördelar med att spåret var helt tomt. Bland annat fick man chansen att på riktigt se hur vacker banan faktiskt  är. Man kunde se utsikten. Under ett normalt Lidingöloppet så ser jag inget annat än typ ryggar, ben och löparskor för att undvika att springa på någon annan. Nu kunde jag, som sagt, se mig omkring på ett helt annat sätt. 

 Redan efter 4,5 kilometer gick jag. Det kändes av någon anledning inte helt hundra, men jag fortsatte ändå. Vad hade jag för val? Bilen stod på Grönsta.

 När jag passerade Kyrkviken kunde jag visualisera det jubel som vanligtvis är här. Naturligtvis var det dödligt tyst detta år. Mötte bara nån enstaka person som var ute med sin hund.

 

 Runt 11 km nådde jag en vägg. Mina magmuskler gjorde ont och jag hade problem med både värmen och andningen. Vid ca 15 eller 16 km tog mig ut i terrängen och plockade blåbär. Det blev en välbehövlig liten paus. Sedan fortsatte jag med delmålet Grönsta. 

 Där, i bilen, hade jag med mig energi och förfriskningar. Nu väntade sista milen. Trots trötthet och besvär var bryta inget alternativ denna gång heller. 

 Minns inte så mycket av sista milen mer än att jag faktiskt stannade vid skylten vid Aborrbacken och fotade. Men jag är säker på att jag svor åt den backen och den där "jävla Karin".

 Så nådde jag till slut slutrakan och eftersom jag sprungit i mål ganska många gånger på Grönsta, kunde jag nästan höra speakern och publikens sorl, fast jag var helt ensam på arenan. Trots detta fick jag samma euforiska känsla av att vara i mål.

 Efter att jag stått och pustat några minuter kom en familj på utflykt förbi. Jag frågade om de kunde hjälpa mig att ta ett foto och det gick så bra så. 

 Sedan tittade jag på klockan för att se hur det gått tidsmässigt. Förväntade mig inga stordåd i och med med både andnöd, stopp för fotografering, blåbärsplockning och att det var allmänt jobbigt. Foton stannar jag sällan för och blåbär brukar jag t ex verkligen inte plocka under detta lopp. Detta ensamlopp kändes lika jobbigt som första gången jag sprang tremilen här 2011. Jag har inte bloggat om den upplevelsen men jag vet att jag lovade mig själv att bara springa  LL30 EN gång till och det när jag skulle göra min svenska klassiker. Detta var mitt sjunde LL30. Tänk så det kan bli.

 Döm om min förvåning när jag såg att jag persade med hela 11 min 35 sek. Sluttiden blev 3:33:13.

 Nu var jag redo för en lång varm dusch. Bodde över någonstans gjorde jag inte och det fanns såklart ingen dusch på Grönsta med omnejd. Jag hade dock en slug plan. Jag tänkte mig att duscha i tennishallen på Lidingövallen. Jag är ju själv tennisspelare så jag stegade helt sonika in i tennishallen med bestämda målinriktade steg och självförtroende. Det blev alltså som jag önskade, en varm dusch ganska länge.

 

 Sedan körde jag hem.

(Bilder tillförs senare.)

Figurlöpning Frågor & Svar

Planerar du rundan i förväg?
Ja, jag gör en grovplanering och då ser jag (oftast) var jag behöver vara extra noggrann med placering och var jag ev. måste förfina för att få rätt båge. Sen blir det lite hackigt och asymmetriskt men der är ju för att gatorna ligger där de ligger och gpsklockan mäter som den gör. :)

Du måste ha roligt när du springer dina figurer?
Framförallt har jag något annat att tänka på istället för fart eller distans.

(Det var inte så roligt igår när jag sprungit färdigt och insåg att jag missade en halv bokstav. 💤 Gick hem i missmod, duschade och var besviken. Tog revansch senare på kvällen och gav mig själv "strafflängor" i betydligt snabbare takt... och så blev det en dinosaurie.  🤣)


Hur jag gör? 🤔 Först måste jag ha en idé om vad jag vill springa. Tar fram mobilen och försöker skissa om det överhuvudtaget går. Mycket prövande och allt för ofta får jag förkasta min idé för att det helt enkelt inte går att göra på den begränsade yta som finns. Hus/tomter, gator och grönområde ligger där de ligger och jag gör aldrig intrång på privat egendom... inte medvetet iaf. Sen springer jag och hoppas att det blor som jag tänkte mig. :)

Den stora utmaningen ligger egentligen inte i att springa bokstäver (ibland är det dock svårt, vissa bokstäver är svåra oxh de måste hamna på rätt plats). Utmaningen är att få plats med allt på den begränsade yta jag har att tillgå. Och visst ibland är det en utmaning att orka.

 Fundera ut en figur längre än 10 km, börja springa. Snart upptäcker du nog att fokus ligger på var du ska springa istf hur långt eller hur långt det är kvar. :)

Stockholm Marathon virtual/ Helsingborg Marathon - race report

Tidigare förtjänade medaljer fick tjänstgöra igen.

Stockholm Marathon blev virtuellt. Helsingborg Marathon blev inställt. Hade på facebook sett att ett gäng lokala entusiaster skulle springa helsingborgbanan tillsammans på den tänkta dagen för Hbg maraton. Jag tänkte mig att kombinera både Helsingborg och virtuellt Stockholm så jag hakade på.

 Engagerade mina föräldrar som hjälp att langa energi på utvalda ställen. Hade förberett olika påsar och lappar var de skulle "leverera" vilken påse. Planerade bara energistopp till andra halva av loppet, dvs 21 km till mål. Jag hade min löparväst på mig, där hade jag också stoppat i grejer bl a vätska i blåsorna. Men jag ville absolut inte springa med allt jag behövde; chips(salt), läskflaskor(socker) med mera.

 Samlingen var, som ett vanligt år, på Sundstorget vid Dunkers kulturhus. Det var ett 20-tal personer, flest män. Vi var bara två kvinnor faktiskt. Först gruppfotografering, på bra avstånd från varandra, för att föreviga "eventet".

 Passade på att ta ett foto på en av herrarnas tatuering.

 Efter foto"sessionen" gav vi oss iväg genom staden. (Startade min klocka kl 10:02.) 

 Uppför backen till Raus fick jag fina tips av en löpcoach om hur man ska springa i uppförslut. Det var inte helt lätt att implementera. Men jag tar med mig tipsen och försöker öva på det hemma.

 Jag har bara sprungit Helsingborg maraton en gång förut. Och så har jag iof sprungit första halvan en gång, i ett arrangerat provlöp. Trots detta hade jag ganska bra koll på hur bansträckningen gick, men det var ändå skönt att ha sällskap. Vi hade såklart olika löpstyrka men vi var några stycken som hade sällskap en bra bit, typ till Fredriksdal, som nästan är halvvägs.

 Av förklarliga skäl kunde vi inte springa in på Fredriksdals friluftsmuseum för att det är avgift för att komma in. Så denna dag sprang vi runt hela området istället. När jag kommit runt och till huvudentrén hade jag sprungit halvvägs 21 km. Föräldrarna stod med min energi som utlovat.

 Liten snurr runt Helsingborgs Arena och förbi Olympia sedan ner till Kärnan, 24 km var avklarade.

 Medan jag sprang på första halvan kom jag på att jag glömde min Coca cola i kylskåpet hemma.  Smsade att de skulle köpa ny att langa vid Johan Banérs gata/ Pålsjö/ Krematoriet. När jag efter 28 km kom till Pålsjö längtade kroppen efter snabbt socker och jag såg verkligen fram emot cola. Antiklimax när jag såg att föräldrarna köpt cola light, den UTAN socker. Fail! Jag ville ju inte ha cola för smaken och bubblorna liksom.  Fick trycka i mig av det andra istället, socker som inte pumpas ut i blodet lika snabbt.

 Rundade Maria Park och efter den tror jag faktiskt att jag sprang lite fel. Jag tog höger istället för vänster och direkt höger i en korsning. Felspringningen genererade inte så mycket fel, varken geografiskt eller distansmässigt, för jag kom ut på rätt spår ganska snart ändå.

 På min depå före Sofiero, missade de mig helt. Jag ville mötas vid Tinkarpsgården, på den lilla parkeringen på Dag Hammarskölds väg, då jag sprungit ca 35 km. Men när jag kom dit var det ingen där. Sprang därför vidare, stå och vänta verkade dumt. Efter några hundra meter skymtade jag deras bil, och dem, på Sofiero Gård. Men de var under förflyttan mot vägen och var mao i osynk med mig och inte alls på plats, så några förfriskningar blev det såldes inte.

 Lunkade vidare förbi Sofiero och in i Laröd för en "specialare". Originalbanan går ju senare in i Sofiero och förbi slottet men där är det, precis som på Fredriksdals friluftsmuseum, entréavgift för att komma in. För att kompensera för detta hade någon både mätt ut och markerat lite extra kringelikrokar inne i Laröd. Maratonet skulle vara ett maraton och inte kortare.

 Ser på min logg att jag stannade när jag kom förbi entrén till Sofiero, 38,7 km, men jag minns inte varför. Enligt mina lappar hade jag planerat en energikontroll där. Och kanske stod föräldrarna där, eller någon annan jag kände. Eller så knöt jag bara skosnöret?🤷‍♀️

Tinkarpsbacken är alltid skön att rulla nerför. Det är liksom slutrakan på loppet. Och den absolut sista biten går ju längs havet. Det kan knappast vara bättre än så. I love it!

 Mål! Woohoo!

 Själva mållinjen är utmärkt i asfalten men den var såklart inte så tydlig med båge som ett vanligt lopp.

 Som sig bör efter Helsingborg maraton blir det "Dopp efter lopp". Jag badade efter loppet 2019, så det är nu ett måste. En gång är ingen gång, två gånger en vana. Iår var det kallare i vattnet än det var 2019.

 Förra gången jag sprang var det nära 30 grader varmt. Då kom vi (jag och Åsa) i mål strax före 6-timmarsspärren. Idag kom jag runt på imponerande  4:36:10 (4:39:15). Det officiella resultatet skrevs av Stockholm Marathon till 4:36 medan min klocka visade 4:39, men så blev det något längre före jag stannade klockan.

 Detta skrev jag och postade på facebook:

Galet! 😱🤪😁
I mål på 4:39 (och då sprang jag dessutom 400 m för långt). Så egentligen sprang jag på 4:36:10.
Satte med andra ord personbästa på maradistansen med 39 min och personbästa på denna bansträckning med hela 1 timme och 18 minuter. 😱😎😀💪🏼
Medaljerna är från förra årets lopp. 😉
Tusen tack för support mamma Cecilia pappa Sven. 💕

 Någonstans ösregnade det visst på oss också, men överlag var det strålande fint väder. Har skrivit det i en kommentar på facebookposten.

(Har glömt en del eftersom detta skrevs ur minnet januari 2024.)

Vansbrosimningen + Tjejsimmet Home Edition 2020 - race report

 Motala simklubb ställde upp och arrangerade (läs: övervakade) så att vanligt folk kunde göra sin "home edition-simning" under kontrollerade former. (För oss som inte gärna ger oss ut att simma i öppet vatten på egen hand.) En bra idé av den som kom på det och enkelt och bra arrangerat. Det är alltid skönt att ha livräddare på plats, eller ja, någon som potentiellt kunde rädda en om olyckan var framme. Den som simmat Vansbrosimningen i Vansbro vet att det är en rigorös säkerhetapparat bakom. Det finns livräddare utplaserade på båtar, supar med mera och de står väldigt tätt på den avslutande 800(?) meter långa bryggan in i mål.

 Platsen för Motalas simning var Göta Kanal, eller möjligen Motala ström? Det var typ bakom simhallen och fotbollsarenan i Motala.

 Jag skulle simma både 3 km och 1 km (tjejloppet). Bestämde mig för att börja med 3k. Det var faktiskt ganska varmt och skönt i kanalen, typ 23 grader. Dessutom väldigt bra förhållanden med stilla vatten (jmfr: strömmar eller vågor) ingen vind eller båtar.

 Helt ensam att simma var jag inte. Det var ett litet gäng till som också skulle göra sin "home edition". Dessutom hade coachen för ungdomarna i Motala SS förlagt dagens träning till kanalen.

 Jag kämpade på med mina vändor för att få ihop mina tre kilometer. Lite avundsjuk var jag allt på alla snabba ungdomar som en efter en passerade mig om och om igen och sedan var färdiga med sin träning och gick upp ur vattnet. Men jag gav mig, som vanligt, inte utan harvade på tills jag nått mitt mål.

 Tre avklarade kilometer och jag unnade mig att vila lite på land. Ett vanligt år i Vansbro går loppen dagarna efter varandra. Nu fanns bara denna chans till övervakad simning i öppet vatten så jag behövde ju göra båda efter varandra.

 Efter nio minuters vila började jag på den återstående kilometern (Tjejsimmet). Då hade alla andra simmare simmat färdigt, både ungdomar och "vansbrosimmare". Nu var jag alltså ensam i vattnet. Som ni förstår var det ännu mer stilla i vattnet nu och det var faktiskt väldigt rofyllt och vackert.  

 Simtränaren (till ungdomarna) var schysst och stannade kvar tills jag var färdig. Men jag var inte så elak att jag låg och plaskade lite långsamt i vattnet, jag försökte alltså simma på ordentligt så att både jag och han (simtränaren) skulle få åka hem.

 När jag så äntligen gjort mina fyra kilometer fick jag faktiskt också beröm av tränaren: -Det var bra fart i dig, sa han. Sånt blir man glad av att höra. Han hjälpte mig att ta lite foton också.

 Sedan gick jag till simhallen bredvid och duschade av mig.

3k, 1:16:32

1k, 25:29

Inställt New York Marathon

Årets stora mål, New York Marathon, har inte helt oväntat ställts in på grund av riskerna med Covid-19 viruset.

Lite tråkigt men som sagt väntat. Det är i alla fall skönt att allt ställts in, för det sämsra scenariot hade varit om loppet blev av men att vi inte fick resa dit.

Nu får jag ställa om och räkna ner till 7 nov 2021 istället. Jag är ju anmäld och jag har redan lagt in en hel del pengar till researrangören.

Ej publicerat

Jag har skrivit mycket på min blogg under vintern och våren men publicerat det har jag visst inte.

Ska försöka ta mig samman att göra det för min egen skull om inte annat. Så de inlägg som publiceras från april och framåt kan vara författade redan i januari. För att få händelserna i kronologisk ordning så hittar jag på ett publiceringsdatum helt slumpmässigt.

Först ut är Varför Därför.

Min Tjejvättern 2020 - race report

 Pandemin gjorde att även Vätternrundans lopp blev virtuella och behövde göras på hemmaplan.

 Mitt femte Tjejvättern blev alltså ett virtuellt lopp - Min Tjejvättern. Jag och Viktoria, som brukar cykla tillsammans, bestämde att så göra även denna gång.

 Vi hade Viktorias trädgård som utgångspunkt, depå och mål. Totalt skulle vi cykla 100 km, så vi delade in loppet i tre olika loopar. På så sätt fick vi två depåstopp med lite vila. 

 Första loopen 40 km. Malmslätt via Rappestad/Slycke - Linköping  (Tornby) - Vreta Kloster - Ledberg - Rappestad.

 Andra loopen 40-75 km (35 km). Västerlösa- Maspelösa  - Ledberg - Rappestad.

 Tredje loopen 75-101 km (25 km) Rakered - Vikingstad kyrka- Västerlösa - Slycke -Rappestad.

När vi äntligen cyklat färdigt stod distansmätaren på 101,5 km. 

Vi startade klockan 0815 och kom i mål 5 timmar och 21 minuter senare.

Varför Därför

(Skrivet 2020-01-26)

Jag får mycket sällan kommentarer på mina inlägg här på bloggen. När jag pratar med min omgivning får jag däremot frågor som jag så gott jag kan försöker svara på. Tänkte att det kanske finns intresse att offentligt reda ut de här.

Har du andra frågor? Ställ de i en kommentar så ska jag försöka svara.

Varför tar det så långt tid innan dina lopprapporter/race report blir skrivna?

Har inte alltid ork. Läs om "the Spoon Theory" och fundera ett tag på hur många skedar du använder för olika göromål. Tänk på att en frisk människa har hur många skedar som helst medan någon med (kronisk) sjukdom har ett begränsat antal. Sedan får du fundera på hur det blir om skedarna tar slut. Jag prioriterar min familj och att överleva mig själv.

Varför tar det så långt tid innan dina lopprapporter/race report blir publicerade?

När jag väl har ett påbörjat inlägg på bloggen så är det enda jag behöver för att slutföra det ork och tid. Mina anteckningar är på inga sätt fullständiga meningar eller färdiga texter. De måste formuleras så de blir begripliga, broderas ut samt hamna i rätt ordning. Jag vill gärna ha välskrivna texter* men min uthållighet (se sista frågan) är begränsad, vilket visar sig i att jag är splittrad och inte kan fokusera lika länge som förr på en sak. Därför tar det tid att skriva och redigera. Det tar med andra ord flertalet dagar och till och med veckor att få en text som jag är nöjd med. Ska det vara bilder med tar det förmodligen ännu längre tid. Allt handlar om dagsform.

Hur kan du komma ihåg vad som hänt så lång tid efteråt?

Kort svar: Det gör jag inte. Inte detaljerna iaf.

Långt svar: Mitt minne är tyvärr inte helt som det ska vara. Dock är det inte långtidsminnet som är drabbat. Sanningen är att jag samma dag/kväll som loppet sker har skrivit ner noteringar och stödord om händelser. Dessa har jag lättåtkomligt i mobilen. Och på mest oväntade ställen, t ex i samtal med andra, poppar minnen upp och jag kan lätt fylla på dessa. När jag tycker att jag fått med allt värt att berätta om loppet fixar jag över text och stödord till bloggen.

Hur kan du orka springa/skida så långt/länge men inte jobba heltid?

Tänk om jag kunde svara exakt på det. Min hjärna är skadad på grund av den degenerativa sjukdomen MS - Multipel Skleros. Den är inte längre lika uthållig och orkar helt enkelt inte lika mycket ljud och andra stimuli som den gjorde förr. Det som gör att jag orkar (skid)löpning är just att kroppen får jobba men den trötta hjärnan behöver inte engageras något nämnvärt. Det är därför jag mår bra av den aktiviteten. Få mentala processer/kognition behöver engageras, ty dessa är massivt energikrävande. Rent fysiskt/motoriskt är jag inte sjuk (med undantag för en del skador då och då), det är som sagt min hjärna som är något defekt i vissa avseenden. I andra avseenden fungerar den utmärkt. Jag är inte dum i huvudet bara för att saker ta längre tid, så att säga.
Att springa långt är en träningssak har jag märkt.



*Är man uppvuxen i en "språkpolisig" familj så ligger det i generna att det ska vara snygg och bra svenska. På sista tiden känner jag, ledsamt nog, att jag vacklar i min språkkänsla.

Inställt pga virus

Det är lite tråkigt att ett elakartat virus, Covid-19, sprids över världen. Det får ledsamma följder i form av avlidna människor, isolering, karantän, samhällsproblem, ekonomiska bekymmer med mera.

Det får också konsekvenser i att det bestämts från regeringen att ha begränsningar i hur stora folksamlingar som tillåts. Först var det max 500 personer som tilläts, någon vecka senare blev det max 50 personer. Det är stora rekommendationer med social distansiering och om möjligt jobba hemifrån, för att minska smittspridningen.

Följden för atleter (och supportrar) är att alla evenemang och mästerskap ställs in eller flyttas. Exempelvis flyttas både årets Fotbolls-EM för herrar och Sommar OS till 2021. Dessutom måste damernas Fotbolls-EM 2021 flyttas till 2022... för att herrarna ska spela 2021...

Rent personligt så blev mina planerade lopp inställda. Inget: Varvetmilen, Göteborgsvarvet eller Tjejvättern iår. Vad beträffar Stockholm Marathon så fick det ett nytt datum i höst. Det sorgliga med det var att de valde 5 september, samma dag som Helsingborg Marathon. Jag hade planerat att delta i det även iår men så blir det alltså inte... om inte Stockholm ställs in igen (men inte Helsingborg), då omgrupperar jag skyndsamt till Skåne.

Byggplats

Jag har prioriterat bort bloggningen. Det är så mycket annat jag måste samla ork för att göra och slutföra.

Efter att ha städat soptipp nr 2, aka sonens rum, och därtill hittat samt sorterat alla playmobilpryttlar fick min man för sig att vi skulle göra desamma med Legot.

Så under den senaste veckan har hela vardagsrummsgolvet tjänstgjort som legobyggplats med samtliga legobitar utspridda på golvet.

Vasaloppet 2020 - race report

-Resa-
När vi lämnade hemmet var det snö på mark och terräng. Väl framme i Dalarna var det däremot barmark. Såg framför mig att få åka på en vit slinga genom grön terräng.

Vi installerade oss på hotellet i Rättvik, hämtade nummerlappar och hade det gott.

-Lördag (dagen före loppet)-

På lördagen gjorde jag och dottern en fin insats i Blåbärsloppet. Propagandaväder deluxe. Ypperligt tillfälle att öva spårbyte, balans och teknik. (Hade ju som bekant inte åkt skidor sedan Vasaloppet 2019).

 Efter loppet lämnade jag in skidorna för vallning. De levereras sedan till hotellet. Praktiskt!

 När jag preppade för loppet på kvällen såg jag att det börjat snöa lite grann. Mysigt, men tänkte att det nog bara skulle bli lite puder på marken.

 Hade som vanligt svårt att somna trots att jag var trött. Även om jag slappnade av så hade hjärnan svårt i och med att den hörde mellodifestivalens skval. När jag väl somnat till så kom dottern och knyckte min laddasladd till mobilen. Men till slut somnade jag visst på riktigt för kl 0220 ringde larmet och då var det bara att pallra sig upp.

-Loppdag-

När jag försiktigt tittade ut genom fönstret mitt i natten så yrde snön omkring oss. Det var alltså samma pissväder som förra året, inkl motvind. Det hade minsann inte bara blivit lite puder utan hela 15 cm nysnö.

Tvingade i mig lite frukost. Vem äter mitt i natten liksom? Tog med mig en macka i magväskan för "second breakfast". Iår hade jag sällskap till bussen av två från Täby, far och dotter. De var tacksamma över någon som "varit med förr" i rutinerna. 

Efter att bussen plockat upp folk på diverse ställen i byn styrde den mot Berga by. Dryga timmen senare var vi framme och Miss Li välkomnade oss med "Lev nu dö sen" i högtalarna på Vasaloppsstarten. 

Efter förra årets sorti i Oxberg hade jag klurat på en annan strategi, förutom att skida snabbare. Fanns det något mer jag kunde påverka och ändra för att lyckas? Att seeda upp sig i startleden hade jag redan sumpat. Och jo, jag ändrade något vid starten iår. Och jo då, en liten ändring blev det. Vad jag ändrade tänker jag inte skriva här ty den visade sig vara lyckosam. ;) 

Efter "sedvanliga" rutiner som toabesök, energipåfyllning etc. sprang jag en mile som uppvärmning för att hålla min runstreak. Efter loppet finns varken motivation eller ork för det. Viftade med i den gemensamma uppvärmningen sen gick starten och vi gled iväg. 

Starten-Smågan
I uppförsbacken rörde det på sig hela tiden. Väldigt trevlig upplevelse ty förra året stod jag mest still. Passade på att ta den numer obligatoriska bilden-i-första-backen. Ser på bilden att jag tog den rätt långt ner i backen. Jag var väl ivrig och rastlös. Medan jag grejade med telefonen, laddasladd och midjeväska fick jag en kommentar av en medåkare; att man nog var rätt rutinerad när man börjar fota när man åker skidor. Nja, jag är inte så rutinerad och så mycket skidåkning var det inte just då. ;) Tidigare år har jag till och med postat den på socialamedier medan jag stått där i kö, men det skippade jag iår. En målsättning iår var att inte ödsla massa tid på att fota längs vägen, jag prioriterade att försöka ta mig i mål och värdesatte det högre än foton.

Tog häng på sällskapet som jag åkt med från hotellet. Jädra vilken fart. Blev helt trött ganska fort men jag kämpade på fast besluten att ta mig så snabbt som möjligt till både Smågan, Mångsbodarna och Risberg, sen utifrån tidsbilden planera det fortsatta äventyret.

Det var inte helt enkelt att åka i nysnön. På väg mot Smågan trillade jag typ fyra gånger på platt underlag. Landade dock mjukt tack vare nysnön iaf.

Efter nästan 9 åkta kilometer (ca 80 km kvar) skidade jag förbi ett tv-team, men jag fattade och såg inte då att det var Clara Henry och Mattias Svahn, folkets åkande reportrar. Jag var så inne på att hålla jämna steg med mitt sällskap. På SVT ser man mig skida förbi i min gröna jacka. Jag vinkar lite till kameran. Skrolla 2:13 tim in i sändningen. "Vasloppet I Spåret med Clara Henry och Mattias Svahn". Detta tv-team startade i startled 5(!) och jag i 10.

I och med att alla rörde sig hela tiden i första backen i Sälen så kom jag till Smågan på knappa två timmar (1:49). Snabbt jämfört med förra årets 2:10. Tog en GT-tablett och blåbärssoppa men stannade inte länge i Smågan utan fortsatte ganska raskt mot nästa kontroll.

Smågan-Mångsbodarna
Pinnade på till Mångsbodarna. Ville inte äventyra ytterligare repdragning i Oxberg, eller någon annanstans.

I Mångsbodarna norpade jag en bulle och blåbärssoppa och råkade hamna i skottgluggen av en svt-kamera som filmade en åkare som blev intervjuad. Då höll jag låg profil jämfört med förra kameran då jag vinkade.

Såg senare, på svt-play (när eliten åkt 3:18 tim), att det var fina Karen som blev intervjuad. Hade jag varit lite mer uppmärksam då hade jag åkt fram och pratat med henne (efter intervjun). Vi hade jättetrevligt under Lidingöloppet då vi bodde på samma plats och åt en utsökt middag på kvällen.

Precis som i Smågan blev visiten ganska kort i kontrollen och färden fortsatte ganska kvickt.

Jag minns inte exakt var men det snöade faktiskt inte hela dagen. Det var faktiskt uppehåll. På Svts sändning såg jag att det var uppehåll i snöandet när jag var i Mångsbodarna.

Mångsbodarna-Risberg
Hade hunnit bli lite kissnödig. Typiskt, men jag kände att jag inte hade tid att stanna. Hoppades på att svettas ut vätskan så småningom. Skidåkningen flöt på. I den mån den kan flyta när man ofta måste anpassa fart efter andra. Jag har en tendens att åka ikapp men när jag krånglat mig förbi tappar jag fart för att sedan inse att jag skidar ikapp igen.

Ingen flopp i Risbergsbackarna iår. Stabilt och säkert åkte jag i en av de upp-plogade fårorna.

Risberg-Evertsberg (12 km)
Nypistat före i Evertsberg. Iår höll spåren att åka i. Rena drömföret i jämfört med tidigare. Tyvärr blir spåren fort dåliga då alla byter spår hit och dit. Med nysnö har spåren liksom inte satt sig. Men likväl upplevde jag det bättre än 2019.
Många snå backar som tar på krafterna ordentligt, men ska man i mål så är det bara att knata på.

Språkade med en medåkare, han var från Malmö. Jag försökte mig på att berätta att igår (29/2) var det minsann Malmös nationaldag. Han var trött och fattade inte, vilket var helt okej. Jag förklarade att det var skottdagen. Han skrattade till. Det var mitt bidrag till årets skämt i Vasaloppsspåret.

Evertsberg-Oxberg (15 km)
Första biten efter Evertsberg går neråt. Härligt!

I Bjönarvet/Vasslan stod skidklubbarna och peppade. Fick sportdryck och kexchoklad. Alltid lika gott. Berättade att jag iår minsann skulle ta mig i mål. De försäkrade att så skulle bli fallet. De undrade vilket startled jag startade i. De tyckte der var bra jobbat från startled 10.

Så skidade jag vidare. Fick ett par apelsinklyftor av andra skidklubbars supportrar. Alltså det är _så_ gott med just apelsin i dessa sammanhang. Sött, vätska och lite substans till magen. Banan är inte lika framgångsrikt. Visst det är också sött och ger snabb energi men banan blir ofta så geggigt i munnen, sen åker man och bara längtar efter vatten att skölja munnen med.

Schweizarna stod på samma ställe som förra året. Iår bjöd de på bananer. Jag tycker generellt inte om banan men jag äter det för energin jag behöver. Med tanke på hur lite jag hittills ätit och druckit under loppet så tackade jag ja till banan.

Sen strax efter kommer Lundbäcksbackarna. Jävla backar! När man tror att de är slut så kommer det mera uppför. Ett steg i taget. Höger. Vänster. Höger. Vänster var mantrat för att hålla fokus och inte trilla.

Pratade med en medåkare och vi konstaterade att nu minsann var det bara en Tjejvasan kvar, en träningsrunda (en normal vinter) så att säga

Och så uppenbarade sig kontroll Oxberg. Jag var så lycklig över att hinna dit med typ 37 min marginal. Stannade generellt inte så länge i kontrollerna men här gjorde jag ett undantag och letade fram mitt trumfkort. Firade icke-repet i Oxberg med att äta medhavd smågodis. Fantastiskt gott!

Note-to-self: Packa alltid med smågodis.

Oxberg-Hökberg (9 km)
Jag fotade som sagt inte så mycket i detta lopp, jag ansåg mig inte ha tid för det, men i Oxberg kostade jag även på mig en selfie. Sen dags att fokusera om och ta sikte på Hökberg.

Nånstans mellan Ocberg och Hökberg finns Volvospåret. Ett gäng kameror som filmar dig som ett minne. När jag åkt Öppet Spår så var det många som valde att inte åka igenom, men nu på Vasaloppet åkte alla runt omkring mig igenom den. Klart man ska ha en trevlig film efter målgång.

Funderade på hur långt det var mellan Hökberg och Eldris. Hade inte memorerat det. Reptiderna hade jag däremot koll på. Fusklappen i midjeväskan var iår uppgraderad. Jag mindes att jag förra året hade problem att få fram den där lappen, när jag hade skidvantar på. Så iår tejpade fast reptiderna på stavarna, dock hade jag inte avstånden, men de servade iaf Vasaloppet med när man lämnar kontrollerna. Men som sagt hur långt är det mellan Hökberg och Eldris. Hur låg jag till tidsmässigt med rep och sådant? Den matematiken fick vänta till jag var igenom Hökberg.

Stadiums kontroll sick-sackade jag mig igenom. Alla stod huller om buller och intog vätska.

Ytterligare sponsorgrej, det så kallade Preemspåret (15,7 km kvar). På den brukar jag inte alltid stanna till, men iår fick den mitt besök och jag fick en chokladboll och en mössa.

Hökberg-Eldris (10 km)
Mellan Hökberg och Eldris (med 15 km kvar till mål började det bli svårt att se pga mörker. Jag tänkte att jag hinner ta mig till Eldris. Där kan jag ta fram pannlampan. Fel! Med 13 km kvar stannade jag och tog på den. Ett lyckosamt drag att packa ner den trots att den tog mycket plats. Plötsligt kunde jag se och åka med de krafter jag hade kvar. Hade ett koppel av åkare efter mig... Det måste ha varit riktigt svårt att åka utan ljus. Trots att jag såg så kändes de fem återstående kilometrarna till Eldris evighetslånga, faktiskt längre än de 9 från Eldris till målet.

Så äntligen kom jag till Eldris. Nu fanns inga mer reptider. Nu kunde jag skida imål hur fort eller långsamt jag ville. Lyckan var total. Och mitt sällskap var också där. Vi hade åkt lite om varandra hela loppet. De var dock snabbare än jag så de kunde vila mer i kontrollerna. Tog en lycklig selfie, sedan var batteriet i mobilen slut.

Eldris-mål (9 km)
Under de sista 9 kilometerna fick jag förmånen att åka i nypistade spår. Jag åkte precis bakom pistmaskinen. Behövde en "hare" som höll jämnt tempo.

Det går inte att beskriva hur det känns att nå målrakan efter allt slit. Det är lycka på hög nivå. Att dottern och föräldrar stod och hejade gjorde det hela ännu bättre. Av dem fick en jag en fin krans runt halsen vilken prydde mig de sista hundratalet meter in i mål.

Precis som tidigare år gjorde vallateamet ett fantastiskt jobb. Perfekt valla från start till mål.

Det känns så fantastiskt och ofattbart att jag skidat nio mil samtidigt som det känns självklart. Att klara Vasaloppet är dock aldrig självklart. Jag och alla(?) andra fick slita ordentligt. Så här efteråt känns slitet värt det. Förra året var jag betydligt mer besviken. 

PS Trillade inte i en enda nedförsbacke iår och åkte i alla.