Hektisk tid

Nu är det slutspurt av året. Julavslutningarna och sammankomsterna avlöser varandra. Barnen kräver sitt i form av julpynt och andra julrelaterade aktiviteter. Nu är det in i kaklet i 110. Jag hinner inte ta hand mig själv. Om fyra veckor får jag chans att vila upp mig igen.

Ultrastraff

Här sitter jag nu i ett nersläckt rum med ögoninfektionen från helvetet. Både öga och huvud värker. Näsan rinner och jag känner mig frusen. Som sagt. Man blir straffad efteråt.

Straff

När jag gör mer än jag borde straffas jag inte för stunden utan dagarna efteråt.

Igår var jag med barnen i simhallen/badhuset. Det är en hemsk plats för någon vars sjukdom gör att man blir trött av ljud och för mycket stimuli. Just i stunden när man är där klarar man ofta av det mer eller mindre men efteråt får man ta sitt straff. Men jag hade lovat och en god mor som jag är håller jag oftast vad jag lovar.

Vi hade det trevligt och alla var glada och nöjda hela kvällen. Jag var trött så jag la mig tidigare än normalt. Sov således mer denna natt än jag brukar.

Idag vaknade jag och var trött i kropp och huvud redan då. Det tog tid att gå upp, men till slut kom jag upp. Fick iväg skolbarnen till skolan och mig till jobbet.

Efter drygt halva jobbpasset var jag så galet trött, huvudet och hjärnverksamheten funkade inte alls så bra som den borde. När jag satt mig på golvet orkade jag inte resa mig vid förflyttning utan jag kröp istället (till vissa barns förtjusning, de såg mig väl som en häst eller något). Vid slutet av dagen (min anpassade arbetsdag) var jag inte mycket att ha. Jag lyckades ta mig hem helskinnad iaf.

Horistontalläge (läs: sova), som så ofta när jag kom hem. Tyvärr laddas inte batteriet fullt, men lite påfyllning blev det. Tillräckligt för att orka hämta barnen på skolan.

Sen var det kväll. Tisdagar är min träningsdag. Jag var dock helt slut så jag var på vippen att inte ge mig iväg. Det var ansträngande att bara byta om till träningskläder. (En frisk person kan nog aldrig förstå hur jävla trött och utmattad någon med en kronisk (nerv)sjukdom kan bli av så lite, speciellt om dagen före varit mer än vanligt.)

Hur det än kom sig fick jag på mig alla kläder och åkte iväg till löpträningen. Och jag är galet glad över att det blev så. Fick mig en ordentlig genomkörare med backintervaller genom de superbra ledarna för TNT, Team Nordic Trail. Nu efteråt är jag också trött fast på ett helt annat sätt. Nu blir det sängen och så hoppas jag att morgondagen blir bättre än idag och att jag inte fortsatt straffas för simhallsbesöket.

Målsättningen

Nu är det gjort.
Jag har anmält mig till mitt andra marathon. Den 31 augusti 2019 ska jag transporter mig 42 195 meter runt Sundets Pärla aka Helsingborg. Denna fina stad jag en gång i tiden bodde några år i.

Jag ser fram emot att se mitt Helsingborg meddelst joggingskor. Det blir ingen lätt uppgift för jag har läst mig till att det är åtskilliga höjdmeter att bemästra. Men har jag tur så står familjen, släkt (och kanske några vänner) och hejar fram mig.

Exakt denna dag

Den 31 oktober varnade jag för att jag kunde bli sjuk nu, eller snarare jag bad om att hålla tummarna för att jag inte skulle bli sjuk nu.
Men jag gick inte sjukdomsfri denna höst heller.

Vid den här tiden för exakt två år sedan blev jag utbränd på jobbet och därmed sjukskriven, först heltid, sedan deltid.

Vid den här tiden för exakt ett år sedan fick jag dubbelsidig lunginflammation, vilken sänkte mig totalt.

Iår åkte jag på någon slags influensa. Jag har iaf legat däckad men värk i kroppen, ögoninflammation, förkylning, huvudvärk och feber. Sov i stort sett hela dagen idag efter en 11 timmars natt.

Man vet inte hur bra man mår förrän man blir sjuk.

Traillöpning - Nybörjarperspektiv

Jag är nybörjare på traillöpning, även om jag faktiskt sprungit några lopp. Det är en riktig utmaning det här med trail. Jag känner att man måste koncentrera sig hela tiden, speciellt på var man sätter fötterna. Det går uppåt, neråt, är krokigt, lerigt och halt. Det finns rötter, är stenigt och ibland måste man klättra. Hela kroppen måste jobba. Dessutom måste man vara uppmärksam på vart man ska springa så man följer den utmärkta banan. Vill man snäppa upp utmaningen ytterligare springer man trail på kvällen när det är mörkt och det enda du ser är det som pannlampan lyser upp. Trots att det är massivt jobbigt så tycker jag det är trevligt. Det är befriande skönt för huvudet att springa i skogen.

Höstlovshelg

Jag har haft en finfin långhelg i Skåne. Tog ut en semesterdag på fredagen för att få en utökad helg hos mina föräldrar. Barnen var ju redan där sedan en vecka tillbaka så nu var det dags att hämta hem dem.

Fredag
Eftersom jag åkte ner redan efter jobbet på torsdagkvällen hade jag hela fredagen i Skåne. Vi gjorde inte så mycket utan tog det mest lugnt. Badade i utejacuzzin och bara chillade. På kvällen åkte jag däremot till Falkenberg och sprang. Är fortfarande stolt över min åttonde plats. Det kan jag leva länge på.

Lyckades med en snabbvisit och turboshopping på det halländska megavaruhuset efter loppet. Det var också en prestation, att lyckas spendera massa pengar där eftersom jag bara var där en timme. Sedan "hem" i ilfart och sova.

Lördag
I lördags åkte vi till Wapnö gård/slott och tittade på kor och komjölkningskarusellen. En mycket trevlig, lugn och gemytlig plats i Sverige, trots att det luktade ladugård... men det var ju inte oväntat.

På hemvägen mellanlandade vi i sommarstugan för att se om det fanns någon svamp kvar. Den var klurig att hitta men det fanns tillräckligt för kantarellsmörgås för tre personer.

Hann även med kvällsbad med barnen. Det var mysigt att sitta där i det varma sköna vattnet och titta upp på stjärnorna.

Söndag
Sista dagen passade jag på att åka en snabb sväng till Sundets Pärla (aka Helsingborg). Jag saknar ofta denna stad och förbannar mig ibland att vi flyttade därifrån. Men nu är det nu och vi bor inte där just nu. Vem vet vad framtiden erbjuder? En gång livet flyttade vi ju otippat dit. Nog om det, i Helsingborg hade jag som ärende att besöka Löplabbet för att inhandla ny löparskor. Butiken var inte öppen när jag kom så jag tog en trevlig promenad i stan.

Skor blev det också till slut, men det var svårt att välja. Jag provsprang tre fina skor: Asics, Saucony och Hoka. Alla bra och sköna på sitt sätt. Denna gång var det Saucony Triumph ISO 5 som fick följa med mig hem. Jag ser fram emot många mil med dessa på fötterna.

Mission accomplished. Nya löparskor inhandlade i staden jag nästa år ska springa marathon i. Nöjd och lycklig över inköpet tog jag en promenad längs Strandpromenaden och Gröningen före jag åkte tillbaka till familjen.

Före hemfärd norrut bjöd föräldrarna på mat. Vi hann även med efterrätt, idag chokladfondue. Riktigt gott att doppa frukt i smält choklad.

Tack!
På återseende.

Halloween Nightmare 2018 - race report

Jag vet inte var jag hörde talas om det här loppet första gången, men det var för några år sedan. Eftersom det arrangeras av Falkenbergs OK så ligger det ju inte så nära till hands att delta i för en boende i Östergötland. Tidigare år har jag inte "fått ihop det" att ta mig dit. I år passade det utmärkt i och med att barnen var på höstlov hos mina föräldrar i Skåne. Jag anmälde mig frivilligt att åka ner och hämta dem. Kombinera nytta med nöje helt enkelt.

I bilen på väg till Falkenberg funderade jag på min målsättning med loppet. Jag hade sneglat på tidigare års resultat och funderat på om jag kunde matcha topptiderna, men jag hade ingen aning om hur banan var. Innerst inne ville jag placera mig högt i resultatlistan. Men efter en del funderingar hit och dit intalade jag mig att jag faktiskt inte är en så snabb löpare. Det blev till slut lite mer realistiska mål, såna som inte är helt omöjliga att uppnå.

1. Snabbare medelhastighet än tidigare mörkerlopp.
2. Inte komma sist.
3. Inte trilla och slå mig.
(4. Kanske en tid runt 30 min.)
Den där sista la jag till eftersom jag inte riktigt kunde släppa en dröm om topplacering (läs: topp-10.)

När jag kom till FOKs klubbstuga hälsades jag (och alla andra) välkommen av en tjej. Jag kände direkt att detta kommer bli en trevlig kväll, trots att jag inte kände en kotte.

Hämtade nr-lapp och frågade om det fanns möjlighet att duscha efteråt. Sprang tillbaka till bilen (uppvärmning) för att hämta ombytesgrejerna och la i omklädningsrummet. Skönt med varma ombyteskläder. Fixade iordning det sista sen satt jag i omklädningsrummet och vänta, chilla och pratade med lokalbor och de som inte bodde lika lokalt (Karlskrona). Det var betydligt gemytligare och varmare att sitta där än att vara ute i 11 grader och snålblåst om 9 m/s. När det närmade sig start värmde jag upp lite till för att få igång kroppen.

Start, ställde mig någonstans mitt i. Insåg när startskottet gått att jag borde ställt mig längre fram. Spurtade om ett helt gäng...men höll jag ett för högt tempo? Jag blev fort trött tyckte jag. Försökte ignorera och körde på.
Banan gick på större grusvägar och stigar, inte alls så mycket terräng som jag trodde, det var väldigt lite obanat i jämförelse med de två senaste loppen jag sprungit. Loppet hade i och för sig inte profilerat sig som trail utan mer upplevelse. Banans "snälla" terräng gjorde att jag kunde springa i högre tempo.

Längs med banan fanns diverse otäcka figurer som skrämde oss. Det fanns både spöken, gastar, skelett och dinosaurier som överraskade oss. Då och då hördes också hemska skrik från skogen. Ett riktigt  halloweenlopp. Eftersom jag inte sprang först i någon klunga eller ensam, så fick jag distans till läskigheterna. Jag blev inte särdeles skrämd men överraskad. Spökerierna låg på helt rätt nivå och var ett mycket kul inslag i loppet.

Nu kan man tro att jag orkade springa hela tiden på ett så kort lopp som 5 km och med lätt terräng. Så var tyvärr inte fallet. Jag vet inte vad som gjorde att jag inte orkade, kanske har jag en begynnande infektion i kroppen? Jag gick iaf vid några tillfällen efter drygt halva loppet. Blev omsprungen av några (män och kvinnor) men gnetade ändå ikapp och om en tjej.

På den mysiga marshallkantade målrakan såg jag tack vare pannlampssken att någon var mig hack i häl. Hade ingen aning om det var man eller kvinna men jag la oavsett in en spurt för att hålla vederbörande bakom mig. (Det finns en tävlingsdjävul i mig även om varken fysik eller nerver tar mig till de främsta.)

När jag sedan tittade i resultatlistan såg jag att det endast skiljde en sekund emellan oss och jag vann en placering. Trillade inte någon gång.

Tid: 31:58 min.
Placering: 8 av 51.

Som många andra höstlopp så var det ingen medalj som belöning. Denna gången hade däremot jag tur i lotteriet. Jag vann på mitt startnummer. Wohoo! Förutom fina minnen fick jag ett cykelreparationsset. Det kan komma väl till pass när jag cyklar Vätternrundan... fast jag hoppas att jag slipper använda det. Det är jobbigt med punktering och tråkigt att laga cykeldäck.

Innan jag for stöttade jag klubben genom att köp en korv och en dryck. Sedan åkte jag inte raka vägen hem. Nej, jag for till ett stort gul-blått varuhus i samma kommun. Jag var ju så nära och de hade ju öppet till 22, så jag passade på.

Nästa lopp: ?
Har inget lopp inplanerat just nu. Tror att Vasaloppet 4/3 2019 är det närmast inbokade.

Kolmården Night Trail 2018 - race report

Senast jag var i Vrinneviskogen var under utbildningen. Då hade jag sonen med i barnvagn. På lektionen skrev vi korta dikter om träd minns jag, inget jag tagit med i mitt yrkesliv. Finner det svårt att applicera på den barngrupp jag jobbar med nu.

Denna gång ett litet pannlampalopp. Varför det har epitetet Kolmården kan man undra eftersom det var i Norrköping vi var. Jag tror loppet ingår, eller är en spinoff (?), i en serie andra lopp.

Jag hade tre mål med loppet:
1. Få ett bra träningspass.
2. Inte komma sist.
3. Inte skada mig.

Vi var inte så många startande. Med god kännedom om min egen löpförmåga i terräng ställde jag mig sist i startgruppen.

Klockan blev 1830 och en vacker lysande orm av löpare gav sig iväg. Jag höll ett trevligt tempo bakom en grupp om fyra och jag hade två direkt efter mig. Tyvärr trillade jag efter 2,2 km och slog i knät. Gruppen sprang vidare, de två efter mig försäkrade sig om hur det gick för mig före de också försvann i mörkret. Jag drog ner på tempot men fortsatte. (Tyvärr gick favoritbyxorna sönder. :( Förmodligen går de att laga. De är iaf inte obrukbara, men de hade varit snyggare utan hål på knät.)

Där i mörkret i skogen kände jag mig ensam och sist i loppet. Gnetade på uppför och nerför och plötsligt skymtade jag pannlampssken framför mig. Det gick inte snabbt men jag närmade mig faktiskt. Huxflux var jag ikapp. Det var två trevliga tjejer som sett loppet av en slump och hade kul i skogen tillsammans. Jag sprang bakom ett tag men erinrades Hösttrailen i lördags. Bestämde mig därför att springa om. Nu visste jag att jag inte skulle komma sist om jag bara höll de bakom mig. Jag hade det dock jobbigt ute i skogen ikväll. Den hittills tuffa arbetsvecka med flera vabbande/sjuka  kollegor och brist på vikarier satte sina spår. Det var tungt att lyfta fötterna. Jag var jag allt annat än på topp. Löpningen var så koncentrationskrävande att jag inte ägnade en enda tanke åt vardagsproblem. Befriande.

Banan var minst lika jobbig som tidigare traillopp jag varit med i. Men jag kan ännu en gång konstatera att jag suger fett på att springa i  terräng. Jag orkar inte springa uppför backar och berg och jag vågar inte springa nerför med risk för att trilla. Däremellan är det rötter och stenar. Det är något enklare att springa i dagsljus dock.

Så hur gick det med mina mål?
1. Jag fick ett hårt träningspass.
2. Jag kom på 18:e plats av 24.
3. Knät fick sig en törn men det är inget allvarligt.

När jag sprang i mål applåderade alla...wow! Men det var tyvärr inte för att jag kom i mål utan därför att det var prisutdelning för de snabbaste löparna. Jag låtsades att det var för mig de applåderade iaf. Efter loppet blev vi bjudna på god kantarellsoppa. Loppets 8,5 km tog mig 1:07:11 att snubbla runt.

PS Jag sprang detta lopp förra året också. En vecka efteråt fick jag lunginflammation. Jag hoppas att jag slipper sjukdom iår.

Nästa lopp: 2/11 Halloween Nightmare, 5 km. (Också ett pannlampalopp.)

Barnfrihet

Denna vecka är det höstlov i skolorna. Barnen ville vara hos mormor och morfar så i lördags skjutsade jag ner barnen till Skåne. Medan jag körde bil fram och tillbaka var min bättre hälft hemma och gjorde nytta (läs: städade). Och tänk, idag, tisdag kväll är det fortfarande snyggt och städat här hemma.

Lika mycket som att jag trivs i det städade hemmet utan barnens pyssel och grejer överallt, lika mycket saknar jag mina energifulla pratkvarnar till charmtroll.

Högpresterande

Jag sätter in alla mina nummerlappar och diplom i en pärm*. Jag ligger grymt efter med den uppgiften. Som ni ser är det både simmössor och skid"västar" förutom nummerlappar till löplopp.

Dessutom ser ni inte allt. Kanske får jag ork och tid att ordna det denna vecka.

*Jag har fyllt två pärmar redan och ska börja på min tredje. 

Kolmårdrundans Hösttrail 10 km 2018 - race report

Idag var det premiär för Kolmårdsrundans Hösttrail. Förra året hade ett tjugotal provsprungit banan och jag överhörde att arrangörerna hade väntat sig att ungefär lika många skulle delta iår. Det var dock över 200 föranmälda till loppet. Jag var en av dem, inte så självklart men kul att jag hade möjligheten. Vädret var soligt och endast 3-4 grader. Det blåste 4 m/s, så med köldeffekten så kändes det rätt kallt.

Jag var i god tid men jag var ganska naiv och hoppade över uppvärmning. Stretchade däremot både vad och lår före start. Eftersom jag inte är den snabbaste löparen i någon kategori startade jag i de bakre leden. Banan startade med en loop runt arenan för att fortsätta i en brant stigning i klass med Grönstabacken på Lidingö. Längst uppe på krönet var det spurtpris för de snabba "elittraillöparna".

Väl uppe på krönet blev det enklare men ändå varierad löpning. Jag sprang ganska länge bakom en tjej med en stilig hund. Båda skötte sig bra men plötsligt stannade hunden och jag råkade springa in i den. (Ingen kom till skada.) Då frågade jag om jag fick trippa förbi dem lite nätt och det var helt okej. Istället tog jag sikte på ett par rosa skor och blommiga tights. Jag följde dessa länge för vi sprang i typ samma tempo.

Någonstans före halva loppet sprang matte med hund förbi oss. Jag stannade tryggt kvar bakom tjejen med blommig tights. Det var så skönt att ligga bakom någon och bara följa. Jag tittade ju mest ner i marken för att se var jag satte fötterna och då kan jag ju inte titta upp efter banmarkeringen samtidigt. Men för all del, jag hade koll på den också, iaf i 99% av loppet.

Det var otroligt vacker utsikt över Bråviken uppe på "ryggen", så jag stannade ett par gånger för att fotografera. Då sprang naturligtvis min "hare" iväg. Men efter första fotostoppet så sprang jag faktiskt ikapp henne igen. Kanske skulle jag sprungit på egen hand istället för att följa? Nåja, gjort är gjort. Efter andra fotostoppet försvann de rosa skorna iväg på riktigt. Det fick sin förklaring senare varför jag inte kom ikapp henne.

När jag tog en dålig selfie vid utsiktsplatsen passerade en annan tjej med glada tillrop. Jag sprang ikapp och pratade lite med henne, Louise hette hon. Hon och hennes familj hade hittat dit från Stockholm. Vi diskuterade traillöpningens fördelar som träningsform. Hon stannade också och fotade och då hamnade jag först. Tack och lov kom hon i fatt för det var tack vare henne som jag sprang rätt väg.

Åtminstone två gånger, men i synnerhet en gång, var jag på väg åt helt fel håll. Det finns en fara med att följa andra och inte lita på sin egen förmåga. Det fick mig att följa efter några i grälla färger jag hörde och såg på håll nedanför en ravin. Louise gjorde mig direkt uppmärksam på att banan faktiskt gick åt ett annat håll. (Det var med största sannolikhet här som en del sprang fel. Jag var ju faktiskt också på väg åt fel håll.) Jag tackade så mycket för hjälpen. Nu hamnade hon först och jag försökte hålla jämna steg.

Louise var en vänlig själ och peppade mig de sista två kilometerna i mål. Otroligt inspirerande och mån om andra. "Kom igen orka sista in mål", hörde jag henne på upploppet och då var det svårt att inte spurta. Tusen tack för draghjälp, coachning och hjälp.

Det var ingen tidtagning i detta lopp, ville man ha en tid fick man klocka själv. Det är klart jag ville ha en tid så det gjorde jag. När jag kom i mål hade uret tickat 1 timme och 17 minuter. Jag har ingen aning om hur denna tid står sig i trailsammanhang men jag är nöjd. Några minuter efter att jag stått där i målet och pustat, då kom tjejen med blommiga tights och tjejen med hunden i mål. Jag var HELT säker på att de båda sprungit framför mig och att jag inte lyckats gneta ikapp. De måste med andra ord ha sprungit fel väg där jag (och andra) var fel ute.

Fick även min första trailloppsmedalj. De traillopp jag tidigare deltagit i har inte haft någon medalj som belöning. (STHLM Trail Run undantaget.) Lite tråkigt men det verkar vara så denna sport fungerar, man springer skiten ur sig, har trevligt med likasinnade sen åker man hem. Kanske, kanske om man har tur vinner man ett utlottningspris på nummerlappen. Om man inte är duktig och snabb förstås och hamnar på pallplacering. För vinnare får alltid något pris, om så ett presentkort någonstans.

När jag inatt, efter en utekväll, la fram mina löparkläder och packade ombyte, tvekade jag på om jag skulle duscha i Kvarsebo eller hemma. Efter loppet fick jag se att det blev varken eller. Jag hade ombyteskläder och rena underkläder med mig, men ingen handduk eller schampo. Jag bestämde mig för att duscha ändå. Frågade lite snällt om jag kunde få lite schampo och det var inget problem. Sedan torkade jag mig med mina shorts. Jag hade inte trillat något nämnvärt och de satt inte närmast kroppen, så de var ganska rena iaf. Det funkade. Sedan gick jag ut och åt en hamburgare och jösses så gott det var.

Ett trevligt litet lopp jag kan tänka mig att springa igen. Bara det passar med familjen och livet i övrigt så blir det alldeles säkert så.

Tid: 1:17:00

Nästa lopp: 31/10 Kolmården Night Trail, ca 9 km pannlampelöpning i mörk skog.

Vabtober

Vabruari släng dig i väggen. Nu är det vabtober som gäller.

Förra veckan var Lilla febersjuk och denna vecka är det Storas otur. Snart åker jag själv på det är jag rädd.

Ny utmaning!?

Nu har jag gjort tre svenska klassiker och jag funderar en hel del på vad mitt nästa mål är.

Ska jag göra en fjärde klassiker?
Eller
Ska jag satsa på en lång runstreak, typ ett år? Eller
Ska jag satsa på att springa 100 mil på ett år? Eller
Ska jag satsa på personbästa på milen?
Eller
Ska jag... ja, vad tycker du jag ska ha för mål?

XC-race 2018 - race report

Brittsommar med närmare tjugo grader fick jag möjlighet att delta i det jobbiga men roliga trailloppet XC-race.

Det var en tekniskt svår bana iår, tyckte jag. Frånvaron av väta, så det kunde läggas bana genom träsk och vattendrag, kompenserades av berg... många branta stigningar var det.

Jag trillade rejält två gånger. Första gången redan under första kilometern. Jag snubblade och lyckades inte parera så jag föll handlöst framåt, lyckligtvis landade knäna inte på någon sten. Andra gången fastnade foten i en grop... eller om det var mellan två stenar, minns inte.

Anlände mål som 39:e person av 104 i 5k klassen. Nöjd.

Insikt

Förr hade jag löpningen som komplement till fotbollen. Nu har jag fotbollen som komplement till löpningen. Kanske är det så att jag (äntligen!?) slutat med fotboll. Jag vet inte säkert. Det jag vet är att jag tycker det är roligt att springa lopp.

Snurrigt men kul.

Idag provade jag traillöpning i grupp. Det var oväntat trevligt. Mysigt att se alla pannlampor som lyste lite här och var i skogen.

Dagens pass var långa intervaller. Springa 4 min med 3 min joggvila och upprepa detta fyra gånger. (4x4 min, 3 min.) Norska superintervaller heter de visst.

Slingan vi sprang var 800 m och gick i en åtta. Det var tydligen klurigt för mig att springa i en åtta. Minst två gånger valde jag fel väg i "krysset" och sprang samma ögla jag just sprungit. Nåja, huvdsaken var att jag sprang och att jag inte sprang vilse.

Hoppas inget händer.

Det ska bli spännande att se vad som händer sjukvårdsmässigt denna höst...

Månadsskiftet oktober/november 2016 uppsökte jag akuten för att sy ett jack i pannan. Några timmar efter jag lämnat akuten gjorde jag illa höger ringfinger så kraftigt att jag en vecka senare fick uppsöka sjukvård och fick remiss till röntgen. Skelettet var dock helt så det var en mycket kraftig stukning, vilken krävde sjukgymnastik för att återfå rätt form och funktion.

Början av november 2017 blev det akuten för jag hade onormalt hög puls, andfåddhet och bröstsmärtor. Det visade sig att jag hade dubbelsidig lunginflammation.

Håll tummarna att jag kommer helskinnad genom november iår.
Rent statistiskt borde inget hända eftersom jag redan i juni gjort årets akutenbesök. Jag skickades ju med ambulans till akuten, på grund av sviterna efter en hjärnskakning visade det sig.

Trött

Jag är trött på att vara trött.
Det spelar ingen roll hur mycket jag sover. Jag vaknar nästan alltid trött och efter ett par tre timmar kommer gäspningarna så stora att fåglarna skulle kunna bygga bo i min mun.
Jag sover efter lunch när jag kommer hem från jobbet. Fastän jag sover upp emot 1,5 timme så upprepas mönstret. Jag är inte utvilad trots extra sömn och efter 2-3 timmar gäspar jag igen.
Sova, jobba, sova, familjeliv, sova, familj + egentid, sova... vilket jäkla liv.

Rosabandet loppet 2018 - race report

På startlinjen stod jag och funderade på hur i helsike jag kunde hamna i första startledet efter eliten. I denna startgrupp, 1B, ska man med all sannolikhet springa ganska kvickt. Springa kvickt är något jag inte gör. Framförallt inte med 15 backiga kilometer i benen från dagen före.

Mitt personbästa på sista milen är 52 min. Det var för tjugo år sedan och sprangs definitivt inte med ett lopp i benen och på den tiden tränade jag inte löpning utan bara fotboll och tennis.

Jag är riktigt fantastiskt nöjd med tiden som jag kom i mål på iår. Det gjorde ordentligt ont i benen redan första varvet i Grönstabacken när jag sprang med Lilla i Knatteloppet. Trodde ärligt inte jag skulle orka hålla så högt tempo på milen som jag sedan gjorde. Jag gick förstås i de flesta backarna. Det var helt uteslutet att springa i Abborrbacken och Karins backe. Även några mindre pucklar fick mig att resignera. Men fotbollsspelare som jag är så springer jag nog fortare efter ett litet stopp.

Någonstans inom mig ville jag under timmen samtidigt som jag tillät mig att springa utan tidsmål eftersom jag ju sprungit 15 km dagen före. Vid förvarningen såg jag att jag var ruskigt nära att springa under timmen men visste att jag inte skulle klara det. När speakern annonserade en tjejs målgång till 59:46 så hade jag uppskattningsvis två tredjedelar kvar av målrakan.

Tiden blev 1:00:28.

Nästa år blir det 30 km igen. Vem vet om jag även då springer Rosabandet loppet? Vi får se. Jag lär i så fall inte springa in på en snabbare tid än iår.

Placering: 571 av 2795