Blåbärsloppet 2020 - race report

Detta lopp skidade jag med mitt äldsta barn. Der är trevligt att sporta tillsammans. 

Vi fick vänta i busskö i Mora en bra stund. Det var i alla fall bättre än förra årets bastuupplevelse.

När vi kom till Eldris lämnade jag kvickt in skidorna för vallning hos Swix-gänget och meddelade samtidigt att det som satt på var från förra årets Vasalopp. De såg mycket förvånat på mig och frågade hur det hade kommit sig.

Några små förberedelser till för att rätta till utrustning samt fotografering. En klubbkamrat kom fram och hejade och vi stod och språkade en stund. Det var trevligt trots att jag aldrig mött personen förut. Han skulle också åka VL imorgon men har förmånen att starta i grupp 8.

Sen stapplade vi iväg på osäkra ben. Att jag hade vallan kvar från förra året berodde ju på att jag inte åkt längdskidor sedan dess. Men jag måste säga att det gick förvånansvärt lätt att hitta tekniken igen. 

Det var rent propaganväder med sol, -1 grad och nästintill ingen vind. Jag njöt nog lite mer av skidåkningen än vad min dotter gjorde. Dottern kämpade på bra i spåret, med tanke på att hon inte heller åkt längdskidor sedan förra Blåbärsloppet (och jag Vasaloppet).

Det var motigt på sina ställen och jag gjorde mitt bästa för att hålla energin och modet uppe. En anledning till nedåtgående mungipor var att det var ganska tomt i spåret efter ungefär halva loppet. Jag förklarade att det får ta den tid det tar att ta sig i mål, vi var långt ifrån sist.

Strax före Moraparken fanns det choklad på ett staket. Kanske inte ämnat för mig, men tack Team 165. Den var lite svår att nå pga snöbrist, men skam den som ger sig. ;)

Väl i Moraparken fick vi hejarop av folk vi passerade. Det var trevligt och jag tror det peppade min dotter. Sista backen forcerades med bra fart sen var det bara upploppsrakan kvar.

Dottern blev intervjuad av speakern i mål. En kul upplevelse för henne.
Jag passade på att prata lite med speakern i mål om morgondagen. Fick tips om kontrollerna. Ta vätska vid sista bordet, stanna inte länge. Om valla, lämna skidorna först, drick samtidigt.

Sen begav vi oss till supporterskaran aka mormor och morfar för gratulationer och kramar.

Vinter

Nu när Kung Bore visat sig fick jag feeling att editera färdigt min lopprapport från Gore-Tex Winterrun. Det loppet sprang jag för bara en månad sedan. Då fanns ingen snö, men jag får min vinterlöpning ändå. :)

Om en liten vecka...

Om en vecka, som kommer gå snabbt, är det dags för årets Vasalopp. Efter förra årets nederlag, att bli stoppad i Oxberg, tänkte jag mig att ta revansch iår. Vi får väl se hur det blir....

Denna vinter har jag åkt exakt 0, noll, zero, nada centimeter på mina längdskidor. Det har verkligen varit en förfärligt dålig vinter för skidsport där jag bor.

Jag kommer att ställa mig på startområdet 1 mars. Jag håller tummarna på att tekniken finns i ryggmärgen. Är i alla fall glad att det inte är mitt allra första försök att ta mig från Berga by till Mora. Jag ska göra mitt yttersta för att komma imål iår.

Lite uppfräschning av skidandet blir det i alla fall dagen före. Då ska jag och min dotter åka Blåbärsloppet ihop. Det var så trevligt förra året att vi ville göra om det. Hoppas vi får lika fint väder som 2019.

Ett steg närmare

Idag bokade jag hotell och gjorde min andra delbetalning av mitt livs marathonresa.

Jag kommer dock inte åka hem från New York direkt. Det är så långt att åka över Atlanten att jag kommer att passa på att se lite mer. Efter några dagar i New York kommer jag ta mig till Chicago. New York har jag varit i tidigare men jag har aldrig varit i mellersta delarna av USA så det ska bli spännande.

One down, seven to go...

Om det är någon som vill läsa om det inofficiella backyard jag sprang i september så är lopprapporten färdig nu.

https://lakritztrollet.blogspot.com/2019/09/tnt-inofficiella-backyard-2019.html

Nu ligger jag bara efter med:

• Lidingöloppet 30k
• Rosa Bandetloppet
  
• Göteborg (halv)Marathon
  
• XC-race
  
• Kolmårdsrundan Hösttrail
  
• Skanneloppet
  
• Gore-Tex Winterrun
  

Sedan är det också lite annat jag funderat på men inte fått på pränt. Många tankar men lite ork och koncentrationsproblem orsakar denna stack av oskrivna lopprapporter.

Gore-Tex Winterrun 2020 - race report

Inför
Med förra årets lopp i minnet ville jag gärna delta även iår. Både genom reklammail och i flödet på sociala medier påmindes jag om loppet redan i november. Som så ofta vet jag inte alltid om jag kan delta just det datumet varför anmälan till loppet fick vänta. Men efter lite diskussioner så stod det i början av januari klart att helgen var fri. Jag anmälde mig.

Prepp
Nu började förberedelserna för hur jag skulle vara klädd. Ja, alltså löparkläder är ju inte svårt att välja förstås men det intressanta är hur jag ska lysa? Förra året snurrade jag en halvtaskig julgransslinga runt höften och lånade min dotters lila partyhatt som har dioder som kan blinka. (Den har för övrigt inte använts sedan dess.) Iår ville jag ha något annat.

I höstas hittade jag på en "kinasida" en keps med LED-skärm i vilken man, via en app, kan skriva in valfri text. Jag tror till och med att jag tänkte på detta lopp när jag beställde den. När jag haft den vid speciella tillfällen så som dotterns gymnastiktävling och hockeymatcher etc så är det många som kommenterat den och tyckt den var cool och häftig. Den är given att ha på loppet. Men inte bara den... det blir lite lamt.

Så kom jag på att många hundar jag sett gå sin kvällspromenad med sin husse/matte haft halsband försedd med LED-ljus. Aha! Det är på djuravdelningen jag ska leta efter något lysande. Tänkt och gjort. Inhandlade två, en var för kort för att få runt mig. (Praktiskt nog gick de att koppla ihop.) Och jag kunde funktionstesta dem när jag var i alperna nyligen. För av någon konstig anledning hade jag packat ner dem men glömt min reflexväst.

Så förutom min keps (förstärkt med pannlampa) hade jag hundhalsband på mig. Det blev kalasbra. Inte så fantasifullt kanske men lysande. Så hittade jag även en LED-pryl att pynta skorna med. Tydligen en populär pryl för de fanns bara med vitt sken kvar, lila, blå eller grön hade varit roligare.

Resa
Loppet var på kvällen så jag behövde inte ställa väckarklocka och åka iväg tidigt. Skönt också att redan vara anmäld så jag inte behövde passa någon efteranmälningstid.

Reste i god tid och gjorde ett snabbt stopp i Norrköping för att se om de lysande grejerna på skorna fanns i en roligare färg än i vitt sken. Bingo! Hittade rosa, fast de såg mer lila ut. Hade med mig de vita samt kvitto så det var bara att byta. Inget konstigt.

Alltid nervös över om jag ska hitta parkeringsplats eller inte. Det är alltid fullt med bilar överallt längs gatorna. Tidigare år har jag haft jättetur och hittat en ledig plats direkt jag kommit dit. Iår var det likadant. Fullt längs gator och allėer, MEN när jag svänger in på den tänkta alléparkeringen så är det EN tom plats. Nästan så jag borde köpa en lott, sån tur är det.

Samlade ihop mina saker och begav mig mot Skansen. Det var en fantastisk kväll och solnedgång. Liksom flertalet andra stannade jag på Djurgårdsbron och fotograferade Nybroviken och Strandvägen.

Prelopp
Jag var i sådan god tid att jag hann fotografera den fina kvällen, stå i nummerlappskö, stå i toakö, fixa med min utstyrsel OCH se starten för 5 km-loppet. Jag avskyr stress så detta mådde jag bra av.

Hade med mig min koskälla och pinglade iväg 5 km-löparna. Sedan tog jag mig in på startområdet. Där fanns ett sånt där trevligt fotobås. Det var ingen kö så jag tog chansen. Hann ta två bilder men är egentligen inte så nöjd med någon av dem. Sen gick jag för att heja in löparna i mål.

Stod där länge på upploppet och pinglade med min bjällra, hade liksom inget annat för mig. Sen blev det dags för oss i 10 km-klassen att starta.

Loppet
Jag hade anmält mig till sista startgruppen, nr 3, de som sprang på över timmen. Det var kyligt att stå och vänta för det blåste där uppe vid Sollidens scen. Men jag hittade en eldkorg och stod där och värmde mig.

Så var det dags. Startskottet gick och så även startfältet. Alltså så frustrerande långsamt alla rörde sig framåt. Fick sicksacka mig fram. Så var det till på köpet en rejäl nedförsbacke. Det var iof vackert att se en orm av ljusbeklädda löpare slingra sig ner för Skansen, men jag kunde verkligen inte springa i mitt tempo. Jag startade helt klart i fel startgrupp.

Tack och lov blev banan bredare och det var lättare att springa förbi. Iår upplevde jag att banan var smyckad med fler marschaller än förra året. Mycket vackert och stämningsfullt.

Löpningen kändes oförskämt bra. Och jag var glad att jag hade pannlampan med som förstärkning, med den var det lättare att öka tempot i utförslöpningen.

På första varvet orkade jag trycka på i de flacka uppförsluten. Men uppförsbackar är jobbiga att springa i, speciellt om de har kraftig lutning. Detta lopp har iaf två rejäla uppförsbackar (som skulle forceras två gånger). Jag uppskattar att jag sprang 80-90 procent av dem på första varvet.

Första vändan upp för backen vid Skansens bergbana (har backen något namn?) försökte jag springa så mycket jag kunde. Halvvägs upp sprang John "Jesus" Kingstedt förbi i ett rasande tempo. Han var på slutspurten och sprang med andra ord mer än dubbelt så fort som jag. När jag väl var uppe, ja jag gick det sista, så kunde jag springa mer normalt igen. Men backen suger verkligen musten ur benen.

Några svängar inne på Skansen och runt Sollidens scen och varvningen var ett faktum. Nu var det betydligt färre löpare på banan och jag kunde jag löpa backen i mitt tempo. (Medeltempo första resp andra varvet: ca 6:10/5:05 min/km.)

Med cirka 3 km kvar tog jag hjälp av en superhjälte för att orka hålla tempot. Superhjälten var dock lite starkare än jag i sista backen upp på Skansen. Uppförsbackarna blev övermäktiga på andra varvet. Kändes som alla backpass jag gjort i Alperna och med Team Nordic Trail var som bortblåsta och att jag hade sämst kondition och styrka i världen. Men iår sprang jag iaf mer av dessa branter än jag gjorde förra året.

När sista backen äntligen var besegrad glömde jag bort att det var nästan en hel kilometer kvar till mål. Jag ökade tempot nästan direkt uppe på "hjässan" i tron att jag snart var i mål. Det blev en jobbig sista kilometer men till slut rundades scenen och det fina målet syntes. Det stöd som gavs i målfållan räckte faktiskt krafter till en superspurt. Som belöning fick jag en proffsig bild på målgången.

Stannade klockan och gissade på en tid runt 57-58 minuter. Blev mycket överraskad när jag såg att den stannat på strax under 56 min. Wow! Detta är en ganska tuff bana, inte på något sätt flack och lättsprungen (bortsett från nedförsbackarna då).

Postlopp
Fick en (reflex)medalj och lite annat smått och gott i mål. Klädde på mig min vinterjacka och överdragsbyxor och hejade in de sista löparna i mål.

Ett trevligt och mysigt lopp, det enda som saknades för ett fulländat vinterlopp var snön. Den officiella sluttiden blev 55:48 min. En, för mig, snabb tid för att vara så tidigt på säsongen.

Sedan tog jag mig till duschen. Blev en snabbdusch ty hotellet hade dubbelbokat herrarnas omklädningsrum så de fick tyvärr stå och vänta tills damerna var färdiga. Därför fick jag skynda mig. Så tog jag bilen och åkte hem, dock tog jag omvägen om brorsan för att lämna en födelsedagspresent.

Runstreak

Jag har tidigare skrivit att runstreak inte är något för mig pga familj, sjukdom etc. Men så trillade jag förbi Paceonearth och deras januariutmaning. Jag bestämde mig då för att åtminstone göra ett försök för att se om det är något för mig. Det är en sak att anta och en annan att verkligen prova.

I övrigt har jag inget specifikt mål med min träning/löpning, förutom att må bra.

Löparåret 2019

Ett riktigt löparår där jag gått från att springa som komplement till annan idrott till att ha löpningen som min huvudsport. Jag har aldrig klassat mig själv som löpare, men nu gör jag det. Jag är en sån som springer.

Jag har lärt mig tycka om löpning, bade asfalt, terräng och trail. Det har blivit ett behov. För första gången i mitt liv har jag fått känslan av att "de var evigheter sedan jag sprang", fast det i själva verket bara var blott en dag sedan.

I och med att jag sprungit kontinuerligt och i större mängder har jag sett att jag fått bättre hållning när jag springer. Förut sprang jag framåtböjd. Nu har jag en mer erekt hållning. Det har kommit av sig självt och är inget som jag övat särskilt på, trots att jag deltog i en kurs i löpskolning.

Jag har gjort många fina prestationer på lopp.
● Sprang mitt 10:e Göteborgsvarvet. Jag hade en vision om att jag skulle "persa" på det, men så blev det inte.

● Gav mig på Stockholm Marathon iår igen. Jag hade revansch att utkräva. Denna gång gick allt bra och jag njöt av både folkfest och pb-tid.

● Swiss Irontrail i Davos, Schweiz kommer jag att försöka få uppleva igen. Det var både långt och tufft men utsikten och vyerna gjorde att smärtan fort glömdes.

● Genomförde Helsingborg Marathon med Å.W. i nära 30-gradig värme. Värmen var tuff men inga missöden skedde och vi tog oss i mål inom maxtiden.

Det som toppar allt under 2019 är att jag sprungit SUB 2 på ett halvmaraton. Sub2 innebär att man klarar något idrottsligt på under två timmar. Sjukt stolt är jag. Det kommer vara en fröjd varje gång jag ser Slottskogsvallen, för den kommer påminna mig om min prestation även om det inte var på Göteborgsvarvet jag satte mitt PB.

En annan viktigt sak jag uppnåt iår är att jag inte längre måste springa för att prestera. Jag kan numer ge mig ut på löprundor utan att jaga tider. Det behöver inte gå fort. Det räcker att jag mår bra och kan njuta av naturen. En löprunda för upplevelsen och välmående helt enkelt.

Nästa år ska jag inte dubbla mitt löparmål ytterligare. Nästa år ska jag fortsätta springa för att jag mår bra av det. Når jag 1000 km är det bra, men inget måste. Det stora löparmålet 2020 är New York City Marathon. Tills dess är det exakt tio månader. Tio månader som jag ska fortsätta träna förnuftigt på. Den största skräcken vore om jag skulle skada mig, t ex av överträning, att jag då inte kan delta.

Hej 2020! Här kommer jag!

Träningsmålet 2019

Mitt träningsmål under året har varit att springa en MEGAmeter, dvs 1000 km, före 31/12 -19. Hur har det gått med det?

Sista juni när halva året gått låg jag nästan åtta mil "back". Jag hade med andra ord sprungit 42 mil. Här finns en summering av första halvåret.

Andra halvåret blev såhär:

I juli är det semestertider vilket innebar att vi inte var hemma så mycket. Fick ihop en del träningspass iaf. Dock hade jag problem med andningen. Det var svårt att andas ut när jag sprang. Orsak okänd. Kanske höjden, kanske formen  men mest troligt pga min nya medicinering. Hittade ett traillopp i Schweiz som jag tog chansen att uppleva. Fantastiskt!

Månadens lopp:
• SwissAlpine Irontrail, 24 km.
Totalt: 79,2 km. Kvar: 498,5 km.

Fortfarande semestertider i augusti men hemma igen från resor och dylikt. Tränade bade distans och intervaller. I augusti inleddes en intensive period av långlopp, några planerade men också ett par jag vunnit startplatsen till. City Run tvekade jag om jag skulle delta i, men som sagt, en gratisplats tackar jag inte nej till.

Månadens lopp:
• City Run -Linköping, 21,1 km.
• Helsingborg Marathon, 42,2 km.
Totalt: 126,9 km. Kvar: 371,5 km.

I övergången till september var det två långlopp tätt inpå och jag var lycklig över att ha klarat dessa. Fortsatte att springa på hemmaplan och laddade för ännu fler långlopp. Stockholm Halvmarathon var jag också lycklig att vinna startplats till. Denna gång vann jag genom #kexchokladrunning . Lidingöloppshelgen var fantastisk trots att det var det blötaste jag någonsin upplevt. Det regnade hela lördagen. Dagen efter var det bättre väderlek. I och med Rosa Bandet-loppet och slutförde jag min andra Tjejklassiker.

Månadens lopp:
• Ramboll Stockholm Halvmarathon, 21,2 km.
• TCS Lidingöloppet, 30 km.
• Rosa Bandet-loppet, 10 km.
Totalt: 131,7 km. Kvar: 239,8 km.

Nu blev det höst och oktober med det började temperaturen sjunka men jag fortsatte springa så mycket jag orkade. Spontananmälde mig till Goteborg Marathon (fast halva distansen). Det blev ett lopp jag sent glömmer. Tack vare farthållare och trevliga medlöpare lyckades jag med SUB-2 för första gången i livet. Något som känts ouppnåeligt var nu uppnåt. Efter halvamaran byttes asfaltssko mot trailsko.

Månadens lopp:
• Göteborgs (Halv)Marathon, 21,1 km.
• XC-race, 10 km.
• Kolmårdrundans Hösttrail, 10 km.
Totalt: 121,6 km. Kvar: 118,2 km.

I tråkmånaden november stagnerar i min löpträning pga olika saker. Får ändå ihop åtta mil tack vare några Parkrun. Jag var registrerad på Parkrun redan före första tilllfället i våras, men det var alltså först nu jag hade möjlighet att delta. Trevligt koncept.

Månadens lopp:
• Skanneloppet, 17 km.
• Vallaskogens Parkrun #26, 5 km.
• Vallaskogens Parkrun #27, 5 km.
• Vallaskogens Parkrun #28, 5 km 
Totalt: 83,1 km. Kvar: 35,1 km.

December kom men inte snön. Hade inte så många mil kvar nu och lika mycket som jag låg efter i början av året låg jag nu före min planering. Succesivt minskade "veckobetinget". Bestämde mig för att "gå i mål"på Vallaskogens Parkrun, som även var ett Tomte-Run. Jag var utklädd till Rundeer. 14/12 nådde jag målet och sprang årets hundrade mil. Men bara för att jag lyckats klara mitt mål med 1000 km så slutade jag inte springa. Dock behövde jag nu inte planera längden på passen. Nu kunde jag springa hur kort eller långt jag ville, allt var bonus.

Månadens lopp:
• Vallaskogens Parkrun #30, 5 km.
• Xmas with Parkrun  Skatås, 5 km.
Totalt: 71,6 km. Bonus: 36,5 km.

~Sammanställning~

Januari: 33,4 km.
Februari: 12 km.
Mars: 52,6 km.
April: 85,9 km.
Maj: 89,4 km.
Juni: 149 km.
Juli: 79,2 km.
Augusti: 126,9 km.
September: 131,7 km.
Oktober: 121,6 km.
November: 83,1 km.
December: 71,6 km.

Summa: 1036,5 km.
Kvar: 0 km.
Bonus: 36,5 km.

Jag är jättejättenöjd med min presentation iår. Förra året sprang jag 500 km med ett åh-jag-kan-nå-500-kilometer-före-nyår-pass dagen före nyårsafton. Det var nog då ideén om att dubbla distansen ploppade upp i mitt huvud.

Att dubbla kändes som ett ganska högt men realistiskt mål. Något som inte skulle komma av sig själv men som jag hoppades kunna kämpa för att nå.

Hjärntrötthet och dygnet

Jag kan vara så jäkla trött på dagen att det enda jag vill är att sova. Jag är trött i hjärnan och rent fysiskt att jag gäspar. Men oavsett om jag sover på dagen eller inte blir jag trött igen i cykler. Det är inte ovanligt att jag piggnar till vid 22-23-tiden.

Jag har funderat mycket på detta och har  kommit fram till  en teori om varför det blir så. Svaret är ganska enkelt.

På dagen störs hjärnan av precis allt och går på högvarv och lite till för att försöka kompensera.

På kvällen blir det däremot ett naturligt lugn. Inget samhällsbrus i form av fåglar, cyklister, fotgängare, lekande barn, bilar, trampande fötter, bilar, trädgårdsredskap som väsnas, renoveringar etc etc.

På kvällen kan hjärnan jobba ostört varför den kan koncentrera sig bättre och orka mer.

Tankeställare

Något att fundera på:

Jag har aldrig varit så frisk som nu när jag är sjuk.

Träning och fatigue

"Svår trötthet, även kallad fatigue eller hjärntrötthet, är vanligt hos personer med neurologiska diagnoser, till exempel MS, Parkinson och stroke. Det som hjälper bäst mot tröttheten är oftast fysisk träning. Samtidigt kan tröttheten vara det största hindret för att orka träna."

Artikeln nämner fem faktorer att arbeta med, bland annat att "göra det lätt att träna".
"Göra det lätt att träna – genom att inkorporera träningen i sina dagliga rutiner, till exempel cykla till och från jobbet. Att hitta sin grej, kanske man har ett gym eller en simhall i närheten. Planera in fysisk aktivitet, genom att till exempel packa träningsväskan kvällen innan så den bara är att ta med sig på morgonen."

https://neuro.se/artiklar/vaard-och-rehabilitering/traening-hjaelper-men-svaart-att-orka-med/?fbclid=IwAR3Mg95LmUdsGK2bRZcfQeWYE-U_XROcerZs2hkWZ_XirfUu7uenNUHgkAs

Det lät ju som lätta och enkla interventioner. Men för den med fatigue är det inte så enkelt. För det är just så som i citatet ovan, tröttheten ÄR det största hindret att orka träna, men träning hjälper mot trötthet. Det händer t ex ganska ofta att jag till och med är ombytt till träningskläder. Det är bara att ge sig ut. Men ändå inte kommer ut att träna. Komplext och obegripligt, detta som jag dessutom i förväg planerat före jag ens bytte om.

Läs gärna artikeln "Träning som medicin":
https://www.skogssport.se/9-2018/orientering-som-medicin-hjarntrotthet/

Jag har bloggat om detta förut i inlägget "Moment 22".

Nya dojjor

Jag har köpt nya löparskor. Det är alltid lika roligt att köpa nya löparprylar.

Mitt minne är dåligt men inte så dåligt att jag glömt att det kan vara halt att springa på vintern. Förra vintern klarade jag förvisso att springa i mina Saucony Peregrine 7, men jag behöver något säkrare.  Så iår investerade jag i skor med dubbar.

Efter samtal med andra löpare och en del jämförelser föll valet på Icebug Pytho4 BUGrip.

Det ska vara en sko som fungerar för både trail, terräng och asfalt. Verkar perfekt för mig som är en variationslöpare. En stor bonus är ju också att de är riktigt snygga. Rena kommer de dock inte vara så länge till. ;)

Dåliga november

Jag gillar inte november... Har dålig erfarenhet av november nuförtiden.

2016: Skiftade däck vilket resulterade i "syjunta" i pannan.

2017: Dubbelsidig lunginflammation.

2018: Inte en, inte två, inte tre men FYRA ögoninflammationer tätt i rad trots antibiotika på de två sista.

2019: Lite chockerande upplevelse men tack och lov inte jag som behövde åka ambulans. Läskigt dock att vara ensam och först på en olycksplats där en bil voltat. Dagligen tänker jag fortfarande på händelsen... försöker bearbeta allt helt enkelt.

Blåljus

Jag hittade glassplitter när jag  schamponerade håret och nu efter den långa varma duschen har jag äntligen tinat upp. Jag var liksom inte klädd för räddningsarbete i  nära nollgradig temperatur. Som tur var hade jag iaf bytt till en torr t-shirt och en fleecetröja direkt efter träningen, men jag frös ändå som ett as.

När jag körde hem från min löpträning med Team Nordic Trail såg jag plötsligt ett konstigt ljus i motsatt färdriktnings vägkant. Jag trodde det var en person som stod och behövde hjälp och signalerade likt en semafor med röda ljus. Jag saktade in för att se vad det var och sen blev det mörkt. Så insåg jag på en splitsekund att jag just sett en bil volta ner i diket.

Jag stannade bilen helt sonika på vägen (jag hade ingen bakom mig) och tittade noggrannare och fann mycket riktigt en bil i diket...och det rykte om den. Då backade jag in på avfarten och larmade omedelbart SOS Alarm.

Blev ett stressat och smått konstigt samtal. För medan jag klev ur min bil, för att ta mig till olycksplatsen, insåg jag att jag behövde ficklampa för att se in i bilen och kunna svara på larmoperatörens frågor. Men jag missade att samtidigt slå på högtalaren. Så jag hörde helt enkelt inte vad larmoperatören frågade. 🙈 Jag förmedlade iaf vad jag såg. Så fumlade jag till slut på högtalaren och kunde kommunicera och se olycksplatsen.

Alla sidorutor hade splittrats och samtliga  airbags hade lösts ut men jag kunde snabbt se att det bara var en person i bilen. Jag ropade och försökte instinktivt ta kontakt med föraren, men denne svarade inte. Shit! Tog mig snabbt runt bilen till förarsidan för att se i vilken omfattning föraren skadats och hoppades för allt i världen att denne fortfarande var i livet.

Väl vid förardörren fick jag kontakt med mannen som kört. Han började gråta och var naturligtvis chockad. Efter att ha sett otaliga "olycksprogram" på TV tyckte jag att det var rätt prioriterat att försökte få killen att sitta så still han kunde, man vet ju inte om nacke/rygg är skadad. Jag är inte sjukvårdsutbildad men vet att detta är viktigt till "experterna" anlänt. Enda gången jag skulle strunta i det är om bilen brann... men det gjorde inte denna. Hur som helst så var typ det enda jag sa: "Sitt still!" och "Hjälp är på väg.", medan jag också försökte svara på larmoperatörens frågor. Lite för mycket samtidigt och resultatet blev, i mitt tycke, halvhjärtad insats gentemot både den chockade killen och infoförmedling i telefonen.

Men räddningstjänsten kom och det ganska snabbt. Först kom ett mindre utryckningsfordon, jag tror det var en deltidsbrandman från vår lokala station. Jag berättade vad jag sett och frågade om han hade en filt. Jag frös och huttrade ordentligt nu.

Det kom två ambulanser följt av två  brandbilar från räddningstjänsten. Ungefär samtidigt anslöt polisen och spärrade av vägen. Jag minns inte riktigt i vilken ordning alla kom men det blev fort mycket folk och det var ett rejält blinkande överallt. Jag stod i bakgrunden med min filt och iakttog arbetet. Frös gjorde jag fortfarande men filten hjälpte en hel del att frysa mindre. Inte helt oväntat fick jag frågan om jag varit med i bilen. Så kom ytterligare en polisbil och för en vänlig polis berättade jag igen vad jag sett och upplevt.

Medan jag pratade med polisen kunde faktiskt föraren själv men med lite assistans (bilen var ju hemskt tillknycklad) ta sig ut ur bilen. Mannen gick själv till ambulansen. En kort stund senare kunde jag åka hem.

Olyckan skedde kl. 20:32-20:33. Det vet jag för mitt samtal till SOS ringdes 20:33. Tjugofem minuter senare, 20:58, körde jag äntligen hem till värmen.

Jag prenumererar inte själv på lokaltidningen men jag fick en skärmdump av notisen av en vän. Det var en lättnad att läsa att det gått bra för mannen.

Lopprapport

Sådär.
Två och nästan en halv månad senare så är min lopprapport från sommarens maraton i Helsingborg färdigskriven och publicerad.

Skanneloppet 2019 - race report

2/11
Försökte få tag på en start till Kullamannen Svart bana. Men efter flertalet misslyckade försök gav jag upp. Men så hittade jag Skanneloppet som går samma dag. Sprang detta 2003. Och då korta banan på 4,x km.  Iår valde jag långa på 17,3 km.

Annorlunda startprocedur med 10 startande varje minut och med deltagare från olika klasser.

Jag startade tidigt, redan 10:05. Detta betydde att jag endast hade 49 person framför mig.

Bara lite mentalt knäckande att starta med nio långbenta vältränade män som satte av i 4:00 tempo från start. Men det tog nästan en kilometer före jag blev omsprungen av första bakom mig.

Banan var något kuperad i starten för att sedan övergå i långa evighetsrakor. Det positiva med raksträckorna var att jag kunde se att jag inte låg evighets långt bakom de andra. Nä faktiskt lyckades jag springa om typ fem personer. Fast å andra sidan kändes det som om jag blev omsprungen av typ 50. De långa raksträckorna var ju förresten bra övning inför NYCM om ett år. ;)

Tots dåligt väder var det vackert. Faktiskt så var det perfekt för att springa i. Det blåste nästan ingenting i skogen, vilket var skönt. Inte förrän jag närmade mig mål kände jag att det börjat duggregna.

Konceptet att starta i tiominutsintervaller gör att fältet är utspritt från början, det är aldrig trångt och du slipper kryssa mellan andra deltagare. Å andra sidan så är det svårt att hitta någon jämnstark, någon att följa och som kan dra i lagom tempo. Antingen blir du omsprungen av snabbare löpare (mest troligt i mitt fall) eller så springer du själv om de som är långsammare än du. Allt beror på när du startar.

Halloween 2019.

Det tog åtskilliga timmar att göra den och jag blev ganska nöjd med resultatet. En Jack O'lantern/ pumpalykta i löpningens tecken.

Trevlig Halloween alla löparvänner samt alla som inte springer!

Kolmårdsrundans Hösttrail 2019 - race report

27/10
Förra året var första gången för detta loppet Då var det fantastisk väder.

Förra året och jag dit ensam och kände egentligen inte en enda människa i dessa kretsar. Det var annorlunda i år, för förra hösten började jag springa med Team NordicTrail. Genom TNT har jag lärt känna massor nya löparvänner och några av de var också med på loppet idag.

Vädret iår var inte lika vackert som 2018. Det hade regnat och arrangören rekommenderade ståldubb. Några sådana har jag inte så det fick bli mina vanliga trailskor.

När jag lämnade hemmet vard det grått, mulet och duggregnade. Vartefter jag närmade mig Kvarsebo så regnade det mer och mer.

När jag hämtade min nummerlapp och insåg jag att jag inte fått med min vindjacka utan bara vinterjackan. Skit händer. Jag kommer inte frysa iaf.

Träffade min vän Dennis från TNT före start och stod och småpratade. Ingen av oss hade andra målsättningar än att ta oss runt.  Så gick starten för eliten, jag som inte lyssnat på infospeakern tänkte att nu gick starten men så var det inte. Jag vände kvickt och ställde mig bland likasinnade motionärer.

Första kilometern var tung, men efter 1,5 km kom jag in i andra andningen.
Banan var betydligt halare och lerigare iår. Efter XC-race så sa erfarenheten att jag skulle knyta skorna ordentligt, så det gjorde jag. Men hur det kom sig så tvingades jag stanna två gånger för att knyta om samma sko (1,86 km  och 3,13km).

I en gyttjepöl kände jag suget och att leran ville behålla min sko. Tack och lov tappade jag den inte.

Följde två tjejer från Stockholm rätt länge för vi höll samma tempo. Nästan så de var lite snabbare än jag och att jag försökte hålla jämna steg. Men så kom nedförslöpning och där är jag stark och då passade det bra att ta sig förbi. Detta var strax före vattenkontrollen. Sen såg jag inte de tjejerna mer, trots att jag stannade och fotade på ett par ställen.

Om jag förra året fick hjälp att inte springa fel så var det iår jag som hjälpte andra. En kille sprang ikapp och förbi men iom att han irrade vid två ställen hann jag ikapp honom igen.

Blev ett snabbstopp uppe på "klinten"!!!??? för att ta ett foto. Nu har det blivit tradition.

Någonstans runt 8 km, på ett stenigt parti, fastnade jag med ena foten och snubblade. Tur i oturen föll jag i den mjuka mossan bredvid isället för på stenarna.

Efter sista branta stigningen runt 8 km var det enkel löpning kvar. Jag peppade de framför mig sedan ökade jag tempot och sprang om, nu var det ju bara en kilometer kvar. Sista biten är ju dessutom nerför vetja (förutom målsvängen).

När jag tog ut mina sista krafter på arenan, jag hade ju lite krafter kvar, så fick jag härlig pepp av en annan TNTare i gruppen.

Medalj. Kolla statusen på Dennis på Raceone. Han skulle minsann också peppas in i mål. Sen blev det löksoppa och då kom solen fram och värmde oss. Tyvärr försvann solen igen och då fick duschen värma mig. Jag tyckte inte att soppan var så god så efter tvagning kompletterade jag med en korv.

Tid: 1:16:56. Fyra sekunder snabbare än förra året. Iår inga felspringningar men stopp för skosnörknytning och fotografering.

XC-race 2019 - race report

19/10
Härlig höstdag med 11 grader i luften och solen som sken. En del vind som störde men i skogen skulle den ändå inte kännas visste jag.

Planen var att ta det lugnt. Det var ju trots allt bara en vecka sedan urladdningen i Göteborg då jag äntligen lyckdes med sub-2 på halvmaran. Dessutom var jag ju ute igår på ett kort men snabbt pass med sonen. Benen var lite trött ty jag glömde att stretcha.

Anslöt Vidingsjö motionscentrum och kvitterade ut nummerlappen. Fotograferade de fina höstträden och lämnade mobilen i bilen. Av tidigare års lopp så visste jag att det kunde bli både lerigt och blött. Ingen vattenkänslig elektronik med alltså.
[BILD] höstträd

Satte mig i omklädningsrummet för att vänta in starten. Pratade med ett gäng glada trevliga människor bl a en fotbollstjej från BK Zeros.

Så gick jag ut och träffade träningsvänner från TNT (Team Nordic Trail).

Så gick starten och planen gick ju åt helvete. Skulle ta det lugnt och njuta så jag ställde mig sist i startledet. Men det är något konstigt med nummerlappar, de får tävlingsmänniskan att vakna. Blev hyfsat frustrerad med så mycket människor framför och med singeltrack stod det i början stundom nästan still.

Det var lerigt, halt, trångt (första varvet) men helt UNDERBART!😍🏃‍♀️

Och trots att jag knutit skorna lite tightare än vanligt, för jag visste ju att det skulle vara lerigt efter några dagars regnande. Trots detta fastnar ena skon i det leriga kärret på första varvet. Detta efter bara 700 meter. 🙈 Jag försökte ta mig förbi vid sidan av kärret, som de flesta andra men så, plopp! så satt skon fast medan jag var påväg framåt. Efter det var det ju bara att forcera och klafsa sig igenom resten av leran.

👟Skorna var blöta och leriga men vartefter jag sprang så tappade jag leran och fötterna värmde upp det kalla vattnet. Så det blev inte så besvärande som man kan föreställa sig.

Resten av banan var riktigt torr i jämförelse och vattenpölar och leriga diken var inget att bry sig om. På några ställen var det tekniskt svårare att springa med stenpartier, nedfallna träd och backar. Ja, den branta pulkbacken slapp vi inte undan iår heller. Iår fick vi nöjet att ta oss an backen från andra hållet och backen var riktigt hal.

Det var som sagt trångt på första varvet. Singeltrack och både snabba och långsamma löpare skulle samsas. Jag tyckte med andra ord att det sniglade sig fram första varvet. Jag hade ju spring i benen trots gårdagens snabbpass. Första varvet sprangs på 37 min.

Andra varvet sprang jag praktiskt taget ensam. Jag kunde springa i mitt eget tempo... men nu var jag å andra sidan tröttare.

När jag kom till kärret igen hade jag äntligen lyckats komma ikapp två tjejer, som var rätt kvicka. Jag klafsade igenom träsket rätt raskt. Jag hade gjort det tidigare och vad hade jag att spara på liksom. Det gjorde inte tjejerna. Detta gjorde att jag vann tid gentemot dem, vilket de inte tog igen. Det kändes gött!

Det var jätteskönt att halka omkring i skogen på egen hand. Tyst, vackert och harmoniskt.
Andra varvet sprangs inte helt oväntat snabbare, 37 min resp. 34 min.

Tiden var egentligen oviktig men såhär efteråt förbannar jag mig över att första varvet gick så långsamt. 🐌

Note to self: Starta längre fram och låt andra springa om mig istället för tvärtom.

På målområdet tog jag chansen att plaska i de sista vattenpölarna, mest för att få skorna lite renare. (Genomblöt var jag ju redan.) För den som inte redan räknat efter: jag kom i mål på 1:10:51. En okej tid, jag hade kunnat vara lite snabbare om jag sluppit att springa på led.

Strax efter mål stod träningsvännerna och hejade. Tusen tack för ett trevligt mottagande. Även fotbollstjejen var där, hon hade också tappat skon i träsket. Hon hade dock inte hittat sin sko så hon sprang ett varv med bara en sko. Imponerande! Jag erbjöd mig att följa med och leta efter skon. Det visade sig inte vara helt enkelt att gräva runt i geggan men jag började traska runt lite försiktigt och sonderade med en pinne. Och ta mig tusan att vi hittade skon. Helt otroligt egentligen. Den var ju rätt bra kamouflerad i leran.

Nästa lopp: 27/10, KolmårdRundans Hösttrail 10 km.