Återbesök Krankenhaus

 Hade ett inplanerat återbesök på sjukhuset idag klockan 10. Enligt lappen behövde jag inte var nykter. Nüchtern=nykter.

 En tysktalande vän hemma i Sverige förklarade att det betydde fastande. Det vill säga jag behövde inte fasta. Mer rimligt faktiskt. Men med en översättningtjänst på internet blev det "nykter" och det fann jag lustigt.

 Min infektion behövde följas upp bl a pga min bromsmedicin vilken gör infektioner mer riskfyllda.

 Körde ner i mycket god tid. Ja, ner. Jag håller till i en by i alperna på nästan 700 möh. Egentligen blir det både ner och upp för olika berg för att komma till storstaden. Men det blir mest ner för stan ligger på drygt 400 möh.

 

 Var nere vid 0930 men det fanns exakt 0 parkeringsplatser. Hittade en mitt över stora korsningen men där kunde man bara betala med mynt och några sådana hade jag inte så jag körde ut igen. Snurrade runt ett tag och upp och ner i "tiefgarage" (garage under jord) ett par gånger. Fortsatt fullt. Sen tröttnade jag och ställde mig att vänta. Tiden för mitt besök passerade. Men till slut när jag körde ner fanns faktiskt en plats. Då var klockan 10 över 10.

 

 Nästan samma procedur med nummerlapp etc bara att anmälan gjordes i ett annat bås dagtid. Och det är inte enkelt att veta. Andra hjälpte mig rätt idag också. Jag ursäktade min sena ankomst med de menade att det gjorde inget. Och eftersom jag fick vänta länge så tror jag dem. För dagtid är det många fler patienter. Både bokade och obokade.

 Det blev mycket siffror som ropades upp där ett tag. Tur de säger efternamnet först för man vänder ju på talen på tyska. Jag hade nummer 146 och höll på att gå när de ropade upp 164.

 Det hände en grej som fick väntrummet att fnissa. En mamma var där med sina två barn (ca 3 och under 1). Det äldre barnet skulle gipsa armen. Han var dock rädd för detta och grät och skrek. Plötsligt kom han springandes i korridoren. Han rymde. Tålmodig mamman kom efter (dock inte hestigt utan lugnt och sansat). Det var då väntrummet skrattade lite försiktigt åt det hela, och även mamman. Men samtidigt var det yngre barnet kvar i gipsrummet. Och det blev ju såklart jätteledsen som ju blev lämnad ensam. Där och då var det väldigt mycket barngråt och ståhej. 

 Så blev det min tur. (Efter dryga timmen.) Slapp gipsrummet trots att det stod på kallelsen. Läkaren (en annan än i måndags) sa att det såg bra ut, svullnaden hade blivit mindre, det fanns ju markeringar på benet. Han frågade också om jag hade någon bild på hur det sett ut. Så fick han se en av de första, före benet expanderade mer. Så sa han igen att det blivit bättre... och det såg ju jag också.

 Antibiotikan hjälpte. Halleluja! Detta är inte självklart i och med att jag behandlas med immunsupprimerande medicin. Alltså medicin som sänker immunförsvaret. På grund av medicinen, som heter Rituximab, är infektioner, som jag skrev inledningsvis, mer riskfyllda.

 Läkaren sa att om jag kunde röra mig så behövde jag inte de blodförtunnande sprutorna längre. Inte heller kryckorna. Mitt ben har egentligen aldrig gjort ont, men svullnaden gjorde att det kändes spänt och annorlunda. Och det har kliat något fruktansvärt, och gör det fortfarande. Frågade specifikt om jag fick belasta benet. Och det var det inga problem med, bara det inte gjorde ont. Så, auf wiedersehen kryckor. Är glad att slippa dem. Antibiotikakuren ska jag självklart fullfölja och Naproxen bara om det gjorde ont, vilket det inte gjort. Eller jo, när bettet började läka fick jag lite ont i benet, men jag har definitivt varit med om värre smärta. Detta lilla jag upplevde behövde inte smärtstillande. 

 Fick instruktioner om att om det svullnar igen eller gör mer ont så skulle jag komma tillbaka. 

 Auf Wiedersehen kryckor. Hallo Österrike!😎⛰️🏔