Stockholm Marathon 2022 -race report

4/6 2022

 Bodde hos brorsan. Detta betydde att jag, för att ta mig till starten, måste åka både buss och pendeltåg... och gå en liten bit, men det måste man alltid. Jag får starta lite tidigare på dagen men det är ganska lätt och enkelt att ta sig fram och tillbaka.

 Där på Östermalms IP bland 14 000 andra löpare (och annat löst folk) stötte jag  återigen, av en slump, på Mille som jag träffade på i startfållan på Göteborgsvarvet för några veckor sedan samt pratade med efter mål på Lidingöloppet (2021). Han bara uppenbarade sig där på startområdet,  sittandes i skuggan på gräset. Vilken glädje. Det är ett tecken på att vi ska ses innan lopp. Nästa gång får vi minsann på riktigt bestämma träff före.

 Vet inte vad jag hade för ambitioner med loppet egentligen, men eftersom 4:30-ballongerna (farthållarna) var där jag stod i starten så tog jag häng på dem.

 Efter att startskottet gått satte jag snabbt upp tre mål med mitt lopp:

1. Springa 5 km utan att stanna och gå. (Kom ihåg att jag hade obehandlad giftstruma/hypertyreos.)
2. Inte skada mig. 
3. Nå målet.

 

 På Djurgården, vid ca 17 km, stod en kille och livade upp tillvaron. Det var allas vår egen Skyltmannen (aka Rasmus). Jag blir glad av att se honom på lopp. Tog en, som det har blivit, obligatorisk selfie med person och skylt.

 

 Det gick ganska bra att hålla tempot för farthållarna för på 4:30 ... eller, jag hade taktiken att ha de bakom mig så länge jag orkade. Det lyckades jag med fram till Slussbron/Guldbron, 25 km. Där kommer en stigning upp på Söder och jag bestämde mig för att släppa förbi dem.

 Någonstans på Södergårdsleden (efter Slussen) såg jag ett gigantiskt militärt skepp. Det var väldigt svårt att missa. Det var USS Kearsage som var här med anledning av en stor militär övning - Baltops 22. Dessutom råkar besöket sammanträffa med Svenska marinens 500-årsjubileum. Det förklarade varför det var så många uppklädda personer vid Stadshuset när vi sprang förbi där. (Jag tror ju för den saken inte att besättningen på USS Kearsage var på festen i Stadshuset.)

 Västerbron var som alltid jobbig.

Jag och Stadshuset, runt 5 km kvar till mål. 💪🏼

 Mål! Jag gjorde det igen! Detta var min fjärde maratonmålgång på Stockholm Stadion. (Sen har jag en virtuell målgång av loppet. Den gjorde jag i Helsingborg.)

 På Stadion precis efter målgång knackade en herre mig på axeln. Det var den trevliga mannen jag lärde känna förra året. Vi åt frukost tillsammans, dagen efter maratonet, på hotellet förra året. Vad kul att han såg och kände igen mig. (Jag hade aldrig känt igen honom.) Vi samspråkade om loppet en liten stund. Sen dags att stolt ta sig ner till Östermalms IP för finishertröja, foto och förfriskningar. 

 På väg ner till Östermalms IP reflekterade jag över att jag lyckades med nr 1 och 3 av mina tre  uppsatta mål. Jag sprang minst 5 kn före jag gick och jag kom i mål. Däremot skadade jag mig lite på Strömsbron, vid 24 km, då jag stukade foten. Mina fotstukningar är inte så allvarliga nuförtiden. Jag har stukat fötterna så många gånger genom åren att det nu mer bara gör ont i början men klingar av rätt snabbt. Sen är det bara att fortsätta som förut. Så skadan var inte så allvarlig. 

Sluttiden iår skrevs till 5:16:21.

 Sett i backspegeln är det en galen bedrift att jag klarade maratonet. Jag hade så många sjukdomar som talade emot; MS-skov, lite postcovid och obehandlad giftstruma/hypertyreos.😱 Dessutom som vanligt alldeles för lite långdistansträning,

 Tro det eller ej men jag träffade på Mille igen, efter att jag hämtade överdragspåsen. Vi hade inte bestämt plats att ses men ändå hittade vi varandra. Vi satt en stund och språkade och intog förfriskningar som bjöds. För första gången upptäckte jag att de bjöds på korv med bröd, så jag åt två. Och så blev det lite gifflar också.

 Banan var identisk med mina tidigare Stockholm Marathonlopp. Bankarta 2022:

Bild från Marahongruppen/Stockholm Marathon.

 Väl tillbaka hos min bror så åt jag pizza. Blir nog ingen Ceasar sallad detta år.

Stockholm High Five 2022 - race report

3/6 2022 

 Som brukligt deltog jag i High Five, "uppvärmningsloppet" inför Stockholm. Detta året klädde jag inte ut mig så mycket som förra året. En festlig mössa fick räcka.

 Strax före start överhörde jag andra deltagare och hörde de pratade tyska. Jag som är där ensam började såklart prata med dem.

 I vanlig ordning är det bara just precis i början av loppet jag kan springa långsamt. Sakta men säkert höjdes tempot. Jag har skrivit det förut, en nunmerlapp och andra löpare gör att jag springer snabbare. Även om jag gör massor med stopp, så springer jag snabbt där emellan. 

 Många glada människor både i spåret och längs banan. Gjorde några high fives med både volontärer och publik. Tiden är helt oviktig i detta lopp så jag fokuserade på glädje. Hux flux var jag i mål. Fem kilometer blir på något sätt bara kortare och kortare.

 Efter loppet går jag till pastapartyt och möter likasinnade. Det finns alltid någon att prata med om man vill.

 Eftersom jag varit igång hela dagen; kört bil, hämtat nummerlappar och sprungit fick jag nu äntligen tillfälle att läsa det sms jag fick på förmiddagen. I det stod att jag var med i lokaltidningen idag. Det visade sig att min och barnens peppning under gårdagens Blodomloppet i stan förevigats. Blev ganska förvånad för det enda jag såg den dagen var löpare, inga fotografer. 

 Observera att jag har en Stockholm Marathon tröja på mig. Noga vald för att visa att jag också springer, fast inte just den dagen. 

Göteborgsvarvet 2022 - race report

21/5 2022 

 Äntligen var loppet tillbaka i hyfsat normal regi. Och vädret var perfekt för löpning, molnigt, 11°C och inte allt för mycket vind 3 m/s, 5 i byarna.

Blev glatt överraskad över att stöta på min  Mille i startfållan. Han och jag sprang om varandra på Lidingöloppet Lidingöloppet förra året. Det skedde av en slump. Trevligt att samtala med en vän i väntan på start.

 Vi sprang inte loppet tillsammans. Jag kunde inte riktigt springa som vanligt på grund av att jag nyligen haft/fått ett MS-skov OCH diagnostiserat med hypertyreos, dvs sköldkörteln producerar för mycket hormon. (Medicineringen för detta har/hade inte satts in än.)

 Loppet var tuffare än vanligt. Mina ben är starka och driver mig framåt med resultatet att jag springer fort, för fort, mer än jag klarar av. Anledningen är min svaga andning pga hypertyreosen. Loppet blev såleds liksom i intervaller. När jag sprang, sprang jag fort. Detta gjorde mig trött och jag tvangs gå. 

 Detta år fick vi för första gången springa över den nya bron över Göta Älv. Götaälvbron revs och det byggdes en ny, Hisingsbron. Den invigdes 9 maj 2021, men 2021 blev Varvet inställt, pga coronapandemin, och blev till slut ett virtuellt lopp. Men nu 2022 fick vi äntligen testa lutningen på den nya bron.

 Jag skrev tidigare att årets lopp var jobbigare än vanligt, så då kan ni räkna ut att även broarna var jobbiga. I början av Hisingsbron stod en privatperson och delad ut vattenmelonskivor. Den var riktigt god och välbehövlig. Tack så mycket! 🍉

 Trots svårigheter korsade jag mållinjen i en ganska ordinär tid av 2 timmar och 19 minuter. Sub 2 i detta lopp låter vänta på sig ... jag väntar. Ge aldrig upp!

Vasaloppet 100 år 2022 - race report

 Klart man ska vara med när det är jubileum. Det har varit ett långsiktigt mål. Så jag anmälde mig så fort det gick.

 Första Vasaloppet gick av stapeln 1922, dvs för hundra år sedan, så därför är det 100-årsjubileum. Dock är det bara 98:e loppet i ordningen, eftersom det har blivit inställt tre gånger genom åren.

Inför
 Träningen iår har fortfarande varit löpning varje dag. Efter sommaren uteblev långpassen, men ändå persade jag på både maraton och Lidingöloppet vilket får anses som en indikation på att jag nog är bra grundtränad.

 Åkte på det där pandemiviruset några veckor före sportlovet. Det sänkte mig totalt. Springa var jobbigt i många veckor efteråt.
Testade mina skidor en kväll. Kändes som jag åkt hur långt som helst...klockan visade 1(!) km. Till mitt försvar hade jag åkt slalom 5 timmar samt sprungit 1 mile före... men iaf. Sjukt jobbigt tyvärr.

 Hux flux var det dessutom bara en liten vecka kvar till start. Peppade mig genom att se filmen Ur Spår på en streamingtjänst. (Kuriosa: De övergripande vyerna i filmen spelades in 2020.) Underhållande men jag hade ingen ingenkänning förutom all exteriör på själva Vasaloppet. (...och jag såg ingen skymt av mig själv trots att jag åkte det året de spelade in filmen.)

 Iår hade jag hyrt in oss (mig och mina supporters (läs: föräldrar och dotter) hos en privatperson i Mora. Ett mycket trevligt boende hos ett par i mina föräldrars ålder. Det var mycket praktiskt, både för mig och mina föräldrar, att inte behöva köra runt så mycket. 

Loppet

 Upp i ottan efter en traditionsenlig för kort och dålig nattsömn. Det är på riktigt skitsvårt att lägga sig vid 19 för att man ska gå upp vid 03. På något sätt kom jag iaf upp och traskade iväg till målet där bussarna till starten går. Sov och åt frukost på bussen. 

 Det var mer som vanligt vid Vasaloppsstarten iår, mycket folk överallt men ändå mysigt. På något sätt hade jag lyckats att seeda upp mig ett startled. Det blev en ny erfarenhet att starta från VL9. Något ska man roa sig med i väntan på starten så jag testade att göra en skidpyramid. De ser så proffsiga ut. Och jag lyckades. :D

 Så gick starten och alla skyndade sig till den enorma köbildningen i första backen. Även iår tog jag en selfie. Det har liksom blivit en tradition att ta den och posta på sociala medier... iaf ta fotot, att posta är inte så viktigt. 

 Det var vackert väder och bra förutsättningar men det var skitjobbigt.

Strax före Mångsbodarna mådde jag jättedålig. Kändes som jag var i en annan värld och jag skulle svimma. Var liksom inte mig själv och som om jag lite upplevde mig själv utifrån. Tvingade mig själv att stanna strax före kontrollen och åt då medhavt godis. (Det som man inte får äta av förrän i Oxberg.) Kanske var det blodsockret det var fel på? Jag var tvungen att göra något. 

 I kontrollen (Mångsbodarna) stannade jag onödigt länge och åt bullar och drack av allt som fanns (utom buljong, om det fanns). Det var jättenära att jag skulle bryta redan här. Men jag gav mig iväg ändå och till min fördel så släppte faktiskt det dåliga.

 Minns inte så mycket av "resan" mellan Mångsbodarna och Evertsberg, men de var nog ganska liknande upplevelser som jag haft tidigare år. Men jag minns inte att fästvallan skulle ha försvunnit, vilket den visst gjorde ett år.

 Till Evertsberg kom jag med 15 min marginal till repet. Nu hade jag hunnit bli kissnödig och jag behövde nytt fäste på skidorna. Men det blev ett kort stopp, för jag vet av erfarenhet att sträckan till Oxberg är jobbig, den innehåller bl a Lundbäcksbackarna. Jag insåg snabbt att jag fick välja mellan att; 1. Inte gå på toa samt skippa nytt fäste och då eventuellt klara repet i Oxberg eller 2. Besöka toa samtidigt som de lägger på fästvalla i Evertsberg med risk för att inte hinna före repdragningen. Jag valde såklart det första alternativet. 

 Tiden var knapp och resan till Oxberg blev faktiskt en kamp mot klockan. Jag hade verkligen ingen lust att bli avplockad där igen. Jag gav ALLT för att försöka hinna. (Hade jag då inte hunnit hade jag iaf vetat att jag gav mitt yttersta.) Lyckan var total när jag hann till Oxberg med 4 min marginal (ungefär samma tidsspann som en gång stoppade mig).

 Snabbstopp med godisintag och sedan dags att kriga mot nästa klockslag i Hökberg. Jag vet inte varför det blev så hetsigt med tiderna detta år, men till Hökberg hade jag bara drygt 6 min som marginal till repet.

 Snabbstopp även här och bytte mina glasögon mot min excellenta pannlampa. Vis av erfarenhet visste jag att de skulle bli mörkt mellan Hökberg och Eldris. Sista repet i Eldris var bara ett måste att klara och lyckan var obeskrivlig när jag insåg att jag skulle fixa det. Nu hade min marginal till repet ökat till hela 14 min.

 Tog en selfie och sedan dog telefonen pga kylan. Tog mig äntligen tid att få fäste under skidorna. Swixarna i Eldris gör ett bra jobb. När repet i Eldris drogs (19:00) då började jag skida mot Mora med en  MYCKET trött och sliten kropp.

 Nu skulle jag bara ta mig imål. Normalt brukar jag få en kick av att komma till Eldris, så pass att jag ibland bara skidar rakt igenom eller ökar takten efter kontrollen. Iår sket jag FULLSTÄNDIGT i tider och placeringar. Har man klarat sig till Eldris så tar man sig i mål, det finns inga fler hinder som kan stoppa en. (Möjligtvis bara om man skulle skada sig illa.) Slutpatrullen, eller "kvasten" som det heter i löparsammanhang, håller sista åkaren sällskap ända in på mållinjen, har jag sett.

 På sista etappen stötte jag på slutpatrullen som var mycket peppande. Jag kom dock inte sist i loppet, men nära på, men jag kom imål. Mamma, pappa och min dotter stod tålmodigt vid målet och tog emot mig med applåder, hurrarop och fin krans.

 Jag klarade ytterligare ett Vasalopp och jag fick min medalj och diplom. I målet blev jag också intervjuad. Minns inte alls vad vi pratade om dock. Spontant måste det ha varit om hur loppet var och kanske mina kläder, som ju var lite annorlunda. Det är inte många som skidar Vasalopp i Lederhosen och löjlig mössa.

Här poserar jag med kranskullan Wilma Björkman och kransmasen Edvin Nilsson. All heder till dem som orkar stå i målet hela dagen ända till sista skidlöparen tagit sig i mål. Som ni ser är det rätt tomt på arenan i  bakgrunden. Jag var som sagt bland de kanske 50-100 sista?

 Jag kom i mål igen!!! Jag är alltid lika lycklig vid målgång för det är inte en självklarhet att man hinner och lyckas.

 Förresten, jag har aldrig trillat så mycket på ett Vasalopp/Öppet Spår som jag gjorde iår. Tyvärr slog jag i huvudevt ganska hårt vid ett fall efter Evertsberg. Har också ont i en axel, men det kände jag inte förrän jag var i mål. Jag brukar inte känna efter hur ont jag har under lopp. Det sparar jag tills jag är färdig. ;)

Hemresa 

 På måndagen packade vi ihop oss och våra grejer, men mina pjäxor gick inte att finna. Jag letade överallt men jag var HELT säker på att jag ställde de i hallen och att jag inte flyttat dem.

 Det visade sig att de åkt till Halmstad. De som vi delade boende/hus med hade av misstag tagit med sig dem. Tur i oturen bor ju mina föräldrar i Skåne så de var enkla att få tillbaka. Och det var ingen brådska eftersom jag inte hade tänkt att åka mer skidor denna säsong. Vi åkte hem via Filipstad där vi åt en bit mat och sa hej till herr Ferlin, som satt och frös på en bänk.

 Nu får det bli vår och varmt. 

PS Detta är skrivet ett år efter loppet, fritt från mina minnesanteckningar.

Vasaloppet 10 (fd Blåbärsloppet)

 Klart! 5/3-22 

 Till detta år hade Vasaloppsorganisationen bytt namn på loppet. Förr hette det Blåbärsloppet. Nu har det blivit Vasaloppet 10. Att det bara är nio kilometer långt spelar ingen roll. Loppet är dock samma "jippo" med sponsorer som främsta målgrupp följt av barnfamiljer och nybörjare. 

 Åkte detta med dottern. En trevlig liten tradition vi har. 2022 är tredje året vi åker loppet. Egentligen skulle man kunna läsa lopprapporten från Blåbärsloppet 2020, för det skiljde sig inte så mycket från tidigare år.

 Äldsta barnet hade vuxit ur sina pjäxor från förra gången vi åkte 2020. Jag efterlyste bland vänner om det fanns några att låna. Snälla familjen Börjesson lånade ut både pjäxor och skidor till oss. Alltså inte till mig. Jag har både skidor och pjäxor. Mina fötter har slutat att växa för länge sedan. Familjen Börjesson har massor med skidutrustnibg eftersom hela familjen är talangfulla på sporten. De två äldsta barnen Tage och Olle tillhör Sverigeeliten bland juniorer. Tusen tack för lånet av utrustning. 

 Bussresan gick lite smidigare detta år. Stod på Prostgatan i Mora och väntade på avfärd tämligen länge istf på vägen nära starten i Eldris.

 Vallade skidorna och gjorde oss redo. Man fick starta när man ville. Så gav vi oss iväg.

Träffade på en elitåkare ett par kilometer från mål. Han testade skidor (och vallning?) för glatta livet. En trevlig man. Han ställde upp på selfie och önskade oss lycka till.

Vem det var? Tore Bjørseth Berdal. Han vann Vasaloppet 2019. 🙂

Så skidade vi vidare mot målet. Och i mål kom vi. Hurra!

 Efter dusch åkte vi till Rättvik för att lämna in mina skidor för vallning. Medan vi vänade på dem gick vi ut på bryggan och isen. Jag sparkade spark igen, det har jag inre gjort sedan jag var barn och bodde i Blekinge, vad jag kan minnas. Mitt stora barn fick prova för första gången. Härligt men också jobbigt. 

New York City Marathon 2021 :(

Idag skulle jag ha varit i New York och sprungit den 50:e upplagan av deras maraton, tyvärr blev det inte så iår heller. 

Sommaren 2019 anmälde jag mig till att delta i  2020-års version av detta lopp. Det skulle vara 50-årsjubileum av loppet och allt. Så blev det uppskjutet pga pandemi. Allt ställdes in och vi bokades om till 2021.

Pandemin är inte slut men under bättre kontroll tack vare vaccin. (Jag fick tidigt en tredje dos pga att jag tillhör en riskgrupp.) Restriktionerna lättade och samhället återgår sakteliga till ett "nytt normalt" och gränserna ut i Europa öppnade.

Europa öppnade gränsen för amerikaner, men USA öppnade minsann inte gränsen för Européer. Europa och Schengen ilsknade till och "hämnades" genom att stänga Europas gränser för amerikaner igen.

Mr. President väntade och väntade med besked om när gränsen skulle öppnas. Sent om sider (20 september) annonserades att gränsen skulle öppnas för vaccinerade "early November").

Alla europeiska maratonlöpare drog en suck av lättnad och vi blev riktigt glada över beskedet.  Men beskedet om exakt vilket datum "early November" var, fick vi inte reda på.

Vi väntade.... och väntade... Det var inte bara löpare som blev otåliga på att besked om öppning dröjde.

Men så en dag (15 oktober) så kom besked, en riktig käftsmäll. Gränsen öppnas 8/11. What the f**k! De öppnar alltså gränsen för européer dagen efter NYCM. *fulfinger* 

Ingen europé (utom de som är bosatta i USA och de med amerikanskt medborgarskap då, som kan resa dit fritt) får uppleva det 50:e loppet och dess jubileum. Loppet blir av men vi får inte åka dit.

Jag kan inte beskriva hur jävla arg och besviken jag är på detta. Att se fram emot ett jubileumsmarathon så länge (eller överhuvudtaget) och sen ta detta beslut. Halva upplevelsen med marathon är att det är många nationaliteter som deltar.

Men men, have fun americans. Enjoy your 50th anniversary of your marathon by yourself. Själv får jag nu fortsätta träna och blicka fram mot New York City Marathon 2022, 51st edition. 

Har jag lyckats vänta nära 2,5 år på mitt livs resa, ska jag nog klara ett år till. Bara man inte råkar ut för skador eller något annat otrevligt tills dess.