Sluta, så händer det.

Är det inte konstigt? Så går jag hela morgonen och väntar på ett telefonsamtal, som jag vet till 100% ska komma. Jag sitter och slösurfar, sneglar på TVn där gästerna till den kungliga vigseln i England anländer en efter en, vaktar telefonen men den förblir tyst.

Så tänker jag: -Nu skiter jag i det här och tar en dusch. Så att jag är färdig lagom till vigseln börjar.
När jag är halvvägs avklädd, ja då ringer telefonen. Och visst var det det där samtalet jag väntade på. Varför blir det alltid så? Att när man bestämmer sig för att sluta vänta, så händer det man väntade på.

Nu var jag så förutseende att jag tog med mig telefonen till badrummet, så jag slapp rusa runt och panikleta efter den när den nu väl ringde. Beskedet i luren var kanske inte riktigt vad jag hade hoppats. Det fanns ingen tid för behandling idag, så jag måste stå ut med skiten över helgen också. Jag har nog aldrig gjort det innan, men nu ser jag fram emot att helgen går fort och det ska bli måndag.