Årets stora mål, New York Marathon, har inte helt oväntat ställts in på grund av riskerna med Covid-19 viruset.
Lite tråkigt men som sagt väntat. Det är i alla fall skönt att allt ställts in, för det sämsra scenariot hade varit om loppet blev av men att vi inte fick resa dit.
Nu får jag ställa om och räkna ner till 7 nov 2021 istället. Jag är ju anmäld och jag har redan lagt in en hel del pengar till researrangören.
27 juni 2020
20 juni 2020
Ej publicerat
Jag har skrivit mycket på min blogg under vintern och våren men publicerat det har jag visst inte.
Ska försöka ta mig samman att göra det för min egen skull om inte annat. Så de inlägg som publiceras från april och framåt kan vara författade redan i januari. För att få händelserna i kronologisk ordning så hittar jag på ett publiceringsdatum helt slumpmässigt.
Först ut är Varför Därför.
Ska försöka ta mig samman att göra det för min egen skull om inte annat. Så de inlägg som publiceras från april och framåt kan vara författade redan i januari. För att få händelserna i kronologisk ordning så hittar jag på ett publiceringsdatum helt slumpmässigt.
Först ut är Varför Därför.
7 juni 2020
Min Tjejvättern 2020 - race report
Pandemin gjorde att även Vätternrundans lopp blev virtuella och behövde göras på hemmaplan.
Mitt femte Tjejvättern blev alltså ett virtuellt lopp - Min Tjejvättern. Jag och Viktoria, som brukar cykla tillsammans, bestämde att så göra även denna gång.
Vi hade Viktorias trädgård som utgångspunkt, depå och mål. Totalt skulle vi cykla 100 km, så vi delade in loppet i tre olika loopar. På så sätt fick vi två depåstopp med lite vila.
Första loopen 40 km. Malmslätt via Rappestad/Slycke - Linköping (Tornby) - Vreta Kloster - Ledberg - Rappestad.
Andra loopen 40-75 km (35 km). Västerlösa- Maspelösa - Ledberg - Rappestad.
Tredje loopen 75-101 km (25 km) Rakered - Vikingstad kyrka- Västerlösa - Slycke -Rappestad.
När vi äntligen cyklat färdigt stod distansmätaren på 101,5 km.
Vi startade klockan 0815 och kom i mål 5 timmar och 21 minuter senare.
10 april 2020
Varför Därför
(Skrivet 2020-01-26)
Jag får mycket sällan kommentarer på mina inlägg här på bloggen. När jag pratar med min omgivning får jag däremot frågor som jag så gott jag kan försöker svara på. Tänkte att det kanske finns intresse att offentligt reda ut de här.
Har du andra frågor? Ställ de i en kommentar så ska jag försöka svara.
Varför tar det så långt tid innan dina lopprapporter/race report blir skrivna?
Har inte alltid ork. Läs om "the Spoon Theory" och fundera ett tag på hur många skedar du använder för olika göromål. Tänk på att en frisk människa har hur många skedar som helst medan någon med (kronisk) sjukdom har ett begränsat antal. Sedan får du fundera på hur det blir om skedarna tar slut. Jag prioriterar min familj och att överleva mig själv.
Varför tar det så långt tid innan dina lopprapporter/race report blir publicerade?
När jag väl har ett påbörjat inlägg på bloggen så är det enda jag behöver för att slutföra det ork och tid. Mina anteckningar är på inga sätt fullständiga meningar eller färdiga texter. De måste formuleras så de blir begripliga, broderas ut samt hamna i rätt ordning. Jag vill gärna ha välskrivna texter* men min uthållighet (se sista frågan) är begränsad, vilket visar sig i att jag är splittrad och inte kan fokusera lika länge som förr på en sak. Därför tar det tid att skriva och redigera. Det tar med andra ord flertalet dagar och till och med veckor att få en text som jag är nöjd med. Ska det vara bilder med tar det förmodligen ännu längre tid. Allt handlar om dagsform.
Hur kan du komma ihåg vad som hänt så lång tid efteråt?
Kort svar: Det gör jag inte. Inte detaljerna iaf.
Långt svar: Mitt minne är tyvärr inte helt som det ska vara. Dock är det inte långtidsminnet som är drabbat. Sanningen är att jag samma dag/kväll som loppet sker har skrivit ner noteringar och stödord om händelser. Dessa har jag lättåtkomligt i mobilen. Och på mest oväntade ställen, t ex i samtal med andra, poppar minnen upp och jag kan lätt fylla på dessa. När jag tycker att jag fått med allt värt att berätta om loppet fixar jag över text och stödord till bloggen.
Hur kan du orka springa/skida så långt/länge men inte jobba heltid?
Tänk om jag kunde svara exakt på det. Min hjärna är skadad på grund av den degenerativa sjukdomen MS - Multipel Skleros. Den är inte längre lika uthållig och orkar helt enkelt inte lika mycket ljud och andra stimuli som den gjorde förr. Det som gör att jag orkar (skid)löpning är just att kroppen får jobba men den trötta hjärnan behöver inte engageras något nämnvärt. Det är därför jag mår bra av den aktiviteten. Få mentala processer/kognition behöver engageras, ty dessa är massivt energikrävande. Rent fysiskt/motoriskt är jag inte sjuk (med undantag för en del skador då och då), det är som sagt min hjärna som är något defekt i vissa avseenden. I andra avseenden fungerar den utmärkt. Jag är inte dum i huvudet bara för att saker ta längre tid, så att säga.
Att springa långt är en träningssak har jag märkt.
*Är man uppvuxen i en "språkpolisig" familj så ligger det i generna att det ska vara snygg och bra svenska. På sista tiden känner jag, ledsamt nog, att jag vacklar i min språkkänsla.
Jag får mycket sällan kommentarer på mina inlägg här på bloggen. När jag pratar med min omgivning får jag däremot frågor som jag så gott jag kan försöker svara på. Tänkte att det kanske finns intresse att offentligt reda ut de här.
Har du andra frågor? Ställ de i en kommentar så ska jag försöka svara.
Varför tar det så långt tid innan dina lopprapporter/race report blir skrivna?
Har inte alltid ork. Läs om "the Spoon Theory" och fundera ett tag på hur många skedar du använder för olika göromål. Tänk på att en frisk människa har hur många skedar som helst medan någon med (kronisk) sjukdom har ett begränsat antal. Sedan får du fundera på hur det blir om skedarna tar slut. Jag prioriterar min familj och att överleva mig själv.
Varför tar det så långt tid innan dina lopprapporter/race report blir publicerade?
När jag väl har ett påbörjat inlägg på bloggen så är det enda jag behöver för att slutföra det ork och tid. Mina anteckningar är på inga sätt fullständiga meningar eller färdiga texter. De måste formuleras så de blir begripliga, broderas ut samt hamna i rätt ordning. Jag vill gärna ha välskrivna texter* men min uthållighet (se sista frågan) är begränsad, vilket visar sig i att jag är splittrad och inte kan fokusera lika länge som förr på en sak. Därför tar det tid att skriva och redigera. Det tar med andra ord flertalet dagar och till och med veckor att få en text som jag är nöjd med. Ska det vara bilder med tar det förmodligen ännu längre tid. Allt handlar om dagsform.
Hur kan du komma ihåg vad som hänt så lång tid efteråt?
Kort svar: Det gör jag inte. Inte detaljerna iaf.
Långt svar: Mitt minne är tyvärr inte helt som det ska vara. Dock är det inte långtidsminnet som är drabbat. Sanningen är att jag samma dag/kväll som loppet sker har skrivit ner noteringar och stödord om händelser. Dessa har jag lättåtkomligt i mobilen. Och på mest oväntade ställen, t ex i samtal med andra, poppar minnen upp och jag kan lätt fylla på dessa. När jag tycker att jag fått med allt värt att berätta om loppet fixar jag över text och stödord till bloggen.
Hur kan du orka springa/skida så långt/länge men inte jobba heltid?
Tänk om jag kunde svara exakt på det. Min hjärna är skadad på grund av den degenerativa sjukdomen MS - Multipel Skleros. Den är inte längre lika uthållig och orkar helt enkelt inte lika mycket ljud och andra stimuli som den gjorde förr. Det som gör att jag orkar (skid)löpning är just att kroppen får jobba men den trötta hjärnan behöver inte engageras något nämnvärt. Det är därför jag mår bra av den aktiviteten. Få mentala processer/kognition behöver engageras, ty dessa är massivt energikrävande. Rent fysiskt/motoriskt är jag inte sjuk (med undantag för en del skador då och då), det är som sagt min hjärna som är något defekt i vissa avseenden. I andra avseenden fungerar den utmärkt. Jag är inte dum i huvudet bara för att saker ta längre tid, så att säga.
Att springa långt är en träningssak har jag märkt.
*Är man uppvuxen i en "språkpolisig" familj så ligger det i generna att det ska vara snygg och bra svenska. På sista tiden känner jag, ledsamt nog, att jag vacklar i min språkkänsla.
5 april 2020
Inställt pga virus
Det är lite tråkigt att ett elakartat virus, Covid-19, sprids över världen. Det får ledsamma följder i form av avlidna människor, isolering, karantän, samhällsproblem, ekonomiska bekymmer med mera.
Det får också konsekvenser i att det bestämts från regeringen att ha begränsningar i hur stora folksamlingar som tillåts. Först var det max 500 personer som tilläts, någon vecka senare blev det max 50 personer. Det är stora rekommendationer med social distansiering och om möjligt jobba hemifrån, för att minska smittspridningen.
Följden för atleter (och supportrar) är att alla evenemang och mästerskap ställs in eller flyttas. Exempelvis flyttas både årets Fotbolls-EM för herrar och Sommar OS till 2021. Dessutom måste damernas Fotbolls-EM 2021 flyttas till 2022... för att herrarna ska spela 2021...
Rent personligt så blev mina planerade lopp inställda. Inget: Varvetmilen, Göteborgsvarvet eller Tjejvättern iår. Vad beträffar Stockholm Marathon så fick det ett nytt datum i höst. Det sorgliga med det var att de valde 5 september, samma dag som Helsingborg Marathon. Jag hade planerat att delta i det även iår men så blir det alltså inte... om inte Stockholm ställs in igen (men inte Helsingborg), då omgrupperar jag skyndsamt till Skåne.
Det får också konsekvenser i att det bestämts från regeringen att ha begränsningar i hur stora folksamlingar som tillåts. Först var det max 500 personer som tilläts, någon vecka senare blev det max 50 personer. Det är stora rekommendationer med social distansiering och om möjligt jobba hemifrån, för att minska smittspridningen.
Följden för atleter (och supportrar) är att alla evenemang och mästerskap ställs in eller flyttas. Exempelvis flyttas både årets Fotbolls-EM för herrar och Sommar OS till 2021. Dessutom måste damernas Fotbolls-EM 2021 flyttas till 2022... för att herrarna ska spela 2021...
Rent personligt så blev mina planerade lopp inställda. Inget: Varvetmilen, Göteborgsvarvet eller Tjejvättern iår. Vad beträffar Stockholm Marathon så fick det ett nytt datum i höst. Det sorgliga med det var att de valde 5 september, samma dag som Helsingborg Marathon. Jag hade planerat att delta i det även iår men så blir det alltså inte... om inte Stockholm ställs in igen (men inte Helsingborg), då omgrupperar jag skyndsamt till Skåne.
4 april 2020
Byggplats
Jag har prioriterat bort bloggningen. Det är så mycket annat jag måste samla ork för att göra och slutföra.
Efter att ha städat soptipp nr 2, aka sonens rum, och därtill hittat samt sorterat alla playmobilpryttlar fick min man för sig att vi skulle göra desamma med Legot.
Så under den senaste veckan har hela vardagsrummsgolvet tjänstgjort som legobyggplats med samtliga legobitar utspridda på golvet.
Efter att ha städat soptipp nr 2, aka sonens rum, och därtill hittat samt sorterat alla playmobilpryttlar fick min man för sig att vi skulle göra desamma med Legot.
Så under den senaste veckan har hela vardagsrummsgolvet tjänstgjort som legobyggplats med samtliga legobitar utspridda på golvet.
1 mars 2020
Vasaloppet 2020 - race report
-Resa-
När vi lämnade hemmet var det snö på mark och terräng. Väl framme i Dalarna var det däremot barmark. Såg framför mig att få åka på en vit slinga genom grön terräng.
När jag preppade för loppet på kvällen såg jag att det börjat snöa lite grann. Mysigt, men tänkte att det nog bara skulle bli lite puder på marken.
När vi lämnade hemmet var det snö på mark och terräng. Väl framme i Dalarna var det däremot barmark. Såg framför mig att få åka på en vit slinga genom grön terräng.
Vi installerade oss på hotellet i Rättvik, hämtade nummerlappar och hade det gott.
-Lördag (dagen före loppet)-
På lördagen gjorde jag och dottern en fin insats i Blåbärsloppet. Propagandaväder deluxe. Ypperligt tillfälle att öva spårbyte, balans och teknik. (Hade ju som bekant inte åkt skidor sedan Vasaloppet 2019).
Efter loppet lämnade jag in skidorna för vallning. De levereras sedan till hotellet. Praktiskt!
Hade som vanligt svårt att somna trots att jag var trött. Även om jag slappnade av så hade hjärnan svårt i och med att den hörde mellodifestivalens skval. När jag väl somnat till så kom dottern och knyckte min laddasladd till mobilen. Men till slut somnade jag visst på riktigt för kl 0220 ringde larmet och då var det bara att pallra sig upp.
-Loppdag-
Starten-Smågan
I uppförsbacken rörde det på sig hela tiden. Väldigt trevlig upplevelse ty förra året stod jag mest still. Passade på att ta den numer obligatoriska bilden-i-första-backen. Ser på bilden att jag tog den rätt långt ner i backen. Jag var väl ivrig och rastlös. Medan jag grejade med telefonen, laddasladd och midjeväska fick jag en kommentar av en medåkare; att man nog var rätt rutinerad när man börjar fota när man åker skidor. Nja, jag är inte så rutinerad och så mycket skidåkning var det inte just då. ;) Tidigare år har jag till och med postat den på socialamedier medan jag stått där i kö, men det skippade jag iår. En målsättning iår var att inte ödsla massa tid på att fota längs vägen, jag prioriterade att försöka ta mig i mål och värdesatte det högre än foton.
Tog häng på sällskapet som jag åkt med från hotellet. Jädra vilken fart. Blev helt trött ganska fort men jag kämpade på fast besluten att ta mig så snabbt som möjligt till både Smågan, Mångsbodarna och Risberg, sen utifrån tidsbilden planera det fortsatta äventyret.
Det var inte helt enkelt att åka i nysnön. På väg mot Smågan trillade jag typ fyra gånger på platt underlag. Landade dock mjukt tack vare nysnön iaf.
Efter nästan 9 åkta kilometer (ca 80 km kvar) skidade jag förbi ett tv-team, men jag fattade och såg inte då att det var Clara Henry och Mattias Svahn, folkets åkande reportrar. Jag var så inne på att hålla jämna steg med mitt sällskap. På SVT ser man mig skida förbi i min gröna jacka. Jag vinkar lite till kameran. Skrolla 2:13 tim in i sändningen. "Vasloppet I Spåret med Clara Henry och Mattias Svahn". Detta tv-team startade i startled 5(!) och jag i 10.
I och med att alla rörde sig hela tiden i första backen i Sälen så kom jag till Smågan på knappa två timmar (1:49). Snabbt jämfört med förra årets 2:10. Tog en GT-tablett och blåbärssoppa men stannade inte länge i Smågan utan fortsatte ganska raskt mot nästa kontroll.
Smågan-Mångsbodarna
Pinnade på till Mångsbodarna. Ville inte äventyra ytterligare repdragning i Oxberg, eller någon annanstans.
I Mångsbodarna norpade jag en bulle och blåbärssoppa och råkade hamna i skottgluggen av en svt-kamera som filmade en åkare som blev intervjuad. Då höll jag låg profil jämfört med förra kameran då jag vinkade.
Såg senare, på svt-play (när eliten åkt 3:18 tim), att det var fina Karen som blev intervjuad. Hade jag varit lite mer uppmärksam då hade jag åkt fram och pratat med henne (efter intervjun). Vi hade jättetrevligt under Lidingöloppet då vi bodde på samma plats och åt en utsökt middag på kvällen.
Precis som i Smågan blev visiten ganska kort i kontrollen och färden fortsatte ganska kvickt.
Jag minns inte exakt var men det snöade faktiskt inte hela dagen. Det var faktiskt uppehåll. På Svts sändning såg jag att det var uppehåll i snöandet när jag var i Mångsbodarna.
Mångsbodarna-Risberg
Hade hunnit bli lite kissnödig. Typiskt, men jag kände att jag inte hade tid att stanna. Hoppades på att svettas ut vätskan så småningom. Skidåkningen flöt på. I den mån den kan flyta när man ofta måste anpassa fart efter andra. Jag har en tendens att åka ikapp men när jag krånglat mig förbi tappar jag fart för att sedan inse att jag skidar ikapp igen.
Ingen flopp i Risbergsbackarna iår. Stabilt och säkert åkte jag i en av de upp-plogade fårorna.
Risberg-Evertsberg (12 km)
Nypistat före i Evertsberg. Iår höll spåren att åka i. Rena drömföret i jämfört med tidigare. Tyvärr blir spåren fort dåliga då alla byter spår hit och dit. Med nysnö har spåren liksom inte satt sig. Men likväl upplevde jag det bättre än 2019.
Många snå backar som tar på krafterna ordentligt, men ska man i mål så är det bara att knata på.
Språkade med en medåkare, han var från Malmö. Jag försökte mig på att berätta att igår (29/2) var det minsann Malmös nationaldag. Han var trött och fattade inte, vilket var helt okej. Jag förklarade att det var skottdagen. Han skrattade till. Det var mitt bidrag till årets skämt i Vasaloppsspåret.
Evertsberg-Oxberg (15 km)
Första biten efter Evertsberg går neråt. Härligt!
I Bjönarvet/Vasslan stod skidklubbarna och peppade. Fick sportdryck och kexchoklad. Alltid lika gott. Berättade att jag iår minsann skulle ta mig i mål. De försäkrade att så skulle bli fallet. De undrade vilket startled jag startade i. De tyckte der var bra jobbat från startled 10.
Så skidade jag vidare. Fick ett par apelsinklyftor av andra skidklubbars supportrar. Alltså det är _så_ gott med just apelsin i dessa sammanhang. Sött, vätska och lite substans till magen. Banan är inte lika framgångsrikt. Visst det är också sött och ger snabb energi men banan blir ofta så geggigt i munnen, sen åker man och bara längtar efter vatten att skölja munnen med.
Schweizarna stod på samma ställe som förra året. Iår bjöd de på bananer. Jag tycker generellt inte om banan men jag äter det för energin jag behöver. Med tanke på hur lite jag hittills ätit och druckit under loppet så tackade jag ja till banan.
Sen strax efter kommer Lundbäcksbackarna. Jävla backar! När man tror att de är slut så kommer det mera uppför. Ett steg i taget. Höger. Vänster. Höger. Vänster var mantrat för att hålla fokus och inte trilla.
Pratade med en medåkare och vi konstaterade att nu minsann var det bara en Tjejvasan kvar, en träningsrunda (en normal vinter) så att säga
Och så uppenbarade sig kontroll Oxberg. Jag var så lycklig över att hinna dit med typ 37 min marginal. Stannade generellt inte så länge i kontrollerna men här gjorde jag ett undantag och letade fram mitt trumfkort. Firade icke-repet i Oxberg med att äta medhavd smågodis. Fantastiskt gott!
Note-to-self: Packa alltid med smågodis.
Oxberg-Hökberg (9 km)
Jag fotade som sagt inte så mycket i detta lopp, jag ansåg mig inte ha tid för det, men i Oxberg kostade jag även på mig en selfie. Sen dags att fokusera om och ta sikte på Hökberg.
Nånstans mellan Ocberg och Hökberg finns Volvospåret. Ett gäng kameror som filmar dig som ett minne. När jag åkt Öppet Spår så var det många som valde att inte åka igenom, men nu på Vasaloppet åkte alla runt omkring mig igenom den. Klart man ska ha en trevlig film efter målgång.
Funderade på hur långt det var mellan Hökberg och Eldris. Hade inte memorerat det. Reptiderna hade jag däremot koll på. Fusklappen i midjeväskan var iår uppgraderad. Jag mindes att jag förra året hade problem att få fram den där lappen, när jag hade skidvantar på. Så iår tejpade fast reptiderna på stavarna, dock hade jag inte avstånden, men de servade iaf Vasaloppet med när man lämnar kontrollerna. Men som sagt hur långt är det mellan Hökberg och Eldris. Hur låg jag till tidsmässigt med rep och sådant? Den matematiken fick vänta till jag var igenom Hökberg.
Stadiums kontroll sick-sackade jag mig igenom. Alla stod huller om buller och intog vätska.
Ytterligare sponsorgrej, det så kallade Preemspåret (15,7 km kvar). På den brukar jag inte alltid stanna till, men iår fick den mitt besök och jag fick en chokladboll och en mössa.
Hökberg-Eldris (10 km)
Mellan Hökberg och Eldris (med 15 km kvar till mål började det bli svårt att se pga mörker. Jag tänkte att jag hinner ta mig till Eldris. Där kan jag ta fram pannlampan. Fel! Med 13 km kvar stannade jag och tog på den. Ett lyckosamt drag att packa ner den trots att den tog mycket plats. Plötsligt kunde jag se och åka med de krafter jag hade kvar. Hade ett koppel av åkare efter mig... Det måste ha varit riktigt svårt att åka utan ljus. Trots att jag såg så kändes de fem återstående kilometrarna till Eldris evighetslånga, faktiskt längre än de 9 från Eldris till målet.
Så äntligen kom jag till Eldris. Nu fanns inga mer reptider. Nu kunde jag skida imål hur fort eller långsamt jag ville. Lyckan var total. Och mitt sällskap var också där. Vi hade åkt lite om varandra hela loppet. De var dock snabbare än jag så de kunde vila mer i kontrollerna. Tog en lycklig selfie, sedan var batteriet i mobilen slut.
Eldris-mål (9 km)
Under de sista 9 kilometerna fick jag förmånen att åka i nypistade spår. Jag åkte precis bakom pistmaskinen. Behövde en "hare" som höll jämnt tempo.
Det går inte att beskriva hur det känns att nå målrakan efter allt slit. Det är lycka på hög nivå. Att dottern och föräldrar stod och hejade gjorde det hela ännu bättre. Av dem fick en jag en fin krans runt halsen vilken prydde mig de sista hundratalet meter in i mål.
Precis som tidigare år gjorde vallateamet ett fantastiskt jobb. Perfekt valla från start till mål.
Det känns så fantastiskt och ofattbart att jag skidat nio mil samtidigt som det känns självklart. Att klara Vasaloppet är dock aldrig självklart. Jag och alla(?) andra fick slita ordentligt. Så här efteråt känns slitet värt det. Förra året var jag betydligt mer besviken.
-Loppdag-
När jag försiktigt tittade ut genom fönstret mitt i natten så yrde snön omkring oss. Det var alltså samma pissväder som förra året, inkl motvind. Det hade minsann inte bara blivit lite puder utan hela 15 cm nysnö.
Tvingade i mig lite frukost. Vem äter mitt i natten liksom? Tog med mig en macka i magväskan för "second breakfast". Iår hade jag sällskap till bussen av två från Täby, far och dotter. De var tacksamma över någon som "varit med förr" i rutinerna.
Efter att bussen plockat upp folk på diverse ställen i byn styrde den mot Berga by. Dryga timmen senare var vi framme och Miss Li välkomnade oss med "Lev nu dö sen" i högtalarna på Vasaloppsstarten.
Tvingade i mig lite frukost. Vem äter mitt i natten liksom? Tog med mig en macka i magväskan för "second breakfast". Iår hade jag sällskap till bussen av två från Täby, far och dotter. De var tacksamma över någon som "varit med förr" i rutinerna.
Efter att bussen plockat upp folk på diverse ställen i byn styrde den mot Berga by. Dryga timmen senare var vi framme och Miss Li välkomnade oss med "Lev nu dö sen" i högtalarna på Vasaloppsstarten.
Efter förra årets sorti i Oxberg hade jag klurat på en annan strategi, förutom att skida snabbare. Fanns det något mer jag kunde påverka och ändra för att lyckas? Att seeda upp sig i startleden hade jag redan sumpat. Och jo, jag ändrade något vid starten iår. Och jo då, en liten ändring blev det. Vad jag ändrade tänker jag inte skriva här ty den visade sig vara lyckosam. ;)
Efter "sedvanliga" rutiner som toabesök, energipåfyllning etc. sprang jag en mile som uppvärmning för att hålla min runstreak. Efter loppet finns varken motivation eller ork för det. Viftade med i den gemensamma uppvärmningen sen gick starten och vi gled iväg.
Starten-Smågan
I uppförsbacken rörde det på sig hela tiden. Väldigt trevlig upplevelse ty förra året stod jag mest still. Passade på att ta den numer obligatoriska bilden-i-första-backen. Ser på bilden att jag tog den rätt långt ner i backen. Jag var väl ivrig och rastlös. Medan jag grejade med telefonen, laddasladd och midjeväska fick jag en kommentar av en medåkare; att man nog var rätt rutinerad när man börjar fota när man åker skidor. Nja, jag är inte så rutinerad och så mycket skidåkning var det inte just då. ;) Tidigare år har jag till och med postat den på socialamedier medan jag stått där i kö, men det skippade jag iår. En målsättning iår var att inte ödsla massa tid på att fota längs vägen, jag prioriterade att försöka ta mig i mål och värdesatte det högre än foton.
Tog häng på sällskapet som jag åkt med från hotellet. Jädra vilken fart. Blev helt trött ganska fort men jag kämpade på fast besluten att ta mig så snabbt som möjligt till både Smågan, Mångsbodarna och Risberg, sen utifrån tidsbilden planera det fortsatta äventyret.
Det var inte helt enkelt att åka i nysnön. På väg mot Smågan trillade jag typ fyra gånger på platt underlag. Landade dock mjukt tack vare nysnön iaf.
Efter nästan 9 åkta kilometer (ca 80 km kvar) skidade jag förbi ett tv-team, men jag fattade och såg inte då att det var Clara Henry och Mattias Svahn, folkets åkande reportrar. Jag var så inne på att hålla jämna steg med mitt sällskap. På SVT ser man mig skida förbi i min gröna jacka. Jag vinkar lite till kameran. Skrolla 2:13 tim in i sändningen. "Vasloppet I Spåret med Clara Henry och Mattias Svahn". Detta tv-team startade i startled 5(!) och jag i 10.
I och med att alla rörde sig hela tiden i första backen i Sälen så kom jag till Smågan på knappa två timmar (1:49). Snabbt jämfört med förra årets 2:10. Tog en GT-tablett och blåbärssoppa men stannade inte länge i Smågan utan fortsatte ganska raskt mot nästa kontroll.
Smågan-Mångsbodarna
Pinnade på till Mångsbodarna. Ville inte äventyra ytterligare repdragning i Oxberg, eller någon annanstans.
I Mångsbodarna norpade jag en bulle och blåbärssoppa och råkade hamna i skottgluggen av en svt-kamera som filmade en åkare som blev intervjuad. Då höll jag låg profil jämfört med förra kameran då jag vinkade.
Såg senare, på svt-play (när eliten åkt 3:18 tim), att det var fina Karen som blev intervjuad. Hade jag varit lite mer uppmärksam då hade jag åkt fram och pratat med henne (efter intervjun). Vi hade jättetrevligt under Lidingöloppet då vi bodde på samma plats och åt en utsökt middag på kvällen.
Precis som i Smågan blev visiten ganska kort i kontrollen och färden fortsatte ganska kvickt.
Jag minns inte exakt var men det snöade faktiskt inte hela dagen. Det var faktiskt uppehåll. På Svts sändning såg jag att det var uppehåll i snöandet när jag var i Mångsbodarna.
Mångsbodarna-Risberg
Hade hunnit bli lite kissnödig. Typiskt, men jag kände att jag inte hade tid att stanna. Hoppades på att svettas ut vätskan så småningom. Skidåkningen flöt på. I den mån den kan flyta när man ofta måste anpassa fart efter andra. Jag har en tendens att åka ikapp men när jag krånglat mig förbi tappar jag fart för att sedan inse att jag skidar ikapp igen.
Ingen flopp i Risbergsbackarna iår. Stabilt och säkert åkte jag i en av de upp-plogade fårorna.
Risberg-Evertsberg (12 km)
Nypistat före i Evertsberg. Iår höll spåren att åka i. Rena drömföret i jämfört med tidigare. Tyvärr blir spåren fort dåliga då alla byter spår hit och dit. Med nysnö har spåren liksom inte satt sig. Men likväl upplevde jag det bättre än 2019.
Många snå backar som tar på krafterna ordentligt, men ska man i mål så är det bara att knata på.
Språkade med en medåkare, han var från Malmö. Jag försökte mig på att berätta att igår (29/2) var det minsann Malmös nationaldag. Han var trött och fattade inte, vilket var helt okej. Jag förklarade att det var skottdagen. Han skrattade till. Det var mitt bidrag till årets skämt i Vasaloppsspåret.
Evertsberg-Oxberg (15 km)
Första biten efter Evertsberg går neråt. Härligt!
I Bjönarvet/Vasslan stod skidklubbarna och peppade. Fick sportdryck och kexchoklad. Alltid lika gott. Berättade att jag iår minsann skulle ta mig i mål. De försäkrade att så skulle bli fallet. De undrade vilket startled jag startade i. De tyckte der var bra jobbat från startled 10.
Så skidade jag vidare. Fick ett par apelsinklyftor av andra skidklubbars supportrar. Alltså det är _så_ gott med just apelsin i dessa sammanhang. Sött, vätska och lite substans till magen. Banan är inte lika framgångsrikt. Visst det är också sött och ger snabb energi men banan blir ofta så geggigt i munnen, sen åker man och bara längtar efter vatten att skölja munnen med.
Schweizarna stod på samma ställe som förra året. Iår bjöd de på bananer. Jag tycker generellt inte om banan men jag äter det för energin jag behöver. Med tanke på hur lite jag hittills ätit och druckit under loppet så tackade jag ja till banan.
Sen strax efter kommer Lundbäcksbackarna. Jävla backar! När man tror att de är slut så kommer det mera uppför. Ett steg i taget. Höger. Vänster. Höger. Vänster var mantrat för att hålla fokus och inte trilla.
Pratade med en medåkare och vi konstaterade att nu minsann var det bara en Tjejvasan kvar, en träningsrunda (en normal vinter) så att säga
Och så uppenbarade sig kontroll Oxberg. Jag var så lycklig över att hinna dit med typ 37 min marginal. Stannade generellt inte så länge i kontrollerna men här gjorde jag ett undantag och letade fram mitt trumfkort. Firade icke-repet i Oxberg med att äta medhavd smågodis. Fantastiskt gott!
Note-to-self: Packa alltid med smågodis.
Oxberg-Hökberg (9 km)
Jag fotade som sagt inte så mycket i detta lopp, jag ansåg mig inte ha tid för det, men i Oxberg kostade jag även på mig en selfie. Sen dags att fokusera om och ta sikte på Hökberg.
Nånstans mellan Ocberg och Hökberg finns Volvospåret. Ett gäng kameror som filmar dig som ett minne. När jag åkt Öppet Spår så var det många som valde att inte åka igenom, men nu på Vasaloppet åkte alla runt omkring mig igenom den. Klart man ska ha en trevlig film efter målgång.
Funderade på hur långt det var mellan Hökberg och Eldris. Hade inte memorerat det. Reptiderna hade jag däremot koll på. Fusklappen i midjeväskan var iår uppgraderad. Jag mindes att jag förra året hade problem att få fram den där lappen, när jag hade skidvantar på. Så iår tejpade fast reptiderna på stavarna, dock hade jag inte avstånden, men de servade iaf Vasaloppet med när man lämnar kontrollerna. Men som sagt hur långt är det mellan Hökberg och Eldris. Hur låg jag till tidsmässigt med rep och sådant? Den matematiken fick vänta till jag var igenom Hökberg.
Stadiums kontroll sick-sackade jag mig igenom. Alla stod huller om buller och intog vätska.
Ytterligare sponsorgrej, det så kallade Preemspåret (15,7 km kvar). På den brukar jag inte alltid stanna till, men iår fick den mitt besök och jag fick en chokladboll och en mössa.
Hökberg-Eldris (10 km)
Mellan Hökberg och Eldris (med 15 km kvar till mål började det bli svårt att se pga mörker. Jag tänkte att jag hinner ta mig till Eldris. Där kan jag ta fram pannlampan. Fel! Med 13 km kvar stannade jag och tog på den. Ett lyckosamt drag att packa ner den trots att den tog mycket plats. Plötsligt kunde jag se och åka med de krafter jag hade kvar. Hade ett koppel av åkare efter mig... Det måste ha varit riktigt svårt att åka utan ljus. Trots att jag såg så kändes de fem återstående kilometrarna till Eldris evighetslånga, faktiskt längre än de 9 från Eldris till målet.
Så äntligen kom jag till Eldris. Nu fanns inga mer reptider. Nu kunde jag skida imål hur fort eller långsamt jag ville. Lyckan var total. Och mitt sällskap var också där. Vi hade åkt lite om varandra hela loppet. De var dock snabbare än jag så de kunde vila mer i kontrollerna. Tog en lycklig selfie, sedan var batteriet i mobilen slut.
Eldris-mål (9 km)
Under de sista 9 kilometerna fick jag förmånen att åka i nypistade spår. Jag åkte precis bakom pistmaskinen. Behövde en "hare" som höll jämnt tempo.
Det går inte att beskriva hur det känns att nå målrakan efter allt slit. Det är lycka på hög nivå. Att dottern och föräldrar stod och hejade gjorde det hela ännu bättre. Av dem fick en jag en fin krans runt halsen vilken prydde mig de sista hundratalet meter in i mål.
Precis som tidigare år gjorde vallateamet ett fantastiskt jobb. Perfekt valla från start till mål.
Det känns så fantastiskt och ofattbart att jag skidat nio mil samtidigt som det känns självklart. Att klara Vasaloppet är dock aldrig självklart. Jag och alla(?) andra fick slita ordentligt. Så här efteråt känns slitet värt det. Förra året var jag betydligt mer besviken.
PS Trillade inte i en enda nedförsbacke iår och åkte i alla.
29 februari 2020
Blåbärsloppet 2020 - race report
Detta lopp skidade jag med mitt äldsta barn. Der är trevligt att sporta tillsammans.
Vi fick vänta i busskö i Mora en bra stund. Det var i alla fall bättre än förra årets bastuupplevelse.
Vi fick vänta i busskö i Mora en bra stund. Det var i alla fall bättre än förra årets bastuupplevelse.
När vi kom till Eldris lämnade jag kvickt in skidorna för vallning hos Swix-gänget och meddelade samtidigt att det som satt på var från förra årets Vasalopp. De såg mycket förvånat på mig och frågade hur det hade kommit sig.
Några små förberedelser till för att rätta till utrustning samt fotografering. En klubbkamrat kom fram och hejade och vi stod och språkade en stund. Det var trevligt trots att jag aldrig mött personen förut. Han skulle också åka VL imorgon men har förmånen att starta i grupp 8.
Sen stapplade vi iväg på osäkra ben. Att jag hade vallan kvar från förra året berodde ju på att jag inte åkt längdskidor sedan dess. Men jag måste säga att det gick förvånansvärt lätt att hitta tekniken igen.
Några små förberedelser till för att rätta till utrustning samt fotografering. En klubbkamrat kom fram och hejade och vi stod och språkade en stund. Det var trevligt trots att jag aldrig mött personen förut. Han skulle också åka VL imorgon men har förmånen att starta i grupp 8.
Sen stapplade vi iväg på osäkra ben. Att jag hade vallan kvar från förra året berodde ju på att jag inte åkt längdskidor sedan dess. Men jag måste säga att det gick förvånansvärt lätt att hitta tekniken igen.
Det var rent propaganväder med sol, -1 grad och nästintill ingen vind. Jag njöt nog lite mer av skidåkningen än vad min dotter gjorde. Dottern kämpade på bra i spåret, med tanke på att hon inte heller åkt längdskidor sedan förra Blåbärsloppet (och jag Vasaloppet).
Det var motigt på sina ställen och jag gjorde mitt bästa för att hålla energin och modet uppe. En anledning till nedåtgående mungipor var att det var ganska tomt i spåret efter ungefär halva loppet. Jag förklarade att det får ta den tid det tar att ta sig i mål, vi var långt ifrån sist.
Strax före Moraparken fanns det choklad på ett staket. Kanske inte ämnat för mig, men tack Team 165. Den var lite svår att nå pga snöbrist, men skam den som ger sig. ;)
Väl i Moraparken fick vi hejarop av folk vi passerade. Det var trevligt och jag tror det peppade min dotter. Sista backen forcerades med bra fart sen var det bara upploppsrakan kvar.
Dottern blev intervjuad av speakern i mål. En kul upplevelse för henne.
Jag passade på att prata lite med speakern i mål om morgondagen. Fick tips om kontrollerna. Ta vätska vid sista bordet, stanna inte länge. Om valla, lämna skidorna först, drick samtidigt.
Det var motigt på sina ställen och jag gjorde mitt bästa för att hålla energin och modet uppe. En anledning till nedåtgående mungipor var att det var ganska tomt i spåret efter ungefär halva loppet. Jag förklarade att det får ta den tid det tar att ta sig i mål, vi var långt ifrån sist.
Strax före Moraparken fanns det choklad på ett staket. Kanske inte ämnat för mig, men tack Team 165. Den var lite svår att nå pga snöbrist, men skam den som ger sig. ;)
Väl i Moraparken fick vi hejarop av folk vi passerade. Det var trevligt och jag tror det peppade min dotter. Sista backen forcerades med bra fart sen var det bara upploppsrakan kvar.
Dottern blev intervjuad av speakern i mål. En kul upplevelse för henne.
Jag passade på att prata lite med speakern i mål om morgondagen. Fick tips om kontrollerna. Ta vätska vid sista bordet, stanna inte länge. Om valla, lämna skidorna först, drick samtidigt.
Sen begav vi oss till supporterskaran aka mormor och morfar för gratulationer och kramar.
26 februari 2020
Vinter
Nu när Kung Bore visat sig fick jag feeling att editera färdigt min lopprapport från Gore-Tex Winterrun. Det loppet sprang jag för bara en månad sedan. Då fanns ingen snö, men jag får min vinterlöpning ändå. :)
23 februari 2020
Om en liten vecka...
Om en vecka, som kommer gå snabbt, är det dags för årets Vasalopp. Efter förra årets nederlag, att bli stoppad i Oxberg, tänkte jag mig att ta revansch iår. Vi får väl se hur det blir....
Denna vinter har jag åkt exakt 0, noll, zero, nada centimeter på mina längdskidor. Det har verkligen varit en förfärligt dålig vinter för skidsport där jag bor.
Jag kommer att ställa mig på startområdet 1 mars. Jag håller tummarna på att tekniken finns i ryggmärgen. Är i alla fall glad att det inte är mitt allra första försök att ta mig från Berga by till Mora. Jag ska göra mitt yttersta för att komma imål iår.
Lite uppfräschning av skidandet blir det i alla fall dagen före. Då ska jag och min dotter åka Blåbärsloppet ihop. Det var så trevligt förra året att vi ville göra om det. Hoppas vi får lika fint väder som 2019.
Denna vinter har jag åkt exakt 0, noll, zero, nada centimeter på mina längdskidor. Det har verkligen varit en förfärligt dålig vinter för skidsport där jag bor.
Jag kommer att ställa mig på startområdet 1 mars. Jag håller tummarna på att tekniken finns i ryggmärgen. Är i alla fall glad att det inte är mitt allra första försök att ta mig från Berga by till Mora. Jag ska göra mitt yttersta för att komma imål iår.
Lite uppfräschning av skidandet blir det i alla fall dagen före. Då ska jag och min dotter åka Blåbärsloppet ihop. Det var så trevligt förra året att vi ville göra om det. Hoppas vi får lika fint väder som 2019.
12 februari 2020
Ett steg närmare
Idag bokade jag hotell och gjorde min andra delbetalning av mitt livs marathonresa.
Jag kommer dock inte åka hem från New York direkt. Det är så långt att åka över Atlanten att jag kommer att passa på att se lite mer. Efter några dagar i New York kommer jag ta mig till Chicago. New York har jag varit i tidigare men jag har aldrig varit i mellersta delarna av USA så det ska bli spännande.
Jag kommer dock inte åka hem från New York direkt. Det är så långt att åka över Atlanten att jag kommer att passa på att se lite mer. Efter några dagar i New York kommer jag ta mig till Chicago. New York har jag varit i tidigare men jag har aldrig varit i mellersta delarna av USA så det ska bli spännande.
4 februari 2020
One down, seven to go...
Om det är någon som vill läsa om det inofficiella backyard jag sprang i september så är lopprapporten färdig nu.
https://lakritztrollet.blogspot.com/2019/09/tnt-inofficiella-backyard-2019.html
Nu ligger jag bara efter med:
https://lakritztrollet.blogspot.com/2019/09/tnt-inofficiella-backyard-2019.html
Nu ligger jag bara efter med:
- Lidingöloppet 30k
- Rosa Bandetloppet
- Göteborg (halv)Marathon
- XC-race
- Kolmårdsrundan Hösttrail
- Skanneloppet
- Gore-Tex Winterrun
25 januari 2020
Gore-Tex Winterrun 2020 - race report
Inför
Med förra årets lopp i minnet ville jag gärna delta även iår. Både genom reklammail och i flödet på sociala medier påmindes jag om loppet redan i november. Som så ofta vet jag inte alltid om jag kan delta just det datumet varför anmälan till loppet fick vänta. Men efter lite diskussioner så stod det i början av januari klart att helgen var fri. Jag anmälde mig.
Prepp
Nu började förberedelserna för hur jag skulle vara klädd. Ja, alltså löparkläder är ju inte svårt att välja förstås men det intressanta är hur jag ska lysa? Förra året snurrade jag en halvtaskig julgransslinga runt höften och lånade min dotters lila partyhatt som har dioder som kan blinka. (Den har för övrigt inte använts sedan dess.) Iår ville jag ha något annat.
I höstas hittade jag på en "kinasida" en keps med LED-skärm i vilken man, via en app, kan skriva in valfri text. Jag tror till och med att jag tänkte på detta lopp när jag beställde den. När jag haft den vid speciella tillfällen så som dotterns gymnastiktävling och hockeymatcher etc så är det många som kommenterat den och tyckt den var cool och häftig. Den är given att ha på loppet. Men inte bara den... det blir lite lamt.
Så kom jag på att många hundar jag sett gå sin kvällspromenad med sin husse/matte haft halsband försedd med LED-ljus. Aha! Det är på djuravdelningen jag ska leta efter något lysande. Tänkt och gjort. Inhandlade två, en var för kort för att få runt mig. (Praktiskt nog gick de att koppla ihop.) Och jag kunde funktionstesta dem när jag var i alperna nyligen. För av någon konstig anledning hade jag packat ner dem men glömt min reflexväst.
Så förutom min keps (förstärkt med pannlampa) hade jag hundhalsband på mig. Det blev kalasbra. Inte så fantasifullt kanske men lysande. Så hittade jag även en LED-pryl att pynta skorna med. Tydligen en populär pryl för de fanns bara med vitt sken kvar, lila, blå eller grön hade varit roligare.
Resa
Loppet var på kvällen så jag behövde inte ställa väckarklocka och åka iväg tidigt. Skönt också att redan vara anmäld så jag inte behövde passa någon efteranmälningstid.
Reste i god tid och gjorde ett snabbt stopp i Norrköping för att se om de lysande grejerna på skorna fanns i en roligare färg än i vitt sken. Bingo! Hittade rosa, fast de såg mer lila ut. Hade med mig de vita samt kvitto så det var bara att byta. Inget konstigt.
Alltid nervös över om jag ska hitta parkeringsplats eller inte. Det är alltid fullt med bilar överallt längs gatorna. Tidigare år har jag haft jättetur och hittat en ledig plats direkt jag kommit dit. Iår var det likadant. Fullt längs gator och allėer, MEN när jag svänger in på den tänkta alléparkeringen så är det EN tom plats. Nästan så jag borde köpa en lott, sån tur är det.
Samlade ihop mina saker och begav mig mot Skansen. Det var en fantastisk kväll och solnedgång. Liksom flertalet andra stannade jag på Djurgårdsbron och fotograferade Nybroviken och Strandvägen.
Prelopp
Jag var i sådan god tid att jag hann fotografera den fina kvällen, stå i nummerlappskö, stå i toakö, fixa med min utstyrsel OCH se starten för 5 km-loppet. Jag avskyr stress så detta mådde jag bra av.
Hade med mig min koskälla och pinglade iväg 5 km-löparna. Sedan tog jag mig in på startområdet. Där fanns ett sånt där trevligt fotobås. Det var ingen kö så jag tog chansen. Hann ta två bilder men är egentligen inte så nöjd med någon av dem. Sen gick jag för att heja in löparna i mål.
Stod där länge på upploppet och pinglade med min bjällra, hade liksom inget annat för mig. Sen blev det dags för oss i 10 km-klassen att starta.
Loppet
Jag hade anmält mig till sista startgruppen, nr 3, de som sprang på över timmen. Det var kyligt att stå och vänta för det blåste där uppe vid Sollidens scen. Men jag hittade en eldkorg och stod där och värmde mig.
Så var det dags. Startskottet gick och så även startfältet. Alltså så frustrerande långsamt alla rörde sig framåt. Fick sicksacka mig fram. Så var det till på köpet en rejäl nedförsbacke. Det var iof vackert att se en orm av ljusbeklädda löpare slingra sig ner för Skansen, men jag kunde verkligen inte springa i mitt tempo. Jag startade helt klart i fel startgrupp.
Tack och lov blev banan bredare och det var lättare att springa förbi. Iår upplevde jag att banan var smyckad med fler marschaller än förra året. Mycket vackert och stämningsfullt.
Löpningen kändes oförskämt bra. Och jag var glad att jag hade pannlampan med som förstärkning, med den var det lättare att öka tempot i utförslöpningen.
På första varvet orkade jag trycka på i de flacka uppförsluten. Men uppförsbackar är jobbiga att springa i, speciellt om de har kraftig lutning. Detta lopp har iaf två rejäla uppförsbackar (som skulle forceras två gånger). Jag uppskattar att jag sprang 80-90 procent av dem på första varvet.
Första vändan upp för backen vid Skansens bergbana (har backen något namn?) försökte jag springa så mycket jag kunde. Halvvägs upp sprang John "Jesus" Kingstedt förbi i ett rasande tempo. Han var på slutspurten och sprang med andra ord mer än dubbelt så fort som jag. När jag väl var uppe, ja jag gick det sista, så kunde jag springa mer normalt igen. Men backen suger verkligen musten ur benen.
Några svängar inne på Skansen och runt Sollidens scen och varvningen var ett faktum. Nu var det betydligt färre löpare på banan och jag kunde jag löpa backen i mitt tempo. (Medeltempo första resp andra varvet: ca 6:10/5:05 min/km.)
Med cirka 3 km kvar tog jag hjälp av en superhjälte för att orka hålla tempot. Superhjälten var dock lite starkare än jag i sista backen upp på Skansen. Uppförsbackarna blev övermäktiga på andra varvet. Kändes som alla backpass jag gjort i Alperna och med Team Nordic Trail var som bortblåsta och att jag hade sämst kondition och styrka i världen. Men iår sprang jag iaf mer av dessa branter än jag gjorde förra året.
När sista backen äntligen var besegrad glömde jag bort att det var nästan en hel kilometer kvar till mål. Jag ökade tempot nästan direkt uppe på "hjässan" i tron att jag snart var i mål. Det blev en jobbig sista kilometer men till slut rundades scenen och det fina målet syntes. Det stöd som gavs i målfållan räckte faktiskt krafter till en superspurt. Som belöning fick jag en proffsig bild på målgången.
Stannade klockan och gissade på en tid runt 57-58 minuter. Blev mycket överraskad när jag såg att den stannat på strax under 56 min. Wow! Detta är en ganska tuff bana, inte på något sätt flack och lättsprungen (bortsett från nedförsbackarna då).
Postlopp
Fick en (reflex)medalj och lite annat smått och gott i mål. Klädde på mig min vinterjacka och överdragsbyxor och hejade in de sista löparna i mål.
Ett trevligt och mysigt lopp, det enda som saknades för ett fulländat vinterlopp var snön. Den officiella sluttiden blev 55:48 min. En, för mig, snabb tid för att vara så tidigt på säsongen.
Sedan tog jag mig till duschen. Blev en snabbdusch ty hotellet hade dubbelbokat herrarnas omklädningsrum så de fick tyvärr stå och vänta tills damerna var färdiga. Därför fick jag skynda mig. Så tog jag bilen och åkte hem, dock tog jag omvägen om brorsan för att lämna en födelsedagspresent.
Med förra årets lopp i minnet ville jag gärna delta även iår. Både genom reklammail och i flödet på sociala medier påmindes jag om loppet redan i november. Som så ofta vet jag inte alltid om jag kan delta just det datumet varför anmälan till loppet fick vänta. Men efter lite diskussioner så stod det i början av januari klart att helgen var fri. Jag anmälde mig.
Prepp
Nu började förberedelserna för hur jag skulle vara klädd. Ja, alltså löparkläder är ju inte svårt att välja förstås men det intressanta är hur jag ska lysa? Förra året snurrade jag en halvtaskig julgransslinga runt höften och lånade min dotters lila partyhatt som har dioder som kan blinka. (Den har för övrigt inte använts sedan dess.) Iår ville jag ha något annat.
I höstas hittade jag på en "kinasida" en keps med LED-skärm i vilken man, via en app, kan skriva in valfri text. Jag tror till och med att jag tänkte på detta lopp när jag beställde den. När jag haft den vid speciella tillfällen så som dotterns gymnastiktävling och hockeymatcher etc så är det många som kommenterat den och tyckt den var cool och häftig. Den är given att ha på loppet. Men inte bara den... det blir lite lamt.
Så kom jag på att många hundar jag sett gå sin kvällspromenad med sin husse/matte haft halsband försedd med LED-ljus. Aha! Det är på djuravdelningen jag ska leta efter något lysande. Tänkt och gjort. Inhandlade två, en var för kort för att få runt mig. (Praktiskt nog gick de att koppla ihop.) Och jag kunde funktionstesta dem när jag var i alperna nyligen. För av någon konstig anledning hade jag packat ner dem men glömt min reflexväst.
Så förutom min keps (förstärkt med pannlampa) hade jag hundhalsband på mig. Det blev kalasbra. Inte så fantasifullt kanske men lysande. Så hittade jag även en LED-pryl att pynta skorna med. Tydligen en populär pryl för de fanns bara med vitt sken kvar, lila, blå eller grön hade varit roligare.
Resa
Loppet var på kvällen så jag behövde inte ställa väckarklocka och åka iväg tidigt. Skönt också att redan vara anmäld så jag inte behövde passa någon efteranmälningstid.
Reste i god tid och gjorde ett snabbt stopp i Norrköping för att se om de lysande grejerna på skorna fanns i en roligare färg än i vitt sken. Bingo! Hittade rosa, fast de såg mer lila ut. Hade med mig de vita samt kvitto så det var bara att byta. Inget konstigt.
Alltid nervös över om jag ska hitta parkeringsplats eller inte. Det är alltid fullt med bilar överallt längs gatorna. Tidigare år har jag haft jättetur och hittat en ledig plats direkt jag kommit dit. Iår var det likadant. Fullt längs gator och allėer, MEN när jag svänger in på den tänkta alléparkeringen så är det EN tom plats. Nästan så jag borde köpa en lott, sån tur är det.
Samlade ihop mina saker och begav mig mot Skansen. Det var en fantastisk kväll och solnedgång. Liksom flertalet andra stannade jag på Djurgårdsbron och fotograferade Nybroviken och Strandvägen.
Prelopp
Jag var i sådan god tid att jag hann fotografera den fina kvällen, stå i nummerlappskö, stå i toakö, fixa med min utstyrsel OCH se starten för 5 km-loppet. Jag avskyr stress så detta mådde jag bra av.
Hade med mig min koskälla och pinglade iväg 5 km-löparna. Sedan tog jag mig in på startområdet. Där fanns ett sånt där trevligt fotobås. Det var ingen kö så jag tog chansen. Hann ta två bilder men är egentligen inte så nöjd med någon av dem. Sen gick jag för att heja in löparna i mål.
Stod där länge på upploppet och pinglade med min bjällra, hade liksom inget annat för mig. Sen blev det dags för oss i 10 km-klassen att starta.
Loppet
Jag hade anmält mig till sista startgruppen, nr 3, de som sprang på över timmen. Det var kyligt att stå och vänta för det blåste där uppe vid Sollidens scen. Men jag hittade en eldkorg och stod där och värmde mig.
Så var det dags. Startskottet gick och så även startfältet. Alltså så frustrerande långsamt alla rörde sig framåt. Fick sicksacka mig fram. Så var det till på köpet en rejäl nedförsbacke. Det var iof vackert att se en orm av ljusbeklädda löpare slingra sig ner för Skansen, men jag kunde verkligen inte springa i mitt tempo. Jag startade helt klart i fel startgrupp.
Tack och lov blev banan bredare och det var lättare att springa förbi. Iår upplevde jag att banan var smyckad med fler marschaller än förra året. Mycket vackert och stämningsfullt.
Löpningen kändes oförskämt bra. Och jag var glad att jag hade pannlampan med som förstärkning, med den var det lättare att öka tempot i utförslöpningen.
På första varvet orkade jag trycka på i de flacka uppförsluten. Men uppförsbackar är jobbiga att springa i, speciellt om de har kraftig lutning. Detta lopp har iaf två rejäla uppförsbackar (som skulle forceras två gånger). Jag uppskattar att jag sprang 80-90 procent av dem på första varvet.
Första vändan upp för backen vid Skansens bergbana (har backen något namn?) försökte jag springa så mycket jag kunde. Halvvägs upp sprang John "Jesus" Kingstedt förbi i ett rasande tempo. Han var på slutspurten och sprang med andra ord mer än dubbelt så fort som jag. När jag väl var uppe, ja jag gick det sista, så kunde jag springa mer normalt igen. Men backen suger verkligen musten ur benen.
Några svängar inne på Skansen och runt Sollidens scen och varvningen var ett faktum. Nu var det betydligt färre löpare på banan och jag kunde jag löpa backen i mitt tempo. (Medeltempo första resp andra varvet: ca 6:10/5:05 min/km.)
Med cirka 3 km kvar tog jag hjälp av en superhjälte för att orka hålla tempot. Superhjälten var dock lite starkare än jag i sista backen upp på Skansen. Uppförsbackarna blev övermäktiga på andra varvet. Kändes som alla backpass jag gjort i Alperna och med Team Nordic Trail var som bortblåsta och att jag hade sämst kondition och styrka i världen. Men iår sprang jag iaf mer av dessa branter än jag gjorde förra året.
När sista backen äntligen var besegrad glömde jag bort att det var nästan en hel kilometer kvar till mål. Jag ökade tempot nästan direkt uppe på "hjässan" i tron att jag snart var i mål. Det blev en jobbig sista kilometer men till slut rundades scenen och det fina målet syntes. Det stöd som gavs i målfållan räckte faktiskt krafter till en superspurt. Som belöning fick jag en proffsig bild på målgången.
Stannade klockan och gissade på en tid runt 57-58 minuter. Blev mycket överraskad när jag såg att den stannat på strax under 56 min. Wow! Detta är en ganska tuff bana, inte på något sätt flack och lättsprungen (bortsett från nedförsbackarna då).
Postlopp
Fick en (reflex)medalj och lite annat smått och gott i mål. Klädde på mig min vinterjacka och överdragsbyxor och hejade in de sista löparna i mål.
Ett trevligt och mysigt lopp, det enda som saknades för ett fulländat vinterlopp var snön. Den officiella sluttiden blev 55:48 min. En, för mig, snabb tid för att vara så tidigt på säsongen.
Sedan tog jag mig till duschen. Blev en snabbdusch ty hotellet hade dubbelbokat herrarnas omklädningsrum så de fick tyvärr stå och vänta tills damerna var färdiga. Därför fick jag skynda mig. Så tog jag bilen och åkte hem, dock tog jag omvägen om brorsan för att lämna en födelsedagspresent.
6 januari 2020
Runstreak
Jag har tidigare skrivit att runstreak inte är något för mig pga familj, sjukdom etc. Men så trillade jag förbi Paceonearth och deras januariutmaning. Jag bestämde mig då för att åtminstone göra ett försök för att se om det är något för mig. Det är en sak att anta och en annan att verkligen prova.
I övrigt har jag inget specifikt mål med min träning/löpning, förutom att må bra.
I övrigt har jag inget specifikt mål med min träning/löpning, förutom att må bra.
31 december 2019
Löparåret 2019
Ett riktigt löparår där jag gått från att springa som komplement till annan idrott till att ha löpningen som min huvudsport. Jag har aldrig klassat mig själv som löpare, men nu gör jag det. Jag är en sån som springer.
Jag har lärt mig tycka om löpning, bade asfalt, terräng och trail. Det har blivit ett behov. För första gången i mitt liv har jag fått känslan av att "de var evigheter sedan jag sprang", fast det i själva verket bara var blott en dag sedan.
I och med att jag sprungit kontinuerligt och i större mängder har jag sett att jag fått bättre hållning när jag springer. Förut sprang jag framåtböjd. Nu har jag en mer erekt hållning. Det har kommit av sig självt och är inget som jag övat särskilt på, trots att jag deltog i en kurs i löpskolning.
Jag har gjort många fina prestationer på lopp.
● Sprang mitt 10:e Göteborgsvarvet. Jag hade en vision om att jag skulle "persa" på det, men så blev det inte.
● Gav mig på Stockholm Marathon iår igen. Jag hade revansch att utkräva. Denna gång gick allt bra och jag njöt av både folkfest och pb-tid.
● Swiss Irontrail i Davos, Schweiz kommer jag att försöka få uppleva igen. Det var både långt och tufft men utsikten och vyerna gjorde att smärtan fort glömdes.
● Genomförde Helsingborg Marathon med Å.W. i nära 30-gradig värme. Värmen var tuff men inga missöden skedde och vi tog oss i mål inom maxtiden.
Det som toppar allt under 2019 är att jag sprungit SUB 2 på ett halvmaraton. Sub2 innebär att man klarar något idrottsligt på under två timmar. Sjukt stolt är jag. Det kommer vara en fröjd varje gång jag ser Slottskogsvallen, för den kommer påminna mig om min prestation även om det inte var på Göteborgsvarvet jag satte mitt PB.
En annan viktigt sak jag uppnåt iår är att jag inte längre måste springa för att prestera. Jag kan numer ge mig ut på löprundor utan att jaga tider. Det behöver inte gå fort. Det räcker att jag mår bra och kan njuta av naturen. En löprunda för upplevelsen och välmående helt enkelt.
Nästa år ska jag inte dubbla mitt löparmål ytterligare. Nästa år ska jag fortsätta springa för att jag mår bra av det. Når jag 1000 km är det bra, men inget måste. Det stora löparmålet 2020 är New York City Marathon. Tills dess är det exakt tio månader. Tio månader som jag ska fortsätta träna förnuftigt på. Den största skräcken vore om jag skulle skada mig, t ex av överträning, att jag då inte kan delta.
Hej 2020! Här kommer jag!
Jag har lärt mig tycka om löpning, bade asfalt, terräng och trail. Det har blivit ett behov. För första gången i mitt liv har jag fått känslan av att "de var evigheter sedan jag sprang", fast det i själva verket bara var blott en dag sedan.
I och med att jag sprungit kontinuerligt och i större mängder har jag sett att jag fått bättre hållning när jag springer. Förut sprang jag framåtböjd. Nu har jag en mer erekt hållning. Det har kommit av sig självt och är inget som jag övat särskilt på, trots att jag deltog i en kurs i löpskolning.
Jag har gjort många fina prestationer på lopp.
● Sprang mitt 10:e Göteborgsvarvet. Jag hade en vision om att jag skulle "persa" på det, men så blev det inte.
● Gav mig på Stockholm Marathon iår igen. Jag hade revansch att utkräva. Denna gång gick allt bra och jag njöt av både folkfest och pb-tid.
● Swiss Irontrail i Davos, Schweiz kommer jag att försöka få uppleva igen. Det var både långt och tufft men utsikten och vyerna gjorde att smärtan fort glömdes.
● Genomförde Helsingborg Marathon med Å.W. i nära 30-gradig värme. Värmen var tuff men inga missöden skedde och vi tog oss i mål inom maxtiden.
Det som toppar allt under 2019 är att jag sprungit SUB 2 på ett halvmaraton. Sub2 innebär att man klarar något idrottsligt på under två timmar. Sjukt stolt är jag. Det kommer vara en fröjd varje gång jag ser Slottskogsvallen, för den kommer påminna mig om min prestation även om det inte var på Göteborgsvarvet jag satte mitt PB.
En annan viktigt sak jag uppnåt iår är att jag inte längre måste springa för att prestera. Jag kan numer ge mig ut på löprundor utan att jaga tider. Det behöver inte gå fort. Det räcker att jag mår bra och kan njuta av naturen. En löprunda för upplevelsen och välmående helt enkelt.
Nästa år ska jag inte dubbla mitt löparmål ytterligare. Nästa år ska jag fortsätta springa för att jag mår bra av det. Når jag 1000 km är det bra, men inget måste. Det stora löparmålet 2020 är New York City Marathon. Tills dess är det exakt tio månader. Tio månader som jag ska fortsätta träna förnuftigt på. Den största skräcken vore om jag skulle skada mig, t ex av överträning, att jag då inte kan delta.
Hej 2020! Här kommer jag!
29 december 2019
Träningsmålet 2019
Mitt träningsmål under året har varit att springa en MEGAmeter, dvs 1000 km, före 31/12 -19. Hur har det gått med det?
Sista juni när halva året gått låg jag nästan åtta mil "back". Jag hade med andra ord sprungit 42 mil. Här finns en summering av första halvåret.
Andra halvåret blev såhär:
I juli är det semestertider vilket innebar att vi inte var hemma så mycket. Fick ihop en del träningspass iaf. Dock hade jag problem med andningen. Det var svårt att andas ut när jag sprang. Orsak okänd. Kanske höjden, kanske formen men mest troligt pga min nya medicinering. Hittade ett traillopp i Schweiz som jag tog chansen att uppleva. Fantastiskt!
Månadens lopp:
• SwissAlpine Irontrail, 24 km.
Totalt: 79,2 km. Kvar: 498,5 km.
Fortfarande semestertider i augusti men hemma igen från resor och dylikt. Tränade bade distans och intervaller. I augusti inleddes en intensive period av långlopp, några planerade men också ett par jag vunnit startplatsen till. City Run tvekade jag om jag skulle delta i, men som sagt, en gratisplats tackar jag inte nej till.
Månadens lopp:
• City Run -Linköping, 21,1 km.
• Helsingborg Marathon, 42,2 km.
Totalt: 126,9 km. Kvar: 371,5 km.
I övergången till september var det två långlopp tätt inpå och jag var lycklig över att ha klarat dessa. Fortsatte att springa på hemmaplan och laddade för ännu fler långlopp. Stockholm Halvmarathon var jag också lycklig att vinna startplats till. Denna gång vann jag genom #kexchokladrunning . Lidingöloppshelgen var fantastisk trots att det var det blötaste jag någonsin upplevt. Det regnade hela lördagen. Dagen efter var det bättre väderlek. I och med Rosa Bandet-loppet och slutförde jag min andra Tjejklassiker.
Månadens lopp:
• Ramboll Stockholm Halvmarathon, 21,2 km.
• TCS Lidingöloppet, 30 km.
• Rosa Bandet-loppet, 10 km.
Totalt: 131,7 km. Kvar: 239,8 km.
Nu blev det höst och oktober med det började temperaturen sjunka men jag fortsatte springa så mycket jag orkade. Spontananmälde mig till Goteborg Marathon (fast halva distansen). Det blev ett lopp jag sent glömmer. Tack vare farthållare och trevliga medlöpare lyckades jag med SUB-2 för första gången i livet. Något som känts ouppnåeligt var nu uppnåt. Efter halvamaran byttes asfaltssko mot trailsko.
Månadens lopp:
• Göteborgs (Halv)Marathon, 21,1 km.
• XC-race, 10 km.
• Kolmårdrundans Hösttrail, 10 km.
Totalt: 121,6 km. Kvar: 118,2 km.
I tråkmånaden november stagnerar i min löpträning pga olika saker. Får ändå ihop åtta mil tack vare några Parkrun. Jag var registrerad på Parkrun redan före första tilllfället i våras, men det var alltså först nu jag hade möjlighet att delta. Trevligt koncept.
Månadens lopp:
• Skanneloppet, 17 km.
• Vallaskogens Parkrun #26, 5 km.
• Vallaskogens Parkrun #27, 5 km.
• Vallaskogens Parkrun #28, 5 km
Totalt: 83,1 km. Kvar: 35,1 km.
December kom men inte snön. Hade inte så många mil kvar nu och lika mycket som jag låg efter i början av året låg jag nu före min planering. Succesivt minskade "veckobetinget". Bestämde mig för att "gå i mål"på Vallaskogens Parkrun, som även var ett Tomte-Run. Jag var utklädd till Rundeer. 14/12 nådde jag målet och sprang årets hundrade mil. Men bara för att jag lyckats klara mitt mål med 1000 km så slutade jag inte springa. Dock behövde jag nu inte planera längden på passen. Nu kunde jag springa hur kort eller långt jag ville, allt var bonus.
Månadens lopp:
• Vallaskogens Parkrun #30, 5 km.
• Xmas with Parkrun Skatås, 5 km.
Totalt: 71,6 km. Bonus: 36,5 km.
~Sammanställning~
Januari: 33,4 km.
Februari: 12 km.
Mars: 52,6 km.
April: 85,9 km.
Maj: 89,4 km.
Juni: 149 km.
Juli: 79,2 km.
Augusti: 126,9 km.
September: 131,7 km.
Oktober: 121,6 km.
November: 83,1 km.
December: 71,6 km.
Summa: 1036,5 km.
Kvar: 0 km.
Bonus: 36,5 km.
Jag är jättejättenöjd med min presentation iår. Förra året sprang jag 500 km med ett åh-jag-kan-nå-500-kilometer-före-nyår-pass dagen före nyårsafton. Det var nog då ideén om att dubbla distansen ploppade upp i mitt huvud.
Att dubbla kändes som ett ganska högt men realistiskt mål. Något som inte skulle komma av sig själv men som jag hoppades kunna kämpa för att nå.
Sista juni när halva året gått låg jag nästan åtta mil "back". Jag hade med andra ord sprungit 42 mil. Här finns en summering av första halvåret.
Andra halvåret blev såhär:
I juli är det semestertider vilket innebar att vi inte var hemma så mycket. Fick ihop en del träningspass iaf. Dock hade jag problem med andningen. Det var svårt att andas ut när jag sprang. Orsak okänd. Kanske höjden, kanske formen men mest troligt pga min nya medicinering. Hittade ett traillopp i Schweiz som jag tog chansen att uppleva. Fantastiskt!
Månadens lopp:
• SwissAlpine Irontrail, 24 km.
Totalt: 79,2 km. Kvar: 498,5 km.
Fortfarande semestertider i augusti men hemma igen från resor och dylikt. Tränade bade distans och intervaller. I augusti inleddes en intensive period av långlopp, några planerade men också ett par jag vunnit startplatsen till. City Run tvekade jag om jag skulle delta i, men som sagt, en gratisplats tackar jag inte nej till.
Månadens lopp:
• City Run -Linköping, 21,1 km.
• Helsingborg Marathon, 42,2 km.
Totalt: 126,9 km. Kvar: 371,5 km.
I övergången till september var det två långlopp tätt inpå och jag var lycklig över att ha klarat dessa. Fortsatte att springa på hemmaplan och laddade för ännu fler långlopp. Stockholm Halvmarathon var jag också lycklig att vinna startplats till. Denna gång vann jag genom #kexchokladrunning . Lidingöloppshelgen var fantastisk trots att det var det blötaste jag någonsin upplevt. Det regnade hela lördagen. Dagen efter var det bättre väderlek. I och med Rosa Bandet-loppet och slutförde jag min andra Tjejklassiker.
Månadens lopp:
• Ramboll Stockholm Halvmarathon, 21,2 km.
• TCS Lidingöloppet, 30 km.
• Rosa Bandet-loppet, 10 km.
Totalt: 131,7 km. Kvar: 239,8 km.
Nu blev det höst och oktober med det började temperaturen sjunka men jag fortsatte springa så mycket jag orkade. Spontananmälde mig till Goteborg Marathon (fast halva distansen). Det blev ett lopp jag sent glömmer. Tack vare farthållare och trevliga medlöpare lyckades jag med SUB-2 för första gången i livet. Något som känts ouppnåeligt var nu uppnåt. Efter halvamaran byttes asfaltssko mot trailsko.
Månadens lopp:
• Göteborgs (Halv)Marathon, 21,1 km.
• XC-race, 10 km.
• Kolmårdrundans Hösttrail, 10 km.
Totalt: 121,6 km. Kvar: 118,2 km.
I tråkmånaden november stagnerar i min löpträning pga olika saker. Får ändå ihop åtta mil tack vare några Parkrun. Jag var registrerad på Parkrun redan före första tilllfället i våras, men det var alltså först nu jag hade möjlighet att delta. Trevligt koncept.
Månadens lopp:
• Skanneloppet, 17 km.
• Vallaskogens Parkrun #26, 5 km.
• Vallaskogens Parkrun #27, 5 km.
• Vallaskogens Parkrun #28, 5 km
Totalt: 83,1 km. Kvar: 35,1 km.
December kom men inte snön. Hade inte så många mil kvar nu och lika mycket som jag låg efter i början av året låg jag nu före min planering. Succesivt minskade "veckobetinget". Bestämde mig för att "gå i mål"på Vallaskogens Parkrun, som även var ett Tomte-Run. Jag var utklädd till Rundeer. 14/12 nådde jag målet och sprang årets hundrade mil. Men bara för att jag lyckats klara mitt mål med 1000 km så slutade jag inte springa. Dock behövde jag nu inte planera längden på passen. Nu kunde jag springa hur kort eller långt jag ville, allt var bonus.
Månadens lopp:
• Vallaskogens Parkrun #30, 5 km.
• Xmas with Parkrun Skatås, 5 km.
Totalt: 71,6 km. Bonus: 36,5 km.
~Sammanställning~
Januari: 33,4 km.
Februari: 12 km.
Mars: 52,6 km.
April: 85,9 km.
Maj: 89,4 km.
Juni: 149 km.
Juli: 79,2 km.
Augusti: 126,9 km.
September: 131,7 km.
Oktober: 121,6 km.
November: 83,1 km.
December: 71,6 km.
Summa: 1036,5 km.
Kvar: 0 km.
Bonus: 36,5 km.
Jag är jättejättenöjd med min presentation iår. Förra året sprang jag 500 km med ett åh-jag-kan-nå-500-kilometer-före-nyår-pass dagen före nyårsafton. Det var nog då ideén om att dubbla distansen ploppade upp i mitt huvud.
Att dubbla kändes som ett ganska högt men realistiskt mål. Något som inte skulle komma av sig själv men som jag hoppades kunna kämpa för att nå.
23 december 2019
Hjärntrötthet och dygnet
Jag kan vara så jäkla trött på dagen att det enda jag vill är att sova. Jag är trött i hjärnan och rent fysiskt att jag gäspar. Men oavsett om jag sover på dagen eller inte blir jag trött igen i cykler. Det är inte ovanligt att jag piggnar till vid 22-23-tiden.
Jag har funderat mycket på detta och har kommit fram till en teori om varför det blir så. Svaret är ganska enkelt.
På dagen störs hjärnan av precis allt och går på högvarv och lite till för att försöka kompensera.
På kvällen blir det däremot ett naturligt lugn. Inget samhällsbrus i form av fåglar, cyklister, fotgängare, lekande barn, bilar, trampande fötter, bilar, trädgårdsredskap som väsnas, renoveringar etc etc.
På kvällen kan hjärnan jobba ostört varför den kan koncentrera sig bättre och orka mer.
Jag har funderat mycket på detta och har kommit fram till en teori om varför det blir så. Svaret är ganska enkelt.
På dagen störs hjärnan av precis allt och går på högvarv och lite till för att försöka kompensera.
På kvällen blir det däremot ett naturligt lugn. Inget samhällsbrus i form av fåglar, cyklister, fotgängare, lekande barn, bilar, trampande fötter, bilar, trädgårdsredskap som väsnas, renoveringar etc etc.
På kvällen kan hjärnan jobba ostört varför den kan koncentrera sig bättre och orka mer.
21 december 2019
18 december 2019
Träning och fatigue
"Svår trötthet, även kallad fatigue eller hjärntrötthet, är vanligt hos personer med neurologiska diagnoser, till exempel MS, Parkinson och stroke. Det som hjälper bäst mot tröttheten är oftast fysisk träning. Samtidigt kan tröttheten vara det största hindret för att orka träna."
Artikeln nämner fem faktorer att arbeta med, bland annat att "göra det lätt att träna".
"Göra det lätt att träna – genom att inkorporera träningen i sina dagliga rutiner, till exempel cykla till och från jobbet. Att hitta sin grej, kanske man har ett gym eller en simhall i närheten. Planera in fysisk aktivitet, genom att till exempel packa träningsväskan kvällen innan så den bara är att ta med sig på morgonen."
https://neuro.se/artiklar/vaard-och-rehabilitering/traening-hjaelper-men-svaart-att-orka-med/?fbclid=IwAR3Mg95LmUdsGK2bRZcfQeWYE-U_XROcerZs2hkWZ_XirfUu7uenNUHgkAs
Det lät ju som lätta och enkla interventioner. Men för den med fatigue är det inte så enkelt. För det är just så som i citatet ovan, tröttheten ÄR det största hindret att orka träna, men träning hjälper mot trötthet. Det händer t ex ganska ofta att jag till och med är ombytt till träningskläder. Det är bara att ge sig ut. Men ändå inte kommer ut att träna. Komplext och obegripligt, detta som jag dessutom i förväg planerat före jag ens bytte om.
Läs gärna artikeln "Träning som medicin":
https://www.skogssport.se/9-2018/orientering-som-medicin-hjarntrotthet/
Jag har bloggat om detta förut i inlägget "Moment 22".
Artikeln nämner fem faktorer att arbeta med, bland annat att "göra det lätt att träna".
"Göra det lätt att träna – genom att inkorporera träningen i sina dagliga rutiner, till exempel cykla till och från jobbet. Att hitta sin grej, kanske man har ett gym eller en simhall i närheten. Planera in fysisk aktivitet, genom att till exempel packa träningsväskan kvällen innan så den bara är att ta med sig på morgonen."
https://neuro.se/artiklar/vaard-och-rehabilitering/traening-hjaelper-men-svaart-att-orka-med/?fbclid=IwAR3Mg95LmUdsGK2bRZcfQeWYE-U_XROcerZs2hkWZ_XirfUu7uenNUHgkAs
Det lät ju som lätta och enkla interventioner. Men för den med fatigue är det inte så enkelt. För det är just så som i citatet ovan, tröttheten ÄR det största hindret att orka träna, men träning hjälper mot trötthet. Det händer t ex ganska ofta att jag till och med är ombytt till träningskläder. Det är bara att ge sig ut. Men ändå inte kommer ut att träna. Komplext och obegripligt, detta som jag dessutom i förväg planerat före jag ens bytte om.
Läs gärna artikeln "Träning som medicin":
https://www.skogssport.se/9-2018/orientering-som-medicin-hjarntrotthet/
Jag har bloggat om detta förut i inlägget "Moment 22".
3 december 2019
Nya dojjor
Jag har köpt nya löparskor. Det är alltid lika roligt att köpa nya löparprylar.
Mitt minne är dåligt men inte så dåligt att jag glömt att det kan vara halt att springa på vintern. Förra vintern klarade jag förvisso att springa i mina Saucony Peregrine 7, men jag behöver något säkrare. Så iår investerade jag i skor med dubbar.
Efter samtal med andra löpare och en del jämförelser föll valet på Icebug Pytho4 BUGrip.
Det ska vara en sko som fungerar för både trail, terräng och asfalt. Verkar perfekt för mig som är en variationslöpare. En stor bonus är ju också att de är riktigt snygga. Rena kommer de dock inte vara så länge till. ;)
Mitt minne är dåligt men inte så dåligt att jag glömt att det kan vara halt att springa på vintern. Förra vintern klarade jag förvisso att springa i mina Saucony Peregrine 7, men jag behöver något säkrare. Så iår investerade jag i skor med dubbar.
Efter samtal med andra löpare och en del jämförelser föll valet på Icebug Pytho4 BUGrip.
Det ska vara en sko som fungerar för både trail, terräng och asfalt. Verkar perfekt för mig som är en variationslöpare. En stor bonus är ju också att de är riktigt snygga. Rena kommer de dock inte vara så länge till. ;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
