Trevlig midsommar!

Statistik 2023-06-12

 Antal olika länder jag sprungit lopp: 4.
Schweiz, Sverige, USA och Österrike.

 Antal sprungna maraton: 8

Helsingborg Marathon 

New York City Marathon 

Stockholm Marathon x5

Stockholm Marathon Virtuellt 

 Antal länder jag sprungit maratonlopp: 2
Sverige och USA.

Stockholm Marathon 2023 - race report

 Åkte upp redan på fredag, bla för att delta i förloppet Move for the planet Move for the planet...där jag såklart inte kunde hålla igen.

 Lördag = loppdag

 Skön morgon men vaknade med träningsvärk plus känning i halsen pga nästäppa under natten. Jag slog på ignorera-knappen och låtsades som ingenting. Istället började jag fixa med utrustningen och sådant. Mitt pulsbälte gör lite som det själv vill och funkar oftast inte, ändå har jag på det för ibland blippar det till och den hittar hr (heart rate). Testade att byta batteri i bältet, som så många gånger förr. Oftast gör det ingen skillnad, det funkar ändå inte. Men dra på trissor när den plötsligt funkade. Den hittade hr, som den inte gjort på någon månad. Mirakel händer visst ibland.

 Efter en ostadig frukost gick jag till busshållplatsen och åkte kollektivt in till Stadion. På pendeltågstationen talade jag med en annan löpare. Alltid kul att utbyta erfarenheter och tips framförallt om andra trevliga lopp. Kan berätta att han inte sålde in Rotterdam marathon särskilt väl.

 7143

 Väl på Östermalms IP stod jag, eller snarare satt på huk, i evighetskö till toa. Det tog hårt på min rygg och kan ha varit det jobbigaste denna dag. (Ja, jobbigare än maraton.)

 Av en slump stötte jag på en tjej från fb-gruppen marathontjejer, Lisa R. Mycket överraskande eftersom jag har stora svårigheter att urskilja och hitta folk i röriga miljöer. Bytte några ord sedan gick jag för att träffa Mille. Där var det enklare eftersom vi bestämt mötesplats. Satt och prata i semiskuggan. Alltid lika trevligt. 

Klockan 12:10
 Pang! Andra starten gick och jag tog häng på 4:30 trots att jag visste att det var för snabbt. Det kändes dock enkelt och naturligt. Efter några kilometer började mina knä göra ont men jag hade kommit ikapp farthållarna för 3:15. Då visste jag att jag sprang alldeles för fort. Jisses, hur skulle detta sluta?

 Det var trevligt att springa nya gator som Sveavägen och Kungsgatan.

 Allt kändes ok i 10 km (förutom knäna), sen blev jag både trött och kissnödig. Därför blev det mycket gång efter 10 km. Framförallt gick jag i alla uppförsbackar så som exv Narvavägen och Oxenstiernsgatan. Stretade på så sakteliga och tittade på Kaknästornet som skymtades i fjärran och vips på Djurgården stod Rasmus, också känd som Skyktmannen, och peppade löpare. Ett Selfie-stopp var ett måste för att klara mig till mitten (21,1 km).

 Ett steg i taget och till slut var jag vid Skansen, Gröna Lund etc. Halvvägs var ett faktum. Kanske var det den jobbigaste första halvan av ett maraton jag någonsin gjort? Men som från ingenstans fick jag dock en nytändning. Hade vid 19-20 km petat i mig en påse salt, var det måhända det som kan det ha bidragit?

Man vet aldrig vad som händer under ett maratonlopp. På Strömbron, vid cirka 23 km, åt jag till exempel glass. XD Det brukar jag verkligen inte göra. Men erbjuds det så tackar jag oftast ja. Vem tycker inte om glass liksom. 

Den nya bansträckningen som tidigare under loppet bjudit på nya gator att springa bjöd även på en ny bajsbacke vid Slussen upp till Söder. Det brukar vara uppför där men inte så lång. Inget spring, bara gång, för min del.

 Det var trevligt att se Avicii Arena, aka Globen, i fjärran. Det är det som är charmen med maraton, att man ska springa förbi eller se landmärken, liksom få sig en sightseeing av staden.

 Gick i backarna fram till Västerbron. Där började jag springa även i backarna. förutom på Lundagatan då och några andra motlut. Även detta år bestämde jag strax före Västerbron, att springa hela bron. Ett djupt andetag i yogastil vid botten av bron sedan gnetade jag upp. De som sprungit i backarna tidigare var nu trötta och jag plockade därför några placeringar.

 Väl över på Kungsholmen så var det lite av en befrielse att inte springa längs hela Norr Mälarstrand. Det blev liksom inte en evighetslång väg som skulle "malas ner". Gatorna vi sprang istället kändes nya och fräscha, vilket de inte alls var. I själva verket så hade vi redan sprungit på dem... men åt andra hållet. Dessutom passerade vi T-centralen. (Att vi under loppet rundade Gamla Stan två gånger och såldes sprang på Skeppsbron tre gånger störde inte.)

 The revenge of Narvavägen skedde också. Vid första besöket gick jag uppför men tog som sagt revansch andra och gnetade springandes uppför hela. Karlavägen kändes inte alls lika evighetslång heller med vetskapen om att snart vara i mål. Men ett sådant antiklimax. När vi sprang uppför sista backen och såg Stadion så vill man bara närmasta vägen in i mål. Så var inte fallet. Nej, den nya bansträckningen bjöd på en omväg på Valhallavägen innan vi fick svänga in pp Stadion. Så uselt. Där var det bättre förut. Förläng banan någon annanstans istället för att göra det på slutet. Gör om, gör rätt!

 Men imål kom jag efter att ha haft ont i knäna i 40 km och varit kissnödig i typ 32. (Det var inte de sista två kilometerna jag inte hade ont, som sagt.)

 Kissnödigheten kunde jag åtgärdat om jag hade haft ork. Så många lager byxor som ska dras ner bara och efteråt så brukar alltid trosorna hamna fel. Så jag försökte ignorera värk och kissnödighet om vartannat. 

 Nöjd med att klara under fem timmar, men hade egentligen inga andra mål än att nå mållinjen.

 Efter loppet blev det korv med bröd, bulle, vätskeersättning och chill med Mille före det var dags att trängas med alla andra som skulle ta tunnelbanan hem/till hotell.

Ny bana,.som jag har en del positivt och en del negativt att rapportera om.

Positivt 👍:
☆Inga tunnlar

☆Mer löpning i stan, vissa gator sprang vi två gånger men åt olika håll så de kändes som nya.

☆Fler landmärken som sågs bl a Kaknästornet, Avicii Arena (Globen) och T-centralen. 

Negativt 👎:
●Evighetslånga backen upp på Söder. 

●Såg inte att Enervit gav ut någon gel som tidigare år. Såg flera förbokade stationer men ingen allmän. 

●Upploppet efter Sturegatan. När man ser Stadion och vet att målet är där vill man kortaste vägen in i mål.

Bild från Marahongruppen/Stockholm Marathon 

 Till sist en bild som visar varför jag alltid har shorts över mina cykelbyxor. Man svettas ut mycket salt när man springer maraton.

Move for the planet (fd High Five) 2023 - race report

 Dagen före maratonlopp brukar det vara ett  kortare lopp om 5 km. Detta är mest för nöjes skull eller kanske uppvärmning för den stora prestationen. Ofta blir det ett familjeevent eftersom sträckan är rimligt kort.

 Iår hade marathongruppen nytt koncept. Från det tidigare arrangemanget High Five heter det nu Move for the planet. Ur eget perspektiv fattar jag inte nya konceptet, men jag har inte laddat ner appar etc. High Five var iaf peppande.

På Stockholm Stadion fanns nummerlapp och den tröja som ingick. Det var ingen kö och enkelt att hämta när jag var där en och halvannan timme före start. Väskor kunde man lämna på läktaren, vilket jag missade iår. Jag hade ändå nära till bilen och dumpade mina grejer där.

 Årets tröja var inte mycket att hurra över. Det fanns inget på den (tryck) som skvallrade att detta var ett sidoarrangemang till Stockholm Marathon. Färgen har mer att önska. Vit är iof en neutral färg men, i mitt tycke, ganska värdelös i träningssammanhang. När tröjan blir blöt av t ex svett, vad händer då? Det kanske är främst de i bomull som reagerar så, men i alla fall. Jag kommer inte använda denna tröja som varken träningströja eller "skryttröja" (vad finns att "skryta" över?). Nej, den kommer väl till pass när jag i sommar målar huset med Falu rödfärg.

 Så skulle jag fippla på nummerlappen mha mina magneter. Dum som jag var gick jag medan jag fippla och vips var en magnet borta. Bara att titta ner i marken och leta. Tur i oturen var jag på konstgräsplanen på Östermalms IP, vilket betyder "rent" underlag. Och tänk efter en stunds irrande hittade jag den. Det är andra gången jag tappar bort en magnet. (Första var Göteborgsvarvet -23.)

 Nog om materiella ting. Som brukligt hade jag anmält mig till Fun Run-klassen, den utan tidtagning. Därför placerade jag mig i de bakre leden i startfållan. Idag skulle jag minsann ta det lugnt... 

...trodde jag. Jag hann bara utanför Östermalms IP så hade jag smugit upp tempot ordentligt. Sedan gick det nedför och benen bara rullade på. Hade några jämnsnabba att springa med dessutom.

 Bansträckningen var ny och MYCKET trevligare än tidigare. Färre knixar och svängar, bättre utrymme och framförallt mycket vackert att springa längs Husarviken. 

 När vi sprang över Husarviken hade vi kommit halvvägs och vände därför tillbaka. Nu väntade uppförslöpning. Jag sa till den bredvid mig, som jag höll jämna steg med, att när de brantare backarna kommer då går jag. Jag behövde ju spara lite på benen iaf.

Nådde målet på ca 27:30 min, vilket är toksnabbt och inte alls en tid jag presterar genom att ta det lugnt. Var ändå nöjd med min prestation och hoppades innerligt att vara hyfsat alert till morgondagen.

 Vid målgången fick jagen flaska kolsyrat vatten och en müslibar men inte någon medalj. Medaljen hade de tydligen rationaliserat bort vilket var en besvikelse. Klart man vill ha ett fysiskt minne av loppet liksom. Det finns ju dessutom de som inte springer längre sträckor och de som verkligen har gjort en enastående prestation med för dem långa 5 km. Riktigt dålig att inte ha medalj faktiskt. 

 Efter målgångsfoto med min müslibar, men utan medalj, gick jag till pastapartyt och åt. Vid det här laget var jag faktiskt hungrig.

Ett halvår senare kommer början

Ett halvår senare har jag äntligen bloggat, med bilder och allt, om resan till USA. Ett långt blogginlägg om resdagen, 3/11-22. Sedan har jag ju en bunt andra dagar till från min resa att skriva om, inte minst själva maratonloppet i New York. Detta är (en) början i alla fall. :)

Göteborgsvarvet 2023 - race report

 Förberedelse
 Dags för halvmaraton och alla de där långpassen jag skulle gjort har uteblivit. Hade planerat flera stycken sedan början av mars men lyckats att inte genomföra ett enda. Det blev mest det jag kallar pliktrundor, korta löprundor om 1,61-3 km för att hålla runstreak:en. Någon gång en runda på 5 och 10 km för att se om jag fortfarande hade kapaciteten. Men som sagt, nu var det dags för halvmaraton. Det positiva var iaf att jag var ganska sugen och motiverad att springa långt.

 Jag gillar halvmaraton för starttiden är inte så okristligt tidigt. Man hinner sova ut, äta frukost, göra sig i ordning och ta sig till startområdet utan att stressa. (Likaså tar man sig i mål i rimlig tid så att inte hela kvällen försvinner i transporter hem, dusch och mat.)

 Så när jag haft min lugna morgon var det dags att ta sig till Slottskogvallen. Tyvärr får man inte längre åka kollektivt gratis med sin nummerlapp, det är synd, för det var smidigt. Jag kollade därför upp vad kostnaden för två singelbiljetter (en dit och en hem) skulle kosta. Det visade sig att det var oförsvarbart dyrt i jämförelse med att ta egen bil och dess parkeringskostnad. Det blev bil eftersom ingen ville skjutsa och hämta mig. 

 Där jag parkerade parkerade även en stor van från Brandförsvaret. Det visade sig vara ett gäng brandmän från Landskrona. De var naturligtvis kollegor med mina skånevänner, som är brandmän. Vi traskade iväg mot Slottsskogsvallen ungefär samtidigt men vi slog inte följe.

 Blev duktigt svettig bara av promenaden till startområdet. Vädret var somrigt och fint, men för att springa i var det för varmt med sina 21°C.  På grund av väderlek och svettig promenad så skrotade jag alla målsättningar. Har ju en önskan om att någon gång lyckas med Sub 2, men en ännu större önskan är att sätta nytt personbästa (pb). På något konstigt vis så lyckas jag inte springa snabbare än jag gjorde 2008, första gången jag sprang Varvet. Det var 15 år sedan liksom.

 Slottsskogsvallen
 Vid Slottsskogsvallen såg jag några stora rosa kolosser. Det visade sig vara pissoarer för kvinnor. Mycket bra. Äntligen någon som produktutvecklat och insett att kvinnor inte alltid behöver låsa in sig på en BajaMaja för "sittning", utan också är kapabla till att dra ner byxorna, huka sig och lätta på trycket. Toppen!

 Det enda jag har att anmärka på är att väggarna mellan båsen bör vara högre. När man "gjort sitt" och reste sig så såg man allt för väl in till grannbåset.

 Hade en hel del tid att sitta ner och betrakta folk. Strax före första start tog jag mig över till uppvärmningsområdet. Samtidigt flög två JAS-plan typ över startområdet. JAS 39 Gripen är fascinerande, MEN om man som jag bor där planet tillverkas så var detta inte så spännande. Jag ser de titt som tätt, både när piloterna övar sin skicklighet att manövrera planet och övar för exv uppvisningar men också på riktigt nära håll när de ska landa.

 Liten uppvärmning i dammet och sedan hittade jag faktiskt lite skugga att sitta och vänta på start i. När jag satt mig kände jag något riktigt kladdigt rinna ner för benet. Det var en av mina energigels som fullständigt tömt sig i benfickan. Jag fick avbryta chillet för att hitta vatten och tvätta av mig. Inte optimalt att ha dyblöta kläder redan före start. Tack och lov var det ju varmt så det skulle säkert torka ganska snabbt iaf.

 Efter benduschen satte jag mig nära väskinlämningen och preppade det sista. En obligatorisk före-start-bild behövdes också. Iår överhörde jag att det stod två tyskar bredvid mig så jag frågade dem om hjälp på min bästa tyska. De blev så förvånade när frågade på deras tungomål att de inte tordes neka hjälp. Stunden före hade jag konverserat med två östgötar, vilket tyskarna inte kan ha missat.

 Lämnade väskan och insåg samtidigt att det fortfarande var kladdigt på benet så jag blaskade av mer av kladdet och gick sedan mot startledet. Det visade sig vara en briljant tajming, för när jag anlände Margretebergsgatan började min startgrupp röra sig mot uppvärmningen vid startlinjen. Jag sneakade mig in från sidan.

 Första halvan, 0-10k
 Värmde upp jämsides med ett stort bi eller om det var en geting (utklädd person). Starten gick och jag höll till höger för jag kände mig allt annat än vältränad och snabb. Allt kändes bra och trippade faktiskt lätt uppför Säldammsbacken. Hade en mindre aggresiv approach på både uppför- och nedförsbackar jämfört med tidigare år. Många år har jag nämligen sprungit om många både uppför och nedför här i början av loppet.

 Strax före 5k spanade jag efter min nya bekantskap, Örebroaren Ulrika, som jag några veckor tidigare spelat tennismatch mot. Otroligt nog såg jag faktiskt henne i vimlet av människor, gjorde en High Five. Det var stärkande inför stigningen uppför Älvsborgsbron.

 Vid uppförsbacken före Älvsborgsbron gick jag, men väl uppe på bron sprang jag igen. Nu var alla som sprungit uppför, mellan husen, trötta, men jag trippade lätt förbi dem. Brant lutning tar otroligt i benen. Älvsborgsbron är också uppför men inte lika brant och då tycker jag det är lättare att gneta sig uppför.

 Jobbig uppförsbackelöpning ger härlig nedförslöpning. Nu fick reflexerna jobba och det gick stundtals alldeles för fort. Väl nere på Hisingssidan sprang jag mer än jag brukar. Strax före 10k unnade jag mig ändå att promenera lite. Klockad in på milen strax under timmen.

 Andra halvan, 10k-Mål
 Nya bron (Hisingsbron) var lika jobbig att springa uppför som den gamla. Men där på krönet såg och sprang jag ikapp en stor inspirationskälla i form av Elin Ragnarsson. Jag följer henne på instagram. Hon höll lägre tempo och jag sprang om. Sen saktade jag in för att fota utsiktensamt ta en selfie, då kom hon ikapp och hamnade på samma bild. Bilden på mig blev i mitt tycke usel och jag ropade till Elin att hon fastnade på min instabild. Då föreslog hon att jag skulle ta en ny gemensam selfie. Sagt och gjort.

 Det var ny bansträckning iår. Kringelikroken ner för bron och runda hörnet på Nordstans fanns inte längre, nu fick vi springa förbi Operan och på Postgatan. Positivt: Trevlig miljö på Postgatan. Negativt: Ojämn gatsten, så man fick kolla var man satte fötterna.

 Den där Avenyn är alltid jobbig för att man lyckats bli trött på de första sprugna 15k. Eftersom det var vackert väder var det också mycket folk. Trots detta var det ganska lite hejande. Här har supportrar och invånare mycket att lära från t ex New York.

 Uppe vid Poseidon försökte jag övertala hjärnan att det inte var mycket kvar. Det gick sådär. Flåset orkade springa men inte benen. En del av Vasagatan gick jag men senare lyckades jag ändå hålla någon form av löpsteg, om än långsamt, fram till gångbron över till Slottsskogen. Det var åtskilliga år sedan jag orkade springa uppför den i detta lopp, om det ens har hänt?

 Krämade ur det sista på upploppet och med en snygg spurt på Slottsskogsvallen satte jag faktiskt ett efterlängtat PB på banan. Att det bara var med 30 sekunder kanske ni tycker är lite fånigt, men det är ändå snabbare än tidigare lopp. Mitt pb är från 2008, om ni minns.

 Efter målgång
 Efter superspurten, för att jag var tvungen att komma före en annan tjej, så stannade jag bakom mållinjen. Där på andra sidan mållinjen vek sig knäna totalt när jag stannade. Eftersom jag defibrilerat i mål längst till vänster kunde jag snabbt ta mig till staketet. Där stod dock också funktionärer som bad mig snällt att röra mig vidare. Det sa jag var ett problem, att det gick inte. Två vänliga funktionärer kom till undsättning. Med en ung gosse under vardera svettig arm blev första stoppet vattenhinkarna för kyla huvudet. Sedan stapplade jag vidare och vi landade vid sjukvårdstältet.

 Rekommenderades att gå omkring (med hjälp). Sa att det ju är problemet. Jag var inte yr, illamående etc, det var bara knäna som inte bar mig längre*.  Satte mig på en stol i skuggan. Åt en banan, drack vatten och svepte en saltpåse. Efter en stund provstod jag och när jag insåg att det nu inte var några problem längre, att jag kunde stå utan att bli knäsvag, vandrade jag iväg för att få min medalj och och lite annat gott.

 Unnade mig att köa till lite massage, vilket jag inte brukar orka vänta på. Fyra välbehövliga och härliga minuter. Hämtade sedan väskan på fräschare ben och tog mig till bilen.

 Väderleken var för varm men vinden var skön och svalkande, vilket var behövligt. Jag persade på banan. Äntligen pb, även om det bara var med ynka 30 sekunder. Det var ju  delvis ny bansträckning, men iaf, största delen av banan var densamma. Jag är nöjd.

*Sedan jag hade neuroborrelios i höstas så har jag problem med just knäna. Utan NSAID så är de mycket stela och lite ömma. Det är jobbigt att ställa sig upp efter sittande. Tänk dig ur en "gamling" med rollator ser ut när de reser sig, just så.

Morgontrafikanter

 Att förare av vissa bilmärken tycks sakna körriktningsvisare (aka blinkers) är väl kännt. Men det finns andra trafikanter som också har tveksam trafikkunskap. Nä, jag är inte perfekt jag heller och tabbar mig allt ibland. 

 Idag när jag körde barnen till skolan (en av dem har tapppat bort sitt skolbusskort) höll jag på att få en cyklist i passagerardörren samt en bil i förardörren.

 Cyklisten kom farande från höger mot ett obevakat övergångsstället jag i samma stund skulle passera. Jag som bilist har inte väjningsplikt för cyklister, endast fotgängare. Cyklisten måste därför hoppa av cykeln och leda den för att jag (som bilist) ska stanna och lämna företräde. Jag höll ingen hög hastighet och kollade cyklisten lite extra eftersom jag vet att de flesta "bränner rakt ut". Tack och lov insåg denna cyklist i sista stund att jag inte tänkte stanna.

 Lite senare var det en "nästanincident" i en bevakad korsning. Jag skulle svänga höger och korsar då både övergångsställ och cykelbana som båda har grönt ljus. Samtidigt kommer en bil rakt föröver och som svänger vänster in i samma fil som jag, i samma korsning. Jag hade före min sväng noterat två cyklister som skulle över vägen (kom ihåg att de också hade grönt), en nära  cykelöverfarten och en som i rask takt närmade sig. Jag "halvsvängde", stannade och lämnade företräde.

 Den cyklist som var nära tvärstannade och bara stod och glodde. Fint läge för bilisten (mig) att köra, MEN det kommer ju en cyklist till så jag stod kvar. Den andra svängande bilisten (som ju kom från mitt vänster) tyckte att "NU kör jag!" och höll mao ord på att bränna in i mig. Cyklisten passerade, sen körde jag. Hann se arga blickar från den andra bilisten. Denna ska dock vara j*vligt glad för att jag "blockerade" denna, i annat fall kanske det blivit en olycka mellan bil och cyklist. Förmodligen såg inte den andra bilisten cyklist nummer 2, utan bara den som njöt(?) av morgonens avgaser i korsningen.

Tack och lov inga olyckor även om det "hängde i luften".

Långresa med elbil

 Jag åkte på långresa med brorsan i hans elbil förra veckan. Han åkte från Stockholm, plockade upp mig på vägen, sedan "landade" vi i Skåne. En tripp på ca 560 km för min bror och 340 km för mig.

 Normalt sett tar min resa i runda slängar 4 timmar på denna sträcka. Kan berätta att det tar betydligt längre tid med elbil. Man får verkligen inte ha bråttom när man åker på långresa med en sådan.

 Vi var tvungna att stanna och ladda två gånger på vägen (brorsan ännu fler) och dessa stopp tar lätt 30 min eller mer. Det var också ett jäkla planerande hela tiden: Hur långt kommer vi på laddningen? Var ligger nästa laddstation? Räcker laddningen till nästa laddstation? Hur länge måste vi ladda för att det verkligen ska räcka? och så vidare.

 Kändes INTE som någon bra reklam för elbil. Visst resan blev ju billigt eftersom bror min har en äldre modell som gör att han laddar gratis, men det tog så lång tid. Elbil är säkert fantastiskt bra... i stadstrafik, men absolut inte på långa resor.  Jag tänker inte skaffa elbil som det är nu. För det första är de alldeles för dyra i inköp och för det andra så värdesätter jag att korta ner restiden. Det kan ju hända att framtiden bjuder på bättre prestanda och då kan jag omvärdera min åsikt om ägandet av elbil... för långa resor.

 En annan baksida med alla laddstopp är att man kanske passar på att äta/fika samtidigt som bilen laddas. Ska man äta/fika så ofta så blir det lätt negativt för figuren. 

Dummaste frågan

 Jag spelar tennis (på motionsnivå ska sägas) och tycker att det är en fantastisk sport. Du kan spela tennis hela livet, i alla åldrar och på alla nivåer, till och med mot varandra trots olika kunskapsnivåer. (Jmfr  t ex med  lagsport som man slutar med i tjugoårsåldern.)

 Hur som helst. Jag är även en tävlingsmänniska i den bemärkelsen att jag gillar att mäta mig mot andra. Det betyder iof inte att jag vinner särskilt mycket, men det är en annan historia. 

 Så till det här med matcher, eller snarare motståndare. I tennis, från ca 13 års ålder och uppåt, har man ingen domare (på lägre nivåer iaf). Man dömer sin egen planhalva helt enkelt. Ibland möter man spelare som måste kontrollera det domslut man just annonserat. Ibland är det helt befogat för bollen är inte ute förrän HELA bollen är utanför linjen. Ibland tar bollen på utsidan av linjen och är då enligt regelboken således i plan. Det som dessa spelare har som kontrollfråga är "Är du säker?", Är du helt säker?" eller "Är du 100 (procent säker)?". Detta måste vara de dummaste frågorna i sammanhanget någonsin!

 Varför? Jo, för om man inte är säker på om bollen är ute eller inne så ska man döma in bollen, dvs man dömer inte ut den. Om någon dömer ut bollen så borde ju vedebörande vara säker på vad den sett/upplevt. Det ÄR tillåtet att ändra sitt domslut om man i all hast dömt felaktigt.  Och det händer, men då korrigerar man, eller iaf jag mig, ganska omgående. Ändrar mig gör jag inte för att någon ställer frågan om jag var säker på det jag såg eller inte, utan för att jag var osäker på om bollen var ute eller inte.

 Finns det någon som svarar nej på dessa frågor i match? Isf betyder ju det att denna personen precis dömt ut sig själv och sin förmåga att döma (sin planhalva).

 Oftast möter man dock vettiga trevliga spelare, men det finns rötägg som fuskar sig fram och dömer ut bollar som är klart inne. 

Bromsmedicin tankning #2

 Jag har ju bytt bromsmedicin, från Tecfidera (kapslar) till Rituximab, aka Rixathon eller Mabthera, infusion. 

 Första infusionen fick jag i oktober -22. Två veckor före jag var på akuten pga andnöd. Idag var det dags för påfyllning. Sjuksköterskan frågade hur det hade gått förra gången, om jag fått biverkningar eller så. Jag sa som det var att allt gick bra under själva "tankningen" men att jag fått besvär efteråt i form av obehag i bröstet och andnöd. Hon dementerade starkt att det skulle vara biverkningar från Rituximab, fast jag sa att akuten kontaktat neurologen i ärendet och att de sagt att det var en biverkning. Vem ska man tro på?

 Hur som helst, en stund in i behandlingen blev det tyngre att andas. Inget alarmerande men ändå. Det blev inte värre utan förblev  hanterbart. 

 Nu hoppas jag att "rävgiftet" gör sitt jobb och inget mer, för i övrigt är jag nöjd med att slippa kapslar varje dag, eller för all del injektioner, som jag hade ett kort tag i början av min diagnos.

Men fråga inte då

 Dottern håller upp två nyinköpta plagg och frågar mig om de behöver tvättas före anvädning.

 Jag svarar att det inte behövs.

 Dottern fortsätter med att säga: -... men jo, andra har provat dem. 

 Jag menar att det är så kort stund att det inte gör något. 

 Dottern säger att hon nog ändå vill tvätta plaggan först, av hygienska skäl.

[Brain explode]

 Jag svarar arg: -Ja men, tvätta dem då. Fortsätter i trevligare ton: -Du frågade, jag gav svar. Du var inte nöjd med svaret, gör som du vill. Ta ett eget beslut. 

En flaska räcker

 En flaska schampo är allt som behövs när jag duschar.

 Jag har aldrig riktigt förstått varför man (speciellt som kvinna) ska ha ett schampo, ett balsam och en duschtvål. Varför? Ofta luktar de dessutom olika och om jag har balsam försvinner ju schampodoften. Är det meningen att man ska lukta som en avdelning för doftljus när man är färdigduschad? Kostnaden att behöva köpa massa olika produkter är också en nackdel.

 Jag menar, det går ju att tillverka produkter som funkar "överallt" på kroppen. Männen har det ju så. En flaska schampo som de  schamponerar med och sedan tar man löddret till kroppen också.

Men det är klart, kosmetikaindustrin kan ju inte tjäna mer pengar (på kvinnorna) om man ska effektivisera på det sättet åt alla.

Jag har sedan länge hittat ett varumärke som fungerar som både schampo, balsam och tvål.

Hundrade Vasaloppet 2024

 Häromdagen satt jag i soffan nästan hela dagen och tittade på det 99:e Vasaloppet i ordningen. Jag åkte faktisk förra året då det var hundraårsjubileum. (Vasaloppet startade 1922 men har ställts in tre år.)

 Jag har faktiskt haft ett långsiktigt mål med alla de Vasalopp och Öppet Spår jag åkt genom åren. Det har varit att vara "kvalificerad" att kunna delta i hundraårsjubileet samt det 100:e loppet. 

 Nu har jag anmält mig och är alltså ett steg närmare att fullfölja min målsättning. Den tuffaste uppgiften blir att lyckas klara loppet inom reptiderna. Mina erfarenheter är att reptiderna i Öppet Spår inte är några problem för mig att klara men att i Vasaloppet blir det tidsnöd till Evertsberg och Oxberg, pga den massiva köbildningen i första backen i Sälen. Men jag vet också att jag kan klara loppet, för det har jag gjort både en och två gånger. :)

Första gången jag skidade Vasaloppet kom jag jag tre ynka minuter försent till repet i Oxberg. Jag gav mitt yttersta och hoppades in i det sista att de skulle förlänga reptiden något pga det dåliga vädret, men tyvärr. 

Mitt andra Vasaloppet, gjorde jag några strategiska ändringar och då hann jag till alla kontroller i tid. Den i Oxberg var dock den jag hade minst marginal till.

Tredje Vasaloppet skedde förra året, då det var hundraårsjubileum. Det märktes knappt att det var jubileum,tyckte jag. Inte mer än att det stod på skyltar och souvenirkläder. Jag tänkte att man som deltagare eller "finisher" skulle fått en liten minnessak (förutom medalj och diplom), något speciellt bara för att det just var 100-årsjubileum. Det är ganska små förväntningar på ett jubileum tycker jag.

Skidträningen för dessa Vasalopp har varit minsta möjliga. Det lopp jag skidtränat mest till var Öppet Spår Söndag 2018. Då träningsåkte jag hela 72 km. Annars har det varit rätt skralt, där Tjejvasan helgen före eller Blåbärsloppet/Vasaåket 10 dagen före Vasaloppet utgjort min skidträning. Nu har jag ett år på mig att ändra på den dåliga trenden.

Kort sportlov i fjällen

 Jag befarade en vecka hemma där man trampar runt på varandra och till slut blir ganska galna och irriterade på varandra, detta eftersom vi denna vintersäsong redan varit på vår skidsemester. Så blev det dock inte.

Tack vare fantastiska vänner och tillfälligheter så packade jag och barnen våra skidor och allt där till och åkte till fjällen.

Jag åker aldrig skidor i svenska fjällen. Mina barn har således inte heller gjort det. Senast jag var i fjällen var 1991 eller 1992 då jag var i Åre. Gången före dess var runt 1988 då jag var i Tandådalen. 

Vi hade tre fina dagar tillsammans. Backarna var flackare och kortare än vi är vana vid, men det stillade absolut skidabstinensen. De svenska fjällen bjöd på mycket goda carvingmöjligheter.

Barnen gillade det också men sa att de saknade alperna. 

Energikokning

Koka ägg på energisnålaste sättet (med hederlig vanlig spis):

Tag 1-1,5 centimeter vatten i grytan. Alltså, vattnet ska INTE täcka äggen! 

Lägg i äggen. (Eller tvärt om. Lägg i äggen och häll på lite vatten. )

Lägg på locket på grytan.

Slå på högsta värme på plattan.

När kraftig ånga pyser ut genom/ut ur locket - stäng av plattan.

Låt stå orört det antal minuter du vill ha ägget/-en kokat/-ade. (Några vill ha löskokt, andra hårdkokt.) Skölj som vanligt i kallt vatten för att avstanna kokprocessen som sker i ägget/-en.

Klart!

Hela grejen med detta är att mindre mängd vatten kokar på kortare tid. På detta sätt används el bara för att koka upp vattnet och äggen ångkokas, på sätt och vis på eftervärme. Smart va!

Bildkälla: Koka perfekta ägg - guide med koktider och kockens bästa tips | Allt om Mat (expressen.se)

Komplimang

 Jag smyger in på toa där min dotter står och fixar sig framför spegeln. Lägger mitt huvud på hennes axel, tittar in i spegeln och säger: -Vad fin du är!
Dottern tackar artigt.
Jag replikerar: -Man kan tro att du och jag är släkt.
Dottern: -... Gav du just dig själv en komplimang!?

Sedan skrattar vi båda hjärtligt.

Plötsligt händer det!

 Jag var bortrest hela söndagen för att spela tennis. Det var som alltid roligt trots att jag förlorade båda mina matcher. När jag kom hem var det ovanligt snyggt och fint hemma. 

 Pappan och barnen hade tillsammans städat och gjort snyggt på ställen jag gett upp om. Plötsligt händer det! Jag tror jag ska åka iväg lite oftare. ;) 

 Nu återstår den ( mest för barnen) svåra biten att hålla det snyggt. Själv försöker jag hålla ordning på mina saker. Ibland blir de liggande till senare och däremellan får jag oftast plocka efter andra.

 Förresten... Den där handduken i trappan plockades så småningom om bort. Tror det tog tre dagar efter mitt blogginlägg. 

Waiting game

Sedan en vecka tillbaka ligger det en handduk i trappan, som jag inte slarvat dit. Jag vet att det inte bara är jag som passerar den flera gånger på en dag. Eftersom jag utövar "waiting game" så struntar högaktningsfullt i den med förhoppning att någon ska plocka upp den. 😏

Chaos house

 Den som läser denna blogg vet att jag för närvarande inte förvärvsarbetar utan är sjukskriven på heltid. Det finns många anledningar till att det inte går att jobba. När man är sjukskriven som jag så är man. naturligt mycket hemma, på gott och ont.

 Vid ett läkarbesök, för något år sedan, hade läkaren med en läkarstudent* och efter att ha lyssnat en stund frågade denna: Är det så att du fått ett jobb hemma istället? Jag hade aldrig reflekterat och tänkt på det förut. Jag som brukar behöva tid för att svara kunde faktiskt svara direkt denna gång.  Läkarstudenten hade ju faktiskt rätt i sin frågeställning. Jag jobbar hemma istället för i samhället.

 Det är ett av mina stora problem: Att vara hemma leder inte till vila och återhämtning. Resten av familjen verkar tro att jag frivilligt är någon slags hemmafru som ska sortera och tvätta, städa, vika all tvätt och ffa stoppa in deras kläder i  garderoberna, ha middag redo när alla andra kommer hem etc.

 Ett annat problem är att det ideligen uppstår eller läggs uppgifter på mig som jag inte efterfrågat eller bett om. Ständigt projekt som måste städas efter. Jag försöker hålla undan mitt egna skräp, men jag lyckas inte alltid så bra med det heller, att då få mer blir oöverstiglit.

 För att stipulera ett aktuellt exempel så har det nyligen varit jul. Det finns således ett gäng julsaker uppsatta här hemma. Barnen slet dessa julgrejer ur lådorna med stor entusiams. Nu efter jul är entusiasmen inte lika stor att få bort alla grejer...

 I skrivande stund är det inte lika stökigt av just julsaker, eftersom jag samlat ihop det mesta och lagt dem i en samlad hög. Jag har även hämtat upp flyttlådorna (de som syns på bilden). Nu återstår att se om jag ensamn måste lägga tillbaka allt eller om det kommer lite spontan hjälp från övriga i hushållet. Jag menar, om jag hade kunnat jobba så hade jag ju inte varit hemma alls och inte kunnat göra de små grejerna. Vem skulle gjort jobbet då?

 Det är ständigt stökigt här hemma så jag har idag döpt vårt hus till "Chaos House". Jag stökar inte till så mycket på dagen, för det krävs energi till tillstökning också. Har faktiskt provat att "waiting game" att strunta i att göra det där jag inte borde behöva göra. Men det slutar oftast i att jag till slut tröttnar och gör det ändå, på bekostnad av något annat som kanske borde gjorts.

 Det finns saker som jag måste och ska göra för allas trivsel och välmående. Sedan finns det också saker som jag vill göra för mitt eget välbefinnande. Det är inte ofta min ork räcker till båda, tyvärr. 

*Jag tror inte det var en student utan någon som "kallats in" för att assistera min ordinarie läkare. Oavsett så hade vederbörande rätt i sak.

Ny vecka

 Nu är det efter helgen. Har det blivit bättre med klådan?

 Nej och Ja.

 Nej. Det kliar fortfarande på samma ställen och det har tillkommit nya ställen. Utslagen finns kvar. Tycker inte att antihistaminet hjälper särdelse mycket, kanske något men inte tillräckligt. 

 Ja. Det kliar inte lika infernaliskt och konstant som förut, det kommer mer i attacker nu. Eller så har jag vant mig och kan under självbehärskning låta bli att klia hela tiden.

 Positivt är att utslagen på armen har bleknat lite, dock är de oförändrade på andra ställen på kroppen. På något ställe har det till och med brett ut sig.

 Jag har ännu inte kontaktat Vårdcentralen (VC) i ärendet. Får se om/när jag orkar, eller så blir det bättre? Jag var ju faktiskt på VC idag, men bara för provtagning. Det är endokrin som vill veta om mina värden är bra. Låg visst en beställning från neurologen också så då passade vi på att lämna det provet också. 

 Nu väntar jag in svaren som levereras telefonledes 16:e resp 30:e januari. För på eftermiddagen idag dök en kallelse från neurologen upp som meddelade att de ringer.