Insikt

Jag ska göra en tårta till helgens kalas. När jag kom ut i köket hade resterande familj gjort en sockerkaka. Inget ont om sockerkakor, de är goda. Inget ont om att de faktiskt åstadkommit detta tillsammans utan att väcka mig pga osämja. Nej, jag ser fram emot att njuta av den senare idag. Men jag kom till insikt om varför jag delvis inte orkar, varför "allt är så jobbigt" och varför jag hellre sitter i soffan än tar mig för att göra något. Detta gäller inte bara i köket.

När jag gör något så brukar jag återställa saker, lägga det där det hör hemma Jag vet var adressen är, så att säga. Jag lägger saxen den brukar ligga, efter fotbollsträning lägger jag skor och benskydd på avsedd plats, fjärrkontrollerna i avsedd låda, köksprylar sköljer jag av så att inte resterna ska torka in (om diskmaskinen inte är tömd på ren disk), badkläder på ett ställe och så vidare. Jag gör detta för att det ska var lätt för mig (och andra) att hitta sakerna när de behövs nästa gång.

Nu  kom det till min insikt att resten av familjen inte jobbar på detta sätt, att underlätta för andra. Detta får till följd att jag upplever att jag alltid får leta efter allt... eller återställa (läs: diska) före jag kan göra det jag hade för avsikt att göra. Detta gör mig stressad, irriterad och tröttare.

Idag kom jag som sagt ut i köket för att börja preppa för helgens kalastårta. När jag hade diskat och städat av efter sockerkaksbaket fanns ingen orka kvar att börja baka tårtan. Jag satte mig istället i soffan och skrev detta blogginlägg.

C'est ma vie!