Kläder skiljer oss åt

Idag fyllde mitt Stora barn nio år. Och jag reflekterade imorse över att hon ibland är så olik mig.

Eftersom hon redan i treårsåldern intresserade sig för sjukhuslekar och intresset faktiskt sitter kvar hade jag och min make (Storas far) beställt ett rosa stetoskop i födelsedagspresent. Ja, det var ungefär vad vi hade att ge. Jag tyckte det var lite mesigt så vi bestämde att jag skulle handla lite kläder till henne också.

Jag tog (igår) med mig Lilla och drog till köpcentrat. Två filurer på vift och ingen av oss gilllar att shoppa kläder. Dömt att misslyckas kan man tycka. Med en påse godis lyckades jag iaf hålla Lillas engagemang. Jag lyckades till och med med konststycket att få honom att prova kläder. (Maken undrade senare hur jag gjorde.) Nåja, vår shoppingrunda slutade med ett gäng kläder till både Stora och Lilla.

Så idag när Stora öppnade alla paket med kläder blev hon så lycklig. Det är här vi skiljer oss åt, jag och min dotter. Jag har aldrig haft något särdeles intresse av kläder och mode och ser det mest som ett ont måste. När jag ska handla kläder ser jag inte skogen för alla träd, vilket gör att jag tröttnar väldigt fort på att bläddra bland alla galgar. Jag klär mig bekvämt framför snyggt.

Min dotter är precis tvärtom, hon byter kläder fem-sex gånger på en dag och blev som sagt överlycklig för ett par jeans, ett gäng tröjor, nya trosor, en klänning samt en enhörningsonepiece.

Jo, hon blev minst lika lycklig över stetoskopet och alla i familjen har varit patienter med olika åkommor idag. Hon säger att hon ska bli doktor när hon blir stor. Hon har stor potential att bli det för hon är klipsk och omtänksam. Framtiden får utvisa det. Hon får bli vad hon vill...nästan...bara hon inte går i mina fotspår karriärsmässigt.