Jag har hört att det ska vara jättebackigt. När jag letar upp vart jag egentligen ska åka (jag har bara ett hum om var det ligger) ser jag på hemsidan att de själva ställer frågan om det till och med är Östergötlands tuffaste.
Idag tog jag mig dit och möttes av en otroligt vacker (och stilla) plats. Bra för kropp, hjärna och själ.
Jag sa till mig själv att målet med dagens pass var att ta mig runt utan vare sig tidskrav eller krav på att springa i alla backar. Så tryckte jag igång klockan och började min 5 km-runda.
Efter 1,5 km tänkte jag:
Vad vackert här är och så bra det känns. Nästa gång kanske jag tar två varv!?
Efter 2,5 km tänkte jag:
Hur springer man 7,5 km? (Finns 5+2,5 spår) Alltså var delar sig spåren? Jag ska kanske förlänga och göra det idag? Det blir inte två varv idag i alla fall.
Efter 3 km tänkte jag:
Jag ska f-n inte gå i någon backe idag. Knega på, skit i tempo, men gå inte.
Efter 3,5 km tänkte jag:
Gaaaah! Det blir bara ett varv idag... och nästa gång... och nästa... och...
Vid 4,5 km, då läste jag fel på skylten och tyckte att det bara stod 4 km, tänkte:
Fan, min klocka har ju redan passerad 4 km för länge sedan. Vid det laget var det sista backen och sedan var det nerför ner till startplatsen igen.
På slutrakan tänkte jag att detta var ett Swiss Irontrail i miniatyr minus traildelen. (Referatet från det loppet är inte färdigskrivet än. Håll utkik här på bloggen. Sprangs 27/7.)
Det blev alltså en rejäl genomkörare för kropp och ben. Trots allt en trevlig upplevelse, inte minst för att jag fick se något nytt. Hit måste jag orka ta mig igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar