Fredag och jag vaknar med ögoninflammation. Denna skitreaktion på att jag gjort för mycket. Jag försökte bota den genom att sova hela dagen.
Lördag
Hade tänkt att i detta lopp verkligen försöka springa in på en bra tid under 2:20. Det var liksom dags nu efter all löpträning och lopp. Men med ögoninfektion tvivlade jag på om jag ens skulle delta. Hade i och för sig inget att förlora eftersom jag vunnit startplatsen av #kexchokladrunning. Tusen tack!
Jag ville VÄLDIGT gärna springa detta trevliga loppet så jag bestämde mig för att åka upp ändå och göra ett försök. Jag hade varken feber eller halsont, bara svårt att se med ena ögat. Jag springer på sätt och vis inte med ögonen men det underlättar helt klart att se ordentligt. Förra året blev jag omsprungen av en blind. DNS (Did Not Start) var inte ett alternativ.
Jag som alltid springer i svarta shorts kände att jag skulle bryta trenden och letade därför upp ett par gamla blå från min tid i Råå IF. Jag hade ju redan bestämt mig för svarta kompressionsstrumpor. Med blå shorts blev jag inte helsvart.
Men förutom keps tog jag även med mina fula solglasögon anno 90-talet. De har tidigare tjänat som skidglasögon soliga skiddagar i alperna. Nu hade jag både hängslen och livrem. Skrotade genast målsättningar och loppet fick bli som det blir. Allt utom DNF (Did Not Finish) var bra.
Bilresan upp gick u.a., men det var ösregn vid ankomst till huvudstaden. Väderleken sprack turligt upp när jag parkerade. Vad jag inte räknat med var att av alla vattenpölar blev tårna genomblöt redan bara av att gå till p-automaten. Åt det fanns inget att göra så jag tog min ryggsäck och begav mig med T-bana till starten vid slottet. Gick mycket smidigt att hämta nummerlappen, som iår var stiligt svart. Så passande att jag tog blå shorts så jag inte blev helsvart. Jag kanske har ett sjätte sinne?
Mycket lång toakö, men det hanns med råge. Stod och prata med två spanjorskor och vips var det min tur. Denna gång glömde jag inte körkort etc på bajamajan. Lämnade in väskan, tog några selfie framför slottet och sicksackade mig sedan fram till startfållan, allt gick ganska smidigt.
Loppet
Den effektfulla och spännande röken vid starten luktade inte gott, kan jag tala om för den som undrar.
Trippade iväg lugnt i början sedan gick benen av sig självt. Hade planen att springa med farthållarna för 2:10 så länge jag orkade.
I tunneln var det varmt även iår. Och det gick svagt nerför vilket resulterade i att jag sprang för fort. Försökte sakta in tempot men det var svårt dels för att jag var pigg i kroppen (ja, så pigg man kan vara med en infektion) och dels för att alla andra rusade iväg och det är så lätt att dras med i andras tempo tidigt i lopp.
Någonstans efter tunneln (2 km) stod Carolin af Ugglas och hennes kör och sjöng The Proclaimers låt "I'm Gonna Be", mycket peppande och här var jag ju fortfarande fräsch i benen. Jag har ett svagt minne av att jag hörde de även på Stockholm Marathon, fast då stod de på Odenplan.
Så följde kilometer efter kilometer och jag sprang i ett tempo som kändes bra, men snabbt. Det bara flöt på liksom. Ansträngande men ändå hyfsat behagligt. Var inte särskilt andfådd som jag minns det heller.
Då det gick upp för mig att farthållarna jag planerade att följa fortfarande var bakom mig ändrades planen till att hålla de bakom mig så länge jag orkade.
Det var först vid Kristinebergs IP som uppförsbacken blev lite övermäktig och jag vandrade en bit uppför. Men det gick betydligt snabbare nerför. I sann Lidingöloppsanda måste jag ta igen det jag förlorat uppför i den följande nedförsbacken. Så det gjorde nog inget att jag gick, det tog ut varann så att säga.
Norr Mälarstrand så oändligt rak och lång. Försökte hålla mig springande, men iom att det även var flackt så blev tempot för snabbt och jag kroknade. Då blev strategin att springa typ snabba intervaller. Gå - springa hyfsat snabbt - gå - springa hyfsat snabbt osv. Så som jag sprang förr i tiden och så som jag har satt mina pb-tider på olika distanser.
Hjältarna Rasmus (aka Skyltmannen) och Therese stod med varsin skylt strax före Stadshuset där Norr Mälarstrand tar slut, dvs vid ca 11km. Peppande för en trött kropp.
Nu, halvvägs, försökte jag övertyga hjärnan om att det ju inte var långt kvar. Jag försökte med nedräkning av kilometer medan skyltarna visade uppräkning. Konflikt maximus… i hjärnan alltså.
Vandrade upp för Slussens backe och spanade bakom mig om jag såg 2:10-flaggorna. Vid första anblick såg jag de inte. Vid en närmare titt så kom de faktiskt där nere, kanske bara dryga halvkilometern bort. Det sporrade mig att fortsätta springa, även uppför. Men backen tog ut sin rätt.
Jag hade som mål att hålla 2:10-farthållarna bakom mig. Det lyckades jag med i 14,5-15 km. Med sju kilometer kvar trippade de förbi mig som om de bara sprungit 2 km. 😳
Enervit stod och delade ut gels och jag greppade några. En att ta nu direkt och två att ha senare i loppet. Petade in de under cykelbyxan. De sitter fast bra där. Men det var nu trötta ben som tog sig runt Söder. De ömsom gick och ömsom sprang. Uppförsbackar forcerades genom gång trots att jag ju visste att det var ynka fyra kilometer kvar.
Alltså uppförsbacken vid Drakensbergsparken/Zinkens väg (Tantolunden)... egentligen inte så brant, men sjukt lång och sjukt seg. Inte sprang jag den inte. Det fanns det ingen ork för. Jo vissa partier sprang jag faktiskt. Här är det fjuttiga tre kilometer kvar men jag kunde ändå inte övertyga kropp och hjärna att mobilisera kraft att springa om än så långsamt.
Med 2 km kvar kände jag något kladdigt på benet! Gissa vad?! Snabb eliminering av kladdförpackning, aka energigel. Första gången jag varit med om att de gått sönder. Lite frustrerande att mina händer också var kladdiga. Någon vätskekontroll fanns inte heller. Slickade dock av det värsta, energin kanske kunde göra nytta? Fick i alla fall snällt vänta till efter målgång med att tvätta händerna.
Strax före nedförsbacken ner mot Gamla Stan såg jag en kille hålla fram en låda med godis. Det är för oss, tänkte jag och tog en utan att fråga. Som tur var sa han varsågod. Nu gällde det att hålla ihop och springa på, det var ju nedförsbacke nästan ända fram till målet.
Mål
Så äntligen såg jag målet och kraftsamlade till fin avslutning. Jag kom i mål på tiden 2:13:51. Sjukt stolt såklart eftersom mina halvmaratider de senaste åren legat på runt 2:20.
Förbannelsen är bruten. Galet, 2:13 trots infektion i kroppen. Det är en förbättring med nästan sju minuter jämfört med 2018, (6 min och 41 sek för att vara exakt. ;)) Jag som tvekade om jag ens skulle vara med. Jag börjar komma i form... eller så var det för att jag sprang i blå shorts och snabba glasögon... men det är mindre troligt. ;)
Det var jättebra väder, typ 17-19 grader och mest mulet. Ösregn när jag anlände Valhallavägen, men det försvann ju och inte en droppe regn föll under loppet. Först kanske 10-15 min efter att jag kommit i mål kom en rejäl skur men då var jag klar och redo att ta mig till tunnelbanan. Helt perfekt! Att även vinnaren Mustafa "Musse" Mohamed satte nytt banrekord vittnar om bra förhållanden.
Efter dusch blev det ett stämningsfullt foto från Stadion. Det var vackert, men med tänd belysning på arenan, som förra året, var det mer balans och vackrare.
Plats 2490/3773 (kvinnor)
381/537 (åldersklass)
Nästa lopp: 28/9, Lidingöloppet, 30 km.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar