Eurospin Verona Marathon 2025 - race report

16/11 2025

 Jag vet inte varför jag anmälde mig till detta maraton. Jag har ju redan sprungit två under denna resa där det ena (Luzern) ju blev en överraskning att jag ens kunde anmäla mig. Jag tror jag tänkte som så: att jag inte vet när jag får chansen att åka till Italien nästa gång. Och ca 6 timmars bilresa från Österrike är ju ganska nära ändå. Det lär ju ta betydligt längre tid, och vara dyrare, att ta sig hit mha flyg från Sverige, speciellt som att det inte går direkflyg där jag bor.

 Titelsponsorn Eurospin låter som det är ett spelbolag eller casino. I själva verket är det en matvarukedja, likt Lidl, med alternativa märken och några hyllor med allt möjligt jox i form av prylar och kläder. 💁🏽‍♀️

Anmälan

 Anmälde mig via Ahotu och allt verkade gå bra, det var mer än hälften så dyrt som Luzern. Fyllde i på hemsidan och satte sluttid på 4:45 trots att jag presterat långsammare de två tidigare maraton:en denna resa. Pengarna drogs och jag fick bekräftelse på både betalning och anmälan. Ett par veckor före loppet börjar jag få mail om att anmälan inte är komplett och ombeds följa länken och komplettera och det var ju lättare sagt än gjort. 

 Jag har aldrig upplevt ett så omständigt anmälningsförfarande, inte på Ahotu utan Veronas egna sida, ska tilläggas. Först kom jag inte ens in på sidan där jag ska komplettera. Det var segare än när jag satt på internet via modem på 90-talet. När jag via omvägar, andra sidor och länkar, kommer in fick jag disclaimer att det saknades information och dokument. De informerade inte tydligt, för mig, vad som saknades, mer än att jag förstod att det var ett dokument. Tittade man noga längst ner såg man att dokument skulle laddas upp i nästa steg. Men jag kom inte till nästa steg pga "Some data is missing".

 Via en helpesk-sida hittar jag i ett litet OBS/PS att om det inte fungerar att ladda upp kan man visa dokumenten på expot när man hämtar sin nummerlapp. 🤯 Mailade för säkerhets skull om mina problem. 

 En vecka före loppet fick jag fler mail om att anmälan inte var komplett. Följde länken för att åtminstone försöka fixa det som saknades. Och dra på trissor! Det fungerade! Dokumentet hade jag ju redan redo att skickas dit.

Före loppet

 Så fick jag det där bettet på benet som inte riktigt betedde sig som djurbett brukar göra. Det var 12 dagar före maran. Då trodde jag på riktigt att det var kört att genomföra detta lopp.

 På onsdagen sen kväll, kl 2330, samma vecka som loppet, damp mailet med info om min nummerlapp ner i mailboxen. Vad ska man säga? Man kan ju inte klandra italienarna för att de har god framförhållning. De håller på information ganska länge före den blir officiell för deltagaren. Jag sökte på många sidor men visste fortfarande inte (4 dagar före loppet) hur man bäst/enklast tog sig till startplatsen. De hade ju iaf varit snälla och skrivit var starten och målet var. Hittade mot förmodan en banprofil. (Den finns i slutet av detta inlägg.)

 Expo

 Det var generösare öppettider på expot i detta land jämfört med Schweiz. Dagen före maraton är expot öppet till 20. Jag hamnade dock i tidsnöd pga en missad färja i Venedig. Så tyvärr fick jag maxxa på autostradan. Mycket bränsle gick åt men det var värt det för jag hann med 20 min marginal till expot. Kunde således hämta nummerlapp och överdragspåse. Bra! Alltid skönt att ha det avklarat dagen före långlopp. 

 Väder

 Vädret kan man ju fortfarande inte styra över. Kunde ju bara önska att det var hyfsat bra. Kollade väderprognosen med jämna mellanrum och det såg dåligt ut varje gång. 11-14°C och regn. Ungefär som i Luzern. Lite varmare dock. Var med andra ord inte enkelt att klä sig denna gång heller men det slutad faktiskt med endast shorts och långärmad under t-shirt. Det fanns ingen sol att vänta men det var heller ingen vind som i Schweiz, där jag hade vinterjacka under t-shirten.

Loppdag

 Vaknade tidigt (06) men ännu hade det inte börjat röra på sig på parkeringen, som låg i anslutning till startområdet. Först 0705 började parkering fyllas.

Klockan 06:46

 När klockan var 0745 var den full sedan en kvart, och då jag gick mot startområdet.

Klockan 07:25

 Lämnade överdragspåsen och stötte på en Ulf från Falun. Han och hans hustru hade åkt tåg hit bara för detta och lite turism. Det var dessutom hennes födelsedag.

 På startområdet var det mycket underdimensionerat med bajamajor. Massor med kö och väldigt få bajamajor. När jag stod i evighetslång kö hörde jag tyska bakom mig. Två Österrikare som skulle springa sitt första maraton. Kvinnan var från Graz. Hade jag inte valt maraton i Verona hade jag nog varit i Graz. 

 Åter till bajamajorna. Vad smarta de var. Bästa jag varit på i världen. Det bästa var att det inte luktade skit om dem, men det tänkte jag inte på förrän efteråt. Istället för att komma in och se en hög av avföring och blå vätska såg man en metallskiva. När man gjort det man skulle så trampade man på pedalen och vips roterade skivan likt ett löpband. Gissar att om man bara kissar så behöver inte ens trampa på pedalen, om man inte använder papper förstås. Liten filmsnutt nedan hur det funkade. Pappret var inte oväntat slut, men vis av erfarenhet hade jag med eget i fickan.

Loppet

 Starten var på Piazzale Olimpia, vid den stora stadion. Gratis parkering i anslutning (där jag också tillbringade natten i min bil).

 Det var gemensam start för 21,1 km och 42,2 km. Alltså samma startgrupp och samtidigt. Följden blev att det var massor med människor och massor av farthållarballonger. De flesta skulle springa halvmaran. Det vet jag från namnväggen på expot.

 Blev "starstruck" redan i startfållan. Två svenska tjejer började prata med mig och önskade lycka till. Så visade det sig att den ena av dem har spelat professionell fotboll i bl a LFC, det nu fd, allsvenska damlaget i min stad. Hon flyttade till Verona för att spela fotboll där och blev bevisligen kvar. Av hennes efternamn att döma så har hon en italiensk partner. På grund av detta trevliga möte missade jag att sätta igång Runkeeper, som jag bara har på lopp. Kom på det efter 700 meter.

 Av start varken hördes eller syntes så mycket. Inget visuellt alls. Finns kanske inga döva löpare i Italien!?

Mannen i svart/grönt som står och hoppar kände jag inte när jag filmade detta.

 Det var mycket oväsen där i början. En hög människor som ropade "Attenzione!" och blåste i visselpipor ganska ordentligt. När de kom ikapp visade det sig att det var nån italiensk motsvarighet till svenska Glädjeknuff, fast de knuffade en vuxen person.

 Kom två italienska män (ehh, ja det kom ju massor italienska män men alla utmärkte sig inte) den ena började sjunga med i en italiensk låt som spelades av någon. Jag tyckte den lät käck och frågade dessa män om det var en populär låt i Italien. Hade ju förhoppning om att få reda på vad det var för låt. Men dessa två kunde nästan ingen engelska. De pratade italienska med mig och jag fattade inget. Han som sjöng tog ändå i hand och presenterade sig. (Så mycket förstod jag.)

Andra glada italienare jag pratade med.

 Har heller aldrig förut upplevt någon som springer med klassisk musik i högtalare. Det gjorde jag idag. Kändes inte så peppigt även om det lät bra.

 Efter nån timme började det regna, helt enligt prognos. Då hade jag kommit ca 10 km. Sen slutade det aldrig riktigt regna. Det regnade bara i mer eller mindre omfattning. Fick så småningom kryssa mellan vattenpölar. Men plötsligt var man ouppmärksam och foten blev genomblöt. Det regnade på oss i fyra timmar. Jag var blöt från alla håll, utifrån av regn och innifrån av svett.

 Gick första gången vid 14k. Då kom en löpare bakifrån och bjöd mig på colaflaskor. Gott!

 Någonstans i loppet pratade en tjej med rött hår med mig. Hon sa att hennes absoluta favoriband var Royal Republic. Jag känner inte till dem, sa jag. Hon berättade att det var ett svenskt band från Malmö. Jag får kolla upp dem. Frågade tillbaka om hon kände till Ghost. Jo då, och så sa jag att de är från den stad jag bor i.

 Maratonbanan gick så att vi till och med lämnade Verona vid två tillfällen och sprang ute på landsbygden.

 Det jag inte riktigt gillade var att banan hade flera 180-gradersvändningar. Man vände helt om och mötte löpare ofta. Både de som kommit längre än en själv och de som var bakom.

 Längs banan fanns spridda supportrar bl a en österrikisk hejarklack vilka jag hejade tillbaka på två gånger.

  Efter högersvängen (på bilden ovan) sprang vi in i gamla delen av stan. Husen var trevliga att titta på och underlaget var varierat med både kullersten, plattor och asfalt.

Jag trodde det var svenska flaggan

(ambassad eller nåt), så var det inte.

Kullersten, som var lite hal.

Större stenplattor, var också lite hala.

Efter portalen blev det glesare mellan löparna. 

 Den där kvinnan från Graz i toakön och jag höll ganska jämna steg under loppet. Hon var dock före mig ganska länge. Någonstans strax före halvvägs sprang jag om henne. Först sa jag "Hallo wieder!" (Hej igen!) Sen passade jag på att berätta ett skämt för henne när jag passerade."Was wird Anna in der Badewanne?" Hon kunde inte riktigt svara, så före jag drog iväg sa jag svaret. Hon tyckte det var roligt och fnissade till.

Kvinnan från Graz jag mötte i kön till bajamajan.

 Vid omkring 25 km kom en kille ikapp mig. Han pratade lite svenska och ville prova. Han hette Manuele och bodde i Milano och så var konversationen igång. Han ska också springa Milano21 nästa vecka. Vi konverserade på engelska förutom när vi diskuterade språk. Plötsligt hade vi kommit till skylt 29 km. Så snabbt det gick. Jag frågade om han någonsin stannade och gick, men nej det gjorde han inte. Detta var förvisso hans första maraton men han skulle springa hela tiden för om han stannade var det svårt att starta igen, tyckte han. Jag kommer gå, sa jag, vi ses i mål. Vi sprang och pratade i många kilometer. Ända till nästan 37 km för då fick jag energi och drog ifrån, det var så häftigt.

 Plötsligt så gick maratonbanan nämligen in på militärt område. Alla (?) värnpliktiga stod och hejade fram löparna. Jag vågade inte riktigt foto eftersom jag vet att hemma är det skyddsobjekt och fotoförbud. Jag tog två foton och filmade i sex sekunder. Jädrar vad häftigt det var. De flesta hejade på oss och några på slutet gjorde till och med honör när vi (jag och Manuele) kom lufsande*. Vi sprang en kilometer där inne. Jag fick som sagt glädjeenergi av detta, Manuele kom på efterkälken. Men vi hade redan sagt att vi ses i mål. När jag nu dragit ifrån kändes det dumt att stanna och gå så jag bara fortsatte mata. Flåset och pulsen var lugn men benen gjorde massor med ont. Ville verkligen gå, men gjorde ändå inte det...och regnet det vräkte samtidigt ner.

 Jag ville egentligen ta fler foton, men jag vågade inte. Det är därför filmen också är så kort. Jag tyckte det var fantastiskt att vi fick springa in där, speciellt som utlänning. Jag vet hur försiktiga vi är i Sverige. Vi skulle ALDRIG tillåta något sådant här. Så vet jag hur restriktivt det är med fotografering, särskilt utanför skyddsobjekt. Folk har fått straff för minsta lilla utanför området. Här sprang jag in som utlänning utan någon som helst kontroll av person (utom hälsan vid anmälan). Senare såg jag också de hade en officiell loppfotograf inne på området och de bilderna kan jag köpa.

Officiell bild inifrån miltärt område.

Vid tillfälle ska jag köpa bilderna från loppet.

 

 I och med trevligt sällskap och annorlunda upplevelse blev det så att jag sprang konstant andra halvan av maran, typ i 18 km. (Småstopp för foto och vatten/energi räknas inte.) Det har aldrig hänt förut. Andra halvan av maraton brukar jag gå ofta. Stannade faktisk inte förrän jag kom i mål.

 Målet var på Veronas största torg Piazzale Brà, bredvid den gamla amfiteatern.

 Vilken häftig syn när man svängde in på torget. Den där arenan är mäktig. Och så äntligen imål! Jag var jätteglad, men det tog ett tag att fatta tiden, då blev jag lite gråtmild av lycka. Jag kom i mål på 4:41:11. Inget pb, ganska långt ifrån faktiskt, men en bra mycket bättre tid än de två föregående marorna denna resa. Jag borde springa fler långpass inför maraton, det verkar vara bra träning.

 Vid varje vätskekontroll serverades vatten ur flaska. Man tog helt enkelt en flaska, drack det man kunde, vilket absolut inte är ens halva, och så slängde man resten.

 Resursslöseri. Arrangörerna hade sparat massor med pengar på att fylla muggar med vattnet från flaskorna. Det hade garanterat gått åt säkert hälften så många vattenflaskor. Visst blir det en kostnad för muggarna också men jag tror ändå det hade lönat sig. Framförallt tar man mer tillvara på rent vatten. Och i Sverige tjatas det ständigt om miljötänk och hållbarhet och hur man kan förbättra för att inte slösa mer än vad som behövs. Och så funkar det helt omvänt nere på kontinenten, säkert utan en tanke på hur man istället kan göra. "Sverige ska rädda världen" brukar det sägas när något dumt beslut (t ex plastpåsskatt) införs. Kan ju säga att Sverige jobbar redan bättre på just den här punkten, iaf jämfört med Italien.

 Vid vissa stationer serverades bananer. Jäkligt gröna bananer. Det var hårdtuggade och träiga i smaken. Inte mycket fruktsocker i dem. Jag tog bara banan en gång och åt inte ens upp hela tredjedelsbiten.

Gröna bananer. Dessa vid ca 28 km.

 Måste varit smått konstigt för veronaborna att se mina flaggor. Först måste de ha trott jag var från stan. Men när det står Sweden stort på tröjan måste de ha fattat. Veronas flagga är VÄLDIGT lik vår svenska. (Att så var fallet fattade jag först dagen efter maratonet.)

 Träffade på den där tjejen, som gillade Royal Republic, i målområdet. Jag hade ju också sprungit ifrån Manuele, så jag väntade in honom så jag kunde gratulera till hans första maraton. Så skiljdes vi med orden: Vi ses i Milano nästa vecka!

 Både på expot och i mål fick man en goodie bag. Den efter målgång var generös. Längs loppet bjöds inga gels och inget salt men en kaka och hela proteinbars. Jag tog tre bars, men åt inte någon. Hoppas de är goda.

Kaka vid vätskedepån vid 28 km!?

I påsen vid expot. Har slängt alla lappar och

vouchers jag inte kunde utnyttja, typ fyra.

I påsen efter målgång. Bara ät-, och

drickbart. Noll reklamlappar. 👍🏼

 Efter målgång, och foton, när jag hämtade överdragspåsen hörde jag en svensk kvinna ropa på håll, bra jobbat, heja Sverige eller nåt sånt. Stannade till och pratade med henne en stund. Hon väntade på sin make. Jag frågade försiktigt om det kanske var Ulf? Och visst var de det. Berättade bl a att jag mötte honom före start. Och jag kom faktiskt också ihåg att gratulera kvinnan på födelsedagen. (Tack hjärnan för att du mindes.)

 Före tillbakafärd var jag tvungen att fota lite framför den gamla arenan. En annan maratonlöpares familj erbjöd sig att fota mig. Jag tackade. Synd att hon var usel på att fotografera bara. Grejen var ju att jag ville ha med arenan också. Jag fotade dem i gengäld och de fotona blev bra.

Restauranger vid Piazza Brá.

 Där det fanns publik var det mycket "dai", "vai" och "allez". Alla de uttrycken är hejarop typ Kom igen! Kämpa! Allez är dock franska med används duktigt av italienare. Det var många långa raka sträckor. Ibland vände man och sprang hela vägen tillbaka. Största delen av maratoner var utan publik. De som hejade gjorde det bra men det var ganska lite publik. Kanske var det vädrets fel? Inne i city kanske det normalt sett är fler en vacker dag, men mycket av loppet gick ut på landsbygd och ställen utan publik. Verona hamnar sist i min "publikpepp-lista".

 Kall, blöt och lite frusen tog jag shuttlebussen tillbaka till starten, där man också kunde duscha. När jag öppnade dörren var det tomt. Jag hade omklädningsrummet helt för mig själv. Det gjorde ingenting. Blev naturligtvis en låååång varm dusch för att bli människa igen.

Ballonger att skriva sin tid på som farthållare.

 Tittade mer ordentligt på min finishertröja, riktigt snygg om du frågar mig.

Statistik över mitt lopp.

 Passerade en ungdomsmatch i fotboll på väg till bilen. Stannade och titta 5-10 min. Veronas Pojkar 14 (hade gråa tröjor) mötte Trento (mörkblå och gul). Hann se ett mål. När jag gick ledde Verona med 3-0. Tog inget foto.

 Alla mina löparkläder var genomblöta, kunde vrida ur dem i duschen. Hängde upp de i bilen, höjde värmen och satte på fläkten på max. Hade inte jättelust att komma tillbaka med mögliga kläder. De blev iaf lite torrare än genomblöta.

 Fick, kanske inte oväntat, varningsmeddelande när jag försökte ladda min telefon. 😆

 Bra maratid kräver sin pizza, speciellt i pizzornas hemland. Istället för att käka på ett dyrt ställe i centrum valde jag att se om det fanns något bra där jag parkerat. (Klart att det fanns liksom.) Ett vanligt pizzahak i kvarteret gör utomordentligt goda pizzor. Billigare var det också, €8,5 Istället för €12-13.

Bankarta:

*förmodligen för mina flaggor, som ju är väldigt lik Veronas flagga. Fast det stod ju faktiskt Sweden med stora bokstäver på min tröja, så jag vet inte.