På akuten sa de, du har lunginflammation (pneumoni), vi skriver ut penicillin, hör av dig till vårdcentralen (VC) om det inte blir bättre. Tack och hej, typ.
Jag frågade specifikt om läkarintyg eftersom jag redan varit hemma nästan en vecka. De sa vänd dig till VC. Så sjukskrivning från akutmottagningen fick jag minsann inte.
Så idag ringde jag VC. Lite sjukt att en sjuk ska ha ork att ringa runt om sådant. Jag fick iaf ett läkarintyg utan speciellt mycket ansträngning. Läkaren tyckte också det var konstigt att jag inte fått sjukskrivning från akuten och sa att det skulle hon påpeka för dem att det minsann är olämpligt. Ett slöseri av tid och resurser. Jag kan bara hålla med.
En annan intressant grej med att jag ringde VC var att jag fick mer detaljerad info om sjukdom och röntgenfynd. Läkaren lyssnade ju igenom diktatet och läste röntgensvaret före hon ringde mig. (Tidigare hade jag pratat med en sjuksköterska.) Jo, akutenläkaren sa att jag hade pneumoni och sen inget mer. VC-läkaren däremot meddelade att jag hade dubbelsidig pneumoni samt att de hade hittat en annan avvikelse på ena lungan. En avvikelse som enligt pm behöver följas upp om sex månader. Hon sa att det var vanligt att hitta såna där avvikelser och att de vanligtvis är benigna, men att den var så stor att uppföljning med dt är standard. Det första jag gjorde efter att ha avslutat telefonsamtalet var att googla noduli, för jag hade ingen aning om vad det var. Härligt att få sån fin information via telefon. Nu går jag ju liksom inte och oroar mig att den ska vara malign...
10 november 2017
9 november 2017
Mina erfarenheter av lunginflammation
Vet ni att det suger hårt att ha lunginflammation. Nähe, då får ni tro mig på mitt ord. Du orkar ingenting, hostar dag som natt och mår allmänt skitdåligt.
Jag anade aldrig att det var lunginflammation, hade liksom inga tydliga symptom på det. Visst jag hade hostat lite grann men inte så uttalat att jag skulle misstänka det.
Om du är intresserad av mitt insjuknande/behandling så fortsätter läsa nedan annars kan du sluta läsa här.
På torsdagen mådde jag sådär på jobbet men jobbade ändå. Jobbade på fredagen också med samma känsla att något var konstigt. Jag försökte att ignorera och leva på som vanligt, sådär som jag brukar göra. Syns det inte finns det inte. Stoppa huvudet i sanden och intalade mig att "det försvinner nog"
På lördagen låg jag halvt utslagen på soffan. Gjorde inte många knop. Tog aldrig temp men tror att jag kan ha haft feber.
Söndagen var mycket bättre. Jag mådde bra och gjorde fina saker med familjen.
Måndag och jobba igen. Det var då jag började känna mig mer ur form. Sa till kollegorna att jag var mer orkeslös än vanligt. Satt still så mycket jag kunde. Vid lunch började jag få mer symptom på förkylning. Bokade vikarie för morgondagen.
Tisdagen, en hemmadag för kurering, dock föll det sig så att även dottern var sjuk så hon var hemma från skolan, så vilan blev väl inte maxad precis. Var slö och trött men lite mer än den vanliga fatigue-tröttheten, ljus/lampor gjorde mig yr så jag släckte lampor medan dottern tände. En ganska lugn dag men piggare blev jag inte trots vila. På kvällen tyckte jag mig känna att min puls var hög, hjärtat slog liksom snabbare än vanligt fast jag bara satt i soffan. Av ren nyfikenhet letade jag fram mitt pulsband jag har när jag idrottar. Normalt har jag en vilopuls på 55-65 bpm, ibland ner till 45-50. Nu när jag mätte var den uppe i över 100 bpm. INTE normalt!
Men jag är inte den som oroar mig i onödan så jag tänkte att det går nog över till morgondagen. Det är troligen bara något tillfälligt. Kanske att jag ska ringa vårdcentralen (VC) om det, men nä det får vänta.
Onsdagen kom, sov mest och det var skönt, men pulsen förblev hög, mätte med pulsklockan. Feber hade jag inte, nu tog jag mig ork att faktiskt mäta. Hostade gjorde jag inte heller så det var något att anmärka på. Däremot hade jag börjat få ont i bröstet, mest på vänster sida, det spelade ingen roll om jag var i vila eller efter rörelse. Obehaget, för det var mest obehag, kom i korta intervall. Ibland stickande, ibland skärande men mest molande. Funderade några gånger att ringa VC men det blev inte så. Imorgon är det bättre, tänkte jag igen.
Torsdag, en vecka sedan jag kände mig konstig första gången. Sov länge men kände mig fortfarande risig med hög puls och ont i bröstet och lite svårt att andas. Nu kände jag att det var dags att kontakta vården. Letade upp numret till VC men jag kom aldrig fram. Telefonsvararen meddelade att telefonkön för dagen var fylld. Jaha vad gör jag nu? Det känns ju verkligen inte så akut att jag skulle behöva besöka akuten. Satt jag bara stilla så kändes det ju okej, bara ont en handfull gånger per timme... fast det satt ju i en längre stund förstås. Nja, kanske skulle ringa 1177 iaf!?
Så jag ringde. Efter en stunds diskussion hit och dit blev jag ändå rekommenderad att uppsöka akuten. Jag framhöll dock att jag nog tyckte VC räckte men att jag inte fick tag i dem. Jag vill inte besvära akutvården med en sketen förkylning. Sjuksköterskan i luren menade på att andningsbesvär ska man ta på allvar så det fanns egentligen inga tveksamheter.
Vis av tidigare besök på akutmottagningar gjorde jag två viktiga saker före jag åkte dit.
1. Jag åt så att jag var mätt
2. Jag packade med en bok och en powerbank till mobilen.
Flåsade mig iväg. Promenaden mellan parkeringen och akutentrén var inte så särdeles lång egentligen, uppskattningsvis 250 meter, men det var så pass att jag fick stanna på vägen, sätta mig och pusta ut. En annorlunda upplevelse att inte orka gå 250 meter när jag normalt tränar för Lidingölopp och öppna spår.
Anmälde mig i receptionen och satte mig ganska utmattad i väntrummet. Mitt på dagen var jag ensam där. Behövde inte vänta så länge tack och lov, max 10 min.
De gjorde ett ekg omgående och en pyttestund senare kom läkaren och askulterade både hjärta, lungor och ljumskar.
Sedan blev jag flyttad till övervak. De tog blodprov och satte så de kunde se syresättning, puls och andningsfrekvens.
Sedan blev det väntan på provsvar. De kom ganska snabbt och indikerade positivt på d-dimer. Jag fick omgående innohep (blodförtunnande) för att motverka ev blodpropp. Någonstans här kände jag att det var nog inte så dumt att jag åkte till akuten iaf. Hade orange prioritering, bara det säger en del om mitt tillstånd.
Efter den snabba behandlingen blev det ny väntan på datortomografi, detta för att bekräfta eller utesluta lungemboli (propp i lungan) vilket var läkarens misstanke. Vid dessa väntetider, det var då boken gjorde vad den skulle.
Röntgensvaren kom och de visade att jag inte hade lungemboli. Puh, vad skönt! En lättnadens suck. Istället fick jag diagnosen pneumoni, dvs lunginflammation. Jag fick antibiotika på recept och äntligen åka hem. Jag fick däremot ingen sjukskrivning utan hänvisades att ringa VC om det dagen efter.
23 september 2017
Lidingöloppet 30k 2017
Såg med tillförsikt fram emot tremilen. Iår är jag bättre tränad än någonsin. Jag deltagit i många lopp och fotbollsmatcher under året och nu under hösten har jag känt att jag har jobbat upp en bra grundkondition.
Årets lopp blir första delmomentet i min tredje svenska klassiker. Eftersom jag nästa kalenderår gör En Svensk Klassiker (ESK) och En Svensk Halvklassiker parallellt blir det en smärre krock vid Lidingöloppet. Halvdistansen går på morgonen/ förmiddagen och hela strax efter lunch. Det finns människor som klarar att springa båda efter varandra, men jag avstår den utmaningen nästa år. För att fixa ESK så får det bli 2017-årslopp.
Vädret iår var fantastiskt bra, inte så kallt, sol och fint. Underlaget var perfekt, inte torrt och dammigt och inte heller blött och geggigt. Perfekt med andra ord.
Jag upplevde inte att det var lika trångt längs banan iår som förra året. Konstigt med tanke på att jag startade i samma startgrupp. Kan det ha haft något med min placering vid starten? Jag brukar vara ganska försynt och ställa mig i mitten eller i bakersta leden. Iår ställde jag mig nästan längst fram.
Löpningen flöt på bra. Som vanligt har jag svårt att bromsa mig i nedförsbackarna vilket gör att farten blir ganska hög...och jobbigt...iaf i början av loppet. Men jag känner samtidigt att jag inte vill lägga massor av min dyrbara energi på att bromsa bort gratisfart. Jag låter helt enkelt tyngdlagen jobba och litar på mina reflexer. (Senare i loppet typ sista milen orkar jag inte springa fort så då går energi åt att bromsa lite.)
Kände mig ganska fräsch långt in i loppet.
Kyrkviken är alltid kul att passera. Man är pigg, fräsch och glad. Det gick ganska lätt och ledigt fram och förbi första milen. Så kommer det ett gäng backar och plötsligt som från ingenstans fanns det en vägg som jag träffade med råge. Det var någonstans vid 17 km...minns inte riktigt. Gick förbi Grönsta vätskestation och den där Grönstabacken springer jag bara om den är i början av loppet och jag inte sprungit långt dagen före. Fast det är rätt gött att komma till Grönsta, det mesta gjort, bara en mil kvar.
Sista ynka milen kvar. Tänk att den kan vara så jobbig. Väl uppe på platån försöker jag hitta nya krafter. Där uppe är rätt lättlöpt, men så blit det kuperat igen och kroppen säger ifrån. Huvudet orkar inte heller, utan säger hela tiden: Gå! Jag tillåter mig att gå allt oftare men bara i uppförsbackar, inte slättförs och nerför.
Hittills hade jag hållt ett bra tempo som skulle ta mig i mål på 3,5 timme. Jag ville så gärna ha den tiden men så kom Aborrbacken. Den är sjukt brant och jag förstår inte hur folk okar jogga uppför den. Jag gick. Sen kommer några små jobbiga backar som lätt glöms bort för varje år. Minst lika jobbiga så här med 27 km bakom sig.
Man tänker att de är fjuttiga två kilometer kvar det fixar jag, men så kommer så Karins backe. Fy fnuttan! Gå igen, finns inga alternativ om jag ska komma helskinnad i mål.
När enkilometersskylten dyker upp kommer första lyckokänslorna. Jag fixar det! När jag sedan hör speakern och musiken från målet då blir det känslosamt att springa. Lycka över att återigen klarat Lidingöloppet, lycka över att äntligen vara i mål och lycka över att få min välförtjänta medalj.
Jag klarade inte tre och en halv timme iår men jag slog personbästa tiden med ungefär en kvart! Jag är nöjd!
Nu ska jag försöka vara duktig och behålla min goda kondition över vintern så jag inte behöver träna upp den från början igen.
Nästa lopp i klassikern: Öppet Spår söndag.
Årets lopp blir första delmomentet i min tredje svenska klassiker. Eftersom jag nästa kalenderår gör En Svensk Klassiker (ESK) och En Svensk Halvklassiker parallellt blir det en smärre krock vid Lidingöloppet. Halvdistansen går på morgonen/ förmiddagen och hela strax efter lunch. Det finns människor som klarar att springa båda efter varandra, men jag avstår den utmaningen nästa år. För att fixa ESK så får det bli 2017-årslopp.
Vädret iår var fantastiskt bra, inte så kallt, sol och fint. Underlaget var perfekt, inte torrt och dammigt och inte heller blött och geggigt. Perfekt med andra ord.
Jag upplevde inte att det var lika trångt längs banan iår som förra året. Konstigt med tanke på att jag startade i samma startgrupp. Kan det ha haft något med min placering vid starten? Jag brukar vara ganska försynt och ställa mig i mitten eller i bakersta leden. Iår ställde jag mig nästan längst fram.
Löpningen flöt på bra. Som vanligt har jag svårt att bromsa mig i nedförsbackarna vilket gör att farten blir ganska hög...och jobbigt...iaf i början av loppet. Men jag känner samtidigt att jag inte vill lägga massor av min dyrbara energi på att bromsa bort gratisfart. Jag låter helt enkelt tyngdlagen jobba och litar på mina reflexer. (Senare i loppet typ sista milen orkar jag inte springa fort så då går energi åt att bromsa lite.)
Kände mig ganska fräsch långt in i loppet.
Kyrkviken är alltid kul att passera. Man är pigg, fräsch och glad. Det gick ganska lätt och ledigt fram och förbi första milen. Så kommer det ett gäng backar och plötsligt som från ingenstans fanns det en vägg som jag träffade med råge. Det var någonstans vid 17 km...minns inte riktigt. Gick förbi Grönsta vätskestation och den där Grönstabacken springer jag bara om den är i början av loppet och jag inte sprungit långt dagen före. Fast det är rätt gött att komma till Grönsta, det mesta gjort, bara en mil kvar.
Sista ynka milen kvar. Tänk att den kan vara så jobbig. Väl uppe på platån försöker jag hitta nya krafter. Där uppe är rätt lättlöpt, men så blit det kuperat igen och kroppen säger ifrån. Huvudet orkar inte heller, utan säger hela tiden: Gå! Jag tillåter mig att gå allt oftare men bara i uppförsbackar, inte slättförs och nerför.
Hittills hade jag hållt ett bra tempo som skulle ta mig i mål på 3,5 timme. Jag ville så gärna ha den tiden men så kom Aborrbacken. Den är sjukt brant och jag förstår inte hur folk okar jogga uppför den. Jag gick. Sen kommer några små jobbiga backar som lätt glöms bort för varje år. Minst lika jobbiga så här med 27 km bakom sig.
Man tänker att de är fjuttiga två kilometer kvar det fixar jag, men så kommer så Karins backe. Fy fnuttan! Gå igen, finns inga alternativ om jag ska komma helskinnad i mål.
När enkilometersskylten dyker upp kommer första lyckokänslorna. Jag fixar det! När jag sedan hör speakern och musiken från målet då blir det känslosamt att springa. Lycka över att återigen klarat Lidingöloppet, lycka över att äntligen vara i mål och lycka över att få min välförtjänta medalj.
Jag klarade inte tre och en halv timme iår men jag slog personbästa tiden med ungefär en kvart! Jag är nöjd!
Nu ska jag försöka vara duktig och behålla min goda kondition över vintern så jag inte behöver träna upp den från början igen.
Nästa lopp i klassikern: Öppet Spår söndag.
23 augusti 2017
Prutt
Hört från baksätet:
5-åringen: -[Storasyster] vet du vad Trump betyder?7-åringen: -Nä...
-Prutt! Prutt på det språket.
-Jaha?
-Donald Prutt.
13 augusti 2017
Löploppet utöver det vanliga
Jag kan idag ha sprungit mitt livs roligaste lopp. I alla fall hamnar den i topp tre av roliga lopp.
Jag och en vän sprang upplevelseloppet STHLM Urban Trail som är en del av STHLM Challenge.
Vi reste hemifrån tidigt som tusan eftersom starten för oss gick redan klockan 9 på morgonen. Vi hittade en utmärkt bra parkeringsplats och traskade sedan över till startområdet på Djurgården, Galärparken mitt emot Nordiska museet. Vi hade gott om tid och såg till och med första starten klockan åtta.
Starten gick och ett ljusblått band av löpare sprang iväg i riktning mot Skansen. Eftersom det är ett upplevelselopp är det ingen tidtagning vilket får till följd att de flesta joggar iväg i lagom tempo. Inga tjurrusning för att jaga tid och personbästa alltså.
Det var en surrealistisk känsla att springa in på ett stängt Skansen. Där inne vallades getter, dansades folkdans och en husmoder läste Husmodern (om jag såg/minns rätt)... och säkert nåt mer jag inte noterade. Skansen var liksom bara öppet för oss och vi sprang in bakvägen.
Så sprang vi vidare ut över Djurgårdsbron och längs Strandvägen tills vi kom till Kungliga Dramatiska teatern - Dramaten. Det är en byggnad jag gått förbi många gånger men aldrig varit inne i. Nu skulle jag springa in och igenom den. Verkligen en konstig känsla att springa med många andra uppför trapporna inne i byggnaden. Men det var häftigt. Selfiestoppet var bakom en replika av en stilig 1700-tals (?) klänning sen bar det av mellan bänkraderna på en balkong. Coolt!
Ut genom teatern och vidare på Östermalms gator hamnade vi sedan på SATS Stureplan. Där strömmade träningsmusik ur högtalare och det enda som kändes märkligt var att jag sprang förbi alla träningsredskap istf att träna med dem. Likaså att jag sprang runt i lokalen istf på ett löpband. Fick gött pepp av personalen.
Ut ur gymmet och ut på gatorna igen och in på Regeringsgatan. Nästa upplevelse var att springa in i Paradiset. En butik med ett stort ekologiskt utbud. Vi löpare fick varsin fruktbar att tugga i oss. Jag stoppade min i löpartightsen för att smaka den senare. (Jag tappade den dock på vägen så jag vet inte om den var god eller inte.)
Nästa anhalt var gallerian Mood Stockholm. Alla butiker var stängda och tur var kanske det för annars kunde vi nog inte ha kunnat springa så lätt och ledigt där inne.
När vi fönstershoppat färdigt på gallerian styrdes våra steg mot den anrika premiärbiografen Rigoletto. Ett mycket tjusigt välkomnande med personal i röd cape och hög hatt. Vi fick såklart springa in i en salong. Där visade de en film jag inte kunde identifiera. Det var en liten besvikelse att de inte bjöd på popcorn, iaf så såg inte jag att de gjorde det. Nu hade vi sprungit omkring 4 km. (GPSer mäter inte avstånd så bra inne i byggnader.)
Det var en trevlig överraskning att banan gick genom Brunkebergstunneln. Den har jag bara hört talas om men aldrig varit i. Jag tyckte den var vacker i all sin enkelhet.
En dryg kilometer senare var det dags att springa in på Ice Bar och Hotel C. Vi var inte inne i den kalla isiga baren, men vi fick se en kille stå och fila på en isskulptur. Mycket fascinerande. Tog såklart en bild på det selfiestoppet. I en säng låg två tjejer och spa:ade, eller vad det gjorde. Det selfiestoppet lockade inte mig lika mycket även om det såg mycket bekvämt ut. För att ta oss ut sprang vi genom frukostmatsalen, de som satt där och åt tittade lite konstigt på oss.
Våra fötter tog oss "hitan och ditan" på Stockholms gator, förbi T-centralen och Sheraton, mot Sankt Jacobs kyrka och genom Kungsträdgården (aka Kungsan).
Nu började vi närma oss slutet på upplevelseloppet. Den sista upplevelsestoppet var Musikaliska. Okej jag erkänner, jag visste inte vad det var eller vad de sysslade med. Jag kunde bara gissa. Efter att ha bemästrat ett gäng trappor kom vi upp till konsertsalen och där satt ett gäng musiker på en scen och spelade vackert. Jag var inte modig nog att gå upp på scen men jag applåderade kvintetten.
Målet låg på Blasieholmen inte så långt från Musikaliska. Väl i mål slog vi oss ner i "puffarna" med våra förbeställda frukostpåsar. Vi hade fin utsikt över Kungliga Slottet på andra sidan vattnet. Vi var två mycket glada individer som satt och smälte dagens intryck.
Vi bestämde snabbt att vi ska springa STHLM Above/Below tillsammans senare i höst. Det är sista "grenen" i STHLM Challenge, ett lopp som aldrig kommer igen. STHLM Above/Below är ett tunnellopp där vi får springa genom ett antal sedan länge nedlagda tunnlar på Söder. Spännande!
STHLM Urban Trail har förevigat äventyret, titta på de fina bilderna, se hur kul vi hade och anmäl dig till 2018 års lopp.
Jag och en vän sprang upplevelseloppet STHLM Urban Trail som är en del av STHLM Challenge.
Vi reste hemifrån tidigt som tusan eftersom starten för oss gick redan klockan 9 på morgonen. Vi hittade en utmärkt bra parkeringsplats och traskade sedan över till startområdet på Djurgården, Galärparken mitt emot Nordiska museet. Vi hade gott om tid och såg till och med första starten klockan åtta.
Starten gick och ett ljusblått band av löpare sprang iväg i riktning mot Skansen. Eftersom det är ett upplevelselopp är det ingen tidtagning vilket får till följd att de flesta joggar iväg i lagom tempo. Inga tjurrusning för att jaga tid och personbästa alltså.
Det var en surrealistisk känsla att springa in på ett stängt Skansen. Där inne vallades getter, dansades folkdans och en husmoder läste Husmodern (om jag såg/minns rätt)... och säkert nåt mer jag inte noterade. Skansen var liksom bara öppet för oss och vi sprang in bakvägen.
Så sprang vi vidare ut över Djurgårdsbron och längs Strandvägen tills vi kom till Kungliga Dramatiska teatern - Dramaten. Det är en byggnad jag gått förbi många gånger men aldrig varit inne i. Nu skulle jag springa in och igenom den. Verkligen en konstig känsla att springa med många andra uppför trapporna inne i byggnaden. Men det var häftigt. Selfiestoppet var bakom en replika av en stilig 1700-tals (?) klänning sen bar det av mellan bänkraderna på en balkong. Coolt!
Ut genom teatern och vidare på Östermalms gator hamnade vi sedan på SATS Stureplan. Där strömmade träningsmusik ur högtalare och det enda som kändes märkligt var att jag sprang förbi alla träningsredskap istf att träna med dem. Likaså att jag sprang runt i lokalen istf på ett löpband. Fick gött pepp av personalen.
Ut ur gymmet och ut på gatorna igen och in på Regeringsgatan. Nästa upplevelse var att springa in i Paradiset. En butik med ett stort ekologiskt utbud. Vi löpare fick varsin fruktbar att tugga i oss. Jag stoppade min i löpartightsen för att smaka den senare. (Jag tappade den dock på vägen så jag vet inte om den var god eller inte.)
Nästa anhalt var gallerian Mood Stockholm. Alla butiker var stängda och tur var kanske det för annars kunde vi nog inte ha kunnat springa så lätt och ledigt där inne.
När vi fönstershoppat färdigt på gallerian styrdes våra steg mot den anrika premiärbiografen Rigoletto. Ett mycket tjusigt välkomnande med personal i röd cape och hög hatt. Vi fick såklart springa in i en salong. Där visade de en film jag inte kunde identifiera. Det var en liten besvikelse att de inte bjöd på popcorn, iaf så såg inte jag att de gjorde det. Nu hade vi sprungit omkring 4 km. (GPSer mäter inte avstånd så bra inne i byggnader.)
Det var en trevlig överraskning att banan gick genom Brunkebergstunneln. Den har jag bara hört talas om men aldrig varit i. Jag tyckte den var vacker i all sin enkelhet.
En dryg kilometer senare var det dags att springa in på Ice Bar och Hotel C. Vi var inte inne i den kalla isiga baren, men vi fick se en kille stå och fila på en isskulptur. Mycket fascinerande. Tog såklart en bild på det selfiestoppet. I en säng låg två tjejer och spa:ade, eller vad det gjorde. Det selfiestoppet lockade inte mig lika mycket även om det såg mycket bekvämt ut. För att ta oss ut sprang vi genom frukostmatsalen, de som satt där och åt tittade lite konstigt på oss.
Våra fötter tog oss "hitan och ditan" på Stockholms gator, förbi T-centralen och Sheraton, mot Sankt Jacobs kyrka och genom Kungsträdgården (aka Kungsan).
Nu började vi närma oss slutet på upplevelseloppet. Den sista upplevelsestoppet var Musikaliska. Okej jag erkänner, jag visste inte vad det var eller vad de sysslade med. Jag kunde bara gissa. Efter att ha bemästrat ett gäng trappor kom vi upp till konsertsalen och där satt ett gäng musiker på en scen och spelade vackert. Jag var inte modig nog att gå upp på scen men jag applåderade kvintetten.
Målet låg på Blasieholmen inte så långt från Musikaliska. Väl i mål slog vi oss ner i "puffarna" med våra förbeställda frukostpåsar. Vi hade fin utsikt över Kungliga Slottet på andra sidan vattnet. Vi var två mycket glada individer som satt och smälte dagens intryck.
Vi bestämde snabbt att vi ska springa STHLM Above/Below tillsammans senare i höst. Det är sista "grenen" i STHLM Challenge, ett lopp som aldrig kommer igen. STHLM Above/Below är ett tunnellopp där vi får springa genom ett antal sedan länge nedlagda tunnlar på Söder. Spännande!
STHLM Urban Trail har förevigat äventyret, titta på de fina bilderna, se hur kul vi hade och anmäl dig till 2018 års lopp.
22 juni 2017
Genomögon
Lilla tittar på TV, jag ställer mig ivägen för att ta på hans pyjamas.
Lilla: -Nej! Jag ser inget!M: -Va!? Ser du inte igenom mig? Vad konstigt?
Lilla: -Nej jag har inte mina genomögon.
Vänta lite... Nu har jag mina genomögon, nu ser jag igenom dig. :) Vill du också ha genomögon?
Fick reda på av sonen att man slår på "genomögonen" med en röd knapp aom sitter bakom örat. Bara så ni vet utifall ni skulle behöva använda dem. 😉
18 juni 2017
Vätternrundan 2017
17/6 - 17
Sista momentet i min andra En Svenska Klassiker.
Lärdom från tidigare lopp:
1. Ta ledigt på fredagen och vila.
2. Ha en tidsplan för depåstopp.
3. Cykla med någon.
Som ni kanske förstår är dessa tre punkter saker som jag inte gjorde första gången jag cyklade Vätternrundan. Jag hade alltså ingen plan för hur lång tid jag skulle stanna i depåerna. Jag cyklade ensam även om jag efter ungefär halva loppet hakade på ett par. Jag jobbade som vanligt på fredagen OCH gick på studentuppvaktning. Så detta året gjorde jag inte samma misstag. Nog om det. Nu ska jag berätta om årets upplevelse.
Först lite om förberedelser.
Träningscyklat hade jag inte gjort. Tre mil inför Tjejvättern är inget att skryta om och då tretton mil till VR är ju bara dumt och korkat.
Planen hade jag dock fnulat ihop långt i förväg. Siktade på sub18.
Jag jobbade inte på fredagen. Vilade kanske inte optimalt men jag led iaf inte av sömnbrist som förra gången.
Race day.
Detta lopp startade jag på fredagkvällen vid 1930-tiden, alltså i en av de första startgrupperna. Det var en piggare känsla bara det att stå vid starten en normal tid. Starten gick och jag stressade inte, jag visste ju vad som väntade.
Redan i Vadstena hittade jag en grabb i min ålder som också verkade cykla ensam. Jag "högg tag" i honom vare sig han ville eller inte. Min VR-kompis gjorde sin första klassiker och jag delade med mig av alla mina trevliga erfarenheter och berättade om mina misstag.
Vi pratade om ditten och datten och ganska tidigt, halvvägs mellan Vadstena och Ödeshög, bestämde vi tillsammans att följas åt hela vägen. Det var ett fantastiskt bra beslut. Ett mentalt och personligt stöd som hjälpte oss båda två där i sommarnatten.
Positivt.
Det som jag upplevde som mycket mer positiv med denna VR än första var att när jag startade på fredagskvällen så var det en hel del publikstöd längs banan. Jag hörde och såg publik i orterna ner till Gränna. Vid Kaxholmsbacken fanns en och annan nattsuddare också. Denna backe vid Kaxholmen som var sååå jobbig förra loppet var inget problem denna gång. Tänk vad lite sällskap och "tävlingsanda" kan göra. Kunde han cykla uppför så nog sjuttsiken skulle jag göra det också. ;) Jag kan faktiskt inte minnas att jag gick och ledde cykeln i en enda backe. Vilken seger. :)
Maten.
Köttbullarna i Jönköping smakade utmärkt likaså lasagnen i Hjo, däremellan hände inte så mycket. Vi trampade på och hade det ganska trevligt. Några vetebullar och bananer slank ner i depåerna. I Hammarsundet fanns iår inga honungsbullar. Det var en liten besvikelse.
I Karlsborg unnade vi oss lite massage. Det hanns nästan med i tidsplaneringen. Att det drog över en handfull minuter gjorde inget i slutändan. I det stora hela höll vi min planerade tid i depåerna. I loppet som helhet låg vi före. :o Det är helt klart lättare med sällskap.
I Medevi splittrades jag och min VR-vän. Jag blev precis som förra året så full med energi att det var så kort kvar att jag inte ville stanna för länge. Drack lite, slängde av mig till kortärmat och cyklade sista biten ensam.
Målet
I mål stod familjen och tog emot med fina skyltar, blommor och godis. Mitt i cykelvimlet blev jag efterlyst för intervju vilket hördes över hela området. En vän, med samma skitsjukdom som jag har, jobbade med ljudet vid målområdet, det var han som initierade det hela. Jag minns inte vad jag sa, men det handlade om min prestation i förhållande till min sjukdom.
Nu hade jag fullföljt min andra En Svensk Klassiker. Silvermedalj till mig. Cyklade på en tid av 17 timmar och 38 minuter, tre och en halv timme bättre än första VR.
Undra varför jag hittills alltid slutat med Vätternrundan?
Tråkigheter längs banan var att jag cyklade förbi två allvarliga olyckor, före Ölmstad och före Hammarsundet. Det var folk som hjälpte de förolyckade men det hade inte hunnit komma dit någon ambulans till någon av de när jag passerade. Jag hoppas det gick bra för personerna, det såg inget vidare ut. :(
Sista momentet i min andra En Svenska Klassiker.
Lärdom från tidigare lopp:
1. Ta ledigt på fredagen och vila.
2. Ha en tidsplan för depåstopp.
3. Cykla med någon.
Som ni kanske förstår är dessa tre punkter saker som jag inte gjorde första gången jag cyklade Vätternrundan. Jag hade alltså ingen plan för hur lång tid jag skulle stanna i depåerna. Jag cyklade ensam även om jag efter ungefär halva loppet hakade på ett par. Jag jobbade som vanligt på fredagen OCH gick på studentuppvaktning. Så detta året gjorde jag inte samma misstag. Nog om det. Nu ska jag berätta om årets upplevelse.
Först lite om förberedelser.
Träningscyklat hade jag inte gjort. Tre mil inför Tjejvättern är inget att skryta om och då tretton mil till VR är ju bara dumt och korkat.
Planen hade jag dock fnulat ihop långt i förväg. Siktade på sub18.
Jag jobbade inte på fredagen. Vilade kanske inte optimalt men jag led iaf inte av sömnbrist som förra gången.
Race day.
Detta lopp startade jag på fredagkvällen vid 1930-tiden, alltså i en av de första startgrupperna. Det var en piggare känsla bara det att stå vid starten en normal tid. Starten gick och jag stressade inte, jag visste ju vad som väntade.
Redan i Vadstena hittade jag en grabb i min ålder som också verkade cykla ensam. Jag "högg tag" i honom vare sig han ville eller inte. Min VR-kompis gjorde sin första klassiker och jag delade med mig av alla mina trevliga erfarenheter och berättade om mina misstag.
Vi pratade om ditten och datten och ganska tidigt, halvvägs mellan Vadstena och Ödeshög, bestämde vi tillsammans att följas åt hela vägen. Det var ett fantastiskt bra beslut. Ett mentalt och personligt stöd som hjälpte oss båda två där i sommarnatten.
Positivt.
Det som jag upplevde som mycket mer positiv med denna VR än första var att när jag startade på fredagskvällen så var det en hel del publikstöd längs banan. Jag hörde och såg publik i orterna ner till Gränna. Vid Kaxholmsbacken fanns en och annan nattsuddare också. Denna backe vid Kaxholmen som var sååå jobbig förra loppet var inget problem denna gång. Tänk vad lite sällskap och "tävlingsanda" kan göra. Kunde han cykla uppför så nog sjuttsiken skulle jag göra det också. ;) Jag kan faktiskt inte minnas att jag gick och ledde cykeln i en enda backe. Vilken seger. :)
Maten.
Köttbullarna i Jönköping smakade utmärkt likaså lasagnen i Hjo, däremellan hände inte så mycket. Vi trampade på och hade det ganska trevligt. Några vetebullar och bananer slank ner i depåerna. I Hammarsundet fanns iår inga honungsbullar. Det var en liten besvikelse.
I Karlsborg unnade vi oss lite massage. Det hanns nästan med i tidsplaneringen. Att det drog över en handfull minuter gjorde inget i slutändan. I det stora hela höll vi min planerade tid i depåerna. I loppet som helhet låg vi före. :o Det är helt klart lättare med sällskap.
I Medevi splittrades jag och min VR-vän. Jag blev precis som förra året så full med energi att det var så kort kvar att jag inte ville stanna för länge. Drack lite, slängde av mig till kortärmat och cyklade sista biten ensam.
Målet
I mål stod familjen och tog emot med fina skyltar, blommor och godis. Mitt i cykelvimlet blev jag efterlyst för intervju vilket hördes över hela området. En vän, med samma skitsjukdom som jag har, jobbade med ljudet vid målområdet, det var han som initierade det hela. Jag minns inte vad jag sa, men det handlade om min prestation i förhållande till min sjukdom.
Nu hade jag fullföljt min andra En Svensk Klassiker. Silvermedalj till mig. Cyklade på en tid av 17 timmar och 38 minuter, tre och en halv timme bättre än första VR.
Undra varför jag hittills alltid slutat med Vätternrundan?
Tråkigheter längs banan var att jag cyklade förbi två allvarliga olyckor, före Ölmstad och före Hammarsundet. Det var folk som hjälpte de förolyckade men det hade inte hunnit komma dit någon ambulans till någon av de när jag passerade. Jag hoppas det gick bra för personerna, det såg inget vidare ut. :(
10 juni 2017
Tjejvättern 2017
10/6 -17
Jag har cyklat Tjejvättern två gånger förut men inte som en del av klassikern. Denna gång cyklar jag med min bästa träningskompis V.K. för vi gör Tjejklassikern ihop.
Jag har tyvärr inte bloggat om mina upplevelser om det loppet. Jag vet att jag cykeltränade en hel del till mitt första lopp och att jag då lyckades ta mig i mål precis under fem timmar. Till mitt andra Tjejvättern blev det lite mindre cyklat men ändå så cykeltränade jag en del.
Den som känner mig vet att jag inte tycker det är speciellt roligt att cykla landsväg. Till årets Tjejvättern hade jag motiverat mig/orkat/hunnit cykla tre (3) fjuttiga mil. Ingen bra trend med så lite förberedelser. Jag skulle ju dessutom cykla Vätternrundan i jakten på min andra klassikermedalj.
Nåja. Morgonen den 10:e juni stod vi iaf på startlinjen V.K. och jag och hur det än kom sig så tog vi oss runt tillsammans. Det som var anmärkningsvärt var att jag slog personbästa tid trots utebliven cykelträning. En hel kvart snabbare än förra PB. Och hela 25 minuter snabbare än förra Tjejvättern. Taktiken var att vi tillsammans hade bestämt att inte stanna så länge i depåerna. Sedan cyklade vi nog också lite snabbare iår.
Att delta i lopp såhär oförberedd är inget jag rekommenderar även om jag fixade det denna gången.
Nu ser jag med skräckblandad förtjusning fram emot Vätternrundans 300 km. Jag har ju åtminstone tretton mil i kroppen inför den. Hujedamig!
Jag har cyklat Tjejvättern två gånger förut men inte som en del av klassikern. Denna gång cyklar jag med min bästa träningskompis V.K. för vi gör Tjejklassikern ihop.
Jag har tyvärr inte bloggat om mina upplevelser om det loppet. Jag vet att jag cykeltränade en hel del till mitt första lopp och att jag då lyckades ta mig i mål precis under fem timmar. Till mitt andra Tjejvättern blev det lite mindre cyklat men ändå så cykeltränade jag en del.
Den som känner mig vet att jag inte tycker det är speciellt roligt att cykla landsväg. Till årets Tjejvättern hade jag motiverat mig/orkat/hunnit cykla tre (3) fjuttiga mil. Ingen bra trend med så lite förberedelser. Jag skulle ju dessutom cykla Vätternrundan i jakten på min andra klassikermedalj.
Nåja. Morgonen den 10:e juni stod vi iaf på startlinjen V.K. och jag och hur det än kom sig så tog vi oss runt tillsammans. Det som var anmärkningsvärt var att jag slog personbästa tid trots utebliven cykelträning. En hel kvart snabbare än förra PB. Och hela 25 minuter snabbare än förra Tjejvättern. Taktiken var att vi tillsammans hade bestämt att inte stanna så länge i depåerna. Sedan cyklade vi nog också lite snabbare iår.
Att delta i lopp såhär oförberedd är inget jag rekommenderar även om jag fixade det denna gången.
Nu ser jag med skräckblandad förtjusning fram emot Vätternrundans 300 km. Jag har ju åtminstone tretton mil i kroppen inför den. Hujedamig!
26 februari 2017
Öppet Spår Söndag 2017
Fixade Öppet Spår också. Yeah!
26/2 -17
Uppe med tuppen som alltid när det ska åkas Öppet Spår/Vasalopp. Iår bodde vi i Rättvik mitt serviceteam (aka mina föräldrar) min dotter och jag. Fick skjuts till bussen i Mora av pappa mitt i natten. Satt denna gång inte och pratade hela vägen till Berga By utan slumrade.
Starten gick och det var trångt i första backen. I Smågan åt jag medhavd smörgås.
Första 45 km var ett rent helvete pga att jag var så trött från Tjejvasan. Kändes som om jag var på väg att falla ihop i en hög flera gånger.
De sista 45 km åkte jag med någon slags "hjärnblockad" och bara åkte utan att känna efter hur ont och trött jag var. Huxflux var det bara en Tjejvasan (30 km) kvar och den hade jag ju redan åkt. ;) Då ökade jag och rätt var det var så var jag i mål lyckligare än någonsin.
Tid: 10 tim 21 min 15 sek. 1 timme och 42 minuter snabbare än förra gången jag åkte då utan en Tjejvasan i kroppen.
Föret var jättebra, inget slask iår. Skidorna var lika bra vallade till ÖP som Tjejvasan. De äe förlåtna för att de levererade skidorna till fel hotell och vi fick åka runt och leta.
26/2 -17
Uppe med tuppen som alltid när det ska åkas Öppet Spår/Vasalopp. Iår bodde vi i Rättvik mitt serviceteam (aka mina föräldrar) min dotter och jag. Fick skjuts till bussen i Mora av pappa mitt i natten. Satt denna gång inte och pratade hela vägen till Berga By utan slumrade.
Starten gick och det var trångt i första backen. I Smågan åt jag medhavd smörgås.
Första 45 km var ett rent helvete pga att jag var så trött från Tjejvasan. Kändes som om jag var på väg att falla ihop i en hög flera gånger.
De sista 45 km åkte jag med någon slags "hjärnblockad" och bara åkte utan att känna efter hur ont och trött jag var. Huxflux var det bara en Tjejvasan (30 km) kvar och den hade jag ju redan åkt. ;) Då ökade jag och rätt var det var så var jag i mål lyckligare än någonsin.
Tid: 10 tim 21 min 15 sek. 1 timme och 42 minuter snabbare än förra gången jag åkte då utan en Tjejvasan i kroppen.
Föret var jättebra, inget slask iår. Skidorna var lika bra vallade till ÖP som Tjejvasan. De äe förlåtna för att de levererade skidorna till fel hotell och vi fick åka runt och leta.
25 februari 2017
Tjejvasan 2017
25/2 -17
Lite kuriosa/statistik från dagen:
1 h - tiden det tog att hitta mina försvunna skidor.
Kl 0915 - anlände Oxbergs parkering.
(Hann inte lämna väskan men anförtrodde en random människa med Sya-mössa som jag fick syn på det uppdraget.)
Kl 0928 - säger hej och lycka till till min vän som också ska skida fast startar i en senare startgrupp.
Kl 0930 - startskottet går i min startgrupp.
5932 startande.
30 km.
1431 min placering.
198 min placering i åldersklassen D40.
2:39:15 min tid.
0,5 bullar åt jag.
3 muggar blåbärssoppa drack jag.
1 mugg vatten drack jag.
1 Jäger intogs.
Vädret och föret var utmärkt. Jag hade perfekt vallade skidor så bra att jag ofta gled ikapp de framför på gott och ont. Hade gärna haft mer tid för förberedelser före start. Men jag hann i tid fast det var på det berömda håret. Jag hade skoj medan jag skidade och jag tog mig i mål i min första Tjejvasa.
Nu hade jag även klarat av min första Tjejklassiker.
Lite kuriosa/statistik från dagen:
1 h - tiden det tog att hitta mina försvunna skidor.
Kl 0915 - anlände Oxbergs parkering.
(Hann inte lämna väskan men anförtrodde en random människa med Sya-mössa som jag fick syn på det uppdraget.)
Kl 0928 - säger hej och lycka till till min vän som också ska skida fast startar i en senare startgrupp.
Kl 0930 - startskottet går i min startgrupp.
5932 startande.
30 km.
1431 min placering.
198 min placering i åldersklassen D40.
2:39:15 min tid.
0,5 bullar åt jag.
3 muggar blåbärssoppa drack jag.
1 mugg vatten drack jag.
1 Jäger intogs.
Vädret och föret var utmärkt. Jag hade perfekt vallade skidor så bra att jag ofta gled ikapp de framför på gott och ont. Hade gärna haft mer tid för förberedelser före start. Men jag hann i tid fast det var på det berömda håret. Jag hade skoj medan jag skidade och jag tog mig i mål i min första Tjejvasa.
Nu hade jag även klarat av min första Tjejklassiker.
22 februari 2017
Stavfel
Min ena stav är trasig och snart ska jag åka Tjejvasan och Öppet Spår om en vecka. Jag måste hitta nya stavar.
Det är dyrt att köpa nya stavar har jag sett i affären. Men så såg jag också att det går att köpa reservdelar. Jag beställde ett nytt handtag att hämta i min lokala sportaffär. Det blir enkelt att byta tänkte jag, bara värma lite och dra loss när klistret är klistrigt. Jag hade fel. Jättefel.
Stavhandtag sitter som berget. Jag tvangs återvända till butiken med min uthämtade pryl och mina stavar. Det var inte så enkelt för de att byta heller. Men efter mycket värmande och dragande så lossnade handtaget till slut och det nya kunde sättas dit. Tjejvasan och Öppet Spår äventyren är räddade.
Det är dyrt att köpa nya stavar har jag sett i affären. Men så såg jag också att det går att köpa reservdelar. Jag beställde ett nytt handtag att hämta i min lokala sportaffär. Det blir enkelt att byta tänkte jag, bara värma lite och dra loss när klistret är klistrigt. Jag hade fel. Jättefel.
Stavhandtag sitter som berget. Jag tvangs återvända till butiken med min uthämtade pryl och mina stavar. Det var inte så enkelt för de att byta heller. Men efter mycket värmande och dragande så lossnade handtaget till slut och det nya kunde sättas dit. Tjejvasan och Öppet Spår äventyren är räddade.
12 februari 2017
Engelbrektsloppet 2017
12/2 -17
Jag hade inte planerat att skida Engelbrektsloppet men så vann jag otippat en startplats och då kan jag inte tacka nej till upplevelsen och nya äventyr... och äventyr blev det.
Jag körde ensam upp till Norberg tidigt samma morgon. Jag startade klockan 5 på morgonen. Resan gick bra och jag hade god marginal till förberedelser som att hämta nummerlapp, lämna skidor för vallning etc. Frukost hade jag ätit i bilen på väg upp.
I år var det inte så mycket snö men arrangören hade gjort ett bra jobb med att få ihop en slinga om 15 km i vilken vi skidade fyra varv. Jag tycker det är mentalt jobbigt med lopp där banan ska genomföras flera varv. Jag brukar undvika att delta i sådana lopp men ibland är jag med iaf. Nu hade jag inget val om jag skulle delta men jag hade gärna skidat originalsträckan.
Jag la mina skidor vid skolan, dvs ganska långt bak i startfältet.
Starten gick klockan 10 och äventyret var igång. Första varvet var det mycket folk överallt och det fanns några trånga passager som gjorde att det blev trångt, det blev inte mindre trångt när eliten åkte åt andra hållet på samma sträcka. Men jag hade inte bråttom och efter ett tag spreds fältet.
Jag vurpade ett fåtal gånger och i ett fall gick tyvärr min ena stav sönder. Tur i oturen knäcktes den inte utan det var uppe vid handtaget. fästet för remmen bröts. Jag försökte hitta mig en ersättningsstav i vätskedepåerna men det fanns bara en som var för kort. Jag hade staven men den var inte till mycket hjälp. Räddningen blev en vän som dagen före skidat Kristinaloppet och nu hejade på sin make som deltog i Engelbrektsloppet. Jag fick låna hennes stavar resten av loppet. Totalt skidade jag 25 km med 1,5 stav, dvs nästan halva loppet. :O
Jag tog mig till slut i mål och fick min medalj. Glad och lycklig över att ha klarat i skidmomentet i klassikern. Jag vet ju inte om jag fixar att först skida Tjejvasan för att dagen efter skida Öppet Spår. Duschade och tog det riktigt lugnt innan jag började köra hemåt igen.
Engelbrektsloppet är ett fantastiskt trevligt lopp. Nästa gång vill jag skida originalsträckan. Vi får väl se om det blir verklighet. Loppet brukar krocka med min födelsedag eller semester till alperna där det finns riktig skidåkning nedför bergen.
Jag hade inte planerat att skida Engelbrektsloppet men så vann jag otippat en startplats och då kan jag inte tacka nej till upplevelsen och nya äventyr... och äventyr blev det.
Jag körde ensam upp till Norberg tidigt samma morgon. Jag startade klockan 5 på morgonen. Resan gick bra och jag hade god marginal till förberedelser som att hämta nummerlapp, lämna skidor för vallning etc. Frukost hade jag ätit i bilen på väg upp.
I år var det inte så mycket snö men arrangören hade gjort ett bra jobb med att få ihop en slinga om 15 km i vilken vi skidade fyra varv. Jag tycker det är mentalt jobbigt med lopp där banan ska genomföras flera varv. Jag brukar undvika att delta i sådana lopp men ibland är jag med iaf. Nu hade jag inget val om jag skulle delta men jag hade gärna skidat originalsträckan.
Jag la mina skidor vid skolan, dvs ganska långt bak i startfältet.
Starten gick klockan 10 och äventyret var igång. Första varvet var det mycket folk överallt och det fanns några trånga passager som gjorde att det blev trångt, det blev inte mindre trångt när eliten åkte åt andra hållet på samma sträcka. Men jag hade inte bråttom och efter ett tag spreds fältet.
Jag vurpade ett fåtal gånger och i ett fall gick tyvärr min ena stav sönder. Tur i oturen knäcktes den inte utan det var uppe vid handtaget. fästet för remmen bröts. Jag försökte hitta mig en ersättningsstav i vätskedepåerna men det fanns bara en som var för kort. Jag hade staven men den var inte till mycket hjälp. Räddningen blev en vän som dagen före skidat Kristinaloppet och nu hejade på sin make som deltog i Engelbrektsloppet. Jag fick låna hennes stavar resten av loppet. Totalt skidade jag 25 km med 1,5 stav, dvs nästan halva loppet. :O
Jag tog mig till slut i mål och fick min medalj. Glad och lycklig över att ha klarat i skidmomentet i klassikern. Jag vet ju inte om jag fixar att först skida Tjejvasan för att dagen efter skida Öppet Spår. Duschade och tog det riktigt lugnt innan jag började köra hemåt igen.
Engelbrektsloppet är ett fantastiskt trevligt lopp. Nästa gång vill jag skida originalsträckan. Vi får väl se om det blir verklighet. Loppet brukar krocka med min födelsedag eller semester till alperna där det finns riktig skidåkning nedför bergen.
24 september 2016
Lidingöloppet 30k 2016
Jag kom, jag sprang, jag hade ont, jag sprang i mål.
Fick superont i knät efter 13 km, smärtan spreds uppåt till höften. Sprang när jag kunde. Gick när jag var tvungen. Tog mig ändå runt de tre milen.
Personsämsta tiden.
Bara att ladda om till morgondagens RosaBandet loppet (a k a Lidingö Tjejlopp).
Vädret var soligt i början men övergick i molnigt/mulet. På slutet kom även några regndroppar. Ca 14 grader.
Fick superont i knät efter 13 km, smärtan spreds uppåt till höften. Sprang när jag kunde. Gick när jag var tvungen. Tog mig ändå runt de tre milen.
Personsämsta tiden.
Bara att ladda om till morgondagens RosaBandet loppet (a k a Lidingö Tjejlopp).
Vädret var soligt i början men övergick i molnigt/mulet. På slutet kom även några regndroppar. Ca 14 grader.
21 maj 2016
28 februari 2016
Comeback på tennisplan
Sedan några terminer spelar jag tennis igen. Sommaren 2014 beklagade jag mig över att jag inte hade någon att spela med. När dottern skulle återanmälas till minitennisen frågade jag om det fanns någon vuxengrupp att spela i. Vilken lycka när det fanns plats.
Nu när jag spelat några terminer vill jag ha något att träna för så jag började betala min tävlingslicens igen. Jag anmälde mig till två tävlingar också.
Den första tävlingen gick inget bra. En damklass med duktiga, snabba och flitigt tränande ungdomar. Jag förlorade båda mina matcher (pool-spel) fast jag borde ha vunnit en av dem (den andra var jag utspelad). Sen var det slut på det äventyret, men jag lärde mig att hantera min nervositet lite.
Den andra tävlingen gick desto bättre. Det var en damklass fast för motionsspelare. I och med att jag endast tränar en gång per vecka så är det ju den klassen jag ska spela i, inte mot unga snärtor som tränar fem timmar per vecka. Nåja, hur gick det då? De var sex personer i cupen och jag hade lottats att spela kvartsfinal. Jag hade inga förväntningar att gå vidare men hade revansch från föregående tävling att utvinna. Och det gick ju bra. Jag vann kvartsfinalen med 6-3, 6-1.
Dagen efter var det dags för semifinal. Innan jag åkte tillbaka till tennistävlingen spelade jag dock fotbollsmatch, för säkerhets skull. Jag menar jag måste ju få motion så det räcker under helgen.
Semifinalen var lite jämnare än kvartsfinalen men jag stod som segrare med siffrorna 6-3, 6-4. Nu återstod bara finalen och den skulle spelas direkt efter. Jag fick tillfälle att äta en banan och en smörgås innan finalen drog igång.
Sista matchen bjöd på finare spela än de övriga matcherna. Det ska ju vara de bästa som möts i finalen så det är kanske inget konstigt. Dock ska sägas att jag inte är särskilt rutinerad och blir nervös när jag spelar match men hur det än kom sig så var det jag som kom segrande ur drabbningen med 6-1, 6-4. Jag vann! Jag vann hela turneringen! Helt galet. Jag har aldrig vunnit förut. Jag är ingen vinnare. Jag är en medelmåtta, som aldrig har framgång i något. Jag vann aldrig som junior. Men JAG vann! Jag är bäst! Ja, jag vet det var bara en motionsklass men vi kämpade lika hårt som de i Wimbledon, fast på vår nivå.
Jag är så stolt över min pokal!
Nu när jag spelat några terminer vill jag ha något att träna för så jag började betala min tävlingslicens igen. Jag anmälde mig till två tävlingar också.
Den första tävlingen gick inget bra. En damklass med duktiga, snabba och flitigt tränande ungdomar. Jag förlorade båda mina matcher (pool-spel) fast jag borde ha vunnit en av dem (den andra var jag utspelad). Sen var det slut på det äventyret, men jag lärde mig att hantera min nervositet lite.
Den andra tävlingen gick desto bättre. Det var en damklass fast för motionsspelare. I och med att jag endast tränar en gång per vecka så är det ju den klassen jag ska spela i, inte mot unga snärtor som tränar fem timmar per vecka. Nåja, hur gick det då? De var sex personer i cupen och jag hade lottats att spela kvartsfinal. Jag hade inga förväntningar att gå vidare men hade revansch från föregående tävling att utvinna. Och det gick ju bra. Jag vann kvartsfinalen med 6-3, 6-1.
Dagen efter var det dags för semifinal. Innan jag åkte tillbaka till tennistävlingen spelade jag dock fotbollsmatch, för säkerhets skull. Jag menar jag måste ju få motion så det räcker under helgen.
Semifinalen var lite jämnare än kvartsfinalen men jag stod som segrare med siffrorna 6-3, 6-4. Nu återstod bara finalen och den skulle spelas direkt efter. Jag fick tillfälle att äta en banan och en smörgås innan finalen drog igång.
Sista matchen bjöd på finare spela än de övriga matcherna. Det ska ju vara de bästa som möts i finalen så det är kanske inget konstigt. Dock ska sägas att jag inte är särskilt rutinerad och blir nervös när jag spelar match men hur det än kom sig så var det jag som kom segrande ur drabbningen med 6-1, 6-4. Jag vann! Jag vann hela turneringen! Helt galet. Jag har aldrig vunnit förut. Jag är ingen vinnare. Jag är en medelmåtta, som aldrig har framgång i något. Jag vann aldrig som junior. Men JAG vann! Jag är bäst! Ja, jag vet det var bara en motionsklass men vi kämpade lika hårt som de i Wimbledon, fast på vår nivå.
Jag är så stolt över min pokal!
7 februari 2016
Dammig blogg
Jag har dammat av min blogg igen. Jag hoppas att jag orkar hålla den vid liv. De senaste inläggen har mest handlat om sport. Troligen kommer den fortsätta att uppdateras med sportiga inlägg eftersom idrott är det jag tycker är kul och mår bra av.
27 september 2015
Lidingöloppet 30k 2015
Sprang så mycket jag orkade, gick resten.
Gjorde en personbästa tid på tre timmar och 49 minuter, en förbättring med ungefär 5,5 minut från förra året.
Sprang knatteloppet med min dotter dagen efter, 1,7 km på drygt 12 minuter.
Gjorde en personbästa tid på tre timmar och 49 minuter, en förbättring med ungefär 5,5 minut från förra året.
Sprang knatteloppet med min dotter dagen efter, 1,7 km på drygt 12 minuter.
1 juli 2015
Note to self: Klassikerloppen
Vätternrundan
Gör en färdplan för hur lång tid du ska stanna i depåerna.
Ta semesterdag på fredagen så att du kan vila ordentligt.
Vansbrosimningen
Ta med en flaska diskmedel så lanolinet/ullfettet kan tvättas bort.
Hämta nummerlappen på fredagen.
Vasaloppet/Öppet spår
Stanna inte längre än nödvändigt i depåerna.
Ta med en liten godispåse i magväskan.
Gör en färdplan för hur lång tid du ska stanna i depåerna.
Ta semesterdag på fredagen så att du kan vila ordentligt.
Vansbrosimningen
Ta med en flaska diskmedel så lanolinet/ullfettet kan tvättas bort.
Hämta nummerlappen på fredagen.
Vasaloppet/Öppet spår
Stanna inte längre än nödvändigt i depåerna.
Ta med en liten godispåse i magväskan.
13 juni 2015
Vätternrundan 2015
Detta är ett långt inlägg om min sista gren i En Svensk Klassiker - 300 km på en cykel.
Förberedelserna och uppladdningen inför detta kraftprov var allt annat än optimalt. För det första hade jag under våren cyklat alldeles för få träningsmil. När ska man hinna mellan jobb och familj? För det andra ska jag nästa gång jag cyklar VR inte jobba till sent på fredagen, utan ta ledigt för att sova. Ja ni förstår, jag jobbade till 16, umgicks med familjen, var på studentuppvaktning och när jag väl gick och la mig kunde jag inte somna. Jag fick i runda slängar två(2!) stackars timmars sömn innan det var dags att packa in sig i bilen och åka till Motala.
Min start var klockan 01:44, vilket var en tid jag hade önskat själv. Jag tänkte som så att det är praktiskt att börja cykla när det är svalt på natten för att sedan kunna njuta av värmen dagtid. Inte visste jag då, vid anmälan, att jag inte skulle ha vilat innan loppet och att jag skulle cykla i mål nästan ett dygn senare (pga tröttheten). Ja, jag kan redan nu avslöja att det tog 20 timmar för mig runt pölen. (Jag hade kalkylerat med femton. :p )
Jag gjorde ett grovt nybörjarfel. Jag hade inte gjort upp några hålltider för min "resa", dvs inte planerat hur länge jag skulle stanna i depåerna. Jag gjorde mig ingen brådska liksom, tog det hela som en gigantisk utflykt och rastade ALLDELES för länge i de flesta depåerna, framförallt i Ölmstad, Jönköping, Fagerhult och Hjo.
Jag hade dock en trevligt cykeltur i sakta gemak ner till Jönköping.
Några saker jag särskilt minns på Vätterns östra del var det elitcykelteam som susade förbi mig strax före Gränna. När den sista i klungan om ca 25 cyklister hade cyklat om så ropade "ledaren" att det var dags för kisspaus (aka pitt-stopp) med följden att alla tvärnitade precis framför mig. Jag hade inga intentioner att stanna och jag fick kryssa mig igenom cyklisterna.
Jag minns också att backen i Kaxholmen var überjävlig, både brant och lång. Men efter uppförbacke kommer nedförsbacke och de gillar jag bättre. Matdepån i Jönköping var skön att komma till för enbart vetebullar, banan och vatten blev enformigt i längden.
Minnen från Vätterns västra del. Efter Jönköping kommer det fler überjävliga långa backar. I Fagerhult var jag så trött att jag var tvungen att lägga mig ner i semiskuggan och sova lite. Jag såg tydligen så slagen ut att en funktionär kom och frågade hur det var med mig. I Fagerhult träffade jag för första gången de två som senare skulle peppa, hålla mig sällskap samt hjälpa mig mentalt att komma till Hammarsundet.
Strax före Hjo cyklade min väninna, som startade i Motala klockan 6, ikapp mig på sin racerhoj. Vi åt tillsammans sen skiljdes vi åt igen. Hon cyklade med två andra vänner, jag cyklade ensam. Det är lite mentalt påfrestande att cykla ensam, man har ingen att dela upplevelsen med, ingen att peppa eller bli peppad av. Därför var det skönt att träffa på den modern och dottern jag mötte i Fagerhult igen. Vi slog följe strax efter Hjo ända fram till depå Hammarsundet. Det var tungt att cykla efter Karlsborg trots att jag passade på att få lite massage innan de packade ihop. Nu cyklade jag på ren envishet. Att bryta var inget alternativ, detta var ju sista grenen i En Svensk Klassiker. Jag skulle cykla i mål oavsett hur lång tid det tog. Punkt.
Det är både fysiskt och psykiskt påfrestande att cykla ensam och det kändes som om ja aldrig skulle nå Hammarsundet, men till slut var jag där. Där smakade jag honungsbullarna, de var supermumsiga, jag som inte ens tycker om honung. Mitt sällskap tröttnade på mig och mitt långsamma tempo och frågade snällt om de fick cykla i förväg. Helt ok, sa jag och så drog de. Jag tog en honungsbulle till sen cyklade även jag iväg. Jag hann kanske 500 meter sen började det regna. Jag stannade under den enda bron och satte på mig vindjackan.
När jag kom till sista depåstoppet Medevi brunn hade jag cyklat ikapp de som lämnade mig i Hammarsundet. Nu efter 27 mils cykling hade jag kommit på hur de hemska uppförsbackarna skulle tas så jag trampade på ganska bra. När det kom upp skyltar om att det var fjuttiga en mil kvar fick jag energi. En mil är ju bara en träningsrunda när jag springer, och det är ju inte så långt. Och som jag cyklade, jag cyklade om en hel del personer faktiskt.
Ni anar inte hur skönt det var att komma in i Motala. Och där vid målrakan på sena kvällen stod mina största fans (make och son, dottern sov över hos en kompis) och tog emot mig med fina blommor och hemmagjord skylt. Då kom tårarna, lyckotårarna. Jag hade inte bara lyckats ta mig i mål utan jag var nu färdig med min klassiker.
Jag gjorde inga fantastiska tider på något av klassikerns delgrenar, men det var inte det som var målet. Målet var att genomföra den och det lyckades jag med. Jag kommer göra klassikern igen men först när barnen vuxit till sig några år så att jag kan träna mer. Vätternrundan är den gren jag inte kommer att se fram emot, cykling var i särklass den mest monotona och tråkiga grenen.
Förberedelserna och uppladdningen inför detta kraftprov var allt annat än optimalt. För det första hade jag under våren cyklat alldeles för få träningsmil. När ska man hinna mellan jobb och familj? För det andra ska jag nästa gång jag cyklar VR inte jobba till sent på fredagen, utan ta ledigt för att sova. Ja ni förstår, jag jobbade till 16, umgicks med familjen, var på studentuppvaktning och när jag väl gick och la mig kunde jag inte somna. Jag fick i runda slängar två(2!) stackars timmars sömn innan det var dags att packa in sig i bilen och åka till Motala.
Min start var klockan 01:44, vilket var en tid jag hade önskat själv. Jag tänkte som så att det är praktiskt att börja cykla när det är svalt på natten för att sedan kunna njuta av värmen dagtid. Inte visste jag då, vid anmälan, att jag inte skulle ha vilat innan loppet och att jag skulle cykla i mål nästan ett dygn senare (pga tröttheten). Ja, jag kan redan nu avslöja att det tog 20 timmar för mig runt pölen. (Jag hade kalkylerat med femton. :p )
Jag gjorde ett grovt nybörjarfel. Jag hade inte gjort upp några hålltider för min "resa", dvs inte planerat hur länge jag skulle stanna i depåerna. Jag gjorde mig ingen brådska liksom, tog det hela som en gigantisk utflykt och rastade ALLDELES för länge i de flesta depåerna, framförallt i Ölmstad, Jönköping, Fagerhult och Hjo.
Jag hade dock en trevligt cykeltur i sakta gemak ner till Jönköping.
Några saker jag särskilt minns på Vätterns östra del var det elitcykelteam som susade förbi mig strax före Gränna. När den sista i klungan om ca 25 cyklister hade cyklat om så ropade "ledaren" att det var dags för kisspaus (aka pitt-stopp) med följden att alla tvärnitade precis framför mig. Jag hade inga intentioner att stanna och jag fick kryssa mig igenom cyklisterna.
Jag minns också att backen i Kaxholmen var überjävlig, både brant och lång. Men efter uppförbacke kommer nedförsbacke och de gillar jag bättre. Matdepån i Jönköping var skön att komma till för enbart vetebullar, banan och vatten blev enformigt i längden.
Minnen från Vätterns västra del. Efter Jönköping kommer det fler überjävliga långa backar. I Fagerhult var jag så trött att jag var tvungen att lägga mig ner i semiskuggan och sova lite. Jag såg tydligen så slagen ut att en funktionär kom och frågade hur det var med mig. I Fagerhult träffade jag för första gången de två som senare skulle peppa, hålla mig sällskap samt hjälpa mig mentalt att komma till Hammarsundet.
Strax före Hjo cyklade min väninna, som startade i Motala klockan 6, ikapp mig på sin racerhoj. Vi åt tillsammans sen skiljdes vi åt igen. Hon cyklade med två andra vänner, jag cyklade ensam. Det är lite mentalt påfrestande att cykla ensam, man har ingen att dela upplevelsen med, ingen att peppa eller bli peppad av. Därför var det skönt att träffa på den modern och dottern jag mötte i Fagerhult igen. Vi slog följe strax efter Hjo ända fram till depå Hammarsundet. Det var tungt att cykla efter Karlsborg trots att jag passade på att få lite massage innan de packade ihop. Nu cyklade jag på ren envishet. Att bryta var inget alternativ, detta var ju sista grenen i En Svensk Klassiker. Jag skulle cykla i mål oavsett hur lång tid det tog. Punkt.
Det är både fysiskt och psykiskt påfrestande att cykla ensam och det kändes som om ja aldrig skulle nå Hammarsundet, men till slut var jag där. Där smakade jag honungsbullarna, de var supermumsiga, jag som inte ens tycker om honung. Mitt sällskap tröttnade på mig och mitt långsamma tempo och frågade snällt om de fick cykla i förväg. Helt ok, sa jag och så drog de. Jag tog en honungsbulle till sen cyklade även jag iväg. Jag hann kanske 500 meter sen började det regna. Jag stannade under den enda bron och satte på mig vindjackan.
När jag kom till sista depåstoppet Medevi brunn hade jag cyklat ikapp de som lämnade mig i Hammarsundet. Nu efter 27 mils cykling hade jag kommit på hur de hemska uppförsbackarna skulle tas så jag trampade på ganska bra. När det kom upp skyltar om att det var fjuttiga en mil kvar fick jag energi. En mil är ju bara en träningsrunda när jag springer, och det är ju inte så långt. Och som jag cyklade, jag cyklade om en hel del personer faktiskt.
Ni anar inte hur skönt det var att komma in i Motala. Och där vid målrakan på sena kvällen stod mina största fans (make och son, dottern sov över hos en kompis) och tog emot mig med fina blommor och hemmagjord skylt. Då kom tårarna, lyckotårarna. Jag hade inte bara lyckats ta mig i mål utan jag var nu färdig med min klassiker.
Jag gjorde inga fantastiska tider på något av klassikerns delgrenar, men det var inte det som var målet. Målet var att genomföra den och det lyckades jag med. Jag kommer göra klassikern igen men först när barnen vuxit till sig några år så att jag kan träna mer. Vätternrundan är den gren jag inte kommer att se fram emot, cykling var i särklass den mest monotona och tråkiga grenen.
3 mars 2015
Vasaloppet Öppet Spår Måndag 2015
Öppet spår 2/3 2015
Åkte upp till dalarna på lördagen, tittade på stan lite grann eftersom jag aldrig varit i Mora förut.
Passade på att lämna in skidorna för vallning. Jag kan inte den biten alls så det känns skönt att kunna köpa sig fri från det. Jag kan bara valla i teorin efter att ha tittat på diverse klipp via Youtube etc.
Jag bodde strax utanför Mora vilket betydde att jag måste ta bussen till Berga by (Sälen) tidigt. Bussarna började gå kl 0400.
Måndag och dags för skidåkning.
Jag började dagen strax efter att dygnet slog om kändes det som, klockan 03 för att vara exakt. Eftersom jag är dålig på att äta mitt i natten tog jag med mig en påse med frukt. Jag planerade att sova "färdigt" på bussen, men det blir sällan som planerat utan jag satt och pratade med en trevlig skåning hela vägen istället.
Väl i Berga by hann jag kissa, äta en bana och göra ingenting innan jag gick till starten för att stå och vänta där. Starten gick och spåret började med en fyra kilometers backe. Snön var fin så tidigt på morgonen och det var enkelt att saxa sig uppför, lugnt och metodiskt.
Det var väldigt vackert på morgonen och vi såg solen. För att klara av ett sådan långt lopp som motionär, som inte gillar längdåkning, gällde det att åka en kontroll i taget. Förut har jag haft problem att veta vilken ordning de kom men nu när jag varit där är det enklare. Smågarn, Mångsbodarna, Risberg, Evertsberg, Oxberg, Hökberg och Eldris...sen är det målet i Mora som gäller.
I Evertsberg stod mina fina föräldrar och hejade. Det var roligt att ha support på plats. De sa att många visst hade brutit loppet här och tagit bussen till Mora, det var verkligen inget alternativ för mig. Jag skulle åka skidor i mål.
I Evertsberg skaffade jag mig också ny glid-och fästvalla, det var befogat, det ser man på etapptiderna. Även i Hökberg fick jag fästvalla men det gjorde nog varken till eller från.
Det var väldigt många backar, fler än jag hade föreställt mig, men det var bara att besegra dem en efter en lugnt och metodiskt saxa och staka sig uppför. I ärlighetens namn var jag mer än lovligt trött på backar redan i Oxberg. Jag trillade så många gånger i de där förbannade nerförsbackarna. Jag har inga problem att åka i nedförbackar bara det finns spår. Andra verkar inte gilla fart för de plogar sig ner för backen och vad händer då? Jo spåren försvinner. Så folk plogade för att slippa trilla och jag trillade för att folk plogade bort spåren. Jag kunde helt enkelt inte åka som jag ville. Hur svårt kan det vara att stå i ett spår i en nedförsbacke? Sluta ploga för tusan!
När jag kom till Eldris var jag så euforisk att jag klarat alla reptider med god marginal att jag struntade i att dricka i kontrollen. Jag tog mitt foto, som jag gjorde vid alla kontroller, satte på mig pannlampan och satte fart mot målet. Min far sa att Vasaloppsappen räknade ut beräknade ankomstider utifrån det man hade åkt. Tydligen pinnade jag på så fort att jag kom sex minuter före beräknad tid.
Det blev en lång trevlig dag och jag fick valuta för min anmälningsavgift eftersom det tog mig tolv timmar att ta mig runt, men jag stressade inte. Varför skulle jag det, det räcker att åka i en fart så man klarar reptiderna. :)
Under min färd mellan Sälen och Mora hann jag prata med många trevliga personer. De jag kommer minnas extra bra är killen på bussen, norrmannen som brutit en stav och Sara som jag åkte bredvid ganska länge och konverserade med. Hon bodde där jag har sommarstuga.
Vädret var varierat sol, snö, regn och lite blåst. Föret var bra på morgonen för att under dagen bli krämigare och krämigare. Snön var tung och blöt och spåren ganska dåliga. Stor eloge till arrangörerna att de pistade om spåren under loppets gång.
En annan anmärkningsvärd detalj är att jag inte besökte toaletten på hela skidresan. Jag svettades väl ut all blåbärssoppa, vatten och energidryck. ;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
