Stackars tår

I sommar ska jag springa Asics Stockholm Marathon. Det blir mitt livs första marathonlopp och jag bävar redan för det är ruskigt långt att springa 4,2 mil.

Just nu är jag i någon slags uppbyggnadsfas men jag springer sällan längre än 12 km. Det finns dock fortfarande tid att bygga på längden på passen. Jag tror att jag fysiskt nog skulle klara av maran utan att ha något tidsmål. Sthlm marathon har dock tidsbegränsning på max sex timmar.

Det jag däremot är mest orolig för är mina stackars tår och fötter. Naglarna finns knappt kvar på "långtårna", och då har jag som sagt bara sprungit pass på runt milen.

Jag hoppas innerligt att tårna vänjer sig vid längre löpning. Just nu är det ömt och jag får fortfarande blåsor efter ett träningspass.

Ovanlig dag på jobbet

Påskhelgen inleddes redan på jobbet. Det var en ovanligt lugn dag med endast sex barn närvarande. Till dessa sex barn var vi sex pedagoger. Svettigt värre. Inget #pressatläge här inte.

Vi mumsade glass på fruktsamlingen. Anledningen till glassen var att en kollega gick hem på graviditetsledighet idag.
Till lunch hade vi dukat långbord. En mysig dag där vi såg alla barn och hade många "guldstunder".

Glad Påsk!

Irriterad men nöjd

Hur gick det då idag på seedningsloppet?
Vädret var kallt och blåsigt, inte idealiska förhållanden för en trivsam löprunda, men entusiaster struntar i väder. Det var ju positivt att det varken regnade eller snöade.

Varvetmilen löps tre varv runt racingbanan, bara det mentalt påfrestande. På långrakan är det svagt uppförslut och idag även motvind. Första varvet var lättlöpt då jag låg i rygg och lä på andra löpare. Andra och tredje varvet plöjde jag luften själv och då gick luften ur mig. Man kan sammanfatta det som att jag orkar hålla tempot i fem kilometer.
Stretade dock på men pannbenet orkade inte så jag gick ett par gånger. Det kan ha varit dessa små promenader i kombination med motvinden som gjorde att jag missade min stipulerade tid med fjuttiga 13 sekunder.

Hade jag sprungit 13 sekunder snabbare hade jag fått starta i ytterligare en startgrupp tidigare på Varvet i maj. Irriterande nära, men jag är nöjd. Jag var trots allt förkyld och det blev en tid som var 14 sekunder snabbare än förra året.
Jag är nöjd.

PS Det blev en tid runt 55 minuter.

Seedningslopp

Imorgon är det seedningslopp för Varvet i Göteborg. Jag hade hoppats på att vara i okej form genom att ha genomfört planerade träningspass. Så blev det inte. Istället har jag legat sjuk hemma denna vecka. Ögoninflammation, förkylning och huvudvärk stod på menyn. Fan. Jag kommer iaf delta och göra mitt bästa. Hade hoppats på en bra tid och plocka några startled...nu vete fasiken om det blir så. Följ mig via appen RaceOne och håll tummarna för en tid runt 55 min, över timmen är en besvikelse.

Hålla mitt löfte

Tyvärr är jag begåvad med dåliga tänder i kombination med dåliga matvanor  (läs: småäter). Då får man lätt karies. Jag har genom åren varit hos tandläkaren oräkneliga gånger. Jag har en gång sagt att när jag går på en kontroll hos tandhygienist/tandläkare  och INTE har karies då ska jag spring ett marathonlopp. Det har hänt en gång men det blev inget marathon sprunget. Jag kände mig för otränad. Jag höll inte löftet.

Idag var jag hos tandhygienisten och gissa vad... inget karies. Denna gång måste jag hålla löftet. Vilken tur att jag redan är anmäld till årets Stockholm Marathon. Jag är inte speciellt tränad denna gången heller men alldeles säkert bättre tränad än vid förra tillfället. Jag har åtminstonde mer löparerfarenhet eftersom jag har sprungit flertalet halvmaraton och Lidingöloppets tremil genom åren. Att en normal träningsrunda ligger på runt 10 km är också ett tecken på bättre erfarenhet och uthållighet.

Den som väntar...

One down, one to go.
Jag ska vilken dag som helst skriva race report om årets Halvvasan. Det hamnar sedan i kronologisk ordning (sorterat efter datum) här i bloggen. Håll ut!

Kort och halt

Varken snabbt eller långt pass idag. Jag tror dessutom jag fick stanna och vänta vid varenda rödljus. Sprang som jag kände för och när jag var tillbaka var det bara 1 km längre än förra passet. Men så här i början handlar det egentligen varken om längd eller fart. Jag är nöjd med att vänja rätt muskler vid löprörelsen samt härda mina fötter från blåsor.

Underlaget är fortfarande svårsprunget på sina ställen. Efter att ha varit några plusgrader blev det åter kallare och tösnön frös till en hal skridskobana. Fast på sina ställen var det slask och halt på ett helt annat sätt.

Nystart

Nu har jag återupptagit löpningen efter en sejour med skidåkning av varierande sort.
Började lite lugnt med drygt 7 km i ganska sakta mak. Kände mig ringrostig. Men våren är lång, jag hinner komma i form till både Göteborgsvarv och Marathon om jag bara ger mig ut och springer istället för att sitta hemma och äta choklad.

Mammans privilegier

När barnen sitter och tittar på Frost för 711:e gången, står mamman i tvättstugan och äter glass...och sorterar lite tvätt.

Paradox

De som får sova, vill inte. = barnen
De som vill sova, får inte. =vuxna.

Är det inte konstigt?

De gör allt för att inte somna, pillar med saker, snurrar runt, pratar,  sjunger, sparkar med armar och ben.

Medan en annan kämpar hårt med att inte somna för då har jag ingen uppsikt över barnen. Inte okej att sova på arbetstid.

Skidåkare vs Skidlöpare

När jag i helgen skidade Öppet Spår lyssnade jag på Vasaloppsradion vid några tillfällen. Då hörde jag benämningen skidlöpare. Det är ett ord jag inte reflekterat över tidigare, att längdskidåkare kallas löpare. Ganska logiskt egentligen, det är ju som löpning fast på skidor.

Jag har alltid sagt just skidåkare för det säger man ju i alpina sporten, att de är skidåkare. Jag har liksom inte reflekterat över att längdåkarna skulle benämnas annorlunda. Nu vet jag bättre och kallar personer som sportar riktig skidåkning (alpint) för skidåkare och de som åker slättförs för längdlöpare/längdskidlöpare.

Halvvasan 2018 - race report

Halvvasan 2018.
I söndags skidade jag Öppet Spår, igår var det en välbehövlig vilodag, men idag var jag på det igen. Nu var det dags för andra momentet i vår Halvklassiker.

Inte helt otippat var jag förbannat trött på morgonen trots vilodagen igår. Men trött är inte en känsla längre utan en livsstil. Dock var den vanliga tröttheten kryddad med fysisk trötthet. Kroppen ville egentligen inte ut och motionera, speciellt inte tidigt på morgonen. Men det var bara att förbise och intala sig själv att det skulle bli en trevlig dag i snön. Temperaturen var inte den mest angenäma denna dag heller. Med målgången från i söndags i färskt minne och hur mina fingrar kändes då packade jag raskt om min midjeväska. Jag skrotade allt jag fann onödigt och proppade ner mina vinterhandskar istället.

I mitt sällskap var det jag som var minst hurtig ner till frukosten, men ner hasade jag mig och frukost fick jag i mig.

Precis som till Öppet Spår så åkte jag förbokad buss och det var exakt lika skönt denna gången. Det var ursmidigt med bussen från hotellet direkt till starten i Oxberg. Eftersom vinden ven ute, det var egentligen inte så kallt, -12 grader med blåsten (runt 5-7 m/s) kändes det som -25 pga kyleffekten. Då kan ni förstå att bussen var ett skönt tillhåll i väntan på start.

Vi satt och samtalade och tog det lugnt, åt en banan, pratade med andra i bussen, smidde strategier och fixade med de sista med nummerlapp, telefoner etc. Min strategi var att ta mig i mål. Jag var trött i kroppen, fast jag vet ju att när kroppen väl kommer igång så kickar tävlingsmänniskan i mig igång och jag glömmer till viss del tröttheten och bara kör. Jag vill överträffa mig själv.

Så var det dags för start. Alla fyra startade i samma startgrupp, mycket trevligt även om vi sedan inte håller samma tempo. (När jag tänker efter så är det bara i Lidingöloppet vi inte kommer att starta i samma startled.) L.W. sprintade iväg i ett rasande tempo, men är man skidinstruktör, vallar sina egna och andras skidor och håller på med skidlöpning på ett mer seriöst sätt än vi andra så får man sprinta iväg. Vi andra skidade iväg gemensamt. Det visade sig att C.B. och jag höll ett ganska jämnt tempo så då tänkte jag att vi kommer nog skida alla 45 km tillsammans. Trevligt trevligt. Efter ca 2 km skidade vi ikapp V.K. Det var ganska trångt i starten och flera "flaskhalsar", V.K. hade bevisligen hittat ett bättre spår än vi.

Vid 3 km tröttnade jag, inte på sällskapet men på farten. Jag ville lägga till ytterligare en växel. Sagt och gjort. Jag sa hej till C.B. och fortsatte ensam.

Det var kallt att skida på sjön, öppet och blåsigt, men otroligt vackert. Så fint att se skidåkarna på ett långt "led". Det upplever man inte i skogen på samma sätt.

Även detta lopp hade jag fantastisk valla och jag fick köra samma taktik som tidigare lopp; att stanna på krön för att den framför i spåret skulle hinna undan. Ja annars hade jag glidit in i dem. De bakom mig trodde nog att jag var knäpp som bara stod och avvaktade. Hade de inte tid att vänta så fick de gå om mig. Det mest irriterande var när de gick förbi för att sedan gå tillbaka. Det gjorde ju att jag tvingades vänta längre tid innan det blev fritt. Som tur var hände inte det så ofta.

I kontrollerna gällde det att vara kvick annars blev det kallt. Jag kände rätt fort att den värme man jobbat upp under skidåkningen snabbt försvann. Stannade man för länge fanns risk för förfrysning. Det var bara att staka på, banan och kontrollerna hade jag ju nyss sett. I Hökberg vände det vackra soliga vädret till snöfall.

Huxflux var jag i Eldris, loppens sista kontroll. Det var en trevlig syn i dagsljus. Brukar nämligen vara ganska mörkt när jag kommer dit efter 81 km. Och ni som räknar snabbt, eller själva åkt, vet att nu är det bara ynka 9 km kvar. Nu var det dags att ta ut det sista ur mage, armar och ben.

Väl på upploppet blev jag så ivrig att ta mig om andra åkare och snabbt ta mig i mål att jag trillade precis där målrakan började. Bara lite pinsamt, men jag trasslade mig upp och borstade av snön. Lycklig kom jag i mål i min första Halvvasan. Lika stor lycka som målgång i Öppet Spår.

Väl i mål så började mina fingrar mycket riktigt frysa till is. Jag bytte skyndsamt till de tjocka alpina skidhandskarna jag packat ner. Bra och klokt gjort, fingrarna blev iaf inte kallare även om de hunnit bli stela och obrukbara. Kanske var bytet av vantar skillnaden mellan att förfrysa fingrar eller inte?

Hastade mig skyndsamt till buss, väskutlämning och den hägrande duschen. I omklädningsrummet satt jag och jäste i värmen. Åt medhavd godis...och gudarna ska veta att det var riktigt gott... Jag gjorde mig ingen brådska för jag visste att förr eller senare så skulle fler i sällskapet komma.

Jag sökte i resultatlistan och blev mycket förvånad över min placering i loppet:

Plac 55 av 255, D40.
Plac 324 av 1865, D (alla)

Jag är stolt och nöjd. Jag en fjösig tjock otränad motionär liksom.

Eftersom man tyvärr inte får någon medalj på Halvvasan så var målet nu att köpa ett dalahästhuvud med inskription. Något fysiskt minne att ha bland de övriga klassikermedaljerna ville tre fjärdedelar av oss ha. Vi hade diskuterat denna tidigare, om vi skulle köpa den redan på måndagen då vi flanerade i Mora. Vi beslutade dock att köpa den efter loppet. Ett dumt beslut visade det sig. När jag kom bort till marknadsståndet hade de packat ihop för länge sedan. Så det blev ingen "hästjävel", som vi benämnde den.

Nu föll det sig emellertid så att jag visste att en bekant senare i veckan skulle skida Vasastafetten. Jag frågade vänligt om hon kunde hjälpa oss att köpa dessa "hästjävlar" till oss. Det gjorde hon gärna. Så några veckor efter Halvvasan fick vi våra "medaljer" tack vare en hjälpsam Hallänning och mina föräldrar i Skåne som fick agera postombud.

Nästa lopp i Halvklassikern: Halvvättern, cykling 150 km, 10 juni.
Nästa lopp: 24/3 Varvet Milen, Mantorp Park (seedningslopp för Göteborgsvarvet)

Öppet Spår Söndag 2018

Föreberedelser/Träning
Ni vet ju redan att mina planer på att hålla igång hela vintern sket sig i och med att jag blev långtidssjuk. Men snön lyste länge med sin frånvaro och rullskidor har jag inga, så träna skidåkning gick inte iaf. Men det blev ju trots allt några löppass runt jul/nyår innan snön kom.

Första skidpasset på snö gjordes 19 januari, här på hemmaplan. Det var lite trevande men jag kom ganska snart in i det...förutom den enda vurpan jag gjorde då jag slog i svanskotan, typiskt.

De första träningarna fokuserade jag på teknik och att komma ihåg hur man gör. Sedan blev det mängdträning - samla kilometer och åka utanför spåren i nedförsbackarna. Fick riktigt bra kläm på utanför-spår-åkning tyckte jag, trillade inte en enda gång.

Totalt hann jag med 72 km på snö före Öppet Spår Söndag (ÖSS). Då var 20  km av dessa ett lokalt skidlopp jag ställde upp i och 10 km "höghöjdsträning" i Österrike. Jag bytte ut en sportlovseftermiddags alpinåkning mot längdåkning. Det blev dock så molnigt och kallt på 1600 m ö h att jag nöjde mig med en mil.

Resan 23-24/2
Resan till Mora blev ovanligt lång iår, den började som ni kanske redan förstått i Österrike. Det var ju sportlov och på sportlov ska åkas slalom/utförsåkning a k a riktig skidåkning. Vi kör bilen ner till alperna för vi behöver den då vårt hus ligger i en alpby. Således behöver vi också köra hem.

Resan började på fredag förmiddag. Jag körde först och det var taktisk riktigt för då hade jag privilegiet att kunna sova från färjan och hem. Taktiskt för jag skulle ju vidare mot Mora.
Vi anlände hemmet ca 06, i runda slängar sexton timmar senare. Vi packade ur en överfull bil. Jag packade om min väska med längdåkningskläder i dubbel uppsättning. La mig i min egen goda säng och sov 1,5-2 timmar innan väckarklockan sa att det var dags att fortsätta resan. Vid 09-tiden körde jag norrut igen.

Jag passerade Motala och skymtade strandpromenaden klädd i vitt. Tänkte tillbaka på cykelturen i somras och funderade lite över årets cykelresa. Så passerade jag vackra Hammarsundet och dess depå och erinrades att det inte bjöds några honungsbullar i depåstoppet i fjol. Synd, det sockret behöver man där.

Lyssnade på P3 Dokumentär på min resa norrut. Denna dag lyssnade jag bland annat på ett ämne som jag har nära relation till, bombningarna i London 2005. Jag var nämligen där då det hände. Jag och min make satt på ett kafé vid Euston Square och åt frukost. Bara några kvarter bort (ca 10 min promenad) vid Tavistock Square sprängdes bussen. Jag kan skriva mycket om den dagen för den glömmer jag aldrig, men den tillhör inte min Vasaloppshistoria.

Jag körde lite fel men kom på rätt spår igen. Så kom jag till Vansbro och det såg fruset ut. Jag kände att simma nu skulle bli rätt kallt, men drömde mig bort till sommarens äventyr med både hel- och halvsim.

Rätt som det var uppenbarades Mora. Drygt ett dygn och 191 mil från Österrike. Jag parkerade och  förenades med min väninna V., som rest från sitt sportlovssportande, dock en närmare ort... nämligen Sälen.

Prepp
Vi intog Vasaloppsmässan och insöp atmosfären. Nummerlappar kvitterades ut och souvenirer köptes, i år blev det en t-shirt och en buff för min del. Övervägde att köpa nya varmare skidhandskar eftersom prognosen varnade om kyla, men jag avstod.

Efter alla obligatorium i Mora, drog vidare mot grannorten Rättvik där vi hade vårt boende. Jag lämnade in skidorna för proffsvallning. Jag var så grymt nöjd förra året. De måste man anlita igen. (Note to self: lämna skidor före kl 18.)

Checkade in, la fram allt för söndagens skidande, intog horisontalläge och tittade på Melodifestivalen. Ställde alarm och somnade lite för sent som alltid. Men det hör ju till att göra så, så man är sådär lagom halvdöd när man går upp mitt i natten.

Race day 25/2
När klockan ringde så kom jag upp, bara det var en seger. Att "gå upp innan jag gått och lagt mig" är inte min melodi, men på något sätt så fixar jag det i alla fall. Jag vet ju att jag ska göra något roligt.

Äta frukost är ett måste med en hel dags hårt arbete framför mig, vare sig jag är hungrig eller inte. Tog med mig en extra smörgås i bagaget, jag minns hur god den var i Smågarn förra året.

I år åkte jag inte privattaxi (a ka serviceteamet, aka föräldrarna) till Mora för att ta Vasaloppsbussen. Nä, i år köpte jag bussresa direkt från Rättvik till Berga By (med returresa från Mora). Mycket skönt och praktiskt, det gör jag igen. Det var tämligen kallt denna morgon, ner mot -20 så det var skönt att slippa omgruppera och stå och frysa nånstans i natten.

På bussen pratade jag med de andra "galningarna" som också skulle skida. En kille hade åkte ifrån sin överdragsjacka, inte så bra med tanke på kylan. Plånboken hade han inte heller med. Sov på bussen och vaknade lagom till vi var framme. Eftersom det var så ruskigt kallt så att vi kvar i bussen så länge som möjligt, också en fördel gentemot Vasaloppsbussen, där man går av direkt. Tyckte synd om den där killen så jag föreslog att vi skulle gå till den tillfälliga sportaffären. Jag kunde ju betala med kort så kunde han swisha mig, telefonen hade han med sig. Nu var det så bra att affären tog swish, så han fixade det själv medan jag gjorde mina förberedelser med toabesök etc.

Loppet
Kallt som tusan vid starten och det blev inte varmare när jag tog av täckbyxa och skidjacka. Men så gick startskottet och fältet började glida framåt. Då när kroppen aktiverades så var det inte lika kallt. Men så fick jag stanna nästan direkt efter start. Min midjeväska som satt så bra vid start började halka längre och längre ner. Jag drog upp den flera gånger men det hjälpte inte, den siktade mot hälarna oavsett. Så det blev att stanna och spänna åt.

Jag har minnen från första backen att det skulle stå mer eller mindre still och blev glatt överraskad att det i princip rörde på sig hela tiden. Det gick inte fort, men det gick framåt... eller ska jag säga uppåt. Har fortfarande uppfattningen att den backen ska åkas nedför medelst alpinskidor på.

Skidade på, det var det jag var där för. I Smågarn var jag inte så sugen på smörgåsen och tur var väl det för den var djupfryst vid det här laget. i ärlighetens namn tror jag att den blev djupfryst redan i första backen vid starten. Det var kallt att stanna i kontrollerna. Framförallt blev jag kalla om händer och fingrar. Jag stannade således inte längre tid än jag var tvungen. I Smågarn rättade jag till midjeväskan ordentligt. Det lustiga är att jag fick justera den vid fler kontroller. Jag måste ha minskat i omfång under loppet.

Under loppets gång ömsom njöt jag av omgivningarna och ömsom undrade jag vad fasiken jag gjorde här. I huvudet snurrade massa tankar samtidigt som det och var tomt och jag bara "matade på". Många gånger fick jag uppenbarelsen: Åh! Är jag redan här! och lika många gånger: Är jag inte framme snart? Blir lika förvånad varje år över hur många uppförsbackar det är. Av någon lustig anledning är det de jobbiga uppförsluten jag minns inte de härliga nedförsbackarna.

Någonstans efter Evertsberg skrek kroppen SOCKER! GE MIG SOCKER!!! I diverse forum har diskuterats vad som rekommenderas att ha med som extra energikälla. Vissa tycker energibars andra Snickers. Några föredrar kexchoklad andra ingenting eller langningsservice.
Jag skrotade idén med kexchoklad, den skulle nog bara smulas sönder. Snickers valdes också bort efter en klok replik att kola minsann blir stenhårt i kallt väder. Energibarer jag haft med tidigare år har jag inte ätit. Så erinrades jag ett tidigare lopp där några supporters delade ut smågodis längs spåret och jag mindes att det var så ruskigt gott vid det tillfället. På så sätt blev det en liten påse smågodis med i bagaget. I Oxberg tog jag därför fram mitt trumfkort ur midjeväskan. Min godispåse med smågodis. Så underbart gott även denna gång!

Tyvärr blev jag yr av mitt socker intag, men det var bara att ignorera. I Hökberg tryckte jag i mig fler godisbitar och då gick yrseln över.

Även detta lopp så åkte jag bara förbi Eldris utan att stanna. Det verkar som att jag funkar så, iaf på Vasaloppet och Vätternrundan. När det inte är så långt kvar, i förhållande till vad som redan är tillryggalagt då drabbas jag av adrenalinpåslag, eller vad det kan vara. Jag lägger in en extra växel. Jag ökar takten i vetskap om att jag snart är i mål. Kanske är det så att jag har hushållat med min krafter för att orka hela loppet att när det bara är lite kvar så är det dags att göra slut på allt. Vila kan jag ju göra sedan. :)

På upploppet tog bästa V. emot mig med hejarop och en jättefin krans. Jag är glad över att ha en så fin vän som peppar och gör galenskap med mig. Det är så kul att få dela upplevelserna med någon.
Jag är för övrigt nöjd med min tid strax under elva timmar. Det var många som gjorde sämre tider mot tidigare år, på grund av föret, så ock jag.

Väder/Före
Vädret var kaaaallt. Minus 17 grader vid starten har det sagts till mig. tack och lov nästintill ingen vind. Prognosen sa molnigt så jag blev glatt överraskad när jag faktiskt såg morgonsolen uppe vid myrarna. Temperaturen över myrarna var mellan -20 ner till -27. Vilken tur att jag inte visste om det. Framåt lunch kom molnen, men då var jag så inne i skidåkningen att jag inte brydde mig om vädret.

Vad finns att säga om föret, snön... sandpapper. Man fick jobba för varje meter. Fick inte mycket gratis inte. Friktionen var betydligt högre idag mot vad det har varit på de konstsnöspår jag har tränat på. Men det fanns inget att göra åt. Det var lika för alla. MEN, glidet nerför var precis lika bra som förra året. Jag gled ikapp och om i branterna. Vid några tillfällen när jag åkte i högra spåret vände jag mig till personen till vänster och sa "jag måste stanna och vänta, annars glider jag in i den framför". Personen till vänster bara tittade på mig och åkte. Jag avvaktade, tog sats och gleeeeeed om och förbi personen till vänster men inte in i den framför. Någon gång då jag gled förbi sa jag, vad var det jag sa!

Men som jag brukar säga: Vädret är det enda vi inte kan påverka.

Nästa lopp: Halvvasan, 27/2.

Nästa lopp i klassikern: Vätternrundan, 15/6.

PS Den där smörgåsen som varit min barlast hela loppet, den var gudomligt god i bussen hem.

Snoriga sporter

Längdskidåkning.
Simning.
Dykning (med tuber).


Så nu vet ni det.

Friskare än förut

Gjorde en lungröntgen för ett tag sedan för att se om pneumonin läkt helt. Det hade den. :) Så nu är jag frisk från den.

Däremot är jag fortfarande sjuk. Jag kommer alltid vara sjuk, för som det ser ut nu kan man inte bota MS, bara bromsa. (Ja, det finns de som blivit botade mha stamcellstransplantation men det är inte vetenskapligt bevisat. Ni får söka info om det själva om ni är intresserade.)

Juldagsjoggen

Jag har varit grymt sugen på att träna men inte orkat på grund av lunginflammationen. Sen kom julbestyr och sådant.

Idag hade jag inget för mig och löparkläderna var med i packningen. Så jag gav blanka tusan i lunginflammation och hosta. Jag klädde om för en liten kort runda. Det har sagts till mig att man ska börja lugnt. En liten kort runda för mig är tre fyra kilometer, så en liten kort runda skulle det bli.

Det kändes dock bra när jag sprang i duggregnet så jag fortsatte en bit till. Det var en ganska trevlig överraskning att se att jag sprungit nio kilometer när jag väl var tillbaka där jag började.

Stärkt av vetskapen att jag klarade springa så långt i regn och ett gäng plusgrader anmälde jag mig till Sylvesterloppet som går på nyårsafton. Det spelar ingen roll vilken tid det blir då men jag lär ta mig runt springandes (jämför: gåendes). Nu ser jag fram mot nyårsaftonslöpet. Sylvesterloppet (i Göteborg) är ett mycket trevligt arrangemang. Förra året sprang jag på en tid runt 56 minuter.

Lakritskalender

Lakritsfabriken i Ramlösa har tveklöst den bästa adventskalendern iår. Jag har säkrat mig ett exemplar och nu ser jag mycket fram emot december.

(Bilden är lånad från Lakritsfabriken i Ramlösa.)

Slöseri av resurser

På akuten sa de, du har lunginflammation (pneumoni), vi skriver ut penicillin, hör av dig till vårdcentralen (VC) om det inte blir bättre. Tack och hej, typ.

Jag frågade specifikt om läkarintyg eftersom jag redan varit hemma nästan en vecka. De sa vänd dig till VC. Så sjukskrivning från akutmottagningen fick jag minsann inte.

Så idag ringde jag VC. Lite sjukt att en sjuk ska ha ork att ringa runt om sådant. Jag fick iaf ett läkarintyg utan speciellt mycket ansträngning. Läkaren tyckte också det var konstigt att jag inte fått sjukskrivning från akuten och sa att det skulle hon påpeka för dem att det minsann är olämpligt. Ett slöseri av tid och resurser. Jag kan bara hålla med.

En annan intressant grej med att jag ringde VC var att jag fick mer detaljerad info om sjukdom och röntgenfynd. Läkaren lyssnade ju igenom diktatet och läste röntgensvaret före hon ringde mig. (Tidigare hade jag pratat med en sjuksköterska.)  Jo, akutenläkaren sa att jag hade pneumoni och sen inget mer. VC-läkaren däremot meddelade att jag hade dubbelsidig pneumoni samt att de hade hittat en annan avvikelse på ena lungan. En avvikelse som enligt pm behöver följas upp om sex månader. Hon sa att det var vanligt att hitta såna där avvikelser och att de vanligtvis är benigna, men att den var så stor att uppföljning med dt är standard. Det första jag gjorde efter att ha avslutat telefonsamtalet var att googla noduli, för jag hade ingen aning om vad det var. Härligt att få sån fin information via telefon. Nu går jag ju liksom inte och oroar mig att den ska vara malign...

Mina erfarenheter av lunginflammation

Vet ni att det suger hårt att ha lunginflammation. Nähe, då får ni tro mig på mitt ord. Du orkar ingenting, hostar dag som natt och mår allmänt skitdåligt.

Jag anade aldrig att det var lunginflammation, hade liksom inga tydliga symptom på det. Visst jag hade hostat lite grann men inte så uttalat att jag skulle misstänka det.

Om du är intresserad av mitt insjuknande/behandling så fortsätter läsa nedan annars kan du sluta läsa här.

På torsdagen mådde jag sådär på jobbet men jobbade ändå. Jobbade på fredagen också med samma känsla att något var konstigt. Jag försökte att ignorera och leva på som vanligt, sådär som jag brukar göra. Syns det inte finns det inte. Stoppa huvudet i sanden och intalade mig att "det försvinner nog"

På lördagen låg jag halvt utslagen på soffan. Gjorde inte många knop. Tog aldrig temp men tror att jag kan ha haft feber.

Söndagen var mycket bättre. Jag mådde bra och gjorde fina saker med familjen.

Måndag och jobba igen. Det var då jag började känna mig mer ur form. Sa till kollegorna att jag var mer orkeslös än vanligt. Satt still så mycket jag kunde. Vid lunch började jag få mer symptom på förkylning. Bokade vikarie för morgondagen.

Tisdagen, en hemmadag för kurering, dock föll det sig så att även dottern var sjuk så hon var hemma från skolan, så vilan blev väl inte maxad precis. Var slö och trött men lite mer än den vanliga fatigue-tröttheten, ljus/lampor gjorde mig yr så jag släckte lampor medan dottern tände. En ganska lugn dag men piggare blev jag inte trots vila. På kvällen tyckte jag mig känna att min puls var hög, hjärtat slog liksom snabbare än vanligt fast jag bara satt i soffan. Av ren nyfikenhet letade jag fram mitt pulsband jag har när jag idrottar. Normalt har jag en vilopuls på 55-65 bpm, ibland ner till 45-50. Nu när jag mätte var den uppe i över 100 bpm. INTE normalt!

Men jag är inte den som oroar mig i onödan så jag tänkte att det går nog över till morgondagen. Det är troligen bara något tillfälligt. Kanske att jag ska ringa vårdcentralen (VC) om det, men nä det får vänta.

Onsdagen kom, sov mest och det var skönt, men pulsen förblev hög, mätte med pulsklockan. Feber hade jag inte, nu tog jag mig ork att faktiskt mäta. Hostade gjorde jag inte heller så det var något att anmärka på. Däremot hade jag börjat få ont i bröstet, mest på vänster sida, det spelade ingen roll om jag var i vila eller efter rörelse. Obehaget, för det var mest obehag, kom i korta intervall. Ibland stickande, ibland skärande men mest molande. Funderade några gånger att ringa VC men det blev inte så. Imorgon är det bättre, tänkte jag igen. 

Torsdag, en vecka sedan jag kände mig konstig första gången. Sov länge men kände mig fortfarande risig med hög puls och ont i bröstet och lite svårt att andas. Nu kände jag att det var dags att kontakta vården. Letade upp numret till VC men jag kom aldrig fram. Telefonsvararen meddelade att telefonkön för dagen var fylld. Jaha vad gör jag nu? Det känns ju verkligen inte så akut att jag skulle behöva besöka akuten. Satt jag bara stilla så kändes det ju okej, bara ont en handfull gånger per timme... fast det satt ju i en längre stund förstås. Nja, kanske skulle ringa 1177 iaf!?

Så jag ringde. Efter en stunds diskussion hit och dit blev jag ändå rekommenderad att uppsöka akuten. Jag framhöll dock att jag nog tyckte VC räckte men att jag inte fick tag i dem. Jag vill inte besvära akutvården med en sketen förkylning. Sjuksköterskan i luren menade på att andningsbesvär ska man ta på allvar så det fanns egentligen inga tveksamheter.

Vis av tidigare besök på akutmottagningar gjorde jag två viktiga saker före jag åkte dit. 

1. Jag åt så att jag var mätt

2. Jag packade med en bok och en powerbank till mobilen.

Flåsade mig iväg. Promenaden mellan parkeringen och akutentrén var inte så särdeles lång egentligen, uppskattningsvis 250 meter, men det var så pass att jag fick stanna på vägen, sätta mig och pusta ut. En annorlunda upplevelse att inte orka gå 250 meter när jag normalt tränar för Lidingölopp och öppna spår.

Anmälde mig i receptionen och satte mig ganska utmattad i väntrummet. Mitt på dagen var jag ensam där. Behövde inte vänta så länge tack och lov, max 10 min. 

De gjorde ett ekg omgående och en pyttestund senare kom läkaren och askulterade både hjärta, lungor och ljumskar.

Sedan blev jag flyttad till övervak. De tog blodprov och satte så de kunde se syresättning, puls och andningsfrekvens.

Sedan blev det väntan på provsvar. De kom ganska snabbt och indikerade positivt på d-dimer. Jag fick omgående innohep (blodförtunnande) för att motverka ev blodpropp. Någonstans här kände jag att det var nog inte så dumt att jag åkte till akuten iaf. Hade orange prioritering, bara det säger en del om mitt tillstånd. 

Efter den snabba behandlingen blev det ny väntan på datortomografi, detta för att bekräfta eller utesluta lungemboli (propp i lungan) vilket var läkarens misstanke. Vid dessa väntetider, det var då boken gjorde vad den skulle.

Röntgensvaren kom och de visade att jag inte hade lungemboli. Puh, vad skönt! En lättnadens suck. Istället fick jag diagnosen pneumoni, dvs lunginflammation. Jag fick antibiotika på recept och äntligen åka hem. Jag fick däremot ingen sjukskrivning utan hänvisades att ringa VC om det dagen efter.

Lidingöloppet 30k 2017

Såg med tillförsikt fram emot tremilen. Iår är jag bättre tränad än någonsin. Jag deltagit i många lopp och fotbollsmatcher under året och nu under hösten har jag känt att jag har jobbat upp en bra grundkondition.

Årets lopp blir första delmomentet i min tredje svenska klassiker. Eftersom jag nästa kalenderår gör En Svensk Klassiker (ESK) och En Svensk Halvklassiker parallellt blir det en smärre krock vid Lidingöloppet. Halvdistansen går på morgonen/ förmiddagen och hela strax efter lunch. Det finns människor som klarar att springa båda efter varandra, men jag avstår den utmaningen nästa år. För att fixa ESK så får det bli 2017-årslopp.

Vädret iår var fantastiskt bra, inte så kallt, sol och fint. Underlaget var perfekt, inte torrt och dammigt och inte heller blött och geggigt. Perfekt med andra ord.

Jag upplevde inte att det var lika trångt längs banan iår som förra året. Konstigt med tanke på att jag startade i samma startgrupp. Kan det ha haft något med min placering vid starten? Jag brukar vara ganska försynt och ställa mig i mitten eller i bakersta leden. Iår ställde jag mig nästan längst fram.

Löpningen flöt på bra. Som vanligt har jag svårt att bromsa mig i nedförsbackarna vilket gör att farten blir ganska hög...och jobbigt...iaf i början av loppet. Men jag känner samtidigt att jag inte vill lägga massor av min dyrbara energi på att bromsa bort gratisfart. Jag låter helt enkelt tyngdlagen jobba och litar på mina reflexer. (Senare i loppet typ sista milen orkar jag inte springa fort så då går energi åt att bromsa lite.)

Kände mig ganska fräsch långt in i loppet.
Kyrkviken är alltid kul att passera. Man är pigg, fräsch och glad. Det gick ganska lätt och ledigt fram och förbi första milen. Så kommer det ett gäng backar och plötsligt som från ingenstans fanns det en vägg som jag träffade med råge. Det var någonstans vid 17 km...minns inte riktigt. Gick förbi Grönsta vätskestation och den där Grönstabacken springer jag bara om den är i början av loppet och jag inte sprungit långt dagen före. Fast det är rätt gött att komma till Grönsta, det mesta gjort, bara en mil kvar.

Sista ynka milen kvar. Tänk att den kan vara så jobbig. Väl uppe på platån försöker jag hitta nya krafter. Där uppe är rätt lättlöpt, men så blit det kuperat igen och kroppen säger ifrån. Huvudet orkar inte heller, utan säger hela tiden: Gå! Jag tillåter mig att gå allt oftare men bara i uppförsbackar, inte slättförs och nerför.

Hittills hade jag hållt ett bra tempo som skulle ta mig i mål på 3,5 timme. Jag ville så gärna  ha den tiden men så kom Aborrbacken. Den är sjukt brant och jag förstår inte hur folk okar jogga uppför den. Jag gick. Sen kommer några små jobbiga backar som lätt glöms bort för varje år. Minst lika jobbiga så här med 27 km bakom sig.

Man tänker att de är fjuttiga två kilometer kvar det fixar jag, men så kommer så Karins backe. Fy fnuttan! Gå igen, finns inga alternativ om jag ska komma helskinnad i mål.

När enkilometersskylten dyker upp kommer första lyckokänslorna. Jag fixar det! När jag sedan hör speakern och musiken från målet då blir det känslosamt att springa. Lycka över att återigen klarat Lidingöloppet, lycka över att äntligen vara i mål och lycka över att få min välförtjänta medalj.

Jag klarade inte tre och en halv timme iår men jag slog personbästa tiden med ungefär en kvart! Jag är nöjd!

Nu ska jag försöka vara duktig och behålla min goda kondition över vintern så jag inte behöver träna upp den från början igen.

Nästa lopp i klassikern: Öppet Spår söndag.