Det är inte lätt att ta bilder på sig själv medan man springer, bara så ni vet. Snygg tröja va!
3 juni 2019
Träning som träning
Idag hade jag planerat att ge mig ut på lite cykelträning inför helgens Tjejvättern. Men det är så tråkigt med landsvägscykling att jag gav mig ut på en löprunda istället. Det kändes att jag hade en mara i kroppen men när jag kom tillbaka till hemmet hade jag ändå sprungit 10 km.
Det är inte lätt att ta bilder på sig själv medan man springer, bara så ni vet. Snygg tröja va!
Det är inte lätt att ta bilder på sig själv medan man springer, bara så ni vet. Snygg tröja va!
1 juni 2019
Asics Stockholm Marathon 2019 - race report
Jag var nervös på mer än ett sätt inför den här maran.
1. Det är långt, orkar jag?
2. Hur reagerar kroppen efteråt?
3. Har jag tränat tillräckligt?
Målsättning med maran:
1. Ha en fantastisk dag med likasinnade.
2. Nå mållinjen och ta en selfie med medalj.
3. Ta mig till Östermalms IP efter loppet.
Bonus: Få en bättre tid än 2018.
Resdag
Jag åkte upp på fredagen. Denna gång hade jag planerat att ha en hel helg i Stockholm istället för att åka jättetidigt samma dag. En okänd vän från facebookgruppen Marathontjejer hade några veckor tidigare annonserat att hon ville dela hotellrum med någon. Jag som då med största sannolikhet skulle resa ensam nappade på idén att dela boende. Det visade sig bli en fantastisk helg tillsammans. Så när jag kommit fram till Stockholm och efter att ha checkat in på hotellet drog jag till city och nummerlappsutdelningen/mässan, nuförtiden kallat expo. Där skulle jag hämta min nummerlapp etc, numera kallat race pack samt köpa souvenirer även kallat merchandises. Före besöket på mässan passerade jag Stadion. Där var förberedelserna för High Five i full gång. Jag passade på att titta till arenan, besöka målet och ta en selfie för att peppa mig att ta mig dit under morgondagen igen.
Iår hade mässan flyttat från Kungliga Tennishallen till Danicahallen på Östermalms IP. Eftersom min nya bekantskap - K.P. -, som åkte buss, var försenad pga trafikolycka så fick jag gott om tid att titta på allt. Liksom förra året så kunde man köpa en årströja och få en "på köpet". Jag som bara ville ha en(1) tröja ville hellre dela med någon och då betala halva priset. Det var inte helt enkelt att hitta någon att dela med dock. Jag stod där länge, säkert 45 min, och frågade människor om de för det första var svenskar och för det andra bara skulle köpa en tröja. Jag hade ju inga kontanter så jag (eller de) var ju tvungen att kunna swisha min/sin del. (Swish är än så länge en svensk tjänst, så vitt jag vet.) Men så till slut, efter att ha frågat uppskattningsvis 40 utlänningar, 20 svenska personer i sällskap, som skulle delade med varandra, och 10, som skulle köpa mer än en tröja, så hittade jag en person som blev lika lycklig som jag att kunna dela kostnaden.
Strosade omkring på mässan och fick hjälp av två japanska kvinnor att få ett foto på mig på prispallen. I gengäld hjälpte jag dem med samma sak.
Tog en hel hög med prospekt över spännande maratonlopp i världen. Tänk att få springa i Barcelona, Helsingfors, Hamburg, Venedig, New York... ja, listan kan göras lång. Jag drömde och fantiserade en stund. Men inom mig gnagde ändå en viss oro. Det jag siktade in mig mest på var att klara morgondagens lopp utan missöden. För om det var så att jag skulle få likadana problem under årets mara, eller likadana reaktioner efter loppet som jag fick förra året, då visste jag att jag skulle få ge upp det här med maradistanser redan efter mitt andra maratonlopp. Då fixar helt enkelt inte min kropp att springa så långt.
Vid en monter stod legendaren Evy Palm och blev intervjuad av radio. Denna gigant inom långdistanslöpning. Hon sa många klokheter som jag försökte ta till mig, t ex att springa långsamt i
början och försöka hålla ett jämnt tempo över hela loppet. Gjorde man det skulle man kunna plocka flera placeringar i slutet av loppet. Nu var jag inte ute efter att jaga placeringar men råden är nog nyttiga bara för att klara en mara. Så passade jag på att ta en selfie, när träffar jag Evy Palm nästa gång liksom, bäst att passa på.
Gav mig ut på idrottsplatsen och hejade på deltagarna i High Five. Jag hade starka intentioner att själv delta, men jag tog beslutet på morgonen att avstå. Jag ville väldigt gärna och hade till och med packat för det, men jag tvekade i och med att jag inte ville äventyra maran. Sen var det ju det där med hur kroppen skulle reagera. Jag behövde veta svart på vitt vad som orsakade förra årets reaktion, om det var min MS, värmen och/eller hjärnskakningen?! Då behövdes inte fler variabler som kunde göra resultatet tvivelaktigt. Men det var trevligt att heja på alla som deltog. Många glada miner och high fives. Så blev det också "payback time" och lite extra hejande på Rasmus och Therese, aka Skyltmannen och hans sambo, när de passerade.
När jag som bäst satt och njöt av en glass i solskenet kom K.P. En trevlig ny bekantskap. Vi tog oss tid att sitta ner på pasta partyt. K.P. hade redan ätit på bussen men jag behövde mat, så det var ju både praktiskt och enkelt att sitta ner en stund och insupa maraatmosfären. Att det ingick i startavgiften gjorde att det redan var betalat för. Sen begav vi oss till hotellet.
Gjorde oss hemmastadda och preppade och la fram för årets asfaltsupplevelse i Stockholm. Det var lite osäkert med klädvalet. Långt eller kort? Keps eller inte?
Loppdag
Sov dåligt som brukligt. Börjar bestämt blir en vana inför långlopp. Denna gång var det fläkten i rummet som dånade och väsnades. Vädret var mulet och 13 grader, 4-5 m/s med prognos att det skulle regna och bli ännu kallare. Bävade för att det skulle vara för kallt. Tvekade fortfarande om jag skulle ha vindjacka eller inte. Valet föll på inte. Jag har klätt mig för varmt så många gånger redan. Övertalade mig att: skulle jag frysa så får jag springa mig varm.
Det där tidsbandet, jag plockade till mig på mässan, med den stipulerade sluttiden på 5:15 resp. 5:30 skippade jag också i sista stund. Jag ville gärna klara 5:15 och trodde redan förra året att jag hade kapacitet för det. Men jag valde att springa utan bandet och tidspress, ev kunde jag ju hänga med farthållare istället.
Mot Stockholm C medelst pendeltåg och t-bana och resan gick hur smidigt som helst. Lite trixigt att hitta rätt på T-centralen, men K.P. hade erfarenhet och visste precis vart vi skulle. Väl på Östermalms IP letade vi upp mötesplatsen för Marathontjejer. Det var trevligt att träffa alla hjältar på riktigt och prata lite om loppet. Här bestämde jag mig för att springa i t-shirt och keps. Jag tyckte det var lite för ljust trots molnigheten dessutom kanske det skulle regna och skärmen skyddar bra även mot regn.
Sedan blev det dags att lämna överdrag och stå evighetskö till bajamajan. Men på något magiskt vis så var det aldrig någon tidsnöd utan vi begav oss till startfållan i tid. Vi lyckönskade varandra, då vi startade i olika startgrupper, och så skiljdes vi åt. Sedan väntan på start. Satt utrustning rätt? Nja, ena skon kunde nog vara lite tajtare knuten...eller?...nä, det blir nog bra. Hade underhållning på nära håll då en tv4-reporter intervjuade farthållare just där jag råkade sitta och vänta.
Starten
Nationalsång och pang så sprang de som startade kl. 1200 iväg. Vi i 1210-grupperna väntade tålmodigt på start men man kände ändå av både nervositet, entusiasm och upprymdhet. En otroligt mäktig känsla med så många som gjorde vulkanen precis före start. Så gick vårt startskott och massan rörde sig sakta framåt. När vi väl kunde börja springa hann jag inte längre än kanske 100 meter före jag gjorde mitt första stopp. Skon satt inte så bra som jag trodde, det var lika bra att knyta om den redan nu. Tänkt och gjort.
Nu gällde det.
Pain is temporary, glory is forever!
Loppet
Redan tidigt hängde jag med farthållarna för 5:00 timmar. Så tidigt att det var redan när vi svängde in på Valhallavägen. De skulle hålla tempot 7 min/km i snitt och det kändes som en lagom fart och inte helt orimligt fort. Jag satte som eget mål att följa dem till 21,1 km, och längre om jag orkade.
På St. Eriksgatan (3 km) kände jag en liten men ack så irriterande sten framtill i ena skon. Det var tidigt i loppet och jag hade bra flyt i löpningen, så jag pallade inte stanna och ta ut den med allt vad det innebar med omknytning av skor etc. Jag hoppades istället att den skulle hitta ett gömställe i skon där jag inte kände den. (Det gjorden den efter typ tre mil då jag hade andra ställen på kroppen som gjorde ondare.)
Höll ett jämnt och fint tempo och allt kändes oförskämt bra. Ibland sprang jag lite före farthållarna för att de stannade något lite längre på vätskestationerna, men ganska snart var det ikapp igen och vi sprang sida vid sida. Jag sprang aldrig långt efter dem. Efter 10 km kändes det som om farthållarna höll ett lite för snabbt tempo för mig. Jag kollade klockan flera gånger och den visade stundtals runt 6:35-fart, så mina misstankar var riktiga. Jag frågade farthållarna varför och det visade sig att de ju sprang ikapp tidsförlusten i starten. Deras femtimmarsmål gällde från startskottet klockan 1210 och inte nettotiden, från då de korsade startlinjen. Sedan ville de också ha lite marginal berättade de för mig. Och det är väl rimligt, det brukar gå långsammare uppför och vi hade en bit kvar till Söder och dess uppförsbackar. (Jag hade isf behövt springa in 5 min.) Alltid lär man sig något nytt om löpning. :) Men jag hängde på ändå, fast besluten att kampera med dem till 21,1 km som ju var ett delmål.
Förra året gick jag endel redan före 20 km. Jag minns bland annat att jag gick upp för Oxenstiernsgatan för att spara krafterna. Så gjorde jag inte iår. Jag knatade på i lagom tempo och stannade inte ens vid vätskedepåerna, men av naturliga skäl sprang jag dock lite långsammare där. I slutet av Oxenstiernsgatan skymtade jag två individer med orangea västar. Jag sprang ikapp dem sakta men säkert. På västarna stod något om MS, jag antar att de sprang för välgörenhet. Det visade sig vara två kvinnor från England och jag gissar att det på västarna uppmanade till att skänka pengar till MS-forskningen, troligen https://www.mssociety.org.uk . Såklart pratade jag med dem. Den ena av dem hade MS, den andra var hennes syster. Sen segade jag ikapp farthållarna som passade på att passera.
På Djurgården vid 19 km satt två fina TNTare (TNT = Team Nordic Trail.) och hejade i skogsbrynet. I egenskap av medlem och aktiv i min lokalklubb hejade jag såklart tillbaka.
Halvvägs
Förresten när jag nådde halvmaran var jag förvånansvärt pigg och så glad att jag sträckte armarna i luften och tjoade högt. Det tyckte en tv4-reporter såg trevligt ut och frågade om de fick prata med mig. Jag avböjde och sa att jag inte hann. En sanning med modifikation. Jag hade massor med tid, men jag kände att jag de senaste två loppen blivit tillräckligt intervjuad av media (Sverige springer och lokalpressen.) att det fick räcka. Jag har haft mina "15 minutes of fame" detta året.
Utanför Gröna Lund och Abbamuseet var den röda mattan utlagd även iår. Den var inte menad som någon catwalk utan mest för att skydda oss löpare från att trampa snett i spårvagnsrälsen. Men fint var det och välkommen kände man sig. "Agneta" och "Anni-Frid" stod också där och hejade dansande på alla löpare.
Iår blev andra svängen på Strandvägen på rätt sida. (Jmfr: i allén under träden). För i år sken inte solen. Nej, istället började det regna ungefär här... om jag minns rätt. Vid Nybroviken var det avdelat och vi mötte de snabbaste löparna som inte hade långt kvar till målet. De såg piggare ut än jag kände mig. Förra året gick jag här, det gjorde jag inte iår.
Passerade Gamla Stan och där stod det på en skylt att det bjöds på Pepsi. Åh, det såg jag fram emot. När jag närmade mig och såg att det inte alls var Pepsi utan någon annan slags cola blev jag besviken. Jag smakade i alla fall för jag behövde sockertillskott, men det var inte alls gott. Synd. Så kom den branta stigningen vid Slussen upp mot Söder. Jag sprang nästan upp för hela backen. Orken började tryta så efter 2/3 så gick jag faktiskt. Vis av erfarenhet valdes Ice Power bort även denna gång. Den gjorde ingen nytta förra året. Det stank mest.
Så var vi uppe på Söder. Nu var det dags att släppa farthållarna ur sikte. Så jag tackade för hjälpen, önskade lycka till och sa bye-bye till dem. Är stolt över att ha lyckats att följa farthållarna till 25,5 km. Så fortsatte jag lite till i mitt tempo.
När jag nått Söder regnade det visst ymnigt, men det var inget som störde mig. Det mest irriterande var att man behövde kryssa mellan vattenpölar och djupa fåror med vatten. Jag ville undvika att plaska skorna rakt i djupa vattenpölar.
Vid 27 km nere på Söder Mälarstrand gjorde det ont i benen. Vid vätskestationen stannade jag och stretchade igenom benen ordentligt. Det gav mig nya krafter. Även de glada ironiska meddelande från maken piggade upp:
Inne i tunneln vid 31 km stod en äldre herre och hade jätteont. Jag som ändå gick i tunneln tog mig tid att kolla hur det var. Det visade sig att han hade kramp. Jag kunde tyvärr inte hjälpa till så mycket. Frågade om jag skulle springa vidare och be en funktionär om hjälp, men han avböjde. Uppmanade honom att försöka stretcha så gott han kunde och så knådade jag lite. Efter en stund kunde han röra sig sakta framåt. Jag försäkrade mig om att han mådde bra och frågade om det var okej att jag fortsatte mitt lopp.
Vid Västerbrons fäste bestämde jag mig för att springa hela bron. Jag visste att min vän U.B.B. förra året hade sprungit upp för den. Det sporrade mig att inte vara sämre även om jag skulle gå efteråt. Det var värt ett ärligt försök. Den kunde väl inte heller vara jobbigare än Göta Älv bron? Men jo då, det kunde den. Det var riktigt segt. Jag sprang inte fort men jag gick inte. Steg för steg kom jag närmare krönet och det var peppande att se att jag sprang om några. Väl uppe kändes det som en seger. Men shit vad trötta ben jag hade. Utförslöpor som jag annars är rätt avslappnad i, och tycker om (om de inte är för branta), var inte helt enkelt att springa efter brons stigning. Men eftersom det var nedför så gick jag inte heller där. Det fick vänta till Norr Mälarstrand.
Norr Mälarstrand, 35 km, sju kilometer till mål. Det var betydligt fler människor på denna sträcka iår, både löpare och publik. Orsaken: Jag hade överlag sprungit snabbare och framförallt smartare iår. OCH jag hade inte samma problematiska smärta som förra året. Men visst det gjorde ont i benen men det var inte alls samma smärta som förra året. Unnade mig att gå en sträcka, för välbefinnandets skull, det blev ett stopp för stretch också. Sen lunkade jag igång igen fast besluten att sist kilometerna inte skulle ta lika lång tid som 2018.
Den lilla uppförsbacken före Nybroviken kändes högre och längre än den var. Efter att ha rundat viken stod ett högljutt peppande gäng viftandes med stora flaggor och skrålade. Det var Ssidline City och det var bra att de stod kvar där. (Jag hade ju sett dem de två tidigare passeringarna också.) Några high fives gav en extra kick att springa Strandvägen. Såhär såg det ut när de guidade en av de sista löparna till mål.
Som sagt Strandvägen funkade men när jag kom till Narvavägen tog det stopp. Promenerade uppför och hade satte som eget sista delmål att väl uppe på Karlaplan så skulle jag springa hela vägen in i mål.
Vilken fantastisk känsla att se Stadion och att springa in på dess arena. Ett lyckorus som fick tårkanalerna att nästan svämma över. Denna gång verkligen njöt jag av ärevarvet. Jag tittade upp på läktaren och var så glad att jag kunde spricka. Kanske att K.P. hunnit dit? Jag hade ingen aning om när hon kommit i mål dock. Armarna i luften och äntligen i mål!
Med medaljen runt halsen tog jag det obligatoriska fotot i mål och strax efter forsade lyckotårar att jag hade klarat av detta välbehållen.
Detta betydde så mycket mer än ni kan tro.
Detta bekräftar att jag inte tog ett felbeslut att uppsöka sjukvården 2018. Det var helt enkelt hjärnskakningen i kombination med värmen som var orsaken till förra årets sjukdomsfall. Post concussion helt enkelt.
Detta betyder att jag klarar av maratondistansen med rätt förutsättningar.
Detta betyder också att så många möjligheter till spännande lopp i framtiden öppnade sig... och jag planerar redan. ;)
Efteråt
Efter att ha plockat upp en folie-vad-det-nu-kan-heta mot att bli nedkyld kunde jag själv förflytta mig genom Klocktornet ut ur Stadion och vidare till Östermalms IP. Wohoo! Detta var en ny erfarenhet. Före loppet nämnde någon från Marathontjejer att den där trappan ner på idrottsplatsen skulle var jobbig efteråt. Nu visste jag vad hon pratade om. Det var inga lätta ledig steg nedför. Precis som förra året så var herrmodellen i storlek medium slut. Arrangörerna måste nog fundera på att ta fram ännu fler i den storleken till nästa år. Jag plockade till mig en dammodell i storlek xl istället. Men jag gillar inte kragen på damtröjor, jag vill hellre ha den inte så vida herrvarianten. Men det är bara att gilla läget, jag fick min finishertröja i alla fall.
Jag skulle inte missa något nu när jag tagit mig till IP. Jag skulle uppleva efterfesten till fullo. Så jag ställde mig bland annat i kö till att ta en minnesbild med min tid. Ja, hur gick det med tiden? Jag kom inte i mål på fem timmar men väl 5:15:44. Helt sjukt. Jag persade med 37 minuter!
Om man persade fick man ringa i pb-klockan. Klinge-linge-ling!
Så förenades jag med K.P. och vi begav oss stolta, nöjda, trötta och glada till tunnelbanan. Medan jag fortfarande hade viss rörlighet kvar i benen, fast de var trötta, visade det sig att K.P. hade större problem. Det var rent komiskt att se henne ta sig ner för trapporna på T-centralen. Vi köpte lite smörgåsar på vägen hem för vi gissade att ingen av oss skulle orka gå ut och äta på någon restaurang. Så låg vi och pratade om dagen och våra upplevelser samtidigt som vi surfade på sociala medier, åt smörgåsar, godis och chips. Det är helt klart roligare att åka flera till lopp och dela upplevelsen än att åka ensam. Som sagt så blev det en rolig och fantastisk helg.
Note-to-self
Träna core; ljumskar och ryggmuskulaturen till nästa marathon.
Nästa lopp: 8/6, Tjejvättern (cykling), 100 km.
1. Det är långt, orkar jag?
2. Hur reagerar kroppen efteråt?
3. Har jag tränat tillräckligt?
Målsättning med maran:
1. Ha en fantastisk dag med likasinnade.
2. Nå mållinjen och ta en selfie med medalj.
3. Ta mig till Östermalms IP efter loppet.
Bonus: Få en bättre tid än 2018.
Resdag
Jag åkte upp på fredagen. Denna gång hade jag planerat att ha en hel helg i Stockholm istället för att åka jättetidigt samma dag. En okänd vän från facebookgruppen Marathontjejer hade några veckor tidigare annonserat att hon ville dela hotellrum med någon. Jag som då med största sannolikhet skulle resa ensam nappade på idén att dela boende. Det visade sig bli en fantastisk helg tillsammans. Så när jag kommit fram till Stockholm och efter att ha checkat in på hotellet drog jag till city och nummerlappsutdelningen/mässan, nuförtiden kallat expo. Där skulle jag hämta min nummerlapp etc, numera kallat race pack samt köpa souvenirer även kallat merchandises. Före besöket på mässan passerade jag Stadion. Där var förberedelserna för High Five i full gång. Jag passade på att titta till arenan, besöka målet och ta en selfie för att peppa mig att ta mig dit under morgondagen igen.
Iår hade mässan flyttat från Kungliga Tennishallen till Danicahallen på Östermalms IP. Eftersom min nya bekantskap - K.P. -, som åkte buss, var försenad pga trafikolycka så fick jag gott om tid att titta på allt. Liksom förra året så kunde man köpa en årströja och få en "på köpet". Jag som bara ville ha en(1) tröja ville hellre dela med någon och då betala halva priset. Det var inte helt enkelt att hitta någon att dela med dock. Jag stod där länge, säkert 45 min, och frågade människor om de för det första var svenskar och för det andra bara skulle köpa en tröja. Jag hade ju inga kontanter så jag (eller de) var ju tvungen att kunna swisha min/sin del. (Swish är än så länge en svensk tjänst, så vitt jag vet.) Men så till slut, efter att ha frågat uppskattningsvis 40 utlänningar, 20 svenska personer i sällskap, som skulle delade med varandra, och 10, som skulle köpa mer än en tröja, så hittade jag en person som blev lika lycklig som jag att kunna dela kostnaden.
Strosade omkring på mässan och fick hjälp av två japanska kvinnor att få ett foto på mig på prispallen. I gengäld hjälpte jag dem med samma sak.
Tog en hel hög med prospekt över spännande maratonlopp i världen. Tänk att få springa i Barcelona, Helsingfors, Hamburg, Venedig, New York... ja, listan kan göras lång. Jag drömde och fantiserade en stund. Men inom mig gnagde ändå en viss oro. Det jag siktade in mig mest på var att klara morgondagens lopp utan missöden. För om det var så att jag skulle få likadana problem under årets mara, eller likadana reaktioner efter loppet som jag fick förra året, då visste jag att jag skulle få ge upp det här med maradistanser redan efter mitt andra maratonlopp. Då fixar helt enkelt inte min kropp att springa så långt.
Vid en monter stod legendaren Evy Palm och blev intervjuad av radio. Denna gigant inom långdistanslöpning. Hon sa många klokheter som jag försökte ta till mig, t ex att springa långsamt i
början och försöka hålla ett jämnt tempo över hela loppet. Gjorde man det skulle man kunna plocka flera placeringar i slutet av loppet. Nu var jag inte ute efter att jaga placeringar men råden är nog nyttiga bara för att klara en mara. Så passade jag på att ta en selfie, när träffar jag Evy Palm nästa gång liksom, bäst att passa på.
Gav mig ut på idrottsplatsen och hejade på deltagarna i High Five. Jag hade starka intentioner att själv delta, men jag tog beslutet på morgonen att avstå. Jag ville väldigt gärna och hade till och med packat för det, men jag tvekade i och med att jag inte ville äventyra maran. Sen var det ju det där med hur kroppen skulle reagera. Jag behövde veta svart på vitt vad som orsakade förra årets reaktion, om det var min MS, värmen och/eller hjärnskakningen?! Då behövdes inte fler variabler som kunde göra resultatet tvivelaktigt. Men det var trevligt att heja på alla som deltog. Många glada miner och high fives. Så blev det också "payback time" och lite extra hejande på Rasmus och Therese, aka Skyltmannen och hans sambo, när de passerade.
När jag som bäst satt och njöt av en glass i solskenet kom K.P. En trevlig ny bekantskap. Vi tog oss tid att sitta ner på pasta partyt. K.P. hade redan ätit på bussen men jag behövde mat, så det var ju både praktiskt och enkelt att sitta ner en stund och insupa maraatmosfären. Att det ingick i startavgiften gjorde att det redan var betalat för. Sen begav vi oss till hotellet.
Gjorde oss hemmastadda och preppade och la fram för årets asfaltsupplevelse i Stockholm. Det var lite osäkert med klädvalet. Långt eller kort? Keps eller inte?
Loppdag
Sov dåligt som brukligt. Börjar bestämt blir en vana inför långlopp. Denna gång var det fläkten i rummet som dånade och väsnades. Vädret var mulet och 13 grader, 4-5 m/s med prognos att det skulle regna och bli ännu kallare. Bävade för att det skulle vara för kallt. Tvekade fortfarande om jag skulle ha vindjacka eller inte. Valet föll på inte. Jag har klätt mig för varmt så många gånger redan. Övertalade mig att: skulle jag frysa så får jag springa mig varm.
Det där tidsbandet, jag plockade till mig på mässan, med den stipulerade sluttiden på 5:15 resp. 5:30 skippade jag också i sista stund. Jag ville gärna klara 5:15 och trodde redan förra året att jag hade kapacitet för det. Men jag valde att springa utan bandet och tidspress, ev kunde jag ju hänga med farthållare istället.
Mot Stockholm C medelst pendeltåg och t-bana och resan gick hur smidigt som helst. Lite trixigt att hitta rätt på T-centralen, men K.P. hade erfarenhet och visste precis vart vi skulle. Väl på Östermalms IP letade vi upp mötesplatsen för Marathontjejer. Det var trevligt att träffa alla hjältar på riktigt och prata lite om loppet. Här bestämde jag mig för att springa i t-shirt och keps. Jag tyckte det var lite för ljust trots molnigheten dessutom kanske det skulle regna och skärmen skyddar bra även mot regn.
Sedan blev det dags att lämna överdrag och stå evighetskö till bajamajan. Men på något magiskt vis så var det aldrig någon tidsnöd utan vi begav oss till startfållan i tid. Vi lyckönskade varandra, då vi startade i olika startgrupper, och så skiljdes vi åt. Sedan väntan på start. Satt utrustning rätt? Nja, ena skon kunde nog vara lite tajtare knuten...eller?...nä, det blir nog bra. Hade underhållning på nära håll då en tv4-reporter intervjuade farthållare just där jag råkade sitta och vänta.
Starten
Nationalsång och pang så sprang de som startade kl. 1200 iväg. Vi i 1210-grupperna väntade tålmodigt på start men man kände ändå av både nervositet, entusiasm och upprymdhet. En otroligt mäktig känsla med så många som gjorde vulkanen precis före start. Så gick vårt startskott och massan rörde sig sakta framåt. När vi väl kunde börja springa hann jag inte längre än kanske 100 meter före jag gjorde mitt första stopp. Skon satt inte så bra som jag trodde, det var lika bra att knyta om den redan nu. Tänkt och gjort.
Nu gällde det.
Pain is temporary, glory is forever!
Loppet
Redan tidigt hängde jag med farthållarna för 5:00 timmar. Så tidigt att det var redan när vi svängde in på Valhallavägen. De skulle hålla tempot 7 min/km i snitt och det kändes som en lagom fart och inte helt orimligt fort. Jag satte som eget mål att följa dem till 21,1 km, och längre om jag orkade.
På St. Eriksgatan (3 km) kände jag en liten men ack så irriterande sten framtill i ena skon. Det var tidigt i loppet och jag hade bra flyt i löpningen, så jag pallade inte stanna och ta ut den med allt vad det innebar med omknytning av skor etc. Jag hoppades istället att den skulle hitta ett gömställe i skon där jag inte kände den. (Det gjorden den efter typ tre mil då jag hade andra ställen på kroppen som gjorde ondare.)
Höll ett jämnt och fint tempo och allt kändes oförskämt bra. Ibland sprang jag lite före farthållarna för att de stannade något lite längre på vätskestationerna, men ganska snart var det ikapp igen och vi sprang sida vid sida. Jag sprang aldrig långt efter dem. Efter 10 km kändes det som om farthållarna höll ett lite för snabbt tempo för mig. Jag kollade klockan flera gånger och den visade stundtals runt 6:35-fart, så mina misstankar var riktiga. Jag frågade farthållarna varför och det visade sig att de ju sprang ikapp tidsförlusten i starten. Deras femtimmarsmål gällde från startskottet klockan 1210 och inte nettotiden, från då de korsade startlinjen. Sedan ville de också ha lite marginal berättade de för mig. Och det är väl rimligt, det brukar gå långsammare uppför och vi hade en bit kvar till Söder och dess uppförsbackar. (Jag hade isf behövt springa in 5 min.) Alltid lär man sig något nytt om löpning. :) Men jag hängde på ändå, fast besluten att kampera med dem till 21,1 km som ju var ett delmål.
Förra året gick jag endel redan före 20 km. Jag minns bland annat att jag gick upp för Oxenstiernsgatan för att spara krafterna. Så gjorde jag inte iår. Jag knatade på i lagom tempo och stannade inte ens vid vätskedepåerna, men av naturliga skäl sprang jag dock lite långsammare där. I slutet av Oxenstiernsgatan skymtade jag två individer med orangea västar. Jag sprang ikapp dem sakta men säkert. På västarna stod något om MS, jag antar att de sprang för välgörenhet. Det visade sig vara två kvinnor från England och jag gissar att det på västarna uppmanade till att skänka pengar till MS-forskningen, troligen https://www.mssociety.org.uk . Såklart pratade jag med dem. Den ena av dem hade MS, den andra var hennes syster. Sen segade jag ikapp farthållarna som passade på att passera.
På Djurgården vid 19 km satt två fina TNTare (TNT = Team Nordic Trail.) och hejade i skogsbrynet. I egenskap av medlem och aktiv i min lokalklubb hejade jag såklart tillbaka.
Halvvägs
Förresten när jag nådde halvmaran var jag förvånansvärt pigg och så glad att jag sträckte armarna i luften och tjoade högt. Det tyckte en tv4-reporter såg trevligt ut och frågade om de fick prata med mig. Jag avböjde och sa att jag inte hann. En sanning med modifikation. Jag hade massor med tid, men jag kände att jag de senaste två loppen blivit tillräckligt intervjuad av media (Sverige springer och lokalpressen.) att det fick räcka. Jag har haft mina "15 minutes of fame" detta året.
Utanför Gröna Lund och Abbamuseet var den röda mattan utlagd även iår. Den var inte menad som någon catwalk utan mest för att skydda oss löpare från att trampa snett i spårvagnsrälsen. Men fint var det och välkommen kände man sig. "Agneta" och "Anni-Frid" stod också där och hejade dansande på alla löpare.
Iår blev andra svängen på Strandvägen på rätt sida. (Jmfr: i allén under träden). För i år sken inte solen. Nej, istället började det regna ungefär här... om jag minns rätt. Vid Nybroviken var det avdelat och vi mötte de snabbaste löparna som inte hade långt kvar till målet. De såg piggare ut än jag kände mig. Förra året gick jag här, det gjorde jag inte iår.
Passerade Gamla Stan och där stod det på en skylt att det bjöds på Pepsi. Åh, det såg jag fram emot. När jag närmade mig och såg att det inte alls var Pepsi utan någon annan slags cola blev jag besviken. Jag smakade i alla fall för jag behövde sockertillskott, men det var inte alls gott. Synd. Så kom den branta stigningen vid Slussen upp mot Söder. Jag sprang nästan upp för hela backen. Orken började tryta så efter 2/3 så gick jag faktiskt. Vis av erfarenhet valdes Ice Power bort även denna gång. Den gjorde ingen nytta förra året. Det stank mest.
Så var vi uppe på Söder. Nu var det dags att släppa farthållarna ur sikte. Så jag tackade för hjälpen, önskade lycka till och sa bye-bye till dem. Är stolt över att ha lyckats att följa farthållarna till 25,5 km. Så fortsatte jag lite till i mitt tempo.
När jag nått Söder regnade det visst ymnigt, men det var inget som störde mig. Det mest irriterande var att man behövde kryssa mellan vattenpölar och djupa fåror med vatten. Jag ville undvika att plaska skorna rakt i djupa vattenpölar.
Vid 27 km nere på Söder Mälarstrand gjorde det ont i benen. Vid vätskestationen stannade jag och stretchade igenom benen ordentligt. Det gav mig nya krafter. Även de glada ironiska meddelande från maken piggade upp:
Slussen är fin eller hur :-)följt av
(Undrar varför telefonen föreslår "muskelbristning" när jag skriver "heja" :-D )Jag skrattade för mig själv. De nya krafterna var välkomna men de var inte så mycket kraft att jag sprang i uppförsbacken upp till på Folkungagatan men jag sprang på platt mark.
Inne i tunneln vid 31 km stod en äldre herre och hade jätteont. Jag som ändå gick i tunneln tog mig tid att kolla hur det var. Det visade sig att han hade kramp. Jag kunde tyvärr inte hjälpa till så mycket. Frågade om jag skulle springa vidare och be en funktionär om hjälp, men han avböjde. Uppmanade honom att försöka stretcha så gott han kunde och så knådade jag lite. Efter en stund kunde han röra sig sakta framåt. Jag försäkrade mig om att han mådde bra och frågade om det var okej att jag fortsatte mitt lopp.
Vid Västerbrons fäste bestämde jag mig för att springa hela bron. Jag visste att min vän U.B.B. förra året hade sprungit upp för den. Det sporrade mig att inte vara sämre även om jag skulle gå efteråt. Det var värt ett ärligt försök. Den kunde väl inte heller vara jobbigare än Göta Älv bron? Men jo då, det kunde den. Det var riktigt segt. Jag sprang inte fort men jag gick inte. Steg för steg kom jag närmare krönet och det var peppande att se att jag sprang om några. Väl uppe kändes det som en seger. Men shit vad trötta ben jag hade. Utförslöpor som jag annars är rätt avslappnad i, och tycker om (om de inte är för branta), var inte helt enkelt att springa efter brons stigning. Men eftersom det var nedför så gick jag inte heller där. Det fick vänta till Norr Mälarstrand.
Norr Mälarstrand, 35 km, sju kilometer till mål. Det var betydligt fler människor på denna sträcka iår, både löpare och publik. Orsaken: Jag hade överlag sprungit snabbare och framförallt smartare iår. OCH jag hade inte samma problematiska smärta som förra året. Men visst det gjorde ont i benen men det var inte alls samma smärta som förra året. Unnade mig att gå en sträcka, för välbefinnandets skull, det blev ett stopp för stretch också. Sen lunkade jag igång igen fast besluten att sist kilometerna inte skulle ta lika lång tid som 2018.
Den lilla uppförsbacken före Nybroviken kändes högre och längre än den var. Efter att ha rundat viken stod ett högljutt peppande gäng viftandes med stora flaggor och skrålade. Det var Ssidline City och det var bra att de stod kvar där. (Jag hade ju sett dem de två tidigare passeringarna också.) Några high fives gav en extra kick att springa Strandvägen. Såhär såg det ut när de guidade en av de sista löparna till mål.
Som sagt Strandvägen funkade men när jag kom till Narvavägen tog det stopp. Promenerade uppför och hade satte som eget sista delmål att väl uppe på Karlaplan så skulle jag springa hela vägen in i mål.
Vilken fantastisk känsla att se Stadion och att springa in på dess arena. Ett lyckorus som fick tårkanalerna att nästan svämma över. Denna gång verkligen njöt jag av ärevarvet. Jag tittade upp på läktaren och var så glad att jag kunde spricka. Kanske att K.P. hunnit dit? Jag hade ingen aning om när hon kommit i mål dock. Armarna i luften och äntligen i mål!
Med medaljen runt halsen tog jag det obligatoriska fotot i mål och strax efter forsade lyckotårar att jag hade klarat av detta välbehållen.
Detta betydde så mycket mer än ni kan tro.
Detta bekräftar att jag inte tog ett felbeslut att uppsöka sjukvården 2018. Det var helt enkelt hjärnskakningen i kombination med värmen som var orsaken till förra årets sjukdomsfall. Post concussion helt enkelt.
Detta betyder att jag klarar av maratondistansen med rätt förutsättningar.
Detta betyder också att så många möjligheter till spännande lopp i framtiden öppnade sig... och jag planerar redan. ;)
Efteråt
Efter att ha plockat upp en folie-vad-det-nu-kan-heta mot att bli nedkyld kunde jag själv förflytta mig genom Klocktornet ut ur Stadion och vidare till Östermalms IP. Wohoo! Detta var en ny erfarenhet. Före loppet nämnde någon från Marathontjejer att den där trappan ner på idrottsplatsen skulle var jobbig efteråt. Nu visste jag vad hon pratade om. Det var inga lätta ledig steg nedför. Precis som förra året så var herrmodellen i storlek medium slut. Arrangörerna måste nog fundera på att ta fram ännu fler i den storleken till nästa år. Jag plockade till mig en dammodell i storlek xl istället. Men jag gillar inte kragen på damtröjor, jag vill hellre ha den inte så vida herrvarianten. Men det är bara att gilla läget, jag fick min finishertröja i alla fall.
Jag skulle inte missa något nu när jag tagit mig till IP. Jag skulle uppleva efterfesten till fullo. Så jag ställde mig bland annat i kö till att ta en minnesbild med min tid. Ja, hur gick det med tiden? Jag kom inte i mål på fem timmar men väl 5:15:44. Helt sjukt. Jag persade med 37 minuter!
Om man persade fick man ringa i pb-klockan. Klinge-linge-ling!
Så förenades jag med K.P. och vi begav oss stolta, nöjda, trötta och glada till tunnelbanan. Medan jag fortfarande hade viss rörlighet kvar i benen, fast de var trötta, visade det sig att K.P. hade större problem. Det var rent komiskt att se henne ta sig ner för trapporna på T-centralen. Vi köpte lite smörgåsar på vägen hem för vi gissade att ingen av oss skulle orka gå ut och äta på någon restaurang. Så låg vi och pratade om dagen och våra upplevelser samtidigt som vi surfade på sociala medier, åt smörgåsar, godis och chips. Det är helt klart roligare att åka flera till lopp och dela upplevelsen än att åka ensam. Som sagt så blev det en rolig och fantastisk helg.
Note-to-self
Träna core; ljumskar och ryggmuskulaturen till nästa marathon.
Nästa lopp: 8/6, Tjejvättern (cykling), 100 km.
23 maj 2019
Blodomloppet i Linköping 2019 - race report
Jag är tacksam för att Blodomloppet iår inte låg samma vecka som Stockholm Marathon. Detta gjorde att jag inte behövde hålla igen på löpningen utan kunde ta detta som ett bra träningspass just inför maran.
Solen sken och alla var glada. Jag tog mig till startområdet, satte mig ner och väntade på uppvärmning och start. I startfållan träffade jag mina löparvänner från TNT, Sara och Leif. Vi stod och pratade lite och hade det allmänt trevligt. Så kom det ett SMS. Det var en reporter från den stora lokaltidningen i länet. Hon undrade om det stämde att jag hade sprungit alla lopp sedan starten 1997 och ville gärna intervjua mig. Oj, nu fick jag annat att tänka på än starten. Nåja, jag svarade att jag kontaktar henne efter loppet eftersom jag skulle starta om bara fem minuter. Tokigt men hedrande att de kontaktade mig.
Starten gick och det är alltid trångt i starten av detta lopp. Fråga mig inte varför de gör så. De hoppas väl att fältet ska sprida sig efter passagen men det blir mest en propp i en flaskhals... det brukar nämligen vara trångt efter också. Fältet brukar sprida sig först vid 2-3 kilometer. Men, men, det är bara att gilla läget, lika för alla utom eliten.
Har inte så mycket att säga om loppet mer än att det kändes bra att springa. Hade mentala svackor vid 5 km samt vid knappa 7 km. Tog mig sedermera samman och sprang i mål trots trängseln när femkilometersbanan och tiokilometersbanan förenades i stan. Det positiva är i alla fall att jag får en egoboost och ny energi av att se att jag springer snabbare än de, trots att jag redan sprungit 8 km och de bara 3 km. Tiden på 56:17 hade ju gärna fått vara lite bättre men jag är ändå nöjd.
Nästa lopp: 1/6, Asics Stockholm Marathon, 42,2 km.
Solen sken och alla var glada. Jag tog mig till startområdet, satte mig ner och väntade på uppvärmning och start. I startfållan träffade jag mina löparvänner från TNT, Sara och Leif. Vi stod och pratade lite och hade det allmänt trevligt. Så kom det ett SMS. Det var en reporter från den stora lokaltidningen i länet. Hon undrade om det stämde att jag hade sprungit alla lopp sedan starten 1997 och ville gärna intervjua mig. Oj, nu fick jag annat att tänka på än starten. Nåja, jag svarade att jag kontaktar henne efter loppet eftersom jag skulle starta om bara fem minuter. Tokigt men hedrande att de kontaktade mig.
Starten gick och det är alltid trångt i starten av detta lopp. Fråga mig inte varför de gör så. De hoppas väl att fältet ska sprida sig efter passagen men det blir mest en propp i en flaskhals... det brukar nämligen vara trångt efter också. Fältet brukar sprida sig först vid 2-3 kilometer. Men, men, det är bara att gilla läget, lika för alla utom eliten.
Har inte så mycket att säga om loppet mer än att det kändes bra att springa. Hade mentala svackor vid 5 km samt vid knappa 7 km. Tog mig sedermera samman och sprang i mål trots trängseln när femkilometersbanan och tiokilometersbanan förenades i stan. Det positiva är i alla fall att jag får en egoboost och ny energi av att se att jag springer snabbare än de, trots att jag redan sprungit 8 km och de bara 3 km. Tiden på 56:17 hade ju gärna fått vara lite bättre men jag är ändå nöjd.
18 maj 2019
Göteborgsvarvet 2019 - race report
Inför
Jag har under vintern sprungit mer än jag gjort tidigare år. Tyvärr har diverse sjukdomar som vanligt gjort sitt bästa för att motverka min allmänna form. Alldeles försent insåg jag att jag borde träna mer intervaller. Men för att inte vara allt för negativ, jag är ju i ganska bra form trots allt. Men något personligt rekord visste jag att jag inte hade formen för.
Jag har, på gott och ont, haft tankarna på andra saker de senaste veckorna, varför känslan när det nu var dagen före Varvet var "Va! Är det redan dags för Varvet?!"
Vi kom iväg lite sent på fredagen och matstopp med det bidrog att det blev lite stressigt till mässan. Vi var aldrig i tidsnöd men det hade varit trevligt med mer tid. Jag visste precis vad jag var ute efter och behövde komplettera med på mässan, förutom att hämta nummerlappen.
Årets tröja trycktes "on demand", dvs först skulle man välja tröja och sedan stå i kö till tröjtryckningen. Det är ju smart för säljarna då det inte blir massor med årströjor kvar i lagret. Dessvärre orkade jag på grund av massa omständigheter inte stå i kö, än mindre ta beslut om vilket tryck jag skulle ha. (Det fanns tre att välja mellan.) Så iår på mitt tioårsjubileum blev det ingen t-shirt. Fast det kanske var lika bra för min byrålåda här hemma svämmar över av lopptröjor vid det här laget.
Race day
Sov gott, men som alltid är jag inte utvilad när jag vaknat. Det är numera en livsstil och energibristen är något jag får lösa under dagen. Gjorde inget speciellt i väntan på att åka till startområdet på Slottsskogsvallen.
Men så fick jag ett SMS från Å.W. att hon också ska springa Varvet. Jag blev jätteglad, hade inte räknat med att hon skulle var med... eller så hade jag glömt bort det. Hon frågade vilken startgrupp jag skulle startar i. Det visade sig att hon, gasellen, med pb på 1:40 som springer bra mycket snabbare än jag, startar 30 min efter(!) mig. Jag skriver att hon måste säga hej när hon springer om mig och gissar att det blir vid Nordstan. Men vi insåg att det fanns tid att ses före start och då bestämde vi att höras väl på plats.
Hinner jogga igång och flaxa lite med armar och ben vid uppvärmningen sedan plingade telefonen och Å.W. meddelar att hon var vid väskinlämningen. Jag begav mig genast dit, det var ändå dags att lämna mina egna grejer. Så stod vi och pratade och tog lite foton och tiden gick ruskigt snabbt. Helt plötsligt var det ju dags för start. Jag själv blev lite sen till min startgrupp och fick kryssa mig fram, men jag hittade den lagom i tid till att de gick framåt mot startplatsen. Otroligt att jag inte hamnade längst bak i gruppen.
Loppet
Stod i startfållan utan några särskilda tankar. Rättade till kläder och utrustning och stod och småtrampade medan de flesta runt omkring mig studsade med i uppvärmningen. Så gick startskottet och fältet trippade iväg. Jag höll en låg profil i mitten av vägen. High Five:ade både Rasmus aka Skyltmannen och hans sambo Therese som stod före Säldammsbacken. Fast i backen tog jag spåret till vänster. Mina små steg var snabbare än de andras. Och jag vet att när backen väl vänder och går nerför så orkar iaf jag inte bromsa. Det kändes lätt de första fem kilometerna. Valde dock att gå i knixen upp till Älvsborgsbron, men väl uppe på bron sprang jag. Härlig nerförslöpning och faktiskt mindre parerande för andra än vad jag minns från tidigare år.
Jag drack lite vatten och lät benen göra vad de skulle. Vid Eriksberg spanade jag lite extra efter en person jag visste skulle stå dr och dela ut öl (alkoholfri). Fast jag hade egentligen ingen aning hur hon såg ut. Jag ropade hennes namn för att få respons men jag måste varit helt inne i någon annan tanke för jag hörde inget svar. Senare visade det sig att jag nästan nuddat henne. Hon sträckte fram en öl men jag tog den inte utan bara "susade" förbi. Hon hade iaf sett mig. :)
Det är tämligen lätt löpning på Hisingen men jag blir likförbannat trött. Jag har ovanan att springa över min förmåga. Detta resulterar nästan alltid i att jag kroknar strax efter elva kilometer. Så ock detta lopp. Min dumma hjärna övertalade mig att gå några gånger.
Men så kommer den där Götaälvbron. Förra året hade jag satt som delmål att springa uppför hela bron, vilket jag också faktiskt gjorde. Iår skulle jag minsann inte var sämre. Nu jäklar skulle den där bron forceras, kanske inte med ett leende men med beslutsamhet. Det krävdes några mentala pepp på vägen men jag fixade den faktiskt iår också. Vid vätskekontrollen efter snurren var det dags för extra energi. Iår hade jag med mig min egen energiboost. Jag har nämligen slutat dricka sportdrycken för jag tror att det finns något i den som gör att mitt gomsegel svullnar upp. I alla fall har jag de senaste loppen känt av det, men när jag inte dricker den är gomseglet normalt. Därför dricker jag bara sportdrycken i slutet av loppet när det inte är så långt kvar att springa.
Lunkade upp för Avenyn men orken att springa hela fanns inte iår heller. Ett annat år då jag lärt mig att disponera mina krafter bättre lär jag orka. Det var ändå trevligt att titta på folk som tittar på folk. Det är verkligen en folkfest i hela stan. När jag rundat Poseidon gick det lättare att springa igen. Jag spanade på de mötande löparna för att se om jag såg Å.W. hon borde vara ikapp mig snart tyckte jag. Men jag såg henne inte. Vasagatan var inget problem men Linnégatan med sitt svaga motlut fick mig att resignera. Trots att det var ganska varmt (17 grader) och jag hade sprungit 19 km så hade jag inte sprungit genom en enda dusch, men när det var en fjuttig kilometer kvar passade jag på. Jag tror minsann att det var den sista duschen före målet.
Sedan var det bara upploppet kvar och det kändes mycket bra. Ännu en gång hade jag klarat Göteborgsvarvet utan några missöden. Min tionde varvetmedalj var ett faktum. När jag som bäst stod i målet och ömsom fipplade med elektroniken (aka mobilen) och ömsom fick skön vattenspray i ansiktet fick jag av en tillfällighet syn på Å.W., för visst var det väl hon? Ja visst var det hon alltid. Helt otroligt att vi kommer i mål samtidigt. Vi står och diskuterar om hon sprungit om mig och i sådant fall var? Men efter en del efterforskning och jämförelse av tider och klockslag visar det sig att Å.W. faktiskt aldrig sprang om mig, inte ens på upploppet. Det skiljde fjuttiga 36 sekunder mellan våra målgångar. (Ja, i tid skiljer det ju mer iom att hon startade runt 30 min efter mig.)
Så kul att vi kunde ta medaljfoto ihop. Det hade vi inte planerat när vi före loppet bestämde att ses vid väskorna efter loppet.
Hur gick det då tidsmässigt. Nja, jag sprang in på dryga halvminuten snabbare än 2018, 2:18:00. Om jag lyckas eliminera några kilo så tror jag att tiden kommer att bli snabbare. Det är dock svårt för #jagspringerförattjagälskarkakor och chips.
Nästa lopp: 23/5, Blodomloppet, 10 km.
Jag har under vintern sprungit mer än jag gjort tidigare år. Tyvärr har diverse sjukdomar som vanligt gjort sitt bästa för att motverka min allmänna form. Alldeles försent insåg jag att jag borde träna mer intervaller. Men för att inte vara allt för negativ, jag är ju i ganska bra form trots allt. Men något personligt rekord visste jag att jag inte hade formen för.
Jag har, på gott och ont, haft tankarna på andra saker de senaste veckorna, varför känslan när det nu var dagen före Varvet var "Va! Är det redan dags för Varvet?!"
Vi kom iväg lite sent på fredagen och matstopp med det bidrog att det blev lite stressigt till mässan. Vi var aldrig i tidsnöd men det hade varit trevligt med mer tid. Jag visste precis vad jag var ute efter och behövde komplettera med på mässan, förutom att hämta nummerlappen.
Årets tröja trycktes "on demand", dvs först skulle man välja tröja och sedan stå i kö till tröjtryckningen. Det är ju smart för säljarna då det inte blir massor med årströjor kvar i lagret. Dessvärre orkade jag på grund av massa omständigheter inte stå i kö, än mindre ta beslut om vilket tryck jag skulle ha. (Det fanns tre att välja mellan.) Så iår på mitt tioårsjubileum blev det ingen t-shirt. Fast det kanske var lika bra för min byrålåda här hemma svämmar över av lopptröjor vid det här laget.
Race day
Sov gott, men som alltid är jag inte utvilad när jag vaknat. Det är numera en livsstil och energibristen är något jag får lösa under dagen. Gjorde inget speciellt i väntan på att åka till startområdet på Slottsskogsvallen.
Men så fick jag ett SMS från Å.W. att hon också ska springa Varvet. Jag blev jätteglad, hade inte räknat med att hon skulle var med... eller så hade jag glömt bort det. Hon frågade vilken startgrupp jag skulle startar i. Det visade sig att hon, gasellen, med pb på 1:40 som springer bra mycket snabbare än jag, startar 30 min efter(!) mig. Jag skriver att hon måste säga hej när hon springer om mig och gissar att det blir vid Nordstan. Men vi insåg att det fanns tid att ses före start och då bestämde vi att höras väl på plats.
Hinner jogga igång och flaxa lite med armar och ben vid uppvärmningen sedan plingade telefonen och Å.W. meddelar att hon var vid väskinlämningen. Jag begav mig genast dit, det var ändå dags att lämna mina egna grejer. Så stod vi och pratade och tog lite foton och tiden gick ruskigt snabbt. Helt plötsligt var det ju dags för start. Jag själv blev lite sen till min startgrupp och fick kryssa mig fram, men jag hittade den lagom i tid till att de gick framåt mot startplatsen. Otroligt att jag inte hamnade längst bak i gruppen.
Loppet
Stod i startfållan utan några särskilda tankar. Rättade till kläder och utrustning och stod och småtrampade medan de flesta runt omkring mig studsade med i uppvärmningen. Så gick startskottet och fältet trippade iväg. Jag höll en låg profil i mitten av vägen. High Five:ade både Rasmus aka Skyltmannen och hans sambo Therese som stod före Säldammsbacken. Fast i backen tog jag spåret till vänster. Mina små steg var snabbare än de andras. Och jag vet att när backen väl vänder och går nerför så orkar iaf jag inte bromsa. Det kändes lätt de första fem kilometerna. Valde dock att gå i knixen upp till Älvsborgsbron, men väl uppe på bron sprang jag. Härlig nerförslöpning och faktiskt mindre parerande för andra än vad jag minns från tidigare år.
Jag drack lite vatten och lät benen göra vad de skulle. Vid Eriksberg spanade jag lite extra efter en person jag visste skulle stå dr och dela ut öl (alkoholfri). Fast jag hade egentligen ingen aning hur hon såg ut. Jag ropade hennes namn för att få respons men jag måste varit helt inne i någon annan tanke för jag hörde inget svar. Senare visade det sig att jag nästan nuddat henne. Hon sträckte fram en öl men jag tog den inte utan bara "susade" förbi. Hon hade iaf sett mig. :)
Det är tämligen lätt löpning på Hisingen men jag blir likförbannat trött. Jag har ovanan att springa över min förmåga. Detta resulterar nästan alltid i att jag kroknar strax efter elva kilometer. Så ock detta lopp. Min dumma hjärna övertalade mig att gå några gånger.
Men så kommer den där Götaälvbron. Förra året hade jag satt som delmål att springa uppför hela bron, vilket jag också faktiskt gjorde. Iår skulle jag minsann inte var sämre. Nu jäklar skulle den där bron forceras, kanske inte med ett leende men med beslutsamhet. Det krävdes några mentala pepp på vägen men jag fixade den faktiskt iår också. Vid vätskekontrollen efter snurren var det dags för extra energi. Iår hade jag med mig min egen energiboost. Jag har nämligen slutat dricka sportdrycken för jag tror att det finns något i den som gör att mitt gomsegel svullnar upp. I alla fall har jag de senaste loppen känt av det, men när jag inte dricker den är gomseglet normalt. Därför dricker jag bara sportdrycken i slutet av loppet när det inte är så långt kvar att springa.
Lunkade upp för Avenyn men orken att springa hela fanns inte iår heller. Ett annat år då jag lärt mig att disponera mina krafter bättre lär jag orka. Det var ändå trevligt att titta på folk som tittar på folk. Det är verkligen en folkfest i hela stan. När jag rundat Poseidon gick det lättare att springa igen. Jag spanade på de mötande löparna för att se om jag såg Å.W. hon borde vara ikapp mig snart tyckte jag. Men jag såg henne inte. Vasagatan var inget problem men Linnégatan med sitt svaga motlut fick mig att resignera. Trots att det var ganska varmt (17 grader) och jag hade sprungit 19 km så hade jag inte sprungit genom en enda dusch, men när det var en fjuttig kilometer kvar passade jag på. Jag tror minsann att det var den sista duschen före målet.
Sedan var det bara upploppet kvar och det kändes mycket bra. Ännu en gång hade jag klarat Göteborgsvarvet utan några missöden. Min tionde varvetmedalj var ett faktum. När jag som bäst stod i målet och ömsom fipplade med elektroniken (aka mobilen) och ömsom fick skön vattenspray i ansiktet fick jag av en tillfällighet syn på Å.W., för visst var det väl hon? Ja visst var det hon alltid. Helt otroligt att vi kommer i mål samtidigt. Vi står och diskuterar om hon sprungit om mig och i sådant fall var? Men efter en del efterforskning och jämförelse av tider och klockslag visar det sig att Å.W. faktiskt aldrig sprang om mig, inte ens på upploppet. Det skiljde fjuttiga 36 sekunder mellan våra målgångar. (Ja, i tid skiljer det ju mer iom att hon startade runt 30 min efter mig.)
Så kul att vi kunde ta medaljfoto ihop. Det hade vi inte planerat när vi före loppet bestämde att ses vid väskorna efter loppet.
Hur gick det då tidsmässigt. Nja, jag sprang in på dryga halvminuten snabbare än 2018, 2:18:00. Om jag lyckas eliminera några kilo så tror jag att tiden kommer att bli snabbare. Det är dock svårt för #jagspringerförattjagälskarkakor och chips.
17 maj 2019
Väderväxling
Imorgon är det Göteborgsvarvet. Jag har bevakat diverse vädersidor för att försöka lista ut vad det blir för väderlek. Det har ju som bekant varit kallt ett tag. Nu de senaste dagarna har det tack och lov blivit varmare.
Först regn och ganska blåsigt...
Sen lite mindre regn men något mer vind...
Och så försvann solglimtarna...
Så tilltog regnet något medan vinden minskade... (hittills har de följt varandra fast omvänt)...
Några timmar senare... uppehåll...
Nu äntligen har väderprognosen stabiliserats och det är så nära att prognosen faktiskt är ganska säker och pålitlig...
Ser idealiskt ut, bara solen som saknas...
Vädret är det enda vi inte kan styra över så det är bara att gilla läget men det som blir. Jag hoppas vi slipper regn det blir både behagligare och enklare då.
Jag vet att man inte kan förutspå väder särskilt lång tid i förväg, så ock i det här fallet. Det har varit mycket skiftande men jag tycker att det är på väg åt rätt håll. Idealiskt löpväder för mig är runt 20 grader och ingen vind, solen får gärna lysa också.
Jag är intresserad av vädret i Göteborg 18:e maj kl 14-18. Såhär har väderprognosen på yr.no skiftat i veckan:
Först regn och ganska blåsigt...
Sen lite mindre regn men något mer vind...
Och så försvann solglimtarna...
Så tilltog regnet något medan vinden minskade... (hittills har de följt varandra fast omvänt)...
Några timmar senare... uppehåll...
16 maj 2019
Vårruset Linköping 2019 - race report
Så var det dags för årets Vårruset i vår stad. Det är andra året det arrangeras i Linköping och andra året jag springer med dottern. Genom åren har jag själv sprungit Vårruset på ett flertal orter; Malmö, Norrköping och Örebro om jag minns rätt.
Jag ser det som ett ypperligt tillfälle att göra en mamma-dotter grej då båda gillar idrott. Jag hade ju frågat henne om hon ville förstås. Jag tvingar inte barnen till sådana här saker men jag vill gärna att de ser idrott som en bra grej. Att det är hälsosamt för kroppen och faktiskt kan vara en social tillställning.
Vädret var fantastiskt och äntligen är värmen tillbaka. Solen sken, inte ett moln på himlen och alla var hjärtligt glada. På väg till startområdet frågade dottern om vi var med i tidtagningsklassen. Då blev jag lite osäker på om jag anmält oss till rätt klass. Fem kilometer är ju ganska långt för en nioåring. Fun Run utan "tävlingsinslag" hade kanske varit mer pedagogiskt!? Jag sa att vi var med i tidtagning. Responsen blev positiv. Hon ville verkligen ha tidtagning. Det var en lättnad såklart.
Vi strosade omkring på startområdet och fick plättar, frukt och kolsyrat vatten av en sponsor. Hos en annan sponsor testade vi vår spänst. Dottern var böjlig som ett måttband och jag som en tumstock. Ingen överraskning, gymnast vs. fotbollsspelare liksom.
Så blev det dags för uppvärmning och när vi stod där i startfållan blev vi intervjuade av Isa Sylvan från Sverige Springer. Lite överraskande och nervöst, det är ett av få program jag följer och gärna tittar på. Intervjun gick väl sådär om jag får säga det. Jag svarade nog på frågorna men svävade också iväg med oväsentligheter. Jag hade svårt att höra vad hon sa i den ljudmatta som var samtidigt som min hjärna processar information mycket långsammare än jag vill. Förhoppningsvis gjorde jag inte bort mig så mycket. På tisdag vet vi. 🙈
När starten gick sprintade dottern fullkomligen iväg. Jag sa att skulle hon springa så fort så får hon springa utan mig. Då saktade hon ner sitt 4:40-tempot till ett betydligt behagligare. I detta lopp var det dottern som bestämde farten. Efter knappt en kilometer insåg hon att det gått för fort och hon kroknade. (Äpplet faller inte långt från trädet sägs det. 🙄 ) Dock så kämpade hon tappert vidare. Men när det började göra ont i vristerna saktade vi ner tempot rejält. Men hon gick inte allt för länge utan stretade på. Jag sa flera gånger att det är okej att gå lm9man måste. Men det ville hon inte.
Vid tre kilometer var det tungt. Hon hade mer ont och ville väl egentligen inte gå men jag övertalade henne till det. Jag vet inte, men hon kanske tror att jag springer hela tiden när jag springer långlopp. Och det är helt fel, det gör jag verkligen inte. Ju längre lopp desto fler gångpauser. Därför var det sunt av henne att gå. Men efter att vi träffat på Isa Sylvan igen och blivit filmade igen och vi närmade oss mål peppade jag henne att försöka springa. Och det gjorde hon. Det blev en grym spurt i mål som speakern uppmärksammade. Det blev ingen hjulning som hon pratat om men vem bryr sig om hjulningar när man just klarat springa en halv mil?!
Världens grymmaste tjej sprang hela fem kilometer. Jag är så imponerad. Speciellt som att hon inte tränar löpning eller friidrott. Hon var riktigt trött när hon kom i mål. Jag själv hade i princip joggat runt och var inte så trött.
Vi satte oss i bilens bagageutrymme i lä från vinden. Där satt vi och chillade medan kvällssolen sänkte sig. Riktigt mysigt, bara hon och jag. När vi bytt till torra tröjor åkte vi och åt på tjejens favoritställe. Det var hon riktigt förtjänt av.
Tid: 33:09
Nästa lopp: 18/5, Göteborgsvarvet, 21,1 km.
Jag ser det som ett ypperligt tillfälle att göra en mamma-dotter grej då båda gillar idrott. Jag hade ju frågat henne om hon ville förstås. Jag tvingar inte barnen till sådana här saker men jag vill gärna att de ser idrott som en bra grej. Att det är hälsosamt för kroppen och faktiskt kan vara en social tillställning.
Vädret var fantastiskt och äntligen är värmen tillbaka. Solen sken, inte ett moln på himlen och alla var hjärtligt glada. På väg till startområdet frågade dottern om vi var med i tidtagningsklassen. Då blev jag lite osäker på om jag anmält oss till rätt klass. Fem kilometer är ju ganska långt för en nioåring. Fun Run utan "tävlingsinslag" hade kanske varit mer pedagogiskt!? Jag sa att vi var med i tidtagning. Responsen blev positiv. Hon ville verkligen ha tidtagning. Det var en lättnad såklart.
Vi strosade omkring på startområdet och fick plättar, frukt och kolsyrat vatten av en sponsor. Hos en annan sponsor testade vi vår spänst. Dottern var böjlig som ett måttband och jag som en tumstock. Ingen överraskning, gymnast vs. fotbollsspelare liksom.
Så blev det dags för uppvärmning och när vi stod där i startfållan blev vi intervjuade av Isa Sylvan från Sverige Springer. Lite överraskande och nervöst, det är ett av få program jag följer och gärna tittar på. Intervjun gick väl sådär om jag får säga det. Jag svarade nog på frågorna men svävade också iväg med oväsentligheter. Jag hade svårt att höra vad hon sa i den ljudmatta som var samtidigt som min hjärna processar information mycket långsammare än jag vill. Förhoppningsvis gjorde jag inte bort mig så mycket. På tisdag vet vi. 🙈
När starten gick sprintade dottern fullkomligen iväg. Jag sa att skulle hon springa så fort så får hon springa utan mig. Då saktade hon ner sitt 4:40-tempot till ett betydligt behagligare. I detta lopp var det dottern som bestämde farten. Efter knappt en kilometer insåg hon att det gått för fort och hon kroknade. (Äpplet faller inte långt från trädet sägs det. 🙄 ) Dock så kämpade hon tappert vidare. Men när det började göra ont i vristerna saktade vi ner tempot rejält. Men hon gick inte allt för länge utan stretade på. Jag sa flera gånger att det är okej att gå lm9man måste. Men det ville hon inte.
Vid tre kilometer var det tungt. Hon hade mer ont och ville väl egentligen inte gå men jag övertalade henne till det. Jag vet inte, men hon kanske tror att jag springer hela tiden när jag springer långlopp. Och det är helt fel, det gör jag verkligen inte. Ju längre lopp desto fler gångpauser. Därför var det sunt av henne att gå. Men efter att vi träffat på Isa Sylvan igen och blivit filmade igen och vi närmade oss mål peppade jag henne att försöka springa. Och det gjorde hon. Det blev en grym spurt i mål som speakern uppmärksammade. Det blev ingen hjulning som hon pratat om men vem bryr sig om hjulningar när man just klarat springa en halv mil?!
Världens grymmaste tjej sprang hela fem kilometer. Jag är så imponerad. Speciellt som att hon inte tränar löpning eller friidrott. Hon var riktigt trött när hon kom i mål. Jag själv hade i princip joggat runt och var inte så trött.
Vi satte oss i bilens bagageutrymme i lä från vinden. Där satt vi och chillade medan kvällssolen sänkte sig. Riktigt mysigt, bara hon och jag. När vi bytt till torra tröjor åkte vi och åt på tjejens favoritställe. Det var hon riktigt förtjänt av.
Tid: 33:09
Nästa lopp: 18/5, Göteborgsvarvet, 21,1 km.
14 maj 2019
Hålligångrunda
Jag skulle bara ta en kort tur, typ 3 km, i långsam fart för att hålla igång löparkänslan. Övervann min trötthet och gav mig ut. Det kändes jättebra och allt flöt på. De sex kilometrarna kändes inte långa och inte gick det onormalt långsamt heller, snarare lite kvickare än jag borde. Dessutom blev det negativ split vilket jag typ aldrig brukar orka. Kroppen var inte trött och helt slut när jag var färdig. Det finns hopp om Varvet i helgen. Inte så att jag kommer göra personbästatid utan för att det kommer bli en trevlig upplevelse.
Jag lärde mig dock att det inte går att byta ut eftermiddagsluren mot löprunda. Till en början var jag alert men jag somnade gott sen, bara lite senare än vanligt.
Jag lärde mig dock att det inte går att byta ut eftermiddagsluren mot löprunda. Till en början var jag alert men jag somnade gott sen, bara lite senare än vanligt.
9 maj 2019
Rosenkällaloppet 2019 - race report
Idag sprang jag lite spontant Rosenkällaloppet. Eftersom både halvmara och mara väntar valde jag såklart 10 km. Vädret var som det varit de senaste två veckorna, kallt och blåsigt med inslag av regn. Tolv grader var det visst och 7 m/s.
Trots att jag hållt igång någorlunda bra under våren och faktiskt också plågat mig med intervallträning är jag i dålig form.
Okej, att ställa sig på startlinjen med träningsvärk i låren är inte optimalt, det provade jag bl a på förra årets Göteborgsvarvet. Men gjort är gjort och detta var iaf inte för mig ett seriösare lopp, mer ett lopp att testa formen. Det är skillnad på att springa på egen hand och springa lopp.
Men som sagt, formen är dålig, jag kroknade redan efter 2,5 km. Som så många gånger förr sprang jag för fort för min egen kapacitet. När ska jag lära mig? Men så vid 4 km kom jag in i andra andningen. Troligen var det väl nedförslut. ;)
Så när 5 km och 10 km förenades sprang vi genom en kohage...med kor i. Nu står ni still där! sa jag bestämt, för jag har lite skräck för svenska kor. Jag litar inte alls på dem. Jag klarade mig helskinnad, korna hade vänligheten att stå still medan jag passerade någon meter ifrån dem. När jag sprang över färisten ut ur hagen sneglade jag bakåt och upptäckte att korna då kom skumpande efter några andra. Skönt att jag hade hunnit ut ur hagen.
Gick massa gånger. Fotbollsspelaren i mig lever kvar...Är ju uppvuxen med att springa, ruscha, stanna, ruscha, stanna, springa osv. som man gör på fotbollsplan. Nu blev det dock bara springa, gå, springa, gå om vartannat. Men jag tog mig i mål under timmen. Hade ju hoppats på bättre tid iom att jag ju tränat en del sedan varvetmilenloppen, men men jag tränar nog på fel sätt.
Det lär inte bli något personliga banrekord på Göteborgsvarvet iår. Men jag ska iaf ha roligt och inkassera min tionde medalj. :) Och det blir ett bra långpass inför Stockholm Marathon.
Nästa lopp: 16/5, Vårruset, 5 km, med dottern.
Trots att jag hållt igång någorlunda bra under våren och faktiskt också plågat mig med intervallträning är jag i dålig form.
Okej, att ställa sig på startlinjen med träningsvärk i låren är inte optimalt, det provade jag bl a på förra årets Göteborgsvarvet. Men gjort är gjort och detta var iaf inte för mig ett seriösare lopp, mer ett lopp att testa formen. Det är skillnad på att springa på egen hand och springa lopp.
Men som sagt, formen är dålig, jag kroknade redan efter 2,5 km. Som så många gånger förr sprang jag för fort för min egen kapacitet. När ska jag lära mig? Men så vid 4 km kom jag in i andra andningen. Troligen var det väl nedförslut. ;)
Så när 5 km och 10 km förenades sprang vi genom en kohage...med kor i. Nu står ni still där! sa jag bestämt, för jag har lite skräck för svenska kor. Jag litar inte alls på dem. Jag klarade mig helskinnad, korna hade vänligheten att stå still medan jag passerade någon meter ifrån dem. När jag sprang över färisten ut ur hagen sneglade jag bakåt och upptäckte att korna då kom skumpande efter några andra. Skönt att jag hade hunnit ut ur hagen.
Gick massa gånger. Fotbollsspelaren i mig lever kvar...Är ju uppvuxen med att springa, ruscha, stanna, ruscha, stanna, springa osv. som man gör på fotbollsplan. Nu blev det dock bara springa, gå, springa, gå om vartannat. Men jag tog mig i mål under timmen. Hade ju hoppats på bättre tid iom att jag ju tränat en del sedan varvetmilenloppen, men men jag tränar nog på fel sätt.
Det lär inte bli något personliga banrekord på Göteborgsvarvet iår. Men jag ska iaf ha roligt och inkassera min tionde medalj. :) Och det blir ett bra långpass inför Stockholm Marathon.
Nästa lopp: 16/5, Vårruset, 5 km, med dottern.
7 maj 2019
Omvänt
I april var det sommarvärme, varmt och soligt. Nu i maj är det aprilväder, kallt, blåsigt och en och annan hagelskur. Normalt sett brukar vädret vara det omvända.
29 april 2019
Träningsrekord
Det är varmt och torrt ute och cykelsäsongen har dragit igång. Iår ska jag endast cykla Tjejvättern. Ja, det känns riktigt skönt att jag inte ska trampa mig runt hela sjön. Som en lättnad, fast jag gör det av fri vilja.
Precis som jag ofta upprepar att utförsåkning är roligare än längdskidåkning påminner jag dig om att landsvägscykling kan vara någon av de tråkigare sporter som jag utövat. Jag är ingen bra ambassadör för sporten helt enkelt.
Förra året träningscyklade jag 45 km (och året dessförinnan 30 km) före loppen. Inget att skryta om men jag klarade trots det mina 100+300 km resp. 150+300 km de åren.
Iår har jag redan slagit mitt träningsrekord. På två pass har jag redan uppnått 57 km. Detta är inte min förtjänst utan helt och hållet V.Ks. Det är tack vare henne som jag kommit ut på och tagit mig runt. Jag är nästan helt säker på att vi hinner trampa några mil till före det är dags för årets Tjejvättern.
Precis som jag ofta upprepar att utförsåkning är roligare än längdskidåkning påminner jag dig om att landsvägscykling kan vara någon av de tråkigare sporter som jag utövat. Jag är ingen bra ambassadör för sporten helt enkelt.
Förra året träningscyklade jag 45 km (och året dessförinnan 30 km) före loppen. Inget att skryta om men jag klarade trots det mina 100+300 km resp. 150+300 km de åren.
Iår har jag redan slagit mitt träningsrekord. På två pass har jag redan uppnått 57 km. Detta är inte min förtjänst utan helt och hållet V.Ks. Det är tack vare henne som jag kommit ut på och tagit mig runt. Jag är nästan helt säker på att vi hinner trampa några mil till före det är dags för årets Tjejvättern.
22 april 2019
Göteborg vs Helsingborg
Annandag påsk var både solig och varm. Och eftersom IFK Göteborg gästades av Helsingborgs IF passade jag på att ta med mig familjen till Ullevi för att se drabbningen. Lite allsvensk fotboll är bra för gemene man och kvinna.
Det var inte helt lätt att heja. Jag hejar på HIF sedan många år tillbaka eftersom jag bott där och gillar staden. Men eftersom jag även gillar Göteborg som stad och min make är därifrån faller det sig naturligt att även heja på IFK.
Matchen var ganska underhållande men HIF spelade inte särskilt bra idag. Det var helt rättvist att IFK vann. Grattis IFK och grattis Glenn som passande nog hade namnsdag idag.
Här nätar Benjamin Nygren IFKs tredje mål från 11 meter.
Slutresultat: 3-1 (2-0).
Det var inte helt lätt att heja. Jag hejar på HIF sedan många år tillbaka eftersom jag bott där och gillar staden. Men eftersom jag även gillar Göteborg som stad och min make är därifrån faller det sig naturligt att även heja på IFK.
Matchen var ganska underhållande men HIF spelade inte särskilt bra idag. Det var helt rättvist att IFK vann. Grattis IFK och grattis Glenn som passande nog hade namnsdag idag.
Här nätar Benjamin Nygren IFKs tredje mål från 11 meter.
Slutresultat: 3-1 (2-0).
18 april 2019
Ruccola
Jag var hos tandläkaren idag. I bakgrunden stod radion på. Programledarna frågade om man visste vad 9 av 10 personer tyckte smakade äckligt*. Ruccola kom upp som förslag. Äckligt kanske det inte smakar, men den är ju speciell i smaken.
Jag funderar mest över hur någon överhuvudtaget kom på att ruccola kan ätas? Jag menar, den ser ut som ett ogräs och det smakar beskt. Varför skulle man vilja äta något sådant? Bevisligen provade någon och sedan har det blivit en mycket vanlig ingrediens i både sallad och på pizza.
*Vad är det som 9 av 10 tycker smakar äckligt? Svaret, enligt radions programledare, är kuvertlim.
Jag funderar mest över hur någon överhuvudtaget kom på att ruccola kan ätas? Jag menar, den ser ut som ett ogräs och det smakar beskt. Varför skulle man vilja äta något sådant? Bevisligen provade någon och sedan har det blivit en mycket vanlig ingrediens i både sallad och på pizza.
*Vad är det som 9 av 10 tycker smakar äckligt? Svaret, enligt radions programledare, är kuvertlim.
12 april 2019
Tio nyanser av svart
Det blev en liten skål med salta godbitar. Är det lakritsens dag så är det. Jag har ju inte valt bloggens namn* utan anledning... jag gillar lakrits.
*...sen att lakritstrollet med "s" redan var upptaget var ju bara synd och otur.
*...sen att lakritstrollet med "s" redan var upptaget var ju bara synd och otur.
Lakritsens dag
Idag är det lakritsens dag! Hurra!
Det ska firas med många olika varianter av denna godsak.
Än så länge har jag bara inmundigat rålakrits, en liten rest från julens adventskalender från Ramlösa Lakritsfabrik.
Det ska firas med många olika varianter av denna godsak.
Än så länge har jag bara inmundigat rålakrits, en liten rest från julens adventskalender från Ramlösa Lakritsfabrik.
11 april 2019
11/4 Dagens
Dagens...
...vill ha: Värmen tillbaka.
...klädsel: Jeans, t-shirt och Vasaloppshoodie.
...smink: Inget.
...frisyr: Kort och ostylat.
...händelse: "Firar" årsdagen av min diagnos, 8 år sedan iår.
...låt: John Lundvik - To Late for Love
...planer: Samla kraft till kvällen. Överleva.
...saknad: Ork.
...vill ha: Värmen tillbaka.
...klädsel: Jeans, t-shirt och Vasaloppshoodie.
...smink: Inget.
...frisyr: Kort och ostylat.
...händelse: "Firar" årsdagen av min diagnos, 8 år sedan iår.
...låt: John Lundvik - To Late for Love
...planer: Samla kraft till kvällen. Överleva.
...saknad: Ork.
...dummaste: Känns som om jag inte tränat på evigheter fast jag sprang trail-intervaller senast i förrgår.
...sjuka: Fatigue.
...drog: I morse drog barnen olika skämt till frukost.
...roligaste: Skämtet: Var håller poliskåren sin årliga fest? …
...köp: Ska inte köpa något idag.
...godis: Kola
...humör: Likgiltig.
...ord: -
* Svar på skämtet: PÅ LISeberg
...sjuka: Fatigue.
...drog: I morse drog barnen olika skämt till frukost.
...roligaste: Skämtet: Var håller poliskåren sin årliga fest? …
...köp: Ska inte köpa något idag.
...godis: Kola
...humör: Likgiltig.
...ord: -
* Svar på skämtet: PÅ LISeberg
7 april 2019
Debutant på Backyard
Idag blev det debut på loppformen backyard ultra. Ett par av mina trailklubbsledare på TNT (Team Nordic Trail) arrangerade detta som helgens långpass. Hade som mål att springa två varv. När jag var färdigt hade jag sprungit tre. 💪🏼 Jag hade dock kommit in i tid på tredje varvet så jag fick fortsätta på ett fjärde varv, men avstod. Var mycket nöjd med 20 km terränglöpning. :)
Fast det var jobbigt så var det magiskt att springa i skogen. Härligt väder, torr terräng och glada människor överallt, utom i den obanade delen av banan, där var det ingen mer än vi. Alla samsades; terränglöpare, motionsspårslöpare, studenter, mtb-cyklister och livsnjutare i en härlig mix av helglediga individer.
🌳🌲🦄🌿🐜🕷🐞🌼🍂🍃🌳🌲🌱
En timme senare sprang jag med löpskolan där jag bor. Jag vet ju egentligen inte hur man springer mest energisnålt och harmoniskt, jag bara förflyttar mig framåt, så det är tänkt att jag skulle lära mig det. Stel som tusan och trött som f-n var jag, men med löpning dit och hem blev det ytterligare 4,3 km. Totalt sprang jag 24,8 km idag och det blev en hel del kalorier som förbrändes. Men oroa er inte, jag är bra på att äta ikapp dem.
Som ni kan skymta har jag på mig den vätskeryggsäck jag till slut ändå köpte på Vasaloppsmässan. Den var och är mycket praktisk.
Fast det var jobbigt så var det magiskt att springa i skogen. Härligt väder, torr terräng och glada människor överallt, utom i den obanade delen av banan, där var det ingen mer än vi. Alla samsades; terränglöpare, motionsspårslöpare, studenter, mtb-cyklister och livsnjutare i en härlig mix av helglediga individer.
🌳🌲🦄🌿🐜🕷🐞🌼🍂🍃🌳🌲🌱
En timme senare sprang jag med löpskolan där jag bor. Jag vet ju egentligen inte hur man springer mest energisnålt och harmoniskt, jag bara förflyttar mig framåt, så det är tänkt att jag skulle lära mig det. Stel som tusan och trött som f-n var jag, men med löpning dit och hem blev det ytterligare 4,3 km. Totalt sprang jag 24,8 km idag och det blev en hel del kalorier som förbrändes. Men oroa er inte, jag är bra på att äta ikapp dem.
Som ni kan skymta har jag på mig den vätskeryggsäck jag till slut ändå köpte på Vasaloppsmässan. Den var och är mycket praktisk.
23 mars 2019
Varvetmilen Mantorp 2019 - race report
Jag tyckte det var blåsigt förra helgen, men det var ingenting mot vad det var idag, 10-11 m/s och ingen bebyggelse som skyddade. 💨🌬 Kändes som en tufft uppgift med både motvind och uppförsrakan, men temperaturen låg på 10 grader och solen sken på oss. ☀️
Förra helgen gjorde jag misstaget att klä mig för varmt, i vilket jag korrigerade till idag. Jag skippade vinterlöparjackan till förmån för vindjackan. Helt perfekt i motvinden medan det i medvinden ändå blev varmt när solen sken. Dessutom hade jag mina kompressions sleeves idag. De hade jag olyckligtvis lyckats glömma hemma förra helgen. Kändes mycket bättre i vaderna detta lopp.
Det var som sagt tungt i motvinden. Första varvet (av tre) tog jag rygg på en välväxt herre. Det var taktiskt riktigt. Det kändes som om jag ville springa om honom hela tiden men jag tvingade mig själv att inte göra det. Det var ju helt enkelt så att i "lä" drog han mig, jag behövde inte klyva hela luftflödet.
Andra varvet låg jag helt fel och ensam i fältet. Det var för långt fram till de framför och en bit till de bakom. Jag tvingades forcera luften ensam. Det var tufft och jobbigt. Orkade inte och stannade och gick flertalet gånger.
Tredje varvet tog jag rygg på en liten till synes vältränad man. Hans tempo uppför kändes lite lägre än vad jag ville springa, men det var nog en illusion det också. Jag höll mig bakom. Och mycket riktigt väl på krönet tog jag slut och gick några sekunder. Det var dock till stor hjälp att han drog mig uppför. Plågade mig sista knixen före mål och jag var helt färdig. Jag pressade mig till mitt yttersta men orkade inte ens jogga lätt de sista 400 m till mål. Stannade och gick. Men då tänkte jag va fan. Jag är ju snart i mål. Spring för livet! Vila om några hundra meter.
Och som jag sprang. Tog ut allt det sista jag hade att uppbåda. Vilken lycka när jag insåg att jag hade marginalen på min sida och lyckades seeda upp mig ytterligare en startgrupp. Det var med en hårsmån. Med endast sju sekunders marginal.Kan tyckas att ett startled hit och dit inte spelar någon roll, men det gör det tycker jag. Det är ganska många hundra löpare i ett startled, och nu "hoppade" jag fram två.
Det var ju i detta lopp jag skulle prestera.
Jag lyckades! Från förra helgens Varvetmilen förbättrade jag min tid med 2 min 28 sekunder. Så jäkla nöjd.
Tid: 57:07
Jag är fortfarande inte nere i de tider jag vill, dvs runt 55 min, men det närmar sig. Mitt långsiktiga träningsmål är att åter springa milen på 52 min, som i fornstora dagar. Heja mig!
Nästa lopp: 16/5, Vårruset, 5 km. (Med Stora barnet.)
Förra helgen gjorde jag misstaget att klä mig för varmt, i vilket jag korrigerade till idag. Jag skippade vinterlöparjackan till förmån för vindjackan. Helt perfekt i motvinden medan det i medvinden ändå blev varmt när solen sken. Dessutom hade jag mina kompressions sleeves idag. De hade jag olyckligtvis lyckats glömma hemma förra helgen. Kändes mycket bättre i vaderna detta lopp.
Det var som sagt tungt i motvinden. Första varvet (av tre) tog jag rygg på en välväxt herre. Det var taktiskt riktigt. Det kändes som om jag ville springa om honom hela tiden men jag tvingade mig själv att inte göra det. Det var ju helt enkelt så att i "lä" drog han mig, jag behövde inte klyva hela luftflödet.
Andra varvet låg jag helt fel och ensam i fältet. Det var för långt fram till de framför och en bit till de bakom. Jag tvingades forcera luften ensam. Det var tufft och jobbigt. Orkade inte och stannade och gick flertalet gånger.
Tredje varvet tog jag rygg på en liten till synes vältränad man. Hans tempo uppför kändes lite lägre än vad jag ville springa, men det var nog en illusion det också. Jag höll mig bakom. Och mycket riktigt väl på krönet tog jag slut och gick några sekunder. Det var dock till stor hjälp att han drog mig uppför. Plågade mig sista knixen före mål och jag var helt färdig. Jag pressade mig till mitt yttersta men orkade inte ens jogga lätt de sista 400 m till mål. Stannade och gick. Men då tänkte jag va fan. Jag är ju snart i mål. Spring för livet! Vila om några hundra meter.
Och som jag sprang. Tog ut allt det sista jag hade att uppbåda. Vilken lycka när jag insåg att jag hade marginalen på min sida och lyckades seeda upp mig ytterligare en startgrupp. Det var med en hårsmån. Med endast sju sekunders marginal.Kan tyckas att ett startled hit och dit inte spelar någon roll, men det gör det tycker jag. Det är ganska många hundra löpare i ett startled, och nu "hoppade" jag fram två.
Det var ju i detta lopp jag skulle prestera.
Jag lyckades! Från förra helgens Varvetmilen förbättrade jag min tid med 2 min 28 sekunder. Så jäkla nöjd.
Tid: 57:07
Jag är fortfarande inte nere i de tider jag vill, dvs runt 55 min, men det närmar sig. Mitt långsiktiga träningsmål är att åter springa milen på 52 min, som i fornstora dagar. Heja mig!
Nästa lopp: 16/5, Vårruset, 5 km. (Med Stora barnet.)
17 mars 2019
Varvetmilen Helsingborg 2019 - race report
Det var inte planerat att jag skulle delta i detta lopp, men blev så ändå. Ett så kallat spontanlopp.
Jag har sprungit detta seedningslopp en gång förut, det var fem år sedan. Då sprang jag på 1:01:02. Jag gick in med inställningen att det inte var i detta lopp jag skulle prestera. Detta skulle vara ett genrep, träningspass, inför nästa veckas seedningslopp på hemmaplan. Uppladdningen för detta lopp har varit allt annat än toppen. Resultatet skvallrar om det.
Vädret var förhållandevis bra, 6 grader, molnigt men en hel del blåst, upp emot 11 m/s, men vi slapp det regn som varit ihållande tidigare under helgen.
Dessvärre fanns det fler parametrar som bidrog till en, i mitt tycke, dålig insats.
1. För dåligt tränad.
2. Väger för mycket.
3. För varmt klädd.
4. Mår allmänt dåligt.
Jag lunkade i mål på just under timmen, 59:34 min. Så jag lyckades iaf springa upp mig en startgrupp på Göteborgsvarvet som är senare iår. Nästa helg hoppas jag kunna springa upp mig ytterligare en startgrupp. Vi får se hur det blir. Jag ska göra ett ärligt försök iaf, även om förutsättningarna inte är optimala.
Nästa lopp: 23/3 Varvetmilen Mantorp, 10 km.
Jag har sprungit detta seedningslopp en gång förut, det var fem år sedan. Då sprang jag på 1:01:02. Jag gick in med inställningen att det inte var i detta lopp jag skulle prestera. Detta skulle vara ett genrep, träningspass, inför nästa veckas seedningslopp på hemmaplan. Uppladdningen för detta lopp har varit allt annat än toppen. Resultatet skvallrar om det.
Vädret var förhållandevis bra, 6 grader, molnigt men en hel del blåst, upp emot 11 m/s, men vi slapp det regn som varit ihållande tidigare under helgen.
Dessvärre fanns det fler parametrar som bidrog till en, i mitt tycke, dålig insats.
1. För dåligt tränad.
2. Väger för mycket.
3. För varmt klädd.
4. Mår allmänt dåligt.
Jag lunkade i mål på just under timmen, 59:34 min. Så jag lyckades iaf springa upp mig en startgrupp på Göteborgsvarvet som är senare iår. Nästa helg hoppas jag kunna springa upp mig ytterligare en startgrupp. Vi får se hur det blir. Jag ska göra ett ärligt försök iaf, även om förutsättningarna inte är optimala.
Nästa lopp: 23/3 Varvetmilen Mantorp, 10 km.
3 mars 2019
Vasaloppet 2019 - race report
Vasaloppet är en ny erfarenhet för mig då jag tidigare "bara" skidat Öppet Spår.
Inför
Sjukdom och mildväder har gjort att skidträningen inte blivit så omfångsrik detta år heller. Skidade i alla fall Tjejvasan förra helgen. Det blev en rejäl genomkörare och ett bra träningspass. Min tid på Tjejvasan räckte inte riktigt till att bli uppseedad ett startled... om jag hoppat över att stanna och ta selfies hade jag kanske hunnit. Nåja, gjort är gjort så jag fick jobba utifrån de förutsättningar som var. Var rejält nervös över de där repen eftersom jag kommer starta i sista ledet nr 10. Vet att jag har klarat Öppet Spår tre gånger utan problem med repen, men då startade vi ju en timme tidigare. Det är mycket annorlunda nu när alla startar samtidigt. Min bästa Öppet Spår-tid är 10:20. Nervöst som attans med andra ord.
Vädret
Prognosen inför söndagens bravader skiftade väldigt sista veckan med allt från massa plusgrader och regn till en inledning med minusgrader för att sedan övergå i plusgrader. Vart efter veckan led "stabiliserades" prognosen och landade på en handfull minusgrader och snöfall. Dessutom motvind som en extra antagonist. Inte idealiskt. Mer skitväder än skidväder.
Resan
Jag och min supporterskara (dotter, mor och far) körde bil mot vårt bokade boende ganska sent på fredagen. Det blir så när förvärvsarbetande måste arbeta färdigt först. Nästa gång kanske man kan överväga att ta ut en semesterdag även på fredagen!? Men sent om sider var vi så framme i Rättvik. Där möttes vi av värdinnan som precis skulle gå en kvällspromenad med hunden. Hon blev överraskad att vi kom för hon väntade oss först under morgondagen. Det hade blivit en kommunikationsmiss mellan oss. Tur i oturen fanns två lediga rum. (På lördagen åkte jag och dottern Blåbärsloppet.)
Starten
Det är inte helt lätt att och lägga sig så att man får tillräckligt med sömn för att gå upp kl 0200. Hur som helst så kom jag i säng och till slut så somnade jag, även om det tog tid. Och upp kom jag också och petade i mig lite frukost. Lite extra sömn blev det på bussen till Berga By/Transtrand. Väl framme blev det ett trevligt välkomnad då jag hörde Winnerbäcks Granit och Morän i högtalarna. Då blir man lite extra glad. :)
La ut skidorna nånstans typ längst bak. Av någon anledning skulle jag till butiken men på vägen dit gjorde jag en ordentlig luftfärd, trots att jag gick försiktigt. Jag vurpade rejält på det hala underlaget. Marken bara försvann under fötterna. I fallet slog jag i höger arm och bakhuvudet. Flera kom fram för att hjälpa och se hur det gick. En kille tyckte jag skulle uppsöka sjukvården. Jag avböjde och sa att det nog gick bra. Borde kanske ha konsulterat sjukvården men jag var rädd att inte få starta. Det var ju inte helt optimalt att slå i huvudet igen, efter alla de lätta hjärnskakningar jag redan haft de senaste åren. Men nu var jag på plats och då ville jag delta. Mitt envisa (dumma) jag ignorerar krämpor. Förövrigt hittade jag inte det jag skulle ha i butiken. Återvände till startplatsen men denna gång gick jag ännu mer försiktigt än jag gjorde tidigare.
Det var en mäktig syn att se alla människor ge sig iväg. Verkligen en wow-upplevelse! Det tråkiga var att typ alla var framför mig. Men så blir det när man inte är en snabb skidlöpare. Jag vill och kommer att uppleva vasaloppstarten på plats igen.
Loppet
Jag vet inte vilken taktik man ska ha för att klara först delen till Smågan så enkelt, smidigt och snabbt som möjligt när man har 14 000 personer framför sig? Denna gång tog det över två timmar att ta sig till Smågan. Hade förvisso ingen tidsnöd till repet i Smågan men det skadar ju inte att ha mer tid på sig att verkligen åka skidor framåt än att bara stå still och trängas i en backe som lämpar sig bättre för skidåkning åt andra hållet fast med bredare skidor. (Ja, jag vet. Jag har skrivit det förut. Det är bara för att utförsåkning egentligen är 100 gånger roligare.)
-Mångsbodarna-
Halvvägs till Mångsbodarna tänkte jag "fy fan". Det var både motvind och slirigt i de så kallade spåren att det gick långsammare att skida. Det var slitigare än normalt. Inte samma njutning och glädje som de tidigare Öppet Spår jag åkt. Jag menar, i tidigare Öppet Spår har jag varit trött först i Oxberg, det var annorlunda idag. Någonstans under färden började jag fundera över smärta. Hur ont gjorde det egentligen när jag födde barnen? Jag kunde inte minnas eller gradera den. Nu upplevde jag iaf en annan form av smärta och den var också bara att ignorera. Eller snarare acceptera. Stephan Wilsons mantra dök upp i huvudet: Älska smärta! Älska smärta! Det var heller ingen tidsnöd till kontrollen i Mångsbodarna men jag la inte någon längre tid på att stanna där. Drack lite och tog reda på reptiden till nästa kontroll i Risberg.
-Risberg-
I Risbergsbackarna var det plogat och färdigt för flipp eller flopp. Skulle jag ta mig ner med hedern i behåll eller skulle jag hamna på ett youtube-klipp? Det blev det sista, fast jag hamnade tack och lov inte på film. Jag la mig ned när jag kände att det skulle gå åt pipan. Så med ett litet obetydligt fall tog jag mig snabbt ut i terrängen. Jag körde iaf inte in i någon. Sedan reste jag på mig och åkte i stor stil och utan problem ner för backen. Passade på att high-five de som stod på rad med mobiler och filmade. Kontrollen i Risberg anländes utan anmärkning och min resa fortsatte.
-Evertsberg-
Egentligen skulle jag möta supporterskaran i kontroll Evertsberg. När jag tittade på klockan insåg jag att jag inte hade tid att stanna, så det gjorde inget att de inte var där. Jag hade klarat repet med fjuttiga fem minuters marginal. Då insåg jag att min skidåkning var långsammare än tidigare lopp. Det skulle bli tufft att nå Oxberg i tid. Man fick verkligen kämpa på alla plan. Den fart man tog gick liksom förlorad i de sliriga spåren. Energin gick sidleds istället för framåt.
-Oxberg-
Efter Evertsberg var det två fotografer som tryckte i varsin snöhög. Det såg inte speciellt varmt och gott ut. Jag var på gott humör trots trötthet och kostade på mig ett leende. Plötsligt i ett skogsparti blev jag överraskad av alla dekorationer. Det var nämligen fullt av Schweiziska flaggor. Detta enkla gjorde mig på bra humör och fick mig att tänka på något lustig jag läst:
Jag frågade varför de drog repet och inte förlängde tiden pga vädret. Jag fick till svar att det var för att det blev mörkt. Men om man ha pannlampa, fick man fortsätta då? Mannen berättade att de delade ut sådana senare i loppet men att de inte räckte. Jag hade en egen pannlampa med mig, men jag fick ändå inte fortsätta*. Så tyvärr tog äventyret slut i Oxberg. :( Så det blev buss tillbaka till Mora detta år. En ny erfarenhet. Jag är, trots besvikelsen att inte få fortsätta, ändå nöjd. Hade det var i Eldris jag missade repet hade jag varit fly förbannad. Men 2020 står jag där igen på startområdet i Berga By. Jag har revansch att utkräva. :)
Nästa år
Tusen tack till alla som följde och peppade mig via appen Raceone. Jag kommer som sagt att försöka ta mig i mål nästa år igen, då hoppas jag att vädret är betydligt bättre. Sen kan man ju hoppas på att jag är bättre tränad för uppgiften, även om jag inte direkt är otränad nu. Lite färre sjukdomar och mer snö i januari underlättar så att säga.
Note to self: Gör jag klassikern och är anmäld till Vasaloppet (jmfr Öppet Spår) se till att åka Engelbrektsloppet eller Öppet Spår för säkerhets skull.
Nästa lopp: 23/3 Varvetmilen Mantorp, 10 km.
*Det är dock väldigt frustrerande att se dessa tv-program om deltagare som får hjälp med En Svensk Klassiker etc och där flera får fortsätta trots att repet dras. Någon tv-personlighet övertalar repvakten att släppa förbi en eftersläntrare som r mer än tre minuter sen. Det blir ju bra för tv-programmet liksom.
Inför
Sjukdom och mildväder har gjort att skidträningen inte blivit så omfångsrik detta år heller. Skidade i alla fall Tjejvasan förra helgen. Det blev en rejäl genomkörare och ett bra träningspass. Min tid på Tjejvasan räckte inte riktigt till att bli uppseedad ett startled... om jag hoppat över att stanna och ta selfies hade jag kanske hunnit. Nåja, gjort är gjort så jag fick jobba utifrån de förutsättningar som var. Var rejält nervös över de där repen eftersom jag kommer starta i sista ledet nr 10. Vet att jag har klarat Öppet Spår tre gånger utan problem med repen, men då startade vi ju en timme tidigare. Det är mycket annorlunda nu när alla startar samtidigt. Min bästa Öppet Spår-tid är 10:20. Nervöst som attans med andra ord.
Vädret
Prognosen inför söndagens bravader skiftade väldigt sista veckan med allt från massa plusgrader och regn till en inledning med minusgrader för att sedan övergå i plusgrader. Vart efter veckan led "stabiliserades" prognosen och landade på en handfull minusgrader och snöfall. Dessutom motvind som en extra antagonist. Inte idealiskt. Mer skitväder än skidväder.
Resan
Jag och min supporterskara (dotter, mor och far) körde bil mot vårt bokade boende ganska sent på fredagen. Det blir så när förvärvsarbetande måste arbeta färdigt först. Nästa gång kanske man kan överväga att ta ut en semesterdag även på fredagen!? Men sent om sider var vi så framme i Rättvik. Där möttes vi av värdinnan som precis skulle gå en kvällspromenad med hunden. Hon blev överraskad att vi kom för hon väntade oss först under morgondagen. Det hade blivit en kommunikationsmiss mellan oss. Tur i oturen fanns två lediga rum. (På lördagen åkte jag och dottern Blåbärsloppet.)
Starten
Det är inte helt lätt att och lägga sig så att man får tillräckligt med sömn för att gå upp kl 0200. Hur som helst så kom jag i säng och till slut så somnade jag, även om det tog tid. Och upp kom jag också och petade i mig lite frukost. Lite extra sömn blev det på bussen till Berga By/Transtrand. Väl framme blev det ett trevligt välkomnad då jag hörde Winnerbäcks Granit och Morän i högtalarna. Då blir man lite extra glad. :)
La ut skidorna nånstans typ längst bak. Av någon anledning skulle jag till butiken men på vägen dit gjorde jag en ordentlig luftfärd, trots att jag gick försiktigt. Jag vurpade rejält på det hala underlaget. Marken bara försvann under fötterna. I fallet slog jag i höger arm och bakhuvudet. Flera kom fram för att hjälpa och se hur det gick. En kille tyckte jag skulle uppsöka sjukvården. Jag avböjde och sa att det nog gick bra. Borde kanske ha konsulterat sjukvården men jag var rädd att inte få starta. Det var ju inte helt optimalt att slå i huvudet igen, efter alla de lätta hjärnskakningar jag redan haft de senaste åren. Men nu var jag på plats och då ville jag delta. Mitt envisa (dumma) jag ignorerar krämpor. Förövrigt hittade jag inte det jag skulle ha i butiken. Återvände till startplatsen men denna gång gick jag ännu mer försiktigt än jag gjorde tidigare.
Det var en mäktig syn att se alla människor ge sig iväg. Verkligen en wow-upplevelse! Det tråkiga var att typ alla var framför mig. Men så blir det när man inte är en snabb skidlöpare. Jag vill och kommer att uppleva vasaloppstarten på plats igen.
Loppet
Jag vet inte vilken taktik man ska ha för att klara först delen till Smågan så enkelt, smidigt och snabbt som möjligt när man har 14 000 personer framför sig? Denna gång tog det över två timmar att ta sig till Smågan. Hade förvisso ingen tidsnöd till repet i Smågan men det skadar ju inte att ha mer tid på sig att verkligen åka skidor framåt än att bara stå still och trängas i en backe som lämpar sig bättre för skidåkning åt andra hållet fast med bredare skidor. (Ja, jag vet. Jag har skrivit det förut. Det är bara för att utförsåkning egentligen är 100 gånger roligare.)
-Mångsbodarna-
Halvvägs till Mångsbodarna tänkte jag "fy fan". Det var både motvind och slirigt i de så kallade spåren att det gick långsammare att skida. Det var slitigare än normalt. Inte samma njutning och glädje som de tidigare Öppet Spår jag åkt. Jag menar, i tidigare Öppet Spår har jag varit trött först i Oxberg, det var annorlunda idag. Någonstans under färden började jag fundera över smärta. Hur ont gjorde det egentligen när jag födde barnen? Jag kunde inte minnas eller gradera den. Nu upplevde jag iaf en annan form av smärta och den var också bara att ignorera. Eller snarare acceptera. Stephan Wilsons mantra dök upp i huvudet: Älska smärta! Älska smärta! Det var heller ingen tidsnöd till kontrollen i Mångsbodarna men jag la inte någon längre tid på att stanna där. Drack lite och tog reda på reptiden till nästa kontroll i Risberg.
-Risberg-
I Risbergsbackarna var det plogat och färdigt för flipp eller flopp. Skulle jag ta mig ner med hedern i behåll eller skulle jag hamna på ett youtube-klipp? Det blev det sista, fast jag hamnade tack och lov inte på film. Jag la mig ned när jag kände att det skulle gå åt pipan. Så med ett litet obetydligt fall tog jag mig snabbt ut i terrängen. Jag körde iaf inte in i någon. Sedan reste jag på mig och åkte i stor stil och utan problem ner för backen. Passade på att high-five de som stod på rad med mobiler och filmade. Kontrollen i Risberg anländes utan anmärkning och min resa fortsatte.
-Evertsberg-
Egentligen skulle jag möta supporterskaran i kontroll Evertsberg. När jag tittade på klockan insåg jag att jag inte hade tid att stanna, så det gjorde inget att de inte var där. Jag hade klarat repet med fjuttiga fem minuters marginal. Då insåg jag att min skidåkning var långsammare än tidigare lopp. Det skulle bli tufft att nå Oxberg i tid. Man fick verkligen kämpa på alla plan. Den fart man tog gick liksom förlorad i de sliriga spåren. Energin gick sidleds istället för framåt.
-Oxberg-
Efter Evertsberg var det två fotografer som tryckte i varsin snöhög. Det såg inte speciellt varmt och gott ut. Jag var på gott humör trots trötthet och kostade på mig ett leende. Plötsligt i ett skogsparti blev jag överraskad av alla dekorationer. Det var nämligen fullt av Schweiziska flaggor. Detta enkla gjorde mig på bra humör och fick mig att tänka på något lustig jag läst:
Jag vände mig till tjejen som skidade bredvid mig och sa detta, hon skrattade och skidade sedan vidare. När jag hade några kilometer kvar till Oxberg tittade jag på klockan och insåg att jag troligen inte hade marginalerna på min sida. Jag hade tyvärr ingen extra växel att lägga in heller. Min förhoppning var att de skulle förlänga reptiden med några minuter på grund av vädret. När jag var så nära kontrollen i Oxberg att jag såg den, såg jag även att några lämnade kontrollen. Hoppet levde men redan då visste jag att jag redan var efter reptiden. Det var en kamp mot klockan och jag förlorade med typ tre minuter. Jag orkade helt enkelt inte öka tempot i den motvind och på det underlag som var. Vinden och snön blev för jobbiga motståndare."
Jag har inget positivt att säga om Schweiz, men deras flagga är ju i alla fall ett plus."
Jag frågade varför de drog repet och inte förlängde tiden pga vädret. Jag fick till svar att det var för att det blev mörkt. Men om man ha pannlampa, fick man fortsätta då? Mannen berättade att de delade ut sådana senare i loppet men att de inte räckte. Jag hade en egen pannlampa med mig, men jag fick ändå inte fortsätta*. Så tyvärr tog äventyret slut i Oxberg. :( Så det blev buss tillbaka till Mora detta år. En ny erfarenhet. Jag är, trots besvikelsen att inte få fortsätta, ändå nöjd. Hade det var i Eldris jag missade repet hade jag varit fly förbannad. Men 2020 står jag där igen på startområdet i Berga By. Jag har revansch att utkräva. :)
Nästa år
Tusen tack till alla som följde och peppade mig via appen Raceone. Jag kommer som sagt att försöka ta mig i mål nästa år igen, då hoppas jag att vädret är betydligt bättre. Sen kan man ju hoppas på att jag är bättre tränad för uppgiften, även om jag inte direkt är otränad nu. Lite färre sjukdomar och mer snö i januari underlättar så att säga.
Note to self: Gör jag klassikern och är anmäld till Vasaloppet (jmfr Öppet Spår) se till att åka Engelbrektsloppet eller Öppet Spår för säkerhets skull.
Nästa lopp: 23/3 Varvetmilen Mantorp, 10 km.
*Det är dock väldigt frustrerande att se dessa tv-program om deltagare som får hjälp med En Svensk Klassiker etc och där flera får fortsätta trots att repet dras. Någon tv-personlighet övertalar repvakten att släppa förbi en eftersläntrare som r mer än tre minuter sen. Det blir ju bra för tv-programmet liksom.
2 mars 2019
Blåbärsloppet 2019 - race report
Ett nybörjarlopp på 9 km som jag och dottern skulle skida ihop.
Starten gick runt lunch så vi hade sovmorgon och vi kunde i lugn och ro äta frukost. Solen sken och alla var glada. Vi åkte in till Mora och Vasaloppsmässan för att hämta nummerlapparna.
Lite ovant att stå i kö men nu fick jag bevis på att de där labyrintgångarna behövs. Passade såklart på att hämta nummerlappen till Vasaloppet också. Den där kön ville jag minsann inte stå i igen. Det var gott om tid före bussen skulle ta oss till Eldris så det var absolut ingen stress i våra kroppar. När vi så kom ut passade vi på att fotografera oss under den lilla målportalen.
Så blev det äntligen dags att ta oss till bussen. Vid denna tid var det inga köer så vi kunde sätta oss i bussen direkt. Men av någon anledning fick vi vänta ganska länge före den körde.
När vi nästan var i Eldris stannade bussen och där blev vi stående. Vi väntade... och väntade... Det blev sakta varmare och kvavare i bussen. Fläktsystemet visade sig vara trasigt. Vi som satt på ovanvåningen höll på att koka bort. Alla i bussen var ju klädda för vintersport och utomhusvistelse.
Syret tog typ slut. Jag gick ner till chauffören och pratade lite, för det gjorde ingen annan, så öppnade han dörrarna iaf. Det visade sig att vi väntade i bussen på att VIP-åkare vid starten skulle ge sig av. (I kombination med trång startplats.) Väntan hade väl varit ett mindre problem om bara luftkonditioneringen i bussen funkat.
Väl vid start smetade jag på lite glidvalla på både mina och dotterns skidor. I övrigt skidade jag med vallan från föregående helg då jag tog mig an Tjejvasan. Passade på att grunda med lite blåbärssoppa, men dottern ville inte ha. Starten gick när man var redo för det så vi gav oss iväg på nio kilometer äventyr. Kanske lite mer äventyr för dottern än för mig. ;)
Loppet
Det var svårt i början för Stora, som inte åkte så mycket på längden. Det längsta hon hittills skidat är några varv i Barnens Vasalopp på hemorten, uppskattningsvis ett par kilometer. Hon trillade i första backen och gjorde sig illa i ena tummen. Arg och ledsen tog hon sig ur spår och in i skogen och ville absolut inte fortsätta. Då hade vi bara skidat drygt 500 m. Hon är en jättejättebra utförsåkare, men med dessa smala skidor var det inte lika kul.
Efter tröst och övertalning fortsatte hon i vredesmod. Vid varje nedförsbacke tvekade hon dock, med all rätt. Det är helt i sin ordning att ha respekt för nedförsbackar på onödigt smala skidor.Vi skidade på jag och en arg dotter. Så började jag prata om kvällens melodifestival och undrade vad hon ville mumsa på till den. Då blev hon på bättre humör och vi hade det riktigt trevligt på vår resa till Mora.
Halvvägs fanns det till och med en vätskekontroll. Allt för att få den där riktiga vasaloppskänslan. Nu drack vi båda blåbärssoppa. Här hade jag tänkt överraska med att dra upp min påse med smågodis. Jag hade förberett en för varje lopp. Vilket antiklimax det blev när det visade sig att jag glömt att packa med den. Det fick bli ett löfte om att hon fick äta upp allt när vi kom tillbaka till boendet.
Resten av loppet var alla riktigt glada. (Trots glömt godis.) Den tidigare arga tjejen, som absolut inte skulle åka detta lopp någon mer gång, var som bortblåst. Nu hade hon redan bestämt sig för att åka igen nästa år. (Vilket betyder att även jag måste åka Vasaloppet nästa år.) Strax före Moraparken kickade även tjejens tävlingssinne in. Hon hade bestämt sig för att komma i mål före några som vi skidat om ett par gånger men som också skidat om oss.
På upploppet stod mormor och morfar (mina föräldrar) och tog emot oss. Stora fick en fin krans och en rosa (såklart) hästmedalj. Tiden var oviktig i detta sammanhang. Allt handlade om trivsel, ha roligt tillsammans och att vara är en god förebild för mina barn att ha bra levnadsvanor med bl a motion.
Efter loppet blev det ytterligare besök på Vasaloppsmässan och då köpte jag faktiskt den där vätskeryggsäcken. Den kommer till användning på mina långlöppass i sommar.
Nästa lopp: 3/3, Vasaloppet, 90 km
Starten gick runt lunch så vi hade sovmorgon och vi kunde i lugn och ro äta frukost. Solen sken och alla var glada. Vi åkte in till Mora och Vasaloppsmässan för att hämta nummerlapparna.
Lite ovant att stå i kö men nu fick jag bevis på att de där labyrintgångarna behövs. Passade såklart på att hämta nummerlappen till Vasaloppet också. Den där kön ville jag minsann inte stå i igen. Det var gott om tid före bussen skulle ta oss till Eldris så det var absolut ingen stress i våra kroppar. När vi så kom ut passade vi på att fotografera oss under den lilla målportalen.
Så blev det äntligen dags att ta oss till bussen. Vid denna tid var det inga köer så vi kunde sätta oss i bussen direkt. Men av någon anledning fick vi vänta ganska länge före den körde.
När vi nästan var i Eldris stannade bussen och där blev vi stående. Vi väntade... och väntade... Det blev sakta varmare och kvavare i bussen. Fläktsystemet visade sig vara trasigt. Vi som satt på ovanvåningen höll på att koka bort. Alla i bussen var ju klädda för vintersport och utomhusvistelse.
Syret tog typ slut. Jag gick ner till chauffören och pratade lite, för det gjorde ingen annan, så öppnade han dörrarna iaf. Det visade sig att vi väntade i bussen på att VIP-åkare vid starten skulle ge sig av. (I kombination med trång startplats.) Väntan hade väl varit ett mindre problem om bara luftkonditioneringen i bussen funkat.
Väl vid start smetade jag på lite glidvalla på både mina och dotterns skidor. I övrigt skidade jag med vallan från föregående helg då jag tog mig an Tjejvasan. Passade på att grunda med lite blåbärssoppa, men dottern ville inte ha. Starten gick när man var redo för det så vi gav oss iväg på nio kilometer äventyr. Kanske lite mer äventyr för dottern än för mig. ;)
Loppet
Det var svårt i början för Stora, som inte åkte så mycket på längden. Det längsta hon hittills skidat är några varv i Barnens Vasalopp på hemorten, uppskattningsvis ett par kilometer. Hon trillade i första backen och gjorde sig illa i ena tummen. Arg och ledsen tog hon sig ur spår och in i skogen och ville absolut inte fortsätta. Då hade vi bara skidat drygt 500 m. Hon är en jättejättebra utförsåkare, men med dessa smala skidor var det inte lika kul.
Efter tröst och övertalning fortsatte hon i vredesmod. Vid varje nedförsbacke tvekade hon dock, med all rätt. Det är helt i sin ordning att ha respekt för nedförsbackar på onödigt smala skidor.Vi skidade på jag och en arg dotter. Så började jag prata om kvällens melodifestival och undrade vad hon ville mumsa på till den. Då blev hon på bättre humör och vi hade det riktigt trevligt på vår resa till Mora.
Halvvägs fanns det till och med en vätskekontroll. Allt för att få den där riktiga vasaloppskänslan. Nu drack vi båda blåbärssoppa. Här hade jag tänkt överraska med att dra upp min påse med smågodis. Jag hade förberett en för varje lopp. Vilket antiklimax det blev när det visade sig att jag glömt att packa med den. Det fick bli ett löfte om att hon fick äta upp allt när vi kom tillbaka till boendet.
Resten av loppet var alla riktigt glada. (Trots glömt godis.) Den tidigare arga tjejen, som absolut inte skulle åka detta lopp någon mer gång, var som bortblåst. Nu hade hon redan bestämt sig för att åka igen nästa år. (Vilket betyder att även jag måste åka Vasaloppet nästa år.) Strax före Moraparken kickade även tjejens tävlingssinne in. Hon hade bestämt sig för att komma i mål före några som vi skidat om ett par gånger men som också skidat om oss.
På upploppet stod mormor och morfar (mina föräldrar) och tog emot oss. Stora fick en fin krans och en rosa (såklart) hästmedalj. Tiden var oviktig i detta sammanhang. Allt handlade om trivsel, ha roligt tillsammans och att vara är en god förebild för mina barn att ha bra levnadsvanor med bl a motion.
Nästa lopp: 3/3, Vasaloppet, 90 km
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
