Min fina träning har kommit av sig. Jag känner att jag legat av mig på grund av att jag inte tränat. Viljan att träna finns nästan hela tiden men orken... orken finns inte. Huvudet vill, kroppen vill inte. Utrymme finns men... jag vilar och gör annat istället. På morgonen tänker jag ofta att efter jobbet ska jag springa lite, om så bara några kilometer. När jag jobbat så är jag helt slut i knopp och kropp. Det blir inget av mina planer.
Trots vila så har jag ändå ingen ork att träna. Den ork och energi jag lyckats ladda mig med prioriteras till annat som att laga mat, ev tvätta och röja efter middagen. Sen somnar jag i soffan vid 19-snåret.
Om en vecka är det Sthlm Trail Run. Den träning jag gjort är landsvägslöpning (och en fotbollsträning på gräs). Jag känner mig inte speciellt bra förberedd på 10 km terränglöpning.
Men det kanske är som vanligt, att jag ställer orimlig krav på mig själv!? Så är det nog. Jag måste lära mig att slappna av och vara i nuet, gör det bästa av situationen som är.
Fast jag vill ju mer. Jag har högre ambitioner... men så blir det platt fall på grund av min sjukdom.
Jag ser ändå mycket fram emot Sthlm Trail Run för Sthlm Challenge är något jag gör tillsammans med en av mina bästa vänner. Vi ska ha trevligt hur snabbt/långsamt det än kommer att gå på loppet.
29 april 2018
14 april 2018
Vackra löplopp
När man är ute och springer så hinner man oftast fundera på en hel massa grejer. Idag funderade jag på vilka av de lopp jag sprungit som varit vackrast. Jag har sprungit ganska många lopp genom åren men jag är en återvändare, d v s jag springer samma lopp år efter år, så jag har inte jättemånga att välja på. Ibland springer jag loppet för att det ligger bäst geografiskt, typ nära dit och hem. Ibland för att loppet i sig är roligt eller utmanande och ibland bara för att jag "alltid" har sprungit det, tradition helt enkelt.
Nåja, vilka av de lopp jag sprungit tycker jag har de vackraste banorna? Här är en liten lista:
1. Prinsens Minne, Halmstad.
Det är svårtslaget med en bana där man får springa vid havet. Sedan är deras start"skott" i särklass roligast. Jag kan vara lite partisk i och med att jag tillbringat många barndomssomrar i Halmstadtrakten.
2. Sparkasse Wälderlauf, Bezau, Österrike.
Ett litet lokalt lopp som sträcker sig över två dalar i alperna. Att springa i alperna är lika oslagbart som att springa vid hav. Loppet har den mest originella medaljen jag känner till, en medalj med mycket lokal anknytning.
3. Montafon Arlberg Panoramatrail, St. Anton, Österrike.
Jobbigt lopp med många höjdmeter som ska bemästras, men ack så vackert med bergen. Man får inte vara rädd för bl a hästar och kor. Det år jag sprang så sprang vi genom dess betesmarker och det blev lite sick-sacklöpning när hästarna stod på vägen vi sprang på.
3. Tjejmilen, Stockholm.
Djurgården är vackrare än det låter. Vi springer på en ö och sådana är omgivna av vatten. Likaså är Djugårdsbrunnskanalen ett mycket vackert parti av loppet. I övrigt är banan inte så uppseendeväckande.
4. Lidingöloppet, Lidingö.
Även detta ett ö-lopp med skymt av vatten även om det mestadels springs i skog. Kyrkviken med alla båtar är vacker att runda, kanske för allt publikstöd som finns där men även att man fortfarande är pigg i kropp och knopp. Backarna är inte vackra men många men glöms så fort man får en skymt av havet eller vackert skogsparti.
Måste dock tyvärr erkänna att Knatteloppsbanan är vackrast av alla distanser, inte för att den är kort utan helt enkelt för skogens utseende.
4. Göteborgsvarvet, Göteborg.
Behöver väl knappast någon närmare presentation. Havet är runt husknuten. Och jag njuter mer av utsikten från Älvsborgsbron än Göta Älvbron. Även om det kanske inte är så vackert att springa i stan så passar jag på att titta på arkitekturen på såväl som nybyggen på Eriksberg som äldre bebyggelse i centrum.
Nåja, vilka av de lopp jag sprungit tycker jag har de vackraste banorna? Här är en liten lista:
1. Prinsens Minne, Halmstad.
Det är svårtslaget med en bana där man får springa vid havet. Sedan är deras start"skott" i särklass roligast. Jag kan vara lite partisk i och med att jag tillbringat många barndomssomrar i Halmstadtrakten.
2. Sparkasse Wälderlauf, Bezau, Österrike.
Ett litet lokalt lopp som sträcker sig över två dalar i alperna. Att springa i alperna är lika oslagbart som att springa vid hav. Loppet har den mest originella medaljen jag känner till, en medalj med mycket lokal anknytning.
3. Montafon Arlberg Panoramatrail, St. Anton, Österrike.
Jobbigt lopp med många höjdmeter som ska bemästras, men ack så vackert med bergen. Man får inte vara rädd för bl a hästar och kor. Det år jag sprang så sprang vi genom dess betesmarker och det blev lite sick-sacklöpning när hästarna stod på vägen vi sprang på.
3. Tjejmilen, Stockholm.
Djurgården är vackrare än det låter. Vi springer på en ö och sådana är omgivna av vatten. Likaså är Djugårdsbrunnskanalen ett mycket vackert parti av loppet. I övrigt är banan inte så uppseendeväckande.
4. Lidingöloppet, Lidingö.
Även detta ett ö-lopp med skymt av vatten även om det mestadels springs i skog. Kyrkviken med alla båtar är vacker att runda, kanske för allt publikstöd som finns där men även att man fortfarande är pigg i kropp och knopp. Backarna är inte vackra men många men glöms så fort man får en skymt av havet eller vackert skogsparti.
Måste dock tyvärr erkänna att Knatteloppsbanan är vackrast av alla distanser, inte för att den är kort utan helt enkelt för skogens utseende.
4. Göteborgsvarvet, Göteborg.
Behöver väl knappast någon närmare presentation. Havet är runt husknuten. Och jag njuter mer av utsikten från Älvsborgsbron än Göta Älvbron. Även om det kanske inte är så vackert att springa i stan så passar jag på att titta på arkitekturen på såväl som nybyggen på Eriksberg som äldre bebyggelse i centrum.
11 april 2018
Sjuårsdagen
Hipp hurra... eller vad säger man när man jubilerar?
Idag för exakt sju år sedan fick jag en diagnos som ändrat mitt liv. Jag fick diagnosen MS.
Generellt sett så mår jag ganska bra, jag har inga motoriska störningar för jag klarar att göra En Svensk Klassiker med allt vad det kräver i fysisk förmåga. Intellektet är det inte heller fel på tycker jag. Jag kan analysera och komma med listiga idéer och lösningar.
Men, min hjärna bråkar lite med mig nuförtiden. Saker som jag inte haft problem med tidigare. Tankeverksamheten går lite långsammare idag än förr. Jag behöver mer tid än tidigare. Jag måste skriva upp för att inte glömma. Utan kalendern i mobilen med dess påminnelsefunktion är jag körd. Dessutom har jag fått problem med ljudstökiga miljöer. Min hjärna orkar inte sortera ljuden, hjärnan tar in alla ljud och stimuli vilket är mycket energikrävande, av det blir jag fort trött. I medicinska termer kallas det fatigue eller hjärntrötthet. (Vill du veta ännu mer får du söka mer info själv med valfri sökmotor.)
Men i övrigt mår jag bra...tror jag. :)
Jag har MS, men MSen har inte mig. Jag är fortfarande jag även om jag måste anpassa mig och prioritera vad jag ska göra för att orka. Mitt batteri är aldrig fulladdat och vid laddning tar laddningen lång tid.
Idag för exakt sju år sedan fick jag en diagnos som ändrat mitt liv. Jag fick diagnosen MS.
Generellt sett så mår jag ganska bra, jag har inga motoriska störningar för jag klarar att göra En Svensk Klassiker med allt vad det kräver i fysisk förmåga. Intellektet är det inte heller fel på tycker jag. Jag kan analysera och komma med listiga idéer och lösningar.
Men, min hjärna bråkar lite med mig nuförtiden. Saker som jag inte haft problem med tidigare. Tankeverksamheten går lite långsammare idag än förr. Jag behöver mer tid än tidigare. Jag måste skriva upp för att inte glömma. Utan kalendern i mobilen med dess påminnelsefunktion är jag körd. Dessutom har jag fått problem med ljudstökiga miljöer. Min hjärna orkar inte sortera ljuden, hjärnan tar in alla ljud och stimuli vilket är mycket energikrävande, av det blir jag fort trött. I medicinska termer kallas det fatigue eller hjärntrötthet. (Vill du veta ännu mer får du söka mer info själv med valfri sökmotor.)
Men i övrigt mår jag bra...tror jag. :)
Jag har MS, men MSen har inte mig. Jag är fortfarande jag även om jag måste anpassa mig och prioritera vad jag ska göra för att orka. Mitt batteri är aldrig fulladdat och vid laddning tar laddningen lång tid.
10 april 2018
Marathon att drömma om
Ni som följer min blogg vet att i sommar är det tänkt att jag ska springa mitt livs första marathon. Jag har alltid sagt att det ska ske utomlands. Att det ska vara en speciell händelse eftersom jag kanske inte springer så många fler maror. Men som ni vet blir det i Stockholm. Det är ju ändå lite speciellt att det är 40-årsjubileum.
Vilka marathonlopp är det då som jag vill springa utomlands? Överst på listan står (såklart) TCS New York City Marathon. Jag har varit i N.Y. en gång och kan tänka mig att det är en upplevelse över det vanliga att springa den maran. Jag vet att det är svårt att få startplats, men nån gång ska det ske.
En annan mara som verkar kul är Médoc Marathon eller som det heter på originalspråket: Marathon des Châteaux du Médoc. Det är en stor jäkla festival alltihop med bl a ostron (blä) och vin (mums) i vätskedepåerna. De är alltid ett festivaltema och deltagarna förväntas klä ut sig. Årets tema, 2018, är Nöjespark, "Amusement Park". Detta är ett lopp man inte ska springa ensam utan upplevelsen ska delas med ett gäng glada galna vänner. Här verkar tävling och tidsjakt vara underordnat glädje och gemenskap.
Om jag får smak för denna hiskeligt långa distans och springa fler marathon vill jag gärna uppleva marathon i London, Berlin, Rom och varför inte Köpenhamn? Det finns som bekant marathonlopp över hela världen.
Men vi tar en sak i taget. Först ska jag klara Stockholm Marathon.
Vilka marathonlopp är det då som jag vill springa utomlands? Överst på listan står (såklart) TCS New York City Marathon. Jag har varit i N.Y. en gång och kan tänka mig att det är en upplevelse över det vanliga att springa den maran. Jag vet att det är svårt att få startplats, men nån gång ska det ske.
En annan mara som verkar kul är Médoc Marathon eller som det heter på originalspråket: Marathon des Châteaux du Médoc. Det är en stor jäkla festival alltihop med bl a ostron (blä) och vin (mums) i vätskedepåerna. De är alltid ett festivaltema och deltagarna förväntas klä ut sig. Årets tema, 2018, är Nöjespark, "Amusement Park". Detta är ett lopp man inte ska springa ensam utan upplevelsen ska delas med ett gäng glada galna vänner. Här verkar tävling och tidsjakt vara underordnat glädje och gemenskap.
Om jag får smak för denna hiskeligt långa distans och springa fler marathon vill jag gärna uppleva marathon i London, Berlin, Rom och varför inte Köpenhamn? Det finns som bekant marathonlopp över hela världen.
Men vi tar en sak i taget. Först ska jag klara Stockholm Marathon.
6 april 2018
En ovanlig vanlig jävla dag
En vanlig dag, fast med sovmorgon.
Uppe kl 10 (ca 9 timmars sömn).
Börja jobba kl 12.
Slutar jobba kl 16.
Dödstrött.
Orkar knappt åka hem från jobbet.
Hämtar stora barnet hos kompis.
Ännu mer dödstrött.
Måste sova.
Nu!
Och klockan är bara 17.
Suck!
Ridå.
Uppe kl 10 (ca 9 timmars sömn).
Börja jobba kl 12.
Slutar jobba kl 16.
Dödstrött.
Orkar knappt åka hem från jobbet.
Hämtar stora barnet hos kompis.
Ännu mer dödstrött.
Måste sova.
Nu!
Och klockan är bara 17.
Suck!
Ridå.
5 april 2018
Moment 22
Hade en fin liten runstreak i påsk och tänkte mig att fortsätta springa, men så kom vardagen och verkligheten ikapp mig. Påskledigheten tog slut och åter dags att jobba precis som för de flesta.
Skillnaden för mig jämfört med "de flesta" är att när jag jobbat mina fyra timmar (jag är sjukskriven 50%) är jag totalt slut i både knopp och kropp, kan inte tänka många korrekta tankar och kroppen signalerar "sov!" (anledningen till sjukskrivningen helt enkelt). Så den där träningen är inte första prioritet, tyvärr. Tyvärr för träningen gör mig gott, jag mår som bäst när jag tränar/ har tränat, löpning är mindfulness för mig. Men som sagt på grund av fatigue blir det mindre träning än jag vill.
Lever till vardags i ett Moment 22.
Tröttheten, fatiguen, gör mig trött så jag inte orkar att träna. Och löpning/träning gör mig pigg så att min fatigue minskar.
Skillnaden för mig jämfört med "de flesta" är att när jag jobbat mina fyra timmar (jag är sjukskriven 50%) är jag totalt slut i både knopp och kropp, kan inte tänka många korrekta tankar och kroppen signalerar "sov!" (anledningen till sjukskrivningen helt enkelt). Så den där träningen är inte första prioritet, tyvärr. Tyvärr för träningen gör mig gott, jag mår som bäst när jag tränar/ har tränat, löpning är mindfulness för mig. Men som sagt på grund av fatigue blir det mindre träning än jag vill.
Lever till vardags i ett Moment 22.
Tröttheten, fatiguen, gör mig trött så jag inte orkar att träna. Och löpning/träning gör mig pigg så att min fatigue minskar.
1 april 2018
Skämtar med mig själv?
Man kan knappt tro det men jag var ute och sprang idag också, trots ömma tår. Two-day-streak hör inte till vanligheterna. Man kan tro att det är ett förstaaprilskämt men det är det inte det. Möjligen skämtar jag med mig själv med att göra detta.
Igår sprang jag 10,7 km, med många inslag av mobilspelande (Pokémon Go och Ingress). Idag blev det 14 km fast med betydligt mindre spelande. Jag kunde inte låta bli eftersom det finns pokémons som visar sig oftare vid hav/vatten. Jag bor normalt inte vid hav/vatten. Så att missa tillfället skavde i huvudet. Men som jag tidigare sagt: en snabb tid är oviktigt, det är mängden/sträckan jag satsar på nu, eller tiden fast i form av uthållighet.
Blåsor på tårna fick jag idag också. Måste härda de ännu mer. Ska jag fixa marathon så måste jag kunna springa 3-3,5 mil utan att få blåsor och skavsår.
Min obefintliga nagel med tillhörande blåsa (även under nagel).
Igår sprang jag 10,7 km, med många inslag av mobilspelande (Pokémon Go och Ingress). Idag blev det 14 km fast med betydligt mindre spelande. Jag kunde inte låta bli eftersom det finns pokémons som visar sig oftare vid hav/vatten. Jag bor normalt inte vid hav/vatten. Så att missa tillfället skavde i huvudet. Men som jag tidigare sagt: en snabb tid är oviktigt, det är mängden/sträckan jag satsar på nu, eller tiden fast i form av uthållighet.
Blåsor på tårna fick jag idag också. Måste härda de ännu mer. Ska jag fixa marathon så måste jag kunna springa 3-3,5 mil utan att få blåsor och skavsår.
31 mars 2018
Stackars tår
I sommar ska jag springa Asics Stockholm Marathon. Det blir mitt livs första marathonlopp och jag bävar redan för det är ruskigt långt att springa 4,2 mil.
Just nu är jag i någon slags uppbyggnadsfas men jag springer sällan längre än 12 km. Det finns dock fortfarande tid att bygga på längden på passen. Jag tror att jag fysiskt nog skulle klara av maran utan att ha något tidsmål. Sthlm marathon har dock tidsbegränsning på max sex timmar.
Det jag däremot är mest orolig för är mina stackars tår och fötter. Naglarna finns knappt kvar på "långtårna", och då har jag som sagt bara sprungit pass på runt milen.
Jag hoppas innerligt att tårna vänjer sig vid längre löpning. Just nu är det ömt och jag får fortfarande blåsor efter ett träningspass.
Just nu är jag i någon slags uppbyggnadsfas men jag springer sällan längre än 12 km. Det finns dock fortfarande tid att bygga på längden på passen. Jag tror att jag fysiskt nog skulle klara av maran utan att ha något tidsmål. Sthlm marathon har dock tidsbegränsning på max sex timmar.
Det jag däremot är mest orolig för är mina stackars tår och fötter. Naglarna finns knappt kvar på "långtårna", och då har jag som sagt bara sprungit pass på runt milen.
29 mars 2018
Ovanlig dag på jobbet
Påskhelgen inleddes redan på jobbet. Det var en ovanligt lugn dag med endast sex barn närvarande. Till dessa sex barn var vi sex pedagoger. Svettigt värre. Inget #pressatläge här inte.
Vi mumsade glass på fruktsamlingen. Anledningen till glassen var att en kollega gick hem på graviditetsledighet idag.
Till lunch hade vi dukat långbord. En mysig dag där vi såg alla barn och hade många "guldstunder".
Glad Påsk!
Vi mumsade glass på fruktsamlingen. Anledningen till glassen var att en kollega gick hem på graviditetsledighet idag.
Till lunch hade vi dukat långbord. En mysig dag där vi såg alla barn och hade många "guldstunder".
Glad Påsk!
24 mars 2018
Irriterad men nöjd
Hur gick det då idag på seedningsloppet?
Vädret var kallt och blåsigt, inte idealiska förhållanden för en trivsam löprunda, men entusiaster struntar i väder. Det var ju positivt att det varken regnade eller snöade.
Varvetmilen löps tre varv runt racingbanan, bara det mentalt påfrestande. På långrakan är det svagt uppförslut och idag även motvind. Första varvet var lättlöpt då jag låg i rygg och lä på andra löpare. Andra och tredje varvet plöjde jag luften själv och då gick luften ur mig. Man kan sammanfatta det som att jag orkar hålla tempot i fem kilometer.
Stretade dock på men pannbenet orkade inte så jag gick ett par gånger. Det kan ha varit dessa små promenader i kombination med motvinden som gjorde att jag missade min stipulerade tid med fjuttiga 13 sekunder.
Hade jag sprungit 13 sekunder snabbare hade jag fått starta i ytterligare en startgrupp tidigare på Varvet i maj. Irriterande nära, men jag är nöjd. Jag var trots allt förkyld och det blev en tid som var 14 sekunder snabbare än förra året.
Jag är nöjd.
PS Det blev en tid runt 55 minuter.
Vädret var kallt och blåsigt, inte idealiska förhållanden för en trivsam löprunda, men entusiaster struntar i väder. Det var ju positivt att det varken regnade eller snöade.
Varvetmilen löps tre varv runt racingbanan, bara det mentalt påfrestande. På långrakan är det svagt uppförslut och idag även motvind. Första varvet var lättlöpt då jag låg i rygg och lä på andra löpare. Andra och tredje varvet plöjde jag luften själv och då gick luften ur mig. Man kan sammanfatta det som att jag orkar hålla tempot i fem kilometer.
Stretade dock på men pannbenet orkade inte så jag gick ett par gånger. Det kan ha varit dessa små promenader i kombination med motvinden som gjorde att jag missade min stipulerade tid med fjuttiga 13 sekunder.
Hade jag sprungit 13 sekunder snabbare hade jag fått starta i ytterligare en startgrupp tidigare på Varvet i maj. Irriterande nära, men jag är nöjd. Jag var trots allt förkyld och det blev en tid som var 14 sekunder snabbare än förra året.
Jag är nöjd.
PS Det blev en tid runt 55 minuter.
23 mars 2018
Seedningslopp
Imorgon är det seedningslopp för Varvet i Göteborg. Jag hade hoppats på att vara i okej form genom att ha genomfört planerade träningspass. Så blev det inte. Istället har jag legat sjuk hemma denna vecka. Ögoninflammation, förkylning och huvudvärk stod på menyn. Fan. Jag kommer iaf delta och göra mitt bästa. Hade hoppats på en bra tid och plocka några startled...nu vete fasiken om det blir så. Följ mig via appen RaceOne och håll tummarna för en tid runt 55 min, över timmen är en besvikelse.
22 mars 2018
Hålla mitt löfte
Tyvärr är jag begåvad med dåliga tänder i kombination med dåliga matvanor (läs: småäter). Då får man lätt karies. Jag har genom åren varit hos tandläkaren oräkneliga gånger. Jag har en gång sagt att när jag går på en kontroll hos tandhygienist/tandläkare och INTE har karies då ska jag spring ett marathonlopp. Det har hänt en gång men det blev inget marathon sprunget. Jag kände mig för otränad. Jag höll inte löftet.
Idag var jag hos tandhygienisten och gissa vad... inget karies. Denna gång måste jag hålla löftet. Vilken tur att jag redan är anmäld till årets Stockholm Marathon. Jag är inte speciellt tränad denna gången heller men alldeles säkert bättre tränad än vid förra tillfället. Jag har åtminstonde mer löparerfarenhet eftersom jag har sprungit flertalet halvmaraton och Lidingöloppets tremil genom åren. Att en normal träningsrunda ligger på runt 10 km är också ett tecken på bättre erfarenhet och uthållighet.
Idag var jag hos tandhygienisten och gissa vad... inget karies. Denna gång måste jag hålla löftet. Vilken tur att jag redan är anmäld till årets Stockholm Marathon. Jag är inte speciellt tränad denna gången heller men alldeles säkert bättre tränad än vid förra tillfället. Jag har åtminstonde mer löparerfarenhet eftersom jag har sprungit flertalet halvmaraton och Lidingöloppets tremil genom åren. Att en normal träningsrunda ligger på runt 10 km är också ett tecken på bättre erfarenhet och uthållighet.
15 mars 2018
Den som väntar...
One down, one to go.
Jag ska vilken dag som helst skriva race report om årets Halvvasan. Det hamnar sedan i kronologisk ordning (sorterat efter datum) här i bloggen. Håll ut!
Jag ska vilken dag som helst skriva race report om årets Halvvasan. Det hamnar sedan i kronologisk ordning (sorterat efter datum) här i bloggen. Håll ut!
14 mars 2018
Kort och halt
Varken snabbt eller långt pass idag. Jag tror dessutom jag fick stanna och vänta vid varenda rödljus. Sprang som jag kände för och när jag var tillbaka var det bara 1 km längre än förra passet. Men så här i början handlar det egentligen varken om längd eller fart. Jag är nöjd med att vänja rätt muskler vid löprörelsen samt härda mina fötter från blåsor.
Underlaget är fortfarande svårsprunget på sina ställen. Efter att ha varit några plusgrader blev det åter kallare och tösnön frös till en hal skridskobana. Fast på sina ställen var det slask och halt på ett helt annat sätt.
Underlaget är fortfarande svårsprunget på sina ställen. Efter att ha varit några plusgrader blev det åter kallare och tösnön frös till en hal skridskobana. Fast på sina ställen var det slask och halt på ett helt annat sätt.
12 mars 2018
Nystart
Nu har jag återupptagit löpningen efter en sejour med skidåkning av varierande sort.
Började lite lugnt med drygt 7 km i ganska sakta mak. Kände mig ringrostig. Men våren är lång, jag hinner komma i form till både Göteborgsvarv och Marathon om jag bara ger mig ut och springer istället för att sitta hemma och äta choklad.
Började lite lugnt med drygt 7 km i ganska sakta mak. Kände mig ringrostig. Men våren är lång, jag hinner komma i form till både Göteborgsvarv och Marathon om jag bara ger mig ut och springer istället för att sitta hemma och äta choklad.
4 mars 2018
Mammans privilegier
När barnen sitter och tittar på Frost för 711:e gången, står mamman i tvättstugan och äter glass...och sorterar lite tvätt.
2 mars 2018
Paradox
De som får sova, vill inte. = barnen
De som vill sova, får inte. =vuxna.
Är det inte konstigt?
De gör allt för att inte somna, pillar med saker, snurrar runt, pratar, sjunger, sparkar med armar och ben.
Medan en annan kämpar hårt med att inte somna för då har jag ingen uppsikt över barnen. Inte okej att sova på arbetstid.
De som vill sova, får inte. =vuxna.
Är det inte konstigt?
De gör allt för att inte somna, pillar med saker, snurrar runt, pratar, sjunger, sparkar med armar och ben.
Medan en annan kämpar hårt med att inte somna för då har jag ingen uppsikt över barnen. Inte okej att sova på arbetstid.
1 mars 2018
Skidåkare vs Skidlöpare
När jag i helgen skidade Öppet Spår lyssnade jag på Vasaloppsradion vid några tillfällen. Då hörde jag benämningen skidlöpare. Det är ett ord jag inte reflekterat över tidigare, att längdskidåkare kallas löpare. Ganska logiskt egentligen, det är ju som löpning fast på skidor.
Jag har alltid sagt just skidåkare för det säger man ju i alpina sporten, att de är skidåkare. Jag har liksom inte reflekterat över att längdåkarna skulle benämnas annorlunda. Nu vet jag bättre och kallar personer som sportar riktig skidåkning (alpint) för skidåkare och de som åker slättförs för längdlöpare/längdskidlöpare.
Jag har alltid sagt just skidåkare för det säger man ju i alpina sporten, att de är skidåkare. Jag har liksom inte reflekterat över att längdåkarna skulle benämnas annorlunda. Nu vet jag bättre och kallar personer som sportar riktig skidåkning (alpint) för skidåkare och de som åker slättförs för längdlöpare/längdskidlöpare.
27 februari 2018
Halvvasan 2018 - race report
Halvvasan 2018.
I söndags skidade jag Öppet Spår, igår var det en välbehövlig vilodag, men idag var jag på det igen. Nu var det dags för andra momentet i vår Halvklassiker.
Inte helt otippat var jag förbannat trött på morgonen trots vilodagen igår. Men trött är inte en känsla längre utan en livsstil. Dock var den vanliga tröttheten kryddad med fysisk trötthet. Kroppen ville egentligen inte ut och motionera, speciellt inte tidigt på morgonen. Men det var bara att förbise och intala sig själv att det skulle bli en trevlig dag i snön. Temperaturen var inte den mest angenäma denna dag heller. Med målgången från i söndags i färskt minne och hur mina fingrar kändes då packade jag raskt om min midjeväska. Jag skrotade allt jag fann onödigt och proppade ner mina vinterhandskar istället.
I mitt sällskap var det jag som var minst hurtig ner till frukosten, men ner hasade jag mig och frukost fick jag i mig.
Precis som till Öppet Spår så åkte jag förbokad buss och det var exakt lika skönt denna gången. Det var ursmidigt med bussen från hotellet direkt till starten i Oxberg. Eftersom vinden ven ute, det var egentligen inte så kallt, -12 grader med blåsten (runt 5-7 m/s) kändes det som -25 pga kyleffekten. Då kan ni förstå att bussen var ett skönt tillhåll i väntan på start.
Vi satt och samtalade och tog det lugnt, åt en banan, pratade med andra i bussen, smidde strategier och fixade med de sista med nummerlapp, telefoner etc. Min strategi var att ta mig i mål. Jag var trött i kroppen, fast jag vet ju att när kroppen väl kommer igång så kickar tävlingsmänniskan i mig igång och jag glömmer till viss del tröttheten och bara kör. Jag vill överträffa mig själv.
Så var det dags för start. Alla fyra startade i samma startgrupp, mycket trevligt även om vi sedan inte håller samma tempo. (När jag tänker efter så är det bara i Lidingöloppet vi inte kommer att starta i samma startled.) L.W. sprintade iväg i ett rasande tempo, men är man skidinstruktör, vallar sina egna och andras skidor och håller på med skidlöpning på ett mer seriöst sätt än vi andra så får man sprinta iväg. Vi andra skidade iväg gemensamt. Det visade sig att C.B. och jag höll ett ganska jämnt tempo så då tänkte jag att vi kommer nog skida alla 45 km tillsammans. Trevligt trevligt. Efter ca 2 km skidade vi ikapp V.K. Det var ganska trångt i starten och flera "flaskhalsar", V.K. hade bevisligen hittat ett bättre spår än vi.
Vid 3 km tröttnade jag, inte på sällskapet men på farten. Jag ville lägga till ytterligare en växel. Sagt och gjort. Jag sa hej till C.B. och fortsatte ensam.
Det var kallt att skida på sjön, öppet och blåsigt, men otroligt vackert. Så fint att se skidåkarna på ett långt "led". Det upplever man inte i skogen på samma sätt.
Även detta lopp hade jag fantastisk valla och jag fick köra samma taktik som tidigare lopp; att stanna på krön för att den framför i spåret skulle hinna undan. Ja annars hade jag glidit in i dem. De bakom mig trodde nog att jag var knäpp som bara stod och avvaktade. Hade de inte tid att vänta så fick de gå om mig. Det mest irriterande var när de gick förbi för att sedan gå tillbaka. Det gjorde ju att jag tvingades vänta längre tid innan det blev fritt. Som tur var hände inte det så ofta.
I kontrollerna gällde det att vara kvick annars blev det kallt. Jag kände rätt fort att den värme man jobbat upp under skidåkningen snabbt försvann. Stannade man för länge fanns risk för förfrysning. Det var bara att staka på, banan och kontrollerna hade jag ju nyss sett. I Hökberg vände det vackra soliga vädret till snöfall.
Huxflux var jag i Eldris, loppens sista kontroll. Det var en trevlig syn i dagsljus. Brukar nämligen vara ganska mörkt när jag kommer dit efter 81 km. Och ni som räknar snabbt, eller själva åkt, vet att nu är det bara ynka 9 km kvar. Nu var det dags att ta ut det sista ur mage, armar och ben.
Väl på upploppet blev jag så ivrig att ta mig om andra åkare och snabbt ta mig i mål att jag trillade precis där målrakan började. Bara lite pinsamt, men jag trasslade mig upp och borstade av snön. Lycklig kom jag i mål i min första Halvvasan. Lika stor lycka som målgång i Öppet Spår.
Väl i mål så började mina fingrar mycket riktigt frysa till is. Jag bytte skyndsamt till de tjocka alpina skidhandskarna jag packat ner. Bra och klokt gjort, fingrarna blev iaf inte kallare även om de hunnit bli stela och obrukbara. Kanske var bytet av vantar skillnaden mellan att förfrysa fingrar eller inte?
Hastade mig skyndsamt till buss, väskutlämning och den hägrande duschen. I omklädningsrummet satt jag och jäste i värmen. Åt medhavd godis...och gudarna ska veta att det var riktigt gott... Jag gjorde mig ingen brådska för jag visste att förr eller senare så skulle fler i sällskapet komma.
Jag sökte i resultatlistan och blev mycket förvånad över min placering i loppet:
Plac 55 av 255, D40.
Plac 324 av 1865, D (alla)
Jag är stolt och nöjd. Jag en fjösig tjock otränad motionär liksom.
Eftersom man tyvärr inte får någon medalj på Halvvasan så var målet nu att köpa ett dalahästhuvud med inskription. Något fysiskt minne att ha bland de övriga klassikermedaljerna ville tre fjärdedelar av oss ha. Vi hade diskuterat denna tidigare, om vi skulle köpa den redan på måndagen då vi flanerade i Mora. Vi beslutade dock att köpa den efter loppet. Ett dumt beslut visade det sig. När jag kom bort till marknadsståndet hade de packat ihop för länge sedan. Så det blev ingen "hästjävel", som vi benämnde den.
Nu föll det sig emellertid så att jag visste att en bekant senare i veckan skulle skida Vasastafetten. Jag frågade vänligt om hon kunde hjälpa oss att köpa dessa "hästjävlar" till oss. Det gjorde hon gärna. Så några veckor efter Halvvasan fick vi våra "medaljer" tack vare en hjälpsam Hallänning och mina föräldrar i Skåne som fick agera postombud.
Nästa lopp i Halvklassikern: Halvvättern, cykling 150 km, 10 juni.
Nästa lopp: 24/3 Varvet Milen, Mantorp Park (seedningslopp för Göteborgsvarvet)
I söndags skidade jag Öppet Spår, igår var det en välbehövlig vilodag, men idag var jag på det igen. Nu var det dags för andra momentet i vår Halvklassiker.
Inte helt otippat var jag förbannat trött på morgonen trots vilodagen igår. Men trött är inte en känsla längre utan en livsstil. Dock var den vanliga tröttheten kryddad med fysisk trötthet. Kroppen ville egentligen inte ut och motionera, speciellt inte tidigt på morgonen. Men det var bara att förbise och intala sig själv att det skulle bli en trevlig dag i snön. Temperaturen var inte den mest angenäma denna dag heller. Med målgången från i söndags i färskt minne och hur mina fingrar kändes då packade jag raskt om min midjeväska. Jag skrotade allt jag fann onödigt och proppade ner mina vinterhandskar istället.
I mitt sällskap var det jag som var minst hurtig ner till frukosten, men ner hasade jag mig och frukost fick jag i mig.
Precis som till Öppet Spår så åkte jag förbokad buss och det var exakt lika skönt denna gången. Det var ursmidigt med bussen från hotellet direkt till starten i Oxberg. Eftersom vinden ven ute, det var egentligen inte så kallt, -12 grader med blåsten (runt 5-7 m/s) kändes det som -25 pga kyleffekten. Då kan ni förstå att bussen var ett skönt tillhåll i väntan på start.
Vi satt och samtalade och tog det lugnt, åt en banan, pratade med andra i bussen, smidde strategier och fixade med de sista med nummerlapp, telefoner etc. Min strategi var att ta mig i mål. Jag var trött i kroppen, fast jag vet ju att när kroppen väl kommer igång så kickar tävlingsmänniskan i mig igång och jag glömmer till viss del tröttheten och bara kör. Jag vill överträffa mig själv.
Så var det dags för start. Alla fyra startade i samma startgrupp, mycket trevligt även om vi sedan inte håller samma tempo. (När jag tänker efter så är det bara i Lidingöloppet vi inte kommer att starta i samma startled.) L.W. sprintade iväg i ett rasande tempo, men är man skidinstruktör, vallar sina egna och andras skidor och håller på med skidlöpning på ett mer seriöst sätt än vi andra så får man sprinta iväg. Vi andra skidade iväg gemensamt. Det visade sig att C.B. och jag höll ett ganska jämnt tempo så då tänkte jag att vi kommer nog skida alla 45 km tillsammans. Trevligt trevligt. Efter ca 2 km skidade vi ikapp V.K. Det var ganska trångt i starten och flera "flaskhalsar", V.K. hade bevisligen hittat ett bättre spår än vi.
Vid 3 km tröttnade jag, inte på sällskapet men på farten. Jag ville lägga till ytterligare en växel. Sagt och gjort. Jag sa hej till C.B. och fortsatte ensam.
Det var kallt att skida på sjön, öppet och blåsigt, men otroligt vackert. Så fint att se skidåkarna på ett långt "led". Det upplever man inte i skogen på samma sätt.
Även detta lopp hade jag fantastisk valla och jag fick köra samma taktik som tidigare lopp; att stanna på krön för att den framför i spåret skulle hinna undan. Ja annars hade jag glidit in i dem. De bakom mig trodde nog att jag var knäpp som bara stod och avvaktade. Hade de inte tid att vänta så fick de gå om mig. Det mest irriterande var när de gick förbi för att sedan gå tillbaka. Det gjorde ju att jag tvingades vänta längre tid innan det blev fritt. Som tur var hände inte det så ofta.
I kontrollerna gällde det att vara kvick annars blev det kallt. Jag kände rätt fort att den värme man jobbat upp under skidåkningen snabbt försvann. Stannade man för länge fanns risk för förfrysning. Det var bara att staka på, banan och kontrollerna hade jag ju nyss sett. I Hökberg vände det vackra soliga vädret till snöfall.
Huxflux var jag i Eldris, loppens sista kontroll. Det var en trevlig syn i dagsljus. Brukar nämligen vara ganska mörkt när jag kommer dit efter 81 km. Och ni som räknar snabbt, eller själva åkt, vet att nu är det bara ynka 9 km kvar. Nu var det dags att ta ut det sista ur mage, armar och ben.
Väl på upploppet blev jag så ivrig att ta mig om andra åkare och snabbt ta mig i mål att jag trillade precis där målrakan började. Bara lite pinsamt, men jag trasslade mig upp och borstade av snön. Lycklig kom jag i mål i min första Halvvasan. Lika stor lycka som målgång i Öppet Spår.
Väl i mål så började mina fingrar mycket riktigt frysa till is. Jag bytte skyndsamt till de tjocka alpina skidhandskarna jag packat ner. Bra och klokt gjort, fingrarna blev iaf inte kallare även om de hunnit bli stela och obrukbara. Kanske var bytet av vantar skillnaden mellan att förfrysa fingrar eller inte?
Hastade mig skyndsamt till buss, väskutlämning och den hägrande duschen. I omklädningsrummet satt jag och jäste i värmen. Åt medhavd godis...och gudarna ska veta att det var riktigt gott... Jag gjorde mig ingen brådska för jag visste att förr eller senare så skulle fler i sällskapet komma.
Jag sökte i resultatlistan och blev mycket förvånad över min placering i loppet:
Plac 55 av 255, D40.
Plac 324 av 1865, D (alla)
Jag är stolt och nöjd. Jag en fjösig tjock otränad motionär liksom.
Eftersom man tyvärr inte får någon medalj på Halvvasan så var målet nu att köpa ett dalahästhuvud med inskription. Något fysiskt minne att ha bland de övriga klassikermedaljerna ville tre fjärdedelar av oss ha. Vi hade diskuterat denna tidigare, om vi skulle köpa den redan på måndagen då vi flanerade i Mora. Vi beslutade dock att köpa den efter loppet. Ett dumt beslut visade det sig. När jag kom bort till marknadsståndet hade de packat ihop för länge sedan. Så det blev ingen "hästjävel", som vi benämnde den.
Nu föll det sig emellertid så att jag visste att en bekant senare i veckan skulle skida Vasastafetten. Jag frågade vänligt om hon kunde hjälpa oss att köpa dessa "hästjävlar" till oss. Det gjorde hon gärna. Så några veckor efter Halvvasan fick vi våra "medaljer" tack vare en hjälpsam Hallänning och mina föräldrar i Skåne som fick agera postombud.
Nästa lopp i Halvklassikern: Halvvättern, cykling 150 km, 10 juni.
Nästa lopp: 24/3 Varvet Milen, Mantorp Park (seedningslopp för Göteborgsvarvet)
25 februari 2018
Öppet Spår Söndag 2018
Föreberedelser/Träning
Ni vet ju redan att mina planer på att hålla igång hela vintern sket sig i och med att jag blev långtidssjuk. Men snön lyste länge med sin frånvaro och rullskidor har jag inga, så träna skidåkning gick inte iaf. Men det blev ju trots allt några löppass runt jul/nyår innan snön kom.
Första skidpasset på snö gjordes 19 januari, här på hemmaplan. Det var lite trevande men jag kom ganska snart in i det...förutom den enda vurpan jag gjorde då jag slog i svanskotan, typiskt.
De första träningarna fokuserade jag på teknik och att komma ihåg hur man gör. Sedan blev det mängdträning - samla kilometer och åka utanför spåren i nedförsbackarna. Fick riktigt bra kläm på utanför-spår-åkning tyckte jag, trillade inte en enda gång.
Totalt hann jag med 72 km på snö före Öppet Spår Söndag (ÖSS). Då var 20 km av dessa ett lokalt skidlopp jag ställde upp i och 10 km "höghöjdsträning" i Österrike. Jag bytte ut en sportlovseftermiddags alpinåkning mot längdåkning. Det blev dock så molnigt och kallt på 1600 m ö h att jag nöjde mig med en mil.
Resan 23-24/2
Resan till Mora blev ovanligt lång iår, den började som ni kanske redan förstått i Österrike. Det var ju sportlov och på sportlov ska åkas slalom/utförsåkning a k a riktig skidåkning. Vi kör bilen ner till alperna för vi behöver den då vårt hus ligger i en alpby. Således behöver vi också köra hem.
Resan började på fredag förmiddag. Jag körde först och det var taktisk riktigt för då hade jag privilegiet att kunna sova från färjan och hem. Taktiskt för jag skulle ju vidare mot Mora.
Vi anlände hemmet ca 06, i runda slängar sexton timmar senare. Vi packade ur en överfull bil. Jag packade om min väska med längdåkningskläder i dubbel uppsättning. La mig i min egen goda säng och sov 1,5-2 timmar innan väckarklockan sa att det var dags att fortsätta resan. Vid 09-tiden körde jag norrut igen.
Jag passerade Motala och skymtade strandpromenaden klädd i vitt. Tänkte tillbaka på cykelturen i somras och funderade lite över årets cykelresa. Så passerade jag vackra Hammarsundet och dess depå och erinrades att det inte bjöds några honungsbullar i depåstoppet i fjol. Synd, det sockret behöver man där.
Lyssnade på P3 Dokumentär på min resa norrut. Denna dag lyssnade jag bland annat på ett ämne som jag har nära relation till, bombningarna i London 2005. Jag var nämligen där då det hände. Jag och min make satt på ett kafé vid Euston Square och åt frukost. Bara några kvarter bort (ca 10 min promenad) vid Tavistock Square sprängdes bussen. Jag kan skriva mycket om den dagen för den glömmer jag aldrig, men den tillhör inte min Vasaloppshistoria.
Jag körde lite fel men kom på rätt spår igen. Så kom jag till Vansbro och det såg fruset ut. Jag kände att simma nu skulle bli rätt kallt, men drömde mig bort till sommarens äventyr med både hel- och halvsim.
Rätt som det var uppenbarades Mora. Drygt ett dygn och 191 mil från Österrike. Jag parkerade och förenades med min väninna V., som rest från sitt sportlovssportande, dock en närmare ort... nämligen Sälen.
Prepp
Vi intog Vasaloppsmässan och insöp atmosfären. Nummerlappar kvitterades ut och souvenirer köptes, i år blev det en t-shirt och en buff för min del. Övervägde att köpa nya varmare skidhandskar eftersom prognosen varnade om kyla, men jag avstod.
Efter alla obligatorium i Mora, drog vidare mot grannorten Rättvik där vi hade vårt boende. Jag lämnade in skidorna för proffsvallning. Jag var så grymt nöjd förra året. De måste man anlita igen. (Note to self: lämna skidor före kl 18.)
Checkade in, la fram allt för söndagens skidande, intog horisontalläge och tittade på Melodifestivalen. Ställde alarm och somnade lite för sent som alltid. Men det hör ju till att göra så, så man är sådär lagom halvdöd när man går upp mitt i natten.
Race day 25/2
När klockan ringde så kom jag upp, bara det var en seger. Att "gå upp innan jag gått och lagt mig" är inte min melodi, men på något sätt så fixar jag det i alla fall. Jag vet ju att jag ska göra något roligt.
Äta frukost är ett måste med en hel dags hårt arbete framför mig, vare sig jag är hungrig eller inte. Tog med mig en extra smörgås i bagaget, jag minns hur god den var i Smågarn förra året.
I år åkte jag inte privattaxi (a ka serviceteamet, aka föräldrarna) till Mora för att ta Vasaloppsbussen. Nä, i år köpte jag bussresa direkt från Rättvik till Berga By (med returresa från Mora). Mycket skönt och praktiskt, det gör jag igen. Det var tämligen kallt denna morgon, ner mot -20 så det var skönt att slippa omgruppera och stå och frysa nånstans i natten.
På bussen pratade jag med de andra "galningarna" som också skulle skida. En kille hade åkte ifrån sin överdragsjacka, inte så bra med tanke på kylan. Plånboken hade han inte heller med. Sov på bussen och vaknade lagom till vi var framme. Eftersom det var så ruskigt kallt så att vi kvar i bussen så länge som möjligt, också en fördel gentemot Vasaloppsbussen, där man går av direkt. Tyckte synd om den där killen så jag föreslog att vi skulle gå till den tillfälliga sportaffären. Jag kunde ju betala med kort så kunde han swisha mig, telefonen hade han med sig. Nu var det så bra att affären tog swish, så han fixade det själv medan jag gjorde mina förberedelser med toabesök etc.
Loppet
Kallt som tusan vid starten och det blev inte varmare när jag tog av täckbyxa och skidjacka. Men så gick startskottet och fältet började glida framåt. Då när kroppen aktiverades så var det inte lika kallt. Men så fick jag stanna nästan direkt efter start. Min midjeväska som satt så bra vid start började halka längre och längre ner. Jag drog upp den flera gånger men det hjälpte inte, den siktade mot hälarna oavsett. Så det blev att stanna och spänna åt.
Jag har minnen från första backen att det skulle stå mer eller mindre still och blev glatt överraskad att det i princip rörde på sig hela tiden. Det gick inte fort, men det gick framåt... eller ska jag säga uppåt. Har fortfarande uppfattningen att den backen ska åkas nedför medelst alpinskidor på.
Skidade på, det var det jag var där för. I Smågarn var jag inte så sugen på smörgåsen och tur var väl det för den var djupfryst vid det här laget. i ärlighetens namn tror jag att den blev djupfryst redan i första backen vid starten. Det var kallt att stanna i kontrollerna. Framförallt blev jag kalla om händer och fingrar. Jag stannade således inte längre tid än jag var tvungen. I Smågarn rättade jag till midjeväskan ordentligt. Det lustiga är att jag fick justera den vid fler kontroller. Jag måste ha minskat i omfång under loppet.
Under loppets gång ömsom njöt jag av omgivningarna och ömsom undrade jag vad fasiken jag gjorde här. I huvudet snurrade massa tankar samtidigt som det och var tomt och jag bara "matade på". Många gånger fick jag uppenbarelsen: Åh! Är jag redan här! och lika många gånger: Är jag inte framme snart? Blir lika förvånad varje år över hur många uppförsbackar det är. Av någon lustig anledning är det de jobbiga uppförsluten jag minns inte de härliga nedförsbackarna.
Någonstans efter Evertsberg skrek kroppen SOCKER! GE MIG SOCKER!!! I diverse forum har diskuterats vad som rekommenderas att ha med som extra energikälla. Vissa tycker energibars andra Snickers. Några föredrar kexchoklad andra ingenting eller langningsservice.
Jag skrotade idén med kexchoklad, den skulle nog bara smulas sönder. Snickers valdes också bort efter en klok replik att kola minsann blir stenhårt i kallt väder. Energibarer jag haft med tidigare år har jag inte ätit. Så erinrades jag ett tidigare lopp där några supporters delade ut smågodis längs spåret och jag mindes att det var så ruskigt gott vid det tillfället. På så sätt blev det en liten påse smågodis med i bagaget. I Oxberg tog jag därför fram mitt trumfkort ur midjeväskan. Min godispåse med smågodis. Så underbart gott även denna gång!
På upploppet tog bästa V. emot mig med hejarop och en jättefin krans. Jag är glad över att ha en så fin vän som peppar och gör galenskap med mig. Det är så kul att få dela upplevelserna med någon.
Jag är för övrigt nöjd med min tid strax under elva timmar. Det var många som gjorde sämre tider mot tidigare år, på grund av föret, så ock jag.
Väder/Före
Vädret var kaaaallt. Minus 17 grader vid starten har det sagts till mig. tack och lov nästintill ingen vind. Prognosen sa molnigt så jag blev glatt överraskad när jag faktiskt såg morgonsolen uppe vid myrarna. Temperaturen över myrarna var mellan -20 ner till -27. Vilken tur att jag inte visste om det. Framåt lunch kom molnen, men då var jag så inne i skidåkningen att jag inte brydde mig om vädret.
Ni vet ju redan att mina planer på att hålla igång hela vintern sket sig i och med att jag blev långtidssjuk. Men snön lyste länge med sin frånvaro och rullskidor har jag inga, så träna skidåkning gick inte iaf. Men det blev ju trots allt några löppass runt jul/nyår innan snön kom.
Första skidpasset på snö gjordes 19 januari, här på hemmaplan. Det var lite trevande men jag kom ganska snart in i det...förutom den enda vurpan jag gjorde då jag slog i svanskotan, typiskt.
De första träningarna fokuserade jag på teknik och att komma ihåg hur man gör. Sedan blev det mängdträning - samla kilometer och åka utanför spåren i nedförsbackarna. Fick riktigt bra kläm på utanför-spår-åkning tyckte jag, trillade inte en enda gång.
Totalt hann jag med 72 km på snö före Öppet Spår Söndag (ÖSS). Då var 20 km av dessa ett lokalt skidlopp jag ställde upp i och 10 km "höghöjdsträning" i Österrike. Jag bytte ut en sportlovseftermiddags alpinåkning mot längdåkning. Det blev dock så molnigt och kallt på 1600 m ö h att jag nöjde mig med en mil.
Resan 23-24/2
Resan till Mora blev ovanligt lång iår, den började som ni kanske redan förstått i Österrike. Det var ju sportlov och på sportlov ska åkas slalom/utförsåkning a k a riktig skidåkning. Vi kör bilen ner till alperna för vi behöver den då vårt hus ligger i en alpby. Således behöver vi också köra hem.
Resan började på fredag förmiddag. Jag körde först och det var taktisk riktigt för då hade jag privilegiet att kunna sova från färjan och hem. Taktiskt för jag skulle ju vidare mot Mora.
Vi anlände hemmet ca 06, i runda slängar sexton timmar senare. Vi packade ur en överfull bil. Jag packade om min väska med längdåkningskläder i dubbel uppsättning. La mig i min egen goda säng och sov 1,5-2 timmar innan väckarklockan sa att det var dags att fortsätta resan. Vid 09-tiden körde jag norrut igen.
Jag passerade Motala och skymtade strandpromenaden klädd i vitt. Tänkte tillbaka på cykelturen i somras och funderade lite över årets cykelresa. Så passerade jag vackra Hammarsundet och dess depå och erinrades att det inte bjöds några honungsbullar i depåstoppet i fjol. Synd, det sockret behöver man där.
Lyssnade på P3 Dokumentär på min resa norrut. Denna dag lyssnade jag bland annat på ett ämne som jag har nära relation till, bombningarna i London 2005. Jag var nämligen där då det hände. Jag och min make satt på ett kafé vid Euston Square och åt frukost. Bara några kvarter bort (ca 10 min promenad) vid Tavistock Square sprängdes bussen. Jag kan skriva mycket om den dagen för den glömmer jag aldrig, men den tillhör inte min Vasaloppshistoria.
Jag körde lite fel men kom på rätt spår igen. Så kom jag till Vansbro och det såg fruset ut. Jag kände att simma nu skulle bli rätt kallt, men drömde mig bort till sommarens äventyr med både hel- och halvsim.
Rätt som det var uppenbarades Mora. Drygt ett dygn och 191 mil från Österrike. Jag parkerade och förenades med min väninna V., som rest från sitt sportlovssportande, dock en närmare ort... nämligen Sälen.
Prepp
Vi intog Vasaloppsmässan och insöp atmosfären. Nummerlappar kvitterades ut och souvenirer köptes, i år blev det en t-shirt och en buff för min del. Övervägde att köpa nya varmare skidhandskar eftersom prognosen varnade om kyla, men jag avstod.
Efter alla obligatorium i Mora, drog vidare mot grannorten Rättvik där vi hade vårt boende. Jag lämnade in skidorna för proffsvallning. Jag var så grymt nöjd förra året. De måste man anlita igen. (Note to self: lämna skidor före kl 18.)
Checkade in, la fram allt för söndagens skidande, intog horisontalläge och tittade på Melodifestivalen. Ställde alarm och somnade lite för sent som alltid. Men det hör ju till att göra så, så man är sådär lagom halvdöd när man går upp mitt i natten.
Race day 25/2
När klockan ringde så kom jag upp, bara det var en seger. Att "gå upp innan jag gått och lagt mig" är inte min melodi, men på något sätt så fixar jag det i alla fall. Jag vet ju att jag ska göra något roligt.
Äta frukost är ett måste med en hel dags hårt arbete framför mig, vare sig jag är hungrig eller inte. Tog med mig en extra smörgås i bagaget, jag minns hur god den var i Smågarn förra året.
I år åkte jag inte privattaxi (a ka serviceteamet, aka föräldrarna) till Mora för att ta Vasaloppsbussen. Nä, i år köpte jag bussresa direkt från Rättvik till Berga By (med returresa från Mora). Mycket skönt och praktiskt, det gör jag igen. Det var tämligen kallt denna morgon, ner mot -20 så det var skönt att slippa omgruppera och stå och frysa nånstans i natten.
På bussen pratade jag med de andra "galningarna" som också skulle skida. En kille hade åkte ifrån sin överdragsjacka, inte så bra med tanke på kylan. Plånboken hade han inte heller med. Sov på bussen och vaknade lagom till vi var framme. Eftersom det var så ruskigt kallt så att vi kvar i bussen så länge som möjligt, också en fördel gentemot Vasaloppsbussen, där man går av direkt. Tyckte synd om den där killen så jag föreslog att vi skulle gå till den tillfälliga sportaffären. Jag kunde ju betala med kort så kunde han swisha mig, telefonen hade han med sig. Nu var det så bra att affären tog swish, så han fixade det själv medan jag gjorde mina förberedelser med toabesök etc.
Loppet
Kallt som tusan vid starten och det blev inte varmare när jag tog av täckbyxa och skidjacka. Men så gick startskottet och fältet började glida framåt. Då när kroppen aktiverades så var det inte lika kallt. Men så fick jag stanna nästan direkt efter start. Min midjeväska som satt så bra vid start började halka längre och längre ner. Jag drog upp den flera gånger men det hjälpte inte, den siktade mot hälarna oavsett. Så det blev att stanna och spänna åt.
Jag har minnen från första backen att det skulle stå mer eller mindre still och blev glatt överraskad att det i princip rörde på sig hela tiden. Det gick inte fort, men det gick framåt... eller ska jag säga uppåt. Har fortfarande uppfattningen att den backen ska åkas nedför medelst alpinskidor på.
Skidade på, det var det jag var där för. I Smågarn var jag inte så sugen på smörgåsen och tur var väl det för den var djupfryst vid det här laget. i ärlighetens namn tror jag att den blev djupfryst redan i första backen vid starten. Det var kallt att stanna i kontrollerna. Framförallt blev jag kalla om händer och fingrar. Jag stannade således inte längre tid än jag var tvungen. I Smågarn rättade jag till midjeväskan ordentligt. Det lustiga är att jag fick justera den vid fler kontroller. Jag måste ha minskat i omfång under loppet.
Under loppets gång ömsom njöt jag av omgivningarna och ömsom undrade jag vad fasiken jag gjorde här. I huvudet snurrade massa tankar samtidigt som det och var tomt och jag bara "matade på". Många gånger fick jag uppenbarelsen: Åh! Är jag redan här! och lika många gånger: Är jag inte framme snart? Blir lika förvånad varje år över hur många uppförsbackar det är. Av någon lustig anledning är det de jobbiga uppförsluten jag minns inte de härliga nedförsbackarna.
Någonstans efter Evertsberg skrek kroppen SOCKER! GE MIG SOCKER!!! I diverse forum har diskuterats vad som rekommenderas att ha med som extra energikälla. Vissa tycker energibars andra Snickers. Några föredrar kexchoklad andra ingenting eller langningsservice.
Jag skrotade idén med kexchoklad, den skulle nog bara smulas sönder. Snickers valdes också bort efter en klok replik att kola minsann blir stenhårt i kallt väder. Energibarer jag haft med tidigare år har jag inte ätit. Så erinrades jag ett tidigare lopp där några supporters delade ut smågodis längs spåret och jag mindes att det var så ruskigt gott vid det tillfället. På så sätt blev det en liten påse smågodis med i bagaget. I Oxberg tog jag därför fram mitt trumfkort ur midjeväskan. Min godispåse med smågodis. Så underbart gott även denna gång!
Tyvärr blev jag yr av mitt socker intag, men det var bara att ignorera. I Hökberg tryckte jag i mig fler godisbitar och då gick yrseln över.
Även detta lopp så åkte jag bara förbi Eldris utan att stanna. Det verkar som att jag funkar så, iaf på Vasaloppet och Vätternrundan. När det inte är så långt kvar, i förhållande till vad som redan är tillryggalagt då drabbas jag av adrenalinpåslag, eller vad det kan vara. Jag lägger in en extra växel. Jag ökar takten i vetskap om att jag snart är i mål. Kanske är det så att jag har hushållat med min krafter för att orka hela loppet att när det bara är lite kvar så är det dags att göra slut på allt. Vila kan jag ju göra sedan. :)
På upploppet tog bästa V. emot mig med hejarop och en jättefin krans. Jag är glad över att ha en så fin vän som peppar och gör galenskap med mig. Det är så kul att få dela upplevelserna med någon.
Jag är för övrigt nöjd med min tid strax under elva timmar. Det var många som gjorde sämre tider mot tidigare år, på grund av föret, så ock jag.
Väder/Före
Vädret var kaaaallt. Minus 17 grader vid starten har det sagts till mig. tack och lov nästintill ingen vind. Prognosen sa molnigt så jag blev glatt överraskad när jag faktiskt såg morgonsolen uppe vid myrarna. Temperaturen över myrarna var mellan -20 ner till -27. Vilken tur att jag inte visste om det. Framåt lunch kom molnen, men då var jag så inne i skidåkningen att jag inte brydde mig om vädret.
Vad finns att säga om föret, snön... sandpapper. Man fick jobba för varje meter. Fick inte mycket gratis inte. Friktionen var betydligt högre idag mot vad det har varit på de konstsnöspår jag har tränat på. Men det fanns inget att göra åt. Det var lika för alla. MEN, glidet nerför var precis lika bra som förra året. Jag gled ikapp och om i branterna. Vid några tillfällen när jag åkte i högra spåret vände jag mig till personen till vänster och sa "jag måste stanna och vänta, annars glider jag in i den framför". Personen till vänster bara tittade på mig och åkte. Jag avvaktade, tog sats och gleeeeeed om och förbi personen till vänster men inte in i den framför. Någon gång då jag gled förbi sa jag, vad var det jag sa!
Men som jag brukar säga: Vädret är det enda vi inte kan påverka.
Nästa lopp: Halvvasan, 27/2.
Nästa lopp i klassikern: Vätternrundan, 15/6.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
