Dagen då jag skulle bemästra 42 195 m meddelst löparskor på fötterna. Jag hade tränat för uppgiften och jag såg fram emot ett äventyr med min vän Å.W.
Resan
Redan 0520 ringde väckarklockan, lite för tidigt ty jag hade gått och lagt mig för sent. Det skyller jag på barnen som är riktiga nattugglor och inte vill lägga sig utan drar ut på det hela tiden. Det blev marginellt enklare med en extra nattgäst, men det skulle ändå fixas och donas i evinnerlighet. Ja, det blev lite för lite sömn, men upp kom jag. Tåget väntade inte.
Tågresan gick ovanligt fort, men det blir ju så i trevligt sällskap. Vi åt vår medhavda frukost, drack vatten och vätskeersättning för vi visste att det kommer bli varmt att springa, upp emot 30 grader. Föga visste vi då att bara en av oss skulle åka med det bokade tåget hem igen... men det tar vi i ett annat inlägg.
Väl framme i huvudstaden börjar mitt resesällskap bli lite stressad att inte hinna, medan jag är lugnet själv. Det löser sig, vi hinner, var mitt mantra. Det är inte dumt att komplettera varandra. Och visst hann vi. Vi hade gott om tid att hämta nummerlapp, knyta in chip på sko, köpa souvenirer, gå på toa och ta oss till startområdet.
Vi hann sitta och chilla en bra stund i skuggan på Östermalms IP, för det var olidligt varmt bara av att vara. Nu var vi samlade, peppade men ödmjuka att ta oss an uppgiften att förflytta oss 42,2 mil. Men innan vi gick till starten hann vi med ett besök på baja-majan igen fast den hade jättelång kö.
Vi gick gemensamt till våra respektive startfållor. Jag startade i grupp H medan min vän startade i J. Hon är dock liten och smärt och mer byggd för långdistans så jag vet att hon sprang om mig rätt snart. (Jag vet ju vilken tid hon presterar på Gbg-varvet också. En riktig löpartalang.) Själv hade jag inga uppsatta mål mer än att ta mig just i mål. En önskan var förstås att komma i mål runt 5:15 eller 5:30. Jag tror jag har den kapaciteten, med rätt förutsättningar, men som sagt att ta sig i mål var fullt tillräckligt i denna värmen.
Loppet
Det kändes magiskt att stå i startfållan. Äntligen var det dags för det man har tränat för. Jag vet inte riktigt vad jag hade för förväntningar, de var ju första gången. Det jag visste var att det är sjukt långt och jag var verkligen ödmjuk inför uppgiften. Men att det kommer bli roligt, det var jag övertygad om, 15 000 likasinnade kan inte ha fel.
0-10 km
Nationalsången spelades före första startgruppens start. Magiskt. Så saluterades startskottet av. Lite väntan sedan gick även startskottet för grupp 2. Jag sprang som rekommenderat dvs långsamt. Det kändes bra men det var varmt! Ner för Odengatan tittade jag på arkitekturen, det hinner man när man springer långsamt. Och så tittade jag på den magnifika synen med hur många löpare som helst framför mig. Tog ett av loppets två foton här.
Kom inte ihåg så mycket av första fjärdedelen av loppet. Det var trevligt och flöt på. Jag drack på samtliga vätskestationer. Minns att allas vår Rasmus, också känd som Skyltmannen, stod på Kungsholms Strand med en urtjusig skylt och hejade. Jag knyckte en kram.
Vid Norr Mälarstrand var det disco med högtalare som nästa gjorde mig lomhörd. Jag höll för öronen när jag sprang förbi, jag hörde bra ändå. Passerade Stadshuset första gången och under Centralbron var det kladdigt av kaffe. Luktade inte speciellt gott heller.
10-20 km
Första milen avklarad och andra påbörjades genom första mötet av tre med Strandvägen. Riktigt trevligt med mycket publikstöd. Varmt så det snurra men träden gav välbehövlig skugga. På andra sidan allėn mötte vi täten och elitlöparna. Upp för Narvavägen, förbi Karlaplan och Karlavägen och ut på Valhallavägen. Kända områden för mig och lättsprunget. Det kändes konstigt att springa Oxenstiernsgatan åt det hållet. På Tjejmilen är det upploppet fast åt andra hållet. Nåja efter uppförsbacke kommer nedförsbacke och vi ger oss ut mot Djurgården. Benen är inte lika pigga som första milen men jag nöter på.
20-30 km
Snart dags att passera halvmaran, loppets mitt. Benen är som sagt inte lika pigga men det kändes fortfarande oförskämt bra i kroppen. Klockades halvmaran till ca 2:30. Helt okej. Strax efter bjöds det på saltgurka. Jag tycker inte om saltgurka men jag provade iaf... men nä, det var inte gott nu heller. Tack och lov fanns vatten i anslutning så jag kunde skölja ur munnen.
Så passerade vi Skansen och Gröna Lund här var det kalas och glad publik. Fick en (voulez-vous) aha-upplevelse när jag såg ABBA-museet. Jag har hört om det många gånger men inte vetat var det ligger. Så kom Strandvägen för andra gången. Banan låg i körfältet närmast vattnet men vi alla valde att springa i allén under träden på grusgången i dammet.
På 24:e kilometern börjar det bli lite motigt i värmen. Eftersom jag hade två mil kvar sparade jag lite på krafterna i motförslut. Här någonstans vid Nybroviken sprang min kompis U.B.B om mig. Hon hejade och det gav lite pepp att springa förbi Gamla Stan. Forcerade Skeppsbron och närmade mig Slussen. Här var det visst uppförsbacke in på Söder, valde att gå uppför för att spara på lårmusklerna. Här kunde man välja att få kylspray. Jag testade. Det kylde men det luktade för j*vligt.
26:e kilometern på Hornsgatan och vi sprang jämsides med de som sprungit 31 km. Reagerade över att bara några fjuttiga plastband separerade oss. Hjärnan lekte med tanken att smita under. Men det var inget jag skulle göra. Nä, här skulle en hela mara klaras av, alla 42 195 meter. Inget fusk. Såg dock en äldre herre byta spår. Undra vad hans samvete sa när han tog sig i mål? Nåväl, hans problem. Nu kom en nedförsbacke ner mot Söder Mälarstrand och här började det hända saker. Jag började få känningar i ryggen. Inget alarmerande men jobbigt. Jag tog mig framåt och sprang slättförs men inte uppförs. Såg några som kollapsat och vid kilometer 29 mötte jag en ambulans som var på väg dit. Tänkte att sådär vill jag inte avsluta mitt första marathon. På Folkungagatan (30:e km) hade Pinchos ställt ut små pyttsar med popcorn. Ja, tack! Ingen tog. Jag tog. Bra att få i sig salt nu när gurkan inte tilltalade mig. Och salt var det. Det krullade sig i munnen och någon vätskekontroll såg jag inte skymten av på jättelänge, jag måste missat kontrollen.
30-40 km
Sista milen och det var nu det riktiga maranloppet började har jag både läst och hört. Jag sprang med mina popcorn tills jag fick vatten, åt några till för att få i mig salt, sen gav jag resten till de glada funktionärerna vid 32 km. Strax efter vattenkontrollen får jag "besök" av en okänd kille. Han såg min tröja och frågade om det var jag från facebookgruppen, och visst var det så. Trevligt att träffa bekantskaper med samma intressen och samma skitsjukdom som jag, så vi kan utbyta erfarenheter och så.
Så kom Västerbron. Tack för att vi bara behövde springa den en gång. Jag gick uppför, men sprang nerför trots att ryggen blivit sämre.
35 km passerades. Det gjorde ont i ryggen. Det ilade ner för ryggraden. Jag gick nästan hela Norr Mälarstrand. Högtalarna pumpade ut The Final Countdown och visst var det sista nedräkningen nu när vi passerade för andra gången. Lunkade lite för att inte sista biten skulle ta för lång tid. När jag närmade mig Dramaten (39 km) gjorde det stundtals så ont att jag stannade fast jag bara gick. Var fantastiskt stel i övre regionen att jag var tvungen att vända hela kroppen om jag skulle titta åt sidorna. Samtidigt fick jag peppande meddelande från min vän V.K. via appen RaceONE. Jag skulle tänka på att springa förbi Dramaten, inte igenom. ;)
Omtänksamma medlöpare peppade och gav mig vatten där jag gick, men det var inte vätskebrist som stoppade mig. Många tankar for genom huvudet. Skulle jag uppsöka sjukvård nu? Eller klarar jag mig i mål? Jag gick. Plockade fram pannbenet, mitt envisa jag och tänkte positivt, jag rörde mig framåt åtminstonde. Publiken peppade. Jag gick. Det gjorde inte ont att gå, men jag var stel.
40 km-Mål
Gick upp för Narvavägen, väl uppe på Karlaplan smärtade tanken mig att jag så gärna ville springa det sista. Det var ju så nära nu. Men skulle jag klara de två fjuttiga kilometrarna imål var det inte Karlavägen jag skulle springa. Huvudet ville springa men kroppen ville gå. Jag avvaktade, lyssnade på kroppen och fortsatte gå. Tog fram min mobil och sms:ade min vän Å.W. att jag inte kommer att ta mig till den avtalade mötesplatsen utan kommer konsultera sjukvården inne på Stadion så snabbt som möjligt. Hon får ta sig dit helt enkelt.
Så äntligen såg jag Stadion. Denna efterlängtade syn. När jag kom upp på Valhallavägen klädde jag mig i ett leende och sprang det sista in på arenan. Jag hann inte njuta så mycket av Stadion och dess ärevarv, men det var en otrolig glädje att äntligen vara där. Det som upptog mitt fokus var att lokalisera sjukvårdstältet.
Jag gjorde det! Jag fixade marathon. Min första marathonmedalj... Lycka!
Var det jobbigt? Ja.
Var det roligt? Absolut.
Kommer jag springa marathon igen? Utan tvekan. Frågan är inte om, frågan är när.
Nästa lopp: 10/6 Halvvättern (cykel)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar