Snyggaste solbrännan.

Jag har simmat. Det är ju Vansbrosimningen om en liten vecka.

Det är ganska trist att harva längd efter längd, tack och lov är det en 50-metersbassäng. Hade det varit 25 meter tror jag inte att jag ens hade försökt simma 3000 meter.

Jag jobbar så att jag simmar bröstsim fyra längder och crawl/frisim var 5:e längd. Det är lagom variation för muskulaturen och så är det enklare att hålla reda på hur många längder man gjort.

Sen när man äntligen är färdig kan man beundra den vackra solbränna man får av poolsimning 3000 meter i våtdräkt när solen står som högst på himlen. 😜 🏊‍♀️☀️

Vemodigt

Idag hämtade jag mitt barn från dagis/förskolan för sista gången. I sammanlagt åtta år har vi haft barnen på samma fina dagis/fsk. Det har varit en fantastisk tid och barnen har trivts oroligt bra och de har lärt sig massor. Så det är med visst vemod jag säger adjö.

Till hösten börjar nya äventyr för Lilla då han börjar F-klass. Det finns dock en sak som ska bli skönt och det är att jag kommer att hämta barnen på samma ställe igen. Det fanns en tid då båda gick på dagis/fsk och det kommer nu en tid med båda på skolan.

Vi kommer sakna er. 💕 Tack för allt TT.

Kom-igång-igen-runda

Känns som om det var flera månader sedan jag sprang senast. Har levt i stillhet pga de problem jag haft efter hjärnskakningen. Jo, jag har cyklat lite och simmat några kilometer, men annars levt ett stilla liv. I verkligheten var det bara 12 dagar sedan jag sprang STHLM 10.

Idag blev det alltså en kom-igång-igen-runda, vi kan kalla de rehabrunda också. Hade inga stora förväntningar utan skulle mest känna på det. Känna hur kroppen och framförallt huvudet reagerade på löpning. Jag tänkte mig en kort runda på 4 km.

Första kilometern var trevande. Skorna kändes främmande och skavade nästan lite i lästen. Men efter uppvärmningskilometern lossnade det och jag kom in i ett bättre lite snabbare tempo. Det var ganska varm så när jag kom till motionsspåret och dess skugga efter ca 3 km tänkte jag att jag kan ju faktiskt ta ett varv här också för att känna på det. Sen sprang jag hem. När jag stannade klockan hade jag sprungit nästan 8 km, 7,79 km för att vara exakt.

Var lite trött i huvudet och kände pirr i hela kroppen efteråt. Jag tror det är någon form av Uhthoff's fenomen jag upplever. Vid lite snabb efterforskning på nätet verkar det som att Uhthoff's fenomen bara gäller synen men jag har hittat information där det beskrivs att det även kan drabba andra kroppsdelar. Nåväl, pirret la sig efter en stund och det är bra (helt försvinner det aldrig från händer och fötter eftersom det är restsymptom från skov). Det känns iaf bra att inte behöva börja om från början med min löpning.

Historisk lista igen, tio år senare

Denna lista gjorde jag även 2008. :)

För 15 år sedan (2003):
- Studerade jag på universitet, datateknik men var på väg att byta till en annan inriktning.
- Bodde jag i 1,5 rum och kök.
- Levde jag livet och hade skoj.

För 10 år sedan (2008):
- Jobbade jag på Sectra, vill jag minnas.
- Hade vi bott i vårt hus i två år.
- Var jag lycklig ovetandes om min kroniska sjukdom.
- Blev jag gravid med vårt första barn.

För 5 år sedan (2013):
- Studerade jag heltid på universitet igen OCH var hemma med vårt andra barn född 2012.
- Funderade jag på om jag skulle göra En Svenska Klassiker.
- Gillade jag att baka tårtor. Titta in på min ouppdaterade bakblogg.

För 3 år sedan (2015):
- Tog jag examen från universitetet.
- Började jag jobba i Mjölby kommun.
- Blev jag färdig med min första En Svensk Klassiker.
- Musikhjälpen kom till Linköping.

För 1 år sedan (2017):
- "Firade" vi elva år som äkta makar.
- Tvingades jag gå ner på 50% på jobbet, sjukskriven resten.
- Gjorde jag Tjejklassikern med min bästa vän V.K. och min andra En Svensk Klassiker.

För 3 månader sedan (mars):
- Påbörjade jag min första Halvklassiker med min bästa vän V.K..
- Hände inget mer spännande.

Igår (24 juni 2018):
- Flög vi ner till Skåne för att hämta Stora barnet hos mormor och morfar.
- Badade hela familjen i utespapoolen.
- Hade jag huvudvärk nästan hela dagen. (Hjärnskakning slutet av maj)
- Kom vi hem sent och la oss för sent.

Idag (25 juni 2018):
- Måste jag titta i kalendern för att minnas vad jag gjort och ha påminnelser för det jag ska göra.
- Hämtar jag barnen från fritids resp. dagis/förskola.
- Har jag huvudvärk och är trött.
- Är jag glad om jag inte somnar före 18.
- Börsens födelsedag (=lön)

I morgon (26 juni 2018):
- Vila.
- Tittar på fotbolls-VM.
- Vila.
- Börsens födelsedag (=sjukpenning)

Om 1 år (juni 2019):
- Jobbar jag förhoppningsvis 75% eller mer.
- ?
- Är det sommar igen! :)

Listan nio år senare

Denna lista gjorde jag 2009. Det var nio år sedan. Tiden går fort.
Nu sitter jag hemma och läker och har tråkigt så jag tänkte fylla i en för 2018.
Häng med.

I väntan på bättre tider, en liten lista.

1. Hur gammal är du om fem år? 40+

2. Vem var den senaste du träffade? Mina barn.

3. Hur lång är du? 1,71

4. Vilken var den senaste film du såg? "Concussion"

5. Vem ringde du senast? Min far.

6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? "Vi har landat." till pappa.

7. Vad är dagens planer? Bli hel i kropp och knopp. Äta lunch.

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Skicka SMS, messenger.

9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda? Gifta och lever ihop.

10. När såg du senast din mamma? Igår. :)

11. Vilken ögonfärg har du? Bruna

12. När vaknade du idag? 0750

13. Har du någon gång hittat en katt? Ja.

14. Vilken är din favoritplats? Sängen, soffan eller någonstans långt bort.

15. Vilken plats föredrar du minst? Tandläkaren är fortfarande ingen favoritplats.

16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Förhoppningsvis mår jag bättre än idag.

17. Vad skrämde dig som barn? Det kommer jag inte ihåg.

18. Vem fick dig att skratta senast? Mina barn.

19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Nej.

20. Har du stationär eller bärbar dator? Båda, varför utesluta det ena för det andra?

21. Sover du med eller utan kläder på dig? Varierar.

22. Hur många kuddar har du i sängen? Två, en till mig och en till min man, ibland en av barnens kuddar.

23. Hur många landskap har du bott i? Tre. (Blekinge, Skåne och Östergötland)

24. Har du någon gång spytt på fyllan? Ja det har hänt i min ungdom.

25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Barfota.

26. Är du social? Jag tycker själv att jag är social, men jag orkar inte lika mycket som tidigare .

27. Vilken är din favoritglass? Kokosglass, jordnötsglass med flera.

28. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Återgälda allt som jag pajjat samt de som hjälpt mig hittills i mitt miserabla liv.

29. Tycker du om kinamat? Nja, det funkar men det är sällan så smakrikt. Föredrar thai framför kina.

30. Tycker du om kaffe? Nej inte att dricka, men nyrostade kaffebönor luktar gott.

31. Vad dricker du till frukost? Vatten eller juice.

32. Sover du på någon särskild sida? Ja.

33. Kan du spela poker? Näe

34. Tycker du om att mysa? Jo, det gör jag väl.

35. Är du en beroendemänniska? Kanske, beror på.

36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Ja har haft barn på jobbet med samma födelsedag som jag. Min man fyller dagen efter mig. (close enough)

37. Vill du ha barn? Jag har två finingar, men det räcker med två.

38. Kan du några andra språk än svenska? Jo, två hyfsat ok iaf.

39. Har du någonsin åkt ambulans? Ja. Fick den erfarenheten ganska nyligen. Har även åkt sjuktransport med sonen som blev huggormsbiten.

40. Föredrar du havet eller en pool? Beror på vilket hav eller vilken pool.

41. Vad spenderar du helst pengar på? Andra.

42. Äger du dyra smycken? Nä, mina smycken är snygga framför dyra. Snyggheten sitter inte i priset.

43. Har du någon gång testat narkotika? Nej.

44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Min bromsmedicin med ett glas smoothie.

45. Vem är den roligaste människan du känner? Måste säga min make här med.

46. Välj ett ärr på din kropp? Shit, hela min kropp är ärrad. Har ett stort operationsärr på höger knä, efter en korsbandsoperation 1998. Har ett ärr i vänster knäveck efter en vattenfestival i Stockholm. Har massa "ärr" i hjärnan.

47. Vad har du för ringsignal? ACDC - "Thunderstruck".

48. Har du kvar klädesplagg sen du var liten? Ligger nog något plagg i nån låda i föräldrarnas förråd.

49. Flirtar du mycket? Nej.

50. Vart togs din profilbild för din blogg? Trollet togs nånstans från Internet, godiset lånades från Webes hemsida.

51. Kan du byta olja på bilen? Byta?! Nä, det får någon annan göra, men fylla på är inte svårt.

52. Har du fått fortkörningsböter? Nej.

53. Vilken var den senaste bok du läste? "Går signalen fram? En bok om multipel skleros (MS), kronisk trötthet och signalsubstanser" av Christian Brunes. "Väggen" av Pia Dellson.

54. Läser du dagstidningen? Nej. 

55. Prenumererar du på någon (vecko)tidning? Ja, på Språk och Råd och Rön..

56. Dansar du i bilen? Ibland.

57. Vilken radiostation lyssnade du på senast? P3 och Lugna favoriter.

58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? "Bet."

59. När var du i kyrkan senast? Minns inte, men det var nån gång i våras då Stora barnet sjöng med kyrkokören.

60. Vilka personer utmanar du? Ingen.

Kan ej para klocka med pulsbälte - lösning

Jag har en Suunto Ambit3 Sport klocka och jag är jättenöjd med den. Den har alla funktioner jag behöver och många därtill, som jag inte använder. Men ibland gör den mig frustrerad. Som häromdagen då jag inte kunde koppla pulsbandet till klockan. Jag försökte på all sätt och vis, googlade för att se om fler haft problem med samma sak, men jag fick de inte att prata med varandra. Jag la undan det och glömde bort.

Idag plockade jag fram bandet igen för att försöka få de att bli sams igen. Så plockade jag isär den runda sändaren från bandet bara för att se om det var smuts eller dylikt som ställde till det. Kanske kände inte sensorerna sändaren, eller hur jag tänkte? Nåja, då slog det mig att det kanske var så enkelt att det är batteriet som är slut. Så kvart-i-stängningsdags på självaste Midsommarafton for jag till affären för att köpa batteri. För såklart har vi jättemånga olika batterier hemma men inte just det som ska vara till den makapär som behöver det, så är det alltid.

Jag hade tur, rätt batteri fanns i affären. (Jag passade även på att säkra midsommarjordgubbarna.) Väl hemma, bytte jag batteri och vips så fungerade det direkt. Så har du problem att para ihop din Suunto klocka med pulsbältet så prova att byta batteri. Kan meddela att det ska vara batteri CR 2025 till Suunto Ambit3 Sport pulssensor, iaf till min.

Midsommar

Trevlig midsommar alla vänner!

Iår firar vi otraditionellt. Ingen midsommarstång, ingen fest, inga vänner, ingen nubbe. Men gud nåde om vi missar jordgubbarna.

Vi är hemma och tar det lugnt helt enkelt. Maken fixar fix i hemmet och jag försöker vila. Det är rätt ansträngande att vakna med huvudvärk och sedan ha det hela dagen. Jag är glad för att det inte är den sprängande sorten utan "bara" molande, men den är nog så irriterande.

Ha en fantastisk midsommarhelg!

Det kluriga med is är att komma ihåg att frysa den i tid.

Läkt

Härom veckan gjorde jag en uppföljande datortomografi (dt) på mina lungor. Jag hade ju lunginflammation i höstas och de hittade något avvikande på ena lungan. Idag kom svaret på dt:n och allt var utläkt och såg fint ut. Det var skönt att få det beskedet.

Som en tvååring...

Jag gillar inte mig och mitt huvud. De funkar inte som det brukar just nu. Jag är ständigt trött, förut var jag trött i perioder under dagen men nu är det mer eller mindre konstant. Det spelar ingen roll hur mycket eller lite jag sover/vilar.

Huvudet är inte med mig heller. Jag kan inte åstadkomma en enkel middag. Jag står och tittar i kylskåp och skafferi, ser klart och tydligt vad som finns men jag kan inte få ihop det. Det är då det blir enkla måltider som färdigpizza eller bara en smörgås/yoghurt. Det är så jäkla frustrerande.

Att handla mat tar evigheter. Förut var jag någorlunda strukturerad och kunde hålla iaf tre fyra varor i minnet och att ta de som varor som var i närheten av varandra samtidigt. Typ.. först plocka äpplen sedan tomater sedan korv och så köttfärs...och jag hitta dem direkt i hyllorna. Nu är det helt hopplöst. Jag kan bara ta en sak i taget och måste hitta den före jag koncentrerar mig på nästa. Jag kan stå och titta på det jag ska ha utan att hitta det. Jag får gå tillbaka i butiken och irrar runt. Detta gör mig frustrerad och stressad och då kommer yrseln. Jag får stanna upp ta tag i en hylla och andas. F-n, jag som vanligtvis är effektiv har blivit seg, långsam och ineffektiv.

Hemma märker jag att jag inte fullföljer saker. Jag är impulsiv som en tvååring som går från en sak till en annan på en millisekund. T ex: Morgon och ska äta frukost, går till kylskåpet och hämtar smöret och ställer det på bänken, ser att där ligger en sax... ja just ja, jag måste klippa ner den där växten, tar saxen och rör mig mot växten och börjar klippa. Kan inte hålla mer blad och går tillbaka till köket för att slänga skräpet (växten är inte färdigklippt) men ser vattenkannan... ja just ja, måste vattna också. Fyller vattenkannan och börjar vattna. Ser en slängd tröja jag inser måste tvättas, ställer ifrån mig vattenkannan på fönsterbrädan och går med tröjan till tvätthögen. Tänker att, jag kan ju lika gärna sätta igång en maskin som går medan jag vattnar. Effektivisering ni vet. Tar mig ner till tvättstugan och börjar fylla en maskin. Kommer på att just det där specifika plagget måste tvättas för det ska någon använda snart. Går runt i huset och letar, hittar specialplagget och fyller äntligen maskinen. Ser att det är mycket ren tvätt som måste sorteras och vikas och börjar med det... och så vidare och så vidare... Smöret och frukosten är bortglömd sedan länge. Har jag tur går jag förbi smöret och sätter in det i kylen igen.
Många påbörjade saker, få avslutade. Det är inte så här hela tiden hela dagen, men oroväckande ofta. Jag får liksom koncentrera mig ganska hårt för att fullfölja det jag håller på med.

Sjutton galna dagar

Två galna men roliga veckor är över. Puh!

Den 26/5 spelade jag fotbollsmatch där jag efter sex minuter fick lätt hjärnskakning. Mycket dålig tajming med tanke på vad jag hade planerat. Fem dagar senare provsprang jag Blodomloppet 10 km och det kändes bra. Jag bedömde det som att jag vilat bra och ordentligt så därför ställde jag inte in mina planerade lopp.

2/6 Marathondebut 42,2 km som slutade högst oväntat som ni vet. Frågade sjukvården  specifikt om jag hade tillåtelse att cykla. De sa att det var okej. Så sju dagar senare 10/6 tog jag mig runt Halvvätterns 150 km. Ytterligare fyra dagar senare 14/6 var det Sthlm 10, som jag och V.K. sett fram emot över ett halvår. Den låg ju lite dumt i tiden men datumet kan jag inte styra över. Dagen efter 15/6 startade jag Vätternrundan 300 km.

Så under 17 dagar har jag:
Sprungit 62,2 km och cyklat 450 km.
Nu vila och komma ikapp mig själv.

Vätternrundan 2018 - race report

Vätternrundan 300 km på cykel. Min tredje Vätternrunda. När jag cyklade 2015 visste jag ingenting om vad som förestod mig och hur man skulle lägga upp det hela. Men jag hade cykeltränat lite. Jag tog lärdom av mina misstag till 2017, förutom cykelträningen då som var obefintlig. Iår hade jag fortfarande inte lärt mig att man ska cykelträna inför detta lopp. Med ynka 19,5 mil (cykelrunda +Halvvättern) i kroppen skulle jag ta mig an det. Det jag inte hade kalkylerat med var att jag skulle ha sviter från en hjärnskakning när loppet går av stapeln. Att jag hade planerat så tokigt att jag dagen före start skulle springa ett 10-km lopp var också illa. Träningsvärk från loppet....nä'rå...ingenting. *ironi*

Min fina make körde mig och min cykel till Motala. Blir så glad och varm hjärtat när han följer med mig med på mina galenskaper. Han själv är nämligen inte speciellt idrottsintresserad. Lite kramar och pussar, och en del gliringar att jag tokig som gör detta, så var det dags för min start strax före 20.

Motala-Ödeshög
Högg tag i ett par redan efter att MCn släppte oss i Motala. De startade i samma grupp som jag och var mycket trevliga att prata med dessutom höll vi ungefär samma tempo. Men så skulle de stanna och dricka kemikalier redan runt Vadstena. Jag valde att cyklade vidare med orden: Ni kommer ikapp. Vi ses! Så trampade jag iväg ensam. Pratade med en annan ensamcyklande tjej som jag cyklade ikapp, hon cyklade för första gången. Tyvärr höll hon ett lägre tempo än jag så det var ingen potentiellt cykelsällskap. Jag trampade vidare i kvällen med sikte mot depå Ödeshög.

Efter Omberg, på den tråkiga rakan, då cyklade jag ikapp Stig. Stig är även känd som "lappen" eller "samen". Jag sänkte tempot och sällskapade en stund. Han hade en radio och jag kunde lyssna på slutet av Portugals match mot Spanien i fotbolls-VM. Ronaldo gjorde sitt tredje mål och kvitterade till 3-3 i slutminuterna.

Stig cyklade sitt 53:e(!) Vätternrundan, dvs han har varit med alla år. Imponerande! Vad som är ännu mer imponerande är att han har cyklat alla lopp på samma cykel, en gammal hederlig brukscykel anno 1950-tal... eller nåt...iklädd slitna jeans och träskor. Han har alltid de kläderna. Stig berättade att han cyklar två lopp varje år och han har alltid samma cykel. Hemma till vardags cyklade han dock på en mer modern cykel. Ett reportage om Stig från 2010.

Ödeshög-Ölmstad

Gled in depå Ödeshög där kalaset var i full gång. Jag tänkte inte stanna så länge. Fyllde min flaska och tog en bulle. På väg till min cykel rullade paret jag sällskapade med först in i depån. De var alltså ca sex minuter efter mig. Cyklade till min förvåning ikapp "lappen" igen. Jag frågade om han inte stannar i depåerna, men jo det gjorde han visst det, bara inte så länge. Han vilade på cykeln, sa han, och menade att han hade en mer bekväm cykel vad gällde sittställning än vi andra.

Halvvägs till Gränna kom en hurtfrisk kvartett ångandes förbi mig. De fyra herrarna cyklade på Kronans (!) gröna cykel och höll en imponerande hög hastighet. De har min fulla respekt precis som jag har för Stig. Annars minns jag inte så mycket av sträckan mer än att kullerstenarna i Gränna var hemskare än vanligt. Mina händer gillar verkligen inte vibrationer oavsett vad det är. Jag undviker det när jag har möjlighet. (Tack till den som uppfann robotgräsklipparen och köksassistenten.)

Ölmstad-Jönköping

Snabbstopp även i Ölmstad. Fyllde flaskan med vatten. Åt en bulle och en banan, drack blåbärssoppa  och gav mig iväg igen. Sträckan mellan Ölmstad och Jönköping är vacker och förutom Kaxholmsbacken så går det mycket nedför. Pannbenet plockades fram i Kaxholmen, klarade jag att cykla den förra året så ng skulle jag fixa den även iår. Växla ner och trampa på. Höll dock på att trilla i backen. När man växlar ner och det går uppför cyklar jag inte så snabbt och jag råkade vingla till lite. Det var så nära att jag slog i framförvarandes bakdäck. Fötterna satt fast men jag han klicka ur i sista stund. Jag klarade mig från missöden tog nya tag tog mig upp för backen.

Sen var det "Jeronimoo" ner till Jönköping. Fast jag var lite fegare i nedförsbackarna iår. Jag hade inte hundraprocentigt fokus på min uppgift så därför säkrade jag och bromsade en del. Fler skador och olyckor var det sista jag behövde i mitt liv.

Jönköping-Fagerhult
Depå Jönköping och dags för mat...om jag bara hittar den. I pepptråden på Raceone har jag skrivit att jag frös som en nakenhund i Sibirien, så jag såg fram emot att komma in i värmen. Förr året serverades maten inne i Tipshallen så jag gick ditåt... men jag insåg ganska snabbt att det inte var där för ingen annan gick åt det hållet och det såg rätt öde ut. Bara att gå åt andra hållet, men det var inte så svårt att hitta.

Det var grymt gott med köttbullar och potatismos mitt i natten. Och mjölk som jag vanligtvis inte dricker slank ner utan att blinka. Mat och mjölk kom som en befrielse efter alla bullar och vatten. Vid bordet jag satte mig vid satt två tyskar. Jag tänkte att jag ska bara sitta här och lyssna, inte säga något, bara tjuvlyssna. Mitt-i-natten-trött så är hjärnan inte på topp och att då är det inte bästa tillfället att öva sin knackiga tyska. Men som vanligt kunde jag inte vakta min tunga utan tjänstgjorde som tolk vid ett tillfälle, sedan var det kört. Jag tror jag gjorde mig förstådd och jag förstod ungefär 1/5 av vad de sa.

Resan mot Fagerhult minns jag inte heller så mycket av. Efter en trevlig liten tur genom Jönköping C så är det är uppförsbacke med stort U. Långt och segt uppför, bara att trampa på. Om man överlever backen (och en hel del till) kommer man så småningom till depå Fagerhult.

Fagerhult-Hjo

Fagerhult, visste inte vad jag skulle göra. Jag fyllde min flaska med vatten och stod sedan förvirrat och tittade och tugga på en bulle. Frös gjorde jag fortfarande. Gav mig iväg igen. Hade inget bättre för mig. Jag hade precis startat från depå Fagerhult då jag hörde hur någon rasade bakom mig. Tittade mig snabbt över axeln och där hade en person rasat omkull ordentligt.

Trampade på och det hände väl inte så mycket. Trött och kall. Det var faktiskt så att jag höll på att somna på cykeln fler gånger mellan Fagerhult och Hjo. Ögonens blinkfrekvens gick i takt med tramporna för att hålla mig vaken. Det blev inte så illa att jag började vingla för jag hade sinnesnärvaro att hålla mig på cyklandes. Jag bestämde mig då för att stoppet i Hjo skulle bli längre än jag planerat. Hälsan måste gå först. Jag är dålig på att lyssna på kroppen, men nu var det dags.

Hjo-Karlsborg

Det var skönt att komma till Hjo. Nu hade jag frusit sedan Ödeshög. Nu mötte jag morgonsolen i Hjo. Jag gick till sjukvårdstältet och frågade om det fanns någonstans att vila. De hänvisade till gräsmattan för det var så trångt och litet där inne. Hittade en plätt bakom mattältet, inte så mycket till gräsmatta men jag försökte ligga och vila. Misslyckades att sova ty jag skakade okontrollerat av köld när jag la mig ner. Måste sett ut som om jag hade epilepsi eller nåt. Så kände ett par små regndroppar och studsade upp. Stod och funderade var jag skulle fortsätta min vila men beslöt mig för att äta istället.

Gick runt tältet och in till serveringen, kände direkt att det var varmare där inne. Tio sekunder efter jag klivit in i mattältet vräkte regnet ner utanför. Jag hade sån tur att jag inte blev genomblöt jag som redan frös som ett as. Satt i mattältet, petade i mig maten och stirrade blint ut och blippa med telefonen. Ljudnivån där inne var mycket jobbig. Jag som vanligtvis har formgjutna öronproppar när jag går i köpcentrum. Men jag hade inget val.

 Mina bordsgrannar frös också. En av dem hittade värmefolie som de delade med mig. Det gjorde skillnad. Jag tog med mig folien när jag gick. När jag sedan gick mot toakön såg jag att de delade ut folien till behövande i sjukvårdstältet. Tänk om jag fått en sådan från början, men jag var så trött att jag inte hade sinnesnärvaro att kommunicerade det. Jag lyckades bara förmedla det jag mest behövde - vila, att jag också frös tyckte hjärnan var sekundärt.

 Det regnade, som sagt, ganska ordentligt och jag kom på att mitt sadelskydd fortfarande satt på cykeln. Men det var försent att göra något åt det. Insåg att det kommer bli blött om rumpan sedan. Med den vetskapen böjde jag mig fram över bordet för att vila och tror att jag somnade till nån kvart eller så iaf. Dock ingen kvalitetsvila.

Efter "vilan" var det bara att ta tjuren vid hornen och forrsätta resan mot Motala. Funderade lite på om jag skulle ta av mitt genomblöta gelsadelskydd eller bara sätta mig på det ändå trots vattnet. Rotade i min ryggsäck och fann till min lycka en plastpåse. Vilken tur jag inte städat bort den.

Det blev således en extra lång paus i Hjo, närmare två timmar (hade bara planerat 40 min). Men det var dags att lyssna på kroppen. Hade jag inte gjort den långa pausen hade jag förmodligen inte lyckats cykla vidare särskilt långt.

När jag sedan fortsatte cykla hade jag nya krafter. Var de kom ifrån vet jag inte. Och rumpan var torr. Solen sken och värmde men det var lite blött på marken.

Karlsborg-Boviken
Massage i Karlsborg som brukligt. Tog lite för lång tid, men tiden var ju ändå sabbad i och med det förlängda stoppet i Hjo. Hälsan först. Kom faktiskt ihåg att ta min morgondos medicin +koffeintablett

Nu cyklade jag på med delmålet att ta mig till välsignelsen. Men den kom aldrig någon. Det var lite av en besvikelse. Jag sökte naturligtvis info om detta några dagar efter Vätternrundan. Det visade sig att de som brukade stå där och välsigna helt enkelt inte orkade pga av ålder och krämpor. Det har jag full respekt för. Så det blev ingen välsignelse iår...

Boviken-Hammarsundet

Boviken är ingen stor depå. Det blev en bensträckare, toastopp, fylla flaska, ta en GT-tablett och inte mycket mer. Bara att gneta vidare mot Hammarsundet. Vid Aspa börjar vägen  bli lite mer varierande igen och det är lite roligare att cykla. Trafiken och cyklisterna var föredömligt separerade i och med att 2+1 vägen börjar bli färdig.

Jag såg en olycka vid Lilla Hammarsundet. Det var på precis samma ställe som jag såg en olycka på förra årets Vätternrundan. Ambulansen hade inte hunnit komma till någon av dem när jag cyklade förbi. Jag hoppas att det gick bra för den stackaren som låg där skadad.

Hammarsundet-Medevi

I depå Hammarsundet tog ja fram mitt godis! Så fantastiskt gott. Nom nom nom. Sedan gav jag mig iväg igen. Nu gällde det att spana efter Rasmus. Han brukar inte supporta cykeltävlingar men nu skulle han göra ett undantag några timmar.

Och visst stod han där, Skyltmannen. Efter nedförsbacken efter depå Hammarsundet. Jag tog mig tid att stanna och prata lite med honom och Therese. På Rasmus skylt stod "Full Rulle". Stoppet gav mig energi.

Jag hade dock glömt hur jäkla backigt det är mellan Hammarsundet och Medevi. Vill inte se en enda backe till, tänkte jag, men så kom en till. Det var lite tjorvigt att cykla också för vi cyklister fick samsas med både mötande trafik som trafik åt samma håll. Det var inte bara personbilar utan även långa lastbilar. Det var läskigt och jobbigt som ensamcyklist och jag kan tänka mig att det var ännu värre för de som cyklade i klunga.

Medevi-Motala

Hoppade över att stanna i sista depån i Medevi. Den tillför mig inget. Jag får adrenalinpåslag bara av veta att det är så kort kvar till mål.

Bild från https://happyride.se

Målet
Äntligen! Lycka! I målet tog min fina familj emot mig; make och son (dottern var på kalas) samt mamma, pappa. En så fantastisk känsla det är att rulla in på Strandpromenaden. Nu hade jag klarat ännu en Vätternrundan på egen hand. Min tredje Vätternrundan i min tredje En Svensk Klassiker. Nu är det bara den lätta simningen kvar sen är guldmedaljen min.

Tankar under loppet:
Som att föda barn. Plåg- och smärtsamt men man glömmer och gör det igen.
Är vi inte framme snart?
Varför gör jag detta?
J*vla backar!

Note to self: Ta med skidvantar, buff och vindstopperjacka. Det är kallt på natten med fartvind etc även om det är 25 grader och sol på dagen.

Nästa lopp: 6/7 Vansbro Halvsim och
Vansbro Vattenprovet (200 m) med dottern
Nästa lopp i klassikern: 7/7 Vansbrosimningen

PS Det var skönt att borsta tänderna när jag kom hem, för det glömde jag före jag åkte till starten.

Cykelväder

Kollar desperat på väderprognosen inför kvällens/nattens/helgens Vätternrunda, för det har jag inte hunnit förut. Det verkar som om vi har tur iår också. Den vädersajt jag tittar på utlovar mulet men inget regn. Det verkar också som att vi får medvind hela tråkiga västgötasidan.

Önska mig lycka till.
Ooo nej, jag har ingen träningsvärk från gårdagens STHLM 10... ingen alls. *ironi*

STHLM 10 2018 - race report

14 juni 2018
Del två av fyra i STHLM Challenge - STHLM 10.
Hur skulle jag ta mig an detta loppet?
Huvudet ville springa fort och få en bra tid.
Erfarenheter de senaste veckorna sa till mig: Ta det lugnt!
Det som komma skall sa: Ta det j*vligt lugnt för f-n.

Efter fin skolavslutning med skönsång och jordgubbar packade V.K. och jag in oss i bilen och drog norrut mot huvudstaden. Jag hade varit förutseende och kollat upp potentiella parkeringsplatser men när vi kom fram föll det sig så enkelt att vi kunde parkera i anslutning till Rålambshovsparken där start och mål för loppet var. Mycket smidigt. Det var inte lika smidigt att betala parkeringsbiljetten när alla automater i närheten krånglade. Efter två telefonsamtal så fick jag till slut stå gratis den ynka timmen som återstod av betaltiden.

Det var en härlig stämning i "Rålis", många löpentusiaster men även annat löst folk som hade en trevlig kväll i parken. Vi hämtade nummerlapp och t-shirt samt gjorde det obligatoriska toabesöket. Vi har fortfarande otroligt bra tajming jag och V.K, vi behöver sällan stå i längre kö till nummerlappar och toa.

Jag försökte intala mig själv att springa långsamt med tanke på de senaste veckornas bravader och att jag fortfarande inte är helt läkt och sover dåligt, men framförallt för att jag imorgon ska cykla runt Vättern. Före loppet var jag förbannat trött. Gäspade så stort och länge att jag trodde fåglarna skulle bygga bo i munnen. Att jag blir trött av många intryck och mycket stimuli, det har jag nog skrivit om tidigare. Skolavslutning och bilfärd satte sina tydliga spår. Men jag var så löpsugen. Det är inget nytt att hjärnan mår bra av motion det finns forskning på att det är läkande för hjärnan, så springa skulle jag.

Att tänka att man ska springa långsamt och spara på sig är en sak. Att verkligen göra det är en helt annan sak. Mina erfarenheter av att ta det lugnt i loppsammanhang... inte så framgångsrika. Jag ställde mig längst bak i startledet i alla fall.

Så gick starten och en rosa flod av löpare gav sig iväg. Mycket riktigt, det var svårt att springa långsamt när resten av fältet flög iväg. Benen gick av sig själv. Det kändes bra.

Senaste mötet med Norr Mälarstrand var långsamt och smärtfullt, men inte denna gång. Nu var det lätt och snabbt. Det är trevligt att få ett bra minne från denna del av staden. När jag passerade stadshuset kom jag på att jag skulle njuta lite av omgivningarna också. Det gick inte så bra. Jag sneglade upp på husen lite grann men jag var mer fokuserad på att springa snabbt. Jag tror att det var vackert, för Stockholm brukar vara vacker i solsken, men jag hann faktiskt inte njuta av utsikten. För ju längre jag sprang desto mer prestationsinriktad blev jag.

Längs Söder Mälarstrand flöt det på bra. Hade häng på en kille framför och höll ett bra tempo. Här minns jag att jag hann njuta av utsikten lite. Men så hände något när vi kom till Långholmen, jag träffade på väggen. Strax före 6 km, typiskt. Jag försökte gneta mig igenom men när Högalidsgatan kom med sin branta stigning mot Västerbron blev det för mycket. Jag gick.

När jag gick där i uppförsbacken tänkte jag att den där Västerbron ska jag minsann ha revansch på. Den var inte lätt att springa uppför på maran efter 34 km och inte så lätt nu heller efter 7 km i högt tempo, men jag skulle minsann göra det. Var hade jag mitt saknade pannben? Jag sa till mig själv på skarpen (i sann Pippi-stil) att springa hela bron. Hur långsamt jag än sprang så skulle det iaf inte vara så långsamt att det var gångtempo. Kan se på min klockdata att jag höll ett tempo på precis under 6 min/km uppför bron och runt 5 min/km nedför. Seger! Jag fick min revansch på den där bron.

Nu var det två ynka kilometer kvar. En "omväg" runt... vad området nu kan heta... och sedan tillbaka till "Rålis". Jag ville gärna i mål under 55 min. Tyvärr lyckades jag inte riktigt med det, för det var lite tungt på slutet. Orkade inte lägga in en slutspurt, men jag är ändå nöjd med min insats.

Efter målgång tog jag emot medalj och folkets jubel... nåja, medalj i alla fall. Sedan hämtade jag mina överdrag och blippade in i appen Raceone för att se hur långt V.K. hade hunnit. Jag hann med några peppande meddelanden före hon dök upp på slutrakan. Sen sprang jag bredvid och peppade ända in i mål.

Vid det här laget var den där bedövande tröttheten, jag hade före start, som bortblåst. Ännu en gång bevis på att träning motverkar min fatigue. (Lite snabbt sökande på internet och jag ser att jag inte är ensam om det.) Löpning är bra för hjärnan v.s.b.

Eftersom vi anmält oss till hela STHLM Challenge ingick det mat efter loppet. Efter detta lopp bjöds på grilltallrik. Det var riktigt gott där i sommarkvällen. Vi blev dock inte riktigt mätta men det löste sig snabbare än vi kunde ana. Ett företag, vars anställda hade sprungit, höll på att packa ihop sina grejer och då hade de fått munkar och dryck över. Det delade de ut till de som var närmast vilket råkade var vi. En munk på maten och vi var proppmätta. Tack så mycket.

Sedan körde vi hem. Vi var hemma ganska sent, en bra bit efter midnatt, och då hade vi inte ens duschat. Så det blev en snabbdusch och direkt i säng. Jag behövde varenda minuts sömn för på fredagkvällen är det dags för Vätternrundan. Natten mellan fredag och lördag blir det inget sova.

Nästa lopp: 16/6 (i morgon) Vätternrundan, 300 km (cykel)
Nästa lopp i STHLM Challenge: 12/8 STHLM Urban Trail

Psykologiskt?

Det räckte tydligen med att läkaren skrev ut sömntabletter (jag har alltså inte hämtat ut de än) så börjar sömnen gå åt rätt håll. Men jag ropar inte hej riktigt ännu. En natt är ingen natt.

Halvvättern 2018 - race report

10 juni 2018
Dags för andra delen i Halvklassikern - Halvvättern - med min bästa vän V.K. Vi utgör ett ypperligt bra team i cykelsammanhang. Hon drar första halvan när jag tycker det är trist och tråkigt och jag drar andra halvan, eller iaf i slutet, när hon är trött och jag fått adrenalinpåslag för att vi snart är i mål och slipper cykla mer.

Uppe med tuppen som alltid vid cykelrace, men jag kan ju ändå inte sova så just detta lopp gjorde det inte så mycket att gå upp tidigt. Sen kan man ju ha åsikter om att det kanske inte är lämpligt att cykla 150 km när man inte sover ordentligt. Den diskussionen tar vi inte här och nu.

Alla förberedelser var gjorda, utom cykelträningen. Men det har ju blivit en dålig tradition att inte cykelträna inför dessa lopp.

Start, Motala-Borghamn 0-30+ km
Vårt start gick 0814, en perfekt tid för då behöver vi inte stressa för att hinna i mål före det stänger. Redan efter nån kilometer eller två kände jag att nu var det bra, nu kan vi vända och cykla tillbaka. Annars finns egentligen inte så mycket att rapportera om den första etappen till Borghamn. Trots att jag tröttnat redan i början av loppet så upplevde jag att det gick väldigt fort att ta sig dit. Det blir väl så när man känner igen sträckan. Fast jag tänkte några gånger: Varför gör jag det här?.

Borghamn-Ödeshög 30-50+ km
Efter depå Borghamn kommer backen upp för Omberg. Den är alltid lika spännande att ta sig an. Hittills har jag cyklat upp för den alla gånger utom en. V.K verkade var peppad för uppgiften och satte av i ett hiskeligt tempo. Hon cyklade helt sonika ifrån mig. Men när jag närmade mig backens krön såg jag även V.Ks rygg och jag ropade till henne. "Heja V! Kämpa! Nu kommer jag och flåsar dig i nacken!".
Denna gång var det alltså inte heller några problem att ta sig upp. Visst den är jobbig och det går inte fort, men med lägsta växeln så går det att tugga sig upp.

Sen är det fin cykling på Omberg, lite kringelikrokar men man ser Vättern, en riktigt njutningssträcka. Och nedförsbackar är trevliga, men man ska ha respekt för farten. Det är så lätt att tappa koncentrationen och då kan det gå illa. Allt gick bra för oss.

Väl nere vid Alvastra blev det att svänga höger mot Ödeshög. Vi var väl lite vana att svänga vänster mot Rök, så det var lite roligt att cykla en ny väg. Den inledande nedförsbacken var trevlig men sen blev det trist. Jag hatar verkligen raksträckor, raka, breda och oändligaaaaaa. Bristen på variation gör mig utled. Jag löste det genom att fästa blicken nära cykeln, eller rumpan/ryggen framför. Men till slut nådde vi depå Ödeshög. Här blev det toastopp och jag sneglade på min sportklocka och märkte till min besvikelse den inte var igång. Skit händer. Jag satte igång klockan från Ödeshög i alla fall.

Ödeshög-Boet drygt 50-80 km
Nu blev det mer variation i cyklingen igen. Lite upp och lite ner och vackra omgivningar. Vi cyklade söderut mot Gränna men så vände det norr ut igen och då kom uppförsbackarna. Trots uppförsbackar så var det vackert och skog. Skogen var väldigt trevlig att cykla i. Det blev liksom lite mindre hett att cykla då. Det var ju ändå upp emot 29 grader. Lite liknande förutsättningar värmemässigt som för Stockholm Marathon, men nu kunde man dricka när man ville och fartvinden svalkade. Men det började bli motigt. Varför gör jag det här? Mitt vanliga pannben fattades mig.

Boet-Rök 80-100+ km
Framme i Boet. En plats jag aldrig varit på förut. Nu var jag färdig med cykling. I Boet mådde jag inte på topp. Jag var trött på många sätt. Satte mig i skuggan ett tag och tyckte synd om mig själv. Bästa peppen kom från V.K. så jag satte mig sedan på cykeln och fortsatte ändå. Jag kunde ju inte sluta nu för då får jag ju ingen halvklassiker. Och så hade vi ju det så trevligt jag och V.K.

Vägen mellan Boet och motorvägsöverfarten är nog tillsammans med Omberg Halvvätterns vackraste avsnitt. Att det var mycket nedför är med stor sannolikhet en anledning till att jag tycker så. Vid motorvägsöverfarten hade vi cyklat 9 mil. Vägkyltarna visade Väderstad åt höger och vi blev dirigerade vänster. Jag skämtade om att vi blev lurade för jag visste ju att vi skulle cykla förbi Väderstad, men inte utan att passera Rök.

Helt plötsligt vänder sig V.K om och säger gelé. Jag fattar absolut ingenting. Huvudet gick på högvarv, vad menade hon egentligen? Gelé? ??? Så tittade jag mig omkring och där i diket låg en fotograf. Då började jag asgarva...och jag tror jag skrattar än. En trött hjärna registrar inte alltid det rätta. Jag är lite nyfiken på hur fotot blev. Jag ser förmodligen hur förvirrad ut om helst.

Efter det var det jag som drog. V.K. hade hittills dragit mig största biten. Jag drog visst en del till Borghamn, vill jag minnas, men V.K hade utan tvekan legat först mest. Nu tog jag mig samman och lät V.K. vila lite.

Rök-Skänninge drygt 100-125 km
I depå Rök blev stoppet lite längre än planerat av många anledningar. Dels var kön till vetebullen lång, dels för att jag var mentalt trött men framförallt för att vi unnade oss massage av onda axlar. Kön var inte jättelång men det tog ju tid när det endast fanns fyra massörer.

Varsin energi/mineral-tablett och lite godis senare var vi på cyklarna igen. Nu kommer i mitt tycke den tråkigaste biten... raksträckan mellan Rök och Väderstad. Jag har skrivit det förut men jag gillar verkligen inte evighetslånga raksträckor. Som tur var hade jag min V.K., bästa cykelsällskapet. Hon hade ork och pannben att dra när jag saknade det denna dag. Vi kom till Väderstad till slut och det var lockande att stanna och ta en fika på Centralkonditoriet, men vi fortsatte. Vi får åka dit och fika en annan dag.

Av någon anledning så blev det lite lite lättare att cykla efter Väderstad, den troliga anledningen är att jag känner till vägen, men trött var jag fortfarande, inte så mycket i musklerna utan i huvudet. Bara att koppla bort och låta kroppen jobba.

Skänninge-Mål, Motala 125-150 km
I Skänninge fanns supporterklubben, också känd som V.Ks familj. Jag blev precis lika glad av att se dem som V.K. blev. De är fantastiska. Lite snack, vätska och pepp sen var vi på det igen. Nu var det inte långt kvar. Det mesta var redan cyklat. Vi låg helt rätt i tidsplaneringen eftersom vi inte hade gjort någon tidsplan. Så det var bara att trampa på till vi kom i mål. Sista biten känns alltid så lång. Jag önskar att Vätternrundan organisationen satte upp tätare kilometerskyltar sista milen, det skulle bli enklare mentalt för oss trötta själar som inte cyklar i subgrupper och klungor.

I mål tog min andra familj (V.Ks familj) emot oss och vi var lyckliga att ha genomfört loppet. När de fina barnen sedan kom med varsin fin nalle att hänga runt våra halsar blev jag känslosam och då kom lyckotårar.
Vi låg länge på strandpromenaden och njöt av vår prestation och så åt vi godis och den mat man fick efter loppet.

Jag hann fundera flera gånger vad jag tyckte om distansen 150 km. När jag var mitt i det var det hemskt långt, det kändes som en onödig distans. Hela är ju liksom hela med allt vad det innebär och Tjejvätterns 100 km är lagom. Men jag vet inte... 150 km... bra träningspass om man ska cykla helvättern men annars tycker jag distansen är onödigt lidande. Så tycker jag nu. Jag kan inte lova att jag inte cyklar den igen.

Nästa lopp: 14/6 STHLM 10. (Andra delen av fyra i STHLM Challenge.)
Nästa lopp i Halvklassikern: 6/7 Vansbro Halvsim.

1 mm gör skillnad

Tänk att en millimeter kan göra så stor skillnad. Jag trodde det bara var toppidrottare som kände skillnad på små skillnader. Tänker på Anja Pärson och Mats Wilander som kände skillnad på sina verktyg, pjäxa resp. racket då endast färgnyansen var annorlunda. Tydligen var färgens sammansättning annorlunda och gjorde då att materialet i t ex pjäxan fick en annan konsistens/hårdhet. Tennisracketen blev tydligen tyngre. (Källa: I huvudet på Gunde Svan, TV4, 2013. Här trollar de t ex med tejp.) Jag är förbluffad och imponerad av deras finkänslighet... men det var inte det blogginlägget skulle handla om.

Jag har cyklat många mil på min racerhybrid och jag har alltid känt att det framförallt varit jobbigt för mitt högra knä. Knät är liksom i fel vinkel på pedalen, jag behöver vinkla ut foten lite och inte har den så rakt. Trots två Vätternrundor och tre Tjejvättern har jag inte åtgärdat problemet utan trampat på och lidit.

Så jag konsulterade min bästa vän V.Ks make M.K, som är en duktigt MTB-cyklist, i ärendet. Han skruvade lite på skon. Jag testcyklade lite och jag blev förvånad över att jag direkt kände skillnaden. Det blev så mycket bättre. Jag fick liksom mer kraft i trampandet och inte lika ont i knäna. Nu är jag redo för morgondagens Halvvättern.

Vem behöver sova liksom

Ända sedan mitt minnesrika marathonäventyr har jag haft problem med sömnen. Visst, jag sov inte så mycket natten före loppet, men så blir det ibland. Det är inget konstigt att man ska hinna med en massa saker före man åker iväg. Ni vet "...och locket ska läggas på brunnen...", den känslan.

Men det måste ha hänt något med min hjärna där i stockholmsvärmen. Natten efter maran, mellan lördag och söndag, sov jag bara fyra timmar. Förstå, bara fyra timmar efter en tidigare sömnfattig natt och en stor kroppslig prestation på det. Jag var jättetrött men jag vaknade av mig själv efter fyra timmar och kunde inte somna om. Det är mycket olikt mig.

Jag är känd för att sova länge och bra, speciellt på morgonen. Jag vaknar mycket sällan till aldrig mitt i natten. Nu sover jag i bästa fall 6 timmar men inte ostört. Den senaste veckan har jag i snitt vaknat 4 ggr/natt. Min längsta sovperiod är fyra timmar i sträck, men i regel bara 2-2,5 timme före jag vaknar igen. Inte ovanligt att jag sover ca 30-60 min och vaknar till igen. Något står helt klart inte rätt till.

Behöver jag säga att jag är som en zombie om dagarna? Jag som redan tidigare har fatigue pga min MS. Jag är iof van att vara konstant trött dagtid, men jag är inte van att inte få sova på natten. Post-concussion gjorde ju inte saken bättre kan jag lugnt säga.

Första, men inte sista

Det var en häftig upplevelse att delta i ett marathon. Supergoa människor alla med samma mål. Sådan feststämning och massivt publikstöd har jag nog aldrig upplevt på något lopp tidigare. Det stod folk och hejade runt i princip hela banan.

Det var mitt första marathon men garanterat inte mitt sista. :)

Asics Stockholm Marathon 2018 - efterspelet eller Festen som kom av sig.

I mål. Lycka! Jag fixade det.

Fick min efterlängtade medalj men leendet uteblev. Jag ville men orkade inte vara glad. Jag ville ta fina selfies med medaljen vid målportalen som jag brukar, men prioriterade hastigt bort det. Med medaljen i handen tog jag mig mot sjukvårdstältet. Det syntes tydligen ingenting på mig för en funktionär sa vänligt att jag skulle röra mig åt andra hållet, ut genom portalen. Jag förklarade att jag måste till sjukvårdstältet. Ingen diskussion, jag släpptes igenom avspärrningen och guidades dit.

Jag blev placerad på en stol vid ingången, det fanns ju fler stackare som inte mådde bra där inne. Berättade vad jag hade för problem, att det gjorde ont i nacken och liksom ilade ner i ryggen. Jag informerade om min medicinska status; att jag har MS, vilka mediciner jag tar etc. De fick även reda på att jag för en vecka sedan utsatts för ett huvudtrauma, men att jag sprungit i torsdags utan anmärkning. Efter en liten stund blev jag ordinerad en Alvedon med orden: "Ta denna så får vi se om det blir bättre".

Och nu hände det saker, men inte till det bättre. Jag fick inte riktigt ner tabletten, den satte sig på tvären och jag började kräkas. Samtidigt som jag kräktes domnade hela ansiktet bort inkl. öronen framförallt örsnibbarna. Även mina händer domnade bort. Jag kunde inte längre hålla i kräkpåsen. Det blev riktigt obehagligt. Jag blev inte rädd, men det var läskigt eftersom jag aldrig upplevt något sådant förut. Det var då som sjukvårdspersonalen också fick insikt i att jag inte mådde bra. Jag fick lov att lägga mig ner på en brits. Båda händerna var avdomnade och krampade och liksom låste sig i öppet läge men med tummen mitt i handen. Min vän Å.W. kom dit när jag låg på britsen och jag är så tacksam att vi var två, att jag inte gjorde resan ensam som jag brukar.

Mitt minne är lite vagt från vad som hände där inne i tältet och någon tidsuppfattning hade jag inte. Men en läkare var hos mig och gjorde bedömningen ganska snabbt(?) att jag gjorde bäst i att kolla upp det hela på sjukhus i och med att jag hade min MS och så. Hon anropade/tillkallade ambulans. Samtidigt begav sig min vän Å.W. för att hämta mina överdragskläder, goodie-bag och en finisher-tröja.

Det blev liksom ingen efterfest för mig. Jag missade all den där goa stämningen som infinner sig efter lopp, missade alla glad människor, att ta selfie med medalj, njuta av bedriften och bara götta sig och vara nöjd. Festen kom av sig helt enkelt.

Jag gjorde med mycket möda och lite hjälp en förflyttning till en rullstol och blev rullad ut ur Stadion. Inte riktigt vad jag hade planerat. Jag gissar att folk tittade och undrade, det syntes förmodligen ingenting på mig. Jag kände mig mest dum som satt där. Hade Å.Ws väska i knät också, hon var ju iväg och hämtade min, så jag hade fullt sjå att balansera den. Jag var också lite medtagen av både maran och det som hände i tältet, så jag hade inte riktigt huvudet med mig.

Sen satt jag utanför och väntade på ambulansen och kände mig ännu mer dum. Någon kom fram tog mig på axeln och gratulerade mig, det värmde där jag satt och frös i 27(!) graders värme. Så fort Å.W kom tillbaka bytte jag till en torr tröja. Det var underbart och då frös jag inte längre.

Så kom ambulansen med blåljus och allt.



Jag hasade mig över från rullstol till bår och nu började jag verkligen känna mig dum. Mina symptom jag upplevt inne i tältet hade vid det här laget släppt ganska mycket. Det var intressant att höra ambulanssjukvårdarnas diskussion om vilket sjukhus de skulle åka till. Kan inte annat än le. Jag går inte in närmare på anledningen men valet föll på KS - Karolinska Sjukhuset, ni vet det sjukhus som blev lite för dyrt.



Färden gick över cykelbanor och bakgator berättades det för mig, det var ju Stockholm Marathon i stan och der var ju inte så bråttom. Jag blev väl omhändertagen på alla sätt.

På KS tog det blodprover och de gjorde sedvanlig neurologisk undersökning. Jag har gjort det så många gånger att jag nästan kan göra det i sömnen. Fynd? Inget konstigt, mer än lite ostadighet och svårt att fokusera/koncentrera mig och ofantligt trött. Mitt resesällskap och jag diskuterade hur vi skulle göra med resan hem, vårt bokade tåg väntade ju inte. I diskussion med sjuksköterskorna så verkade det som att jag skulle få ligga över natten. Så Å.W. bokade om sin tågbiljett lite snabbt, hon hade aldrig hunnit med ordinarie tåget, så åkte hon. Kvar låg jag med dropp för att återställa vätskebalansen och jag väntade på att göra en dt på huvudet. När den var gjord och svaret inte visade på något onormal då skrevs jag ut med diagnosen hjärnskakning med post-concussion symptom och två veckors sjukskrivning. Det fanns ingen plats för mig längre, fullt sas det. Tack och hej!

Där stod jag ensam 2330 med ett icke helt fungerande huvud, hade precis sprungit marathon, dötrött, tåget hem hade gått för flera timmar sedan och jag visste inte helt och fullt var i Stockholm jag befann mig. Jag har ALDRIG känt mig så utlämnad som då. Var skulle jag sova? Vart skulle jag ta vägen? Jag visste inte ens om jag skulle gå åt höger eller vänster utanför akutens entré. De snälla tjejerna i receptionen hjälpte mig med vilken adress jag befann mig på, sen var det bara att försöka lösa uppgiften. Hej hopp Stockholmsnatten!

Jag hade ju i och för sig haft kontakt med min make hela kvällen så han hjälpte mig på distans, tjugotvå mil bort. I det läget var jag också otroligt tacksam över att jag hade packat ner en kraftfull powerbank extra. Hemska tanke att stå så där utan att kunna ringa någon.

Det löste sig med boende. Jag behövde inte sova under en bro eller ta in på hotell utan bodde hos en bekant. Det blev inte så mycket sova dock. Trots att jag var trött så jag trodde jag skulle falla ihop i en liten våt fläck så sov jag bara fyra timmar den natten. Sen vaknade jag och kunde inte somna om fast jag var lika trött som före jag somnade.

På måndag morgon kontaktade jag mitt MS-team så att de skulle få kännedom om det inträffade. Kände att det kunde vara bra oavsett om det har med min MS att göra eller inte.

Asics Stockholm Marathon 2018 - race report

2 juni 2018
Dagen då jag skulle bemästra 42 195 m meddelst löparskor på fötterna. Jag hade tränat för uppgiften och jag såg fram emot ett äventyr med min vän Å.W.

Resan
Redan 0520 ringde väckarklockan, lite för tidigt ty jag hade gått och lagt mig för sent. Det skyller jag på barnen som är riktiga nattugglor och inte vill lägga sig utan drar ut på det hela tiden. Det blev marginellt enklare med en extra nattgäst, men det skulle ändå fixas och donas i evinnerlighet. Ja, det blev lite för lite sömn, men upp kom jag. Tåget väntade inte.

Tågresan gick ovanligt fort, men det blir ju så i trevligt sällskap. Vi åt vår medhavda frukost, drack vatten och vätskeersättning för vi visste att det kommer bli varmt att springa, upp emot 30 grader. Föga visste vi då att bara en av oss skulle åka med det bokade tåget hem igen... men det tar vi i ett annat inlägg.

Väl framme i huvudstaden börjar mitt resesällskap bli lite stressad att inte hinna, medan jag är lugnet själv. Det löser sig, vi hinner, var mitt mantra. Det är inte dumt att komplettera varandra. Och visst hann vi. Vi hade gott om tid att hämta nummerlapp, knyta in chip på sko, köpa souvenirer, gå på toa och ta oss till startområdet.

Vi hann sitta och chilla en bra stund i skuggan på Östermalms IP, för det var olidligt varmt bara av att vara. Nu var vi samlade, peppade men ödmjuka att ta oss an uppgiften att förflytta oss 42,2 mil. Men innan vi gick till starten hann vi med ett besök på baja-majan igen fast den hade jättelång kö.

Vi gick gemensamt till våra respektive startfållor. Jag startade i grupp H medan min vän startade i J. Hon är dock liten och smärt och mer byggd för långdistans så jag vet att hon sprang om mig rätt snart. (Jag vet ju vilken tid hon presterar på Gbg-varvet också. En riktig löpartalang.) Själv hade jag inga uppsatta mål mer än att ta mig just i mål. En önskan var förstås att komma i mål runt 5:15 eller 5:30. Jag tror jag har den kapaciteten, med rätt förutsättningar, men som sagt att ta sig i mål var fullt tillräckligt i denna värmen.

Loppet
Det kändes magiskt att stå i startfållan. Äntligen var det dags för det man har tränat för. Jag vet inte riktigt vad jag hade för förväntningar, de var ju första gången. Det jag visste var att det är sjukt långt och jag var verkligen ödmjuk inför uppgiften. Men att det kommer bli roligt, det var jag övertygad om, 15 000 likasinnade kan inte ha fel.

0-10 km
Nationalsången spelades före första startgruppens start. Magiskt. Så saluterades startskottet av. Lite väntan sedan gick även startskottet för grupp 2. Jag sprang som rekommenderat dvs långsamt. Det kändes bra men det var varmt! Ner för Odengatan tittade jag på arkitekturen, det hinner man när man springer långsamt. Och så tittade jag på den magnifika synen med hur många löpare som helst framför mig. Tog ett av loppets två foton här.

Kom inte ihåg så mycket av första fjärdedelen av loppet. Det var trevligt och flöt på. Jag drack på samtliga vätskestationer. Minns att allas vår Rasmus, också känd som Skyltmannen, stod på Kungsholms Strand med en urtjusig skylt och hejade. Jag knyckte en kram.
Vid Norr Mälarstrand var det disco med högtalare som nästa gjorde mig lomhörd. Jag höll för öronen när jag sprang förbi, jag hörde bra ändå. Passerade Stadshuset första gången och under Centralbron var det kladdigt av kaffe. Luktade inte speciellt gott heller.

10-20 km
Första milen avklarad och andra påbörjades genom första mötet av tre med Strandvägen. Riktigt trevligt med mycket publikstöd. Varmt så det snurra men träden gav välbehövlig skugga. På andra sidan allėn mötte vi täten och elitlöparna. Upp för Narvavägen, förbi Karlaplan och Karlavägen och ut på Valhallavägen. Kända områden för mig och lättsprunget. Det kändes konstigt att springa Oxenstiernsgatan åt det hållet. På Tjejmilen är det upploppet fast åt andra hållet. Nåja efter uppförsbacke kommer nedförsbacke och vi ger oss ut mot Djurgården. Benen är inte lika pigga som första milen men jag nöter på.

20-30 km
Snart dags att passera halvmaran, loppets mitt. Benen är som sagt inte lika pigga men det kändes fortfarande oförskämt bra i kroppen. Klockades halvmaran till ca 2:30. Helt okej. Strax efter bjöds det på saltgurka. Jag tycker inte om saltgurka men jag provade iaf... men nä, det var inte gott nu heller. Tack och lov fanns vatten i anslutning så jag kunde skölja ur munnen.

Så passerade vi Skansen och Gröna Lund här var det kalas och glad publik. Fick en (voulez-vous) aha-upplevelse när jag såg ABBA-museet. Jag har hört om det många gånger men inte vetat var det ligger. Så kom Strandvägen för andra gången.  Banan låg i körfältet närmast vattnet men vi alla valde att springa i allén under träden på grusgången i dammet.

På 24:e kilometern börjar det bli lite motigt i värmen. Eftersom jag hade två mil kvar sparade jag lite på krafterna i motförslut. Här någonstans vid Nybroviken sprang min kompis U.B.B om mig. Hon hejade och det gav lite pepp att springa förbi Gamla Stan. Forcerade Skeppsbron och närmade mig Slussen. Här var det visst uppförsbacke in på Söder, valde att gå uppför för att spara på lårmusklerna. Här kunde man välja att få kylspray. Jag testade. Det kylde men det luktade för j*vligt.

26:e kilometern på Hornsgatan och vi sprang jämsides med de som sprungit 31 km. Reagerade över att bara några fjuttiga plastband separerade oss. Hjärnan lekte med tanken att smita under. Men det var inget jag skulle göra. Nä, här skulle en hela mara klaras av, alla 42 195 meter. Inget fusk. Såg dock en äldre herre byta spår. Undra vad hans samvete sa när han tog sig i mål? Nåväl, hans problem. Nu kom en nedförsbacke ner mot Söder Mälarstrand och här började det hända saker. Jag började få känningar i ryggen. Inget alarmerande men jobbigt. Jag tog mig framåt och sprang slättförs men inte uppförs. Såg några som kollapsat och vid kilometer 29 mötte jag en ambulans som var på väg dit. Tänkte att sådär vill jag inte avsluta mitt första marathon. På Folkungagatan (30:e km) hade Pinchos ställt ut små pyttsar med popcorn. Ja, tack! Ingen tog. Jag tog. Bra att få i sig salt nu när gurkan inte tilltalade mig. Och salt var det. Det krullade sig i munnen och någon vätskekontroll såg jag inte skymten av på jättelänge, jag måste missat kontrollen.

30-40 km
Sista milen och det var nu det riktiga maranloppet började har jag både läst och hört. Jag sprang med mina popcorn tills jag fick vatten, åt några till för att få i mig salt, sen gav jag resten till de glada funktionärerna vid 32 km. Strax efter vattenkontrollen får jag "besök" av en okänd kille. Han såg min tröja och frågade om det var jag från facebookgruppen, och visst var det så. Trevligt att träffa bekantskaper med samma intressen och samma skitsjukdom som jag, så vi kan utbyta erfarenheter och så.

Så kom Västerbron. Tack för att vi bara behövde springa den en gång. Jag gick uppför, men sprang nerför trots att ryggen blivit sämre.

35 km passerades. Det gjorde ont i ryggen. Det ilade ner för ryggraden. Jag gick nästan hela Norr Mälarstrand. Högtalarna pumpade ut The Final Countdown och visst var det sista nedräkningen nu när vi passerade för andra gången. Lunkade lite för att inte sista biten skulle ta för lång tid. När jag närmade mig Dramaten (39 km) gjorde det stundtals så ont att jag stannade fast jag bara gick. Var fantastiskt stel i övre regionen att jag var tvungen att vända hela kroppen om jag skulle titta åt sidorna. Samtidigt fick jag peppande meddelande från min vän V.K. via appen RaceONE. Jag skulle tänka på att springa förbi Dramaten, inte igenom. ;)

Omtänksamma medlöpare peppade och gav mig vatten där jag gick, men det var inte vätskebrist som stoppade mig. Många tankar for genom huvudet. Skulle jag uppsöka sjukvård nu? Eller klarar jag mig i mål? Jag gick. Plockade fram pannbenet, mitt envisa jag och tänkte positivt, jag rörde mig framåt åtminstonde. Publiken peppade. Jag gick. Det gjorde inte ont att gå, men jag var stel.

40 km-Mål
Gick upp för Narvavägen, väl uppe på Karlaplan smärtade tanken mig att jag så gärna ville springa det sista. Det var ju så nära nu. Men skulle jag klara de två fjuttiga kilometrarna imål var det inte Karlavägen jag skulle springa. Huvudet ville springa men kroppen ville gå. Jag avvaktade, lyssnade på kroppen och fortsatte gå. Tog fram min mobil och sms:ade min vän Å.W. att jag inte kommer att ta mig till den avtalade mötesplatsen utan kommer konsultera sjukvården inne på Stadion så snabbt som möjligt. Hon får ta sig dit helt enkelt.

Så äntligen såg jag Stadion. Denna efterlängtade syn. När jag kom upp på Valhallavägen klädde jag mig i ett leende och sprang det sista in på arenan. Jag hann inte njuta så mycket av Stadion och dess ärevarv, men det var en otrolig glädje att äntligen vara där. Det som upptog mitt fokus var att lokalisera sjukvårdstältet.

Jag gjorde det! Jag fixade marathon. Min första marathonmedalj... Lycka!

Tittar man noga på finshertröjan ser man alla gator vi sprungit på.

Var det jobbigt? Ja.
Var det roligt? Absolut.
Kommer jag springa marathon igen? Utan tvekan. Frågan är inte om, frågan är när.

Nästa lopp: 10/6 Halvvättern (cykel)

Orkar inte komma på en rubrik ens

Jag är tacksam för hur många omtänksamma människor det finns där ute. Jag vet att ni är nyfikna på vad som hände mig efter målgång på Asics Stockholm Marathon. Jag ska berätta, bara inte nu. Hjärnan funkar inte, orkar inte. Måste smälta och bearbeta allt som hänt också.

Jag får egentligen inte hålla på med facebook heller. Är ordinerad total vila, typ. Ni som känner mig vet att vila inte är min paradgren. Solsemester och ligga och sola på exv en strand är inte min tekopp.

För att stilla er nyfikenhet lite kan jag berätta att det som hände, som jag ser det, beror dels på att jag inte vilat och dels på min kroniska sjukdom.

Återkommer...

Imorgon gäller det.

Gaaah! Imorgon gäller det. Jag är nog ganska bra förberedd, men det kan alltid vara lite mer, lite bättre.
Skit nu kom prestationsångesten fram. Jag som har som mål att bara uppleva, njuta(!?), ta mig runt samt få en fin medalj och tröja.