Det är varmt och torrt ute och cykelsäsongen har dragit igång. Iår ska jag endast cykla Tjejvättern. Ja, det känns riktigt skönt att jag inte ska trampa mig runt hela sjön. Som en lättnad, fast jag gör det av fri vilja.
Precis som jag ofta upprepar att utförsåkning är roligare än längdskidåkning påminner jag dig om att landsvägscykling kan vara någon av de tråkigare sporter som jag utövat. Jag är ingen bra ambassadör för sporten helt enkelt.
Förra året träningscyklade jag 45 km (och året dessförinnan 30 km) före loppen. Inget att skryta om men jag klarade trots det mina 100+300 km resp. 150+300 km de åren.
Iår har jag redan slagit mitt träningsrekord. På två pass har jag redan uppnått 57 km. Detta är inte min förtjänst utan helt och hållet V.Ks. Det är tack vare henne som jag kommit ut på och tagit mig runt. Jag är nästan helt säker på att vi hinner trampa några mil till före det är dags för årets Tjejvättern.
29 april 2019
22 april 2019
Göteborg vs Helsingborg
Annandag påsk var både solig och varm. Och eftersom IFK Göteborg gästades av Helsingborgs IF passade jag på att ta med mig familjen till Ullevi för att se drabbningen. Lite allsvensk fotboll är bra för gemene man och kvinna.
Det var inte helt lätt att heja. Jag hejar på HIF sedan många år tillbaka eftersom jag bott där och gillar staden. Men eftersom jag även gillar Göteborg som stad och min make är därifrån faller det sig naturligt att även heja på IFK.
Matchen var ganska underhållande men HIF spelade inte särskilt bra idag. Det var helt rättvist att IFK vann. Grattis IFK och grattis Glenn som passande nog hade namnsdag idag.
Här nätar Benjamin Nygren IFKs tredje mål från 11 meter.
Slutresultat: 3-1 (2-0).
Det var inte helt lätt att heja. Jag hejar på HIF sedan många år tillbaka eftersom jag bott där och gillar staden. Men eftersom jag även gillar Göteborg som stad och min make är därifrån faller det sig naturligt att även heja på IFK.
Matchen var ganska underhållande men HIF spelade inte särskilt bra idag. Det var helt rättvist att IFK vann. Grattis IFK och grattis Glenn som passande nog hade namnsdag idag.
Här nätar Benjamin Nygren IFKs tredje mål från 11 meter.
Slutresultat: 3-1 (2-0).
18 april 2019
Ruccola
Jag var hos tandläkaren idag. I bakgrunden stod radion på. Programledarna frågade om man visste vad 9 av 10 personer tyckte smakade äckligt*. Ruccola kom upp som förslag. Äckligt kanske det inte smakar, men den är ju speciell i smaken.
Jag funderar mest över hur någon överhuvudtaget kom på att ruccola kan ätas? Jag menar, den ser ut som ett ogräs och det smakar beskt. Varför skulle man vilja äta något sådant? Bevisligen provade någon och sedan har det blivit en mycket vanlig ingrediens i både sallad och på pizza.
*Vad är det som 9 av 10 tycker smakar äckligt? Svaret, enligt radions programledare, är kuvertlim.
Jag funderar mest över hur någon överhuvudtaget kom på att ruccola kan ätas? Jag menar, den ser ut som ett ogräs och det smakar beskt. Varför skulle man vilja äta något sådant? Bevisligen provade någon och sedan har det blivit en mycket vanlig ingrediens i både sallad och på pizza.
*Vad är det som 9 av 10 tycker smakar äckligt? Svaret, enligt radions programledare, är kuvertlim.
12 april 2019
Tio nyanser av svart
Det blev en liten skål med salta godbitar. Är det lakritsens dag så är det. Jag har ju inte valt bloggens namn* utan anledning... jag gillar lakrits.
*...sen att lakritstrollet med "s" redan var upptaget var ju bara synd och otur.
*...sen att lakritstrollet med "s" redan var upptaget var ju bara synd och otur.
Lakritsens dag
Idag är det lakritsens dag! Hurra!
Det ska firas med många olika varianter av denna godsak.
Än så länge har jag bara inmundigat rålakrits, en liten rest från julens adventskalender från Ramlösa Lakritsfabrik.
Det ska firas med många olika varianter av denna godsak.
Än så länge har jag bara inmundigat rålakrits, en liten rest från julens adventskalender från Ramlösa Lakritsfabrik.
11 april 2019
11/4 Dagens
Dagens...
...vill ha: Värmen tillbaka.
...klädsel: Jeans, t-shirt och Vasaloppshoodie.
...smink: Inget.
...frisyr: Kort och ostylat.
...händelse: "Firar" årsdagen av min diagnos, 8 år sedan iår.
...låt: John Lundvik - To Late for Love
...planer: Samla kraft till kvällen. Överleva.
...saknad: Ork.
...vill ha: Värmen tillbaka.
...klädsel: Jeans, t-shirt och Vasaloppshoodie.
...smink: Inget.
...frisyr: Kort och ostylat.
...händelse: "Firar" årsdagen av min diagnos, 8 år sedan iår.
...låt: John Lundvik - To Late for Love
...planer: Samla kraft till kvällen. Överleva.
...saknad: Ork.
...dummaste: Känns som om jag inte tränat på evigheter fast jag sprang trail-intervaller senast i förrgår.
...sjuka: Fatigue.
...drog: I morse drog barnen olika skämt till frukost.
...roligaste: Skämtet: Var håller poliskåren sin årliga fest? …
...köp: Ska inte köpa något idag.
...godis: Kola
...humör: Likgiltig.
...ord: -
* Svar på skämtet: PÅ LISeberg
...sjuka: Fatigue.
...drog: I morse drog barnen olika skämt till frukost.
...roligaste: Skämtet: Var håller poliskåren sin årliga fest? …
...köp: Ska inte köpa något idag.
...godis: Kola
...humör: Likgiltig.
...ord: -
* Svar på skämtet: PÅ LISeberg
7 april 2019
Debutant på Backyard
Idag blev det debut på loppformen backyard ultra. Ett par av mina trailklubbsledare på TNT (Team Nordic Trail) arrangerade detta som helgens långpass. Hade som mål att springa två varv. När jag var färdigt hade jag sprungit tre. 💪🏼 Jag hade dock kommit in i tid på tredje varvet så jag fick fortsätta på ett fjärde varv, men avstod. Var mycket nöjd med 20 km terränglöpning. :)
Fast det var jobbigt så var det magiskt att springa i skogen. Härligt väder, torr terräng och glada människor överallt, utom i den obanade delen av banan, där var det ingen mer än vi. Alla samsades; terränglöpare, motionsspårslöpare, studenter, mtb-cyklister och livsnjutare i en härlig mix av helglediga individer.
🌳🌲🦄🌿🐜🕷🐞🌼🍂🍃🌳🌲🌱
En timme senare sprang jag med löpskolan där jag bor. Jag vet ju egentligen inte hur man springer mest energisnålt och harmoniskt, jag bara förflyttar mig framåt, så det är tänkt att jag skulle lära mig det. Stel som tusan och trött som f-n var jag, men med löpning dit och hem blev det ytterligare 4,3 km. Totalt sprang jag 24,8 km idag och det blev en hel del kalorier som förbrändes. Men oroa er inte, jag är bra på att äta ikapp dem.
Som ni kan skymta har jag på mig den vätskeryggsäck jag till slut ändå köpte på Vasaloppsmässan. Den var och är mycket praktisk.
Fast det var jobbigt så var det magiskt att springa i skogen. Härligt väder, torr terräng och glada människor överallt, utom i den obanade delen av banan, där var det ingen mer än vi. Alla samsades; terränglöpare, motionsspårslöpare, studenter, mtb-cyklister och livsnjutare i en härlig mix av helglediga individer.
🌳🌲🦄🌿🐜🕷🐞🌼🍂🍃🌳🌲🌱
En timme senare sprang jag med löpskolan där jag bor. Jag vet ju egentligen inte hur man springer mest energisnålt och harmoniskt, jag bara förflyttar mig framåt, så det är tänkt att jag skulle lära mig det. Stel som tusan och trött som f-n var jag, men med löpning dit och hem blev det ytterligare 4,3 km. Totalt sprang jag 24,8 km idag och det blev en hel del kalorier som förbrändes. Men oroa er inte, jag är bra på att äta ikapp dem.
Som ni kan skymta har jag på mig den vätskeryggsäck jag till slut ändå köpte på Vasaloppsmässan. Den var och är mycket praktisk.
23 mars 2019
Varvetmilen Mantorp 2019 - race report
Jag tyckte det var blåsigt förra helgen, men det var ingenting mot vad det var idag, 10-11 m/s och ingen bebyggelse som skyddade. 💨🌬 Kändes som en tufft uppgift med både motvind och uppförsrakan, men temperaturen låg på 10 grader och solen sken på oss. ☀️
Förra helgen gjorde jag misstaget att klä mig för varmt, i vilket jag korrigerade till idag. Jag skippade vinterlöparjackan till förmån för vindjackan. Helt perfekt i motvinden medan det i medvinden ändå blev varmt när solen sken. Dessutom hade jag mina kompressions sleeves idag. De hade jag olyckligtvis lyckats glömma hemma förra helgen. Kändes mycket bättre i vaderna detta lopp.
Det var som sagt tungt i motvinden. Första varvet (av tre) tog jag rygg på en välväxt herre. Det var taktiskt riktigt. Det kändes som om jag ville springa om honom hela tiden men jag tvingade mig själv att inte göra det. Det var ju helt enkelt så att i "lä" drog han mig, jag behövde inte klyva hela luftflödet.
Andra varvet låg jag helt fel och ensam i fältet. Det var för långt fram till de framför och en bit till de bakom. Jag tvingades forcera luften ensam. Det var tufft och jobbigt. Orkade inte och stannade och gick flertalet gånger.
Tredje varvet tog jag rygg på en liten till synes vältränad man. Hans tempo uppför kändes lite lägre än vad jag ville springa, men det var nog en illusion det också. Jag höll mig bakom. Och mycket riktigt väl på krönet tog jag slut och gick några sekunder. Det var dock till stor hjälp att han drog mig uppför. Plågade mig sista knixen före mål och jag var helt färdig. Jag pressade mig till mitt yttersta men orkade inte ens jogga lätt de sista 400 m till mål. Stannade och gick. Men då tänkte jag va fan. Jag är ju snart i mål. Spring för livet! Vila om några hundra meter.
Och som jag sprang. Tog ut allt det sista jag hade att uppbåda. Vilken lycka när jag insåg att jag hade marginalen på min sida och lyckades seeda upp mig ytterligare en startgrupp. Det var med en hårsmån. Med endast sju sekunders marginal.Kan tyckas att ett startled hit och dit inte spelar någon roll, men det gör det tycker jag. Det är ganska många hundra löpare i ett startled, och nu "hoppade" jag fram två.
Det var ju i detta lopp jag skulle prestera.
Jag lyckades! Från förra helgens Varvetmilen förbättrade jag min tid med 2 min 28 sekunder. Så jäkla nöjd.
Tid: 57:07
Jag är fortfarande inte nere i de tider jag vill, dvs runt 55 min, men det närmar sig. Mitt långsiktiga träningsmål är att åter springa milen på 52 min, som i fornstora dagar. Heja mig!
Nästa lopp: 16/5, Vårruset, 5 km. (Med Stora barnet.)
Förra helgen gjorde jag misstaget att klä mig för varmt, i vilket jag korrigerade till idag. Jag skippade vinterlöparjackan till förmån för vindjackan. Helt perfekt i motvinden medan det i medvinden ändå blev varmt när solen sken. Dessutom hade jag mina kompressions sleeves idag. De hade jag olyckligtvis lyckats glömma hemma förra helgen. Kändes mycket bättre i vaderna detta lopp.
Det var som sagt tungt i motvinden. Första varvet (av tre) tog jag rygg på en välväxt herre. Det var taktiskt riktigt. Det kändes som om jag ville springa om honom hela tiden men jag tvingade mig själv att inte göra det. Det var ju helt enkelt så att i "lä" drog han mig, jag behövde inte klyva hela luftflödet.
Andra varvet låg jag helt fel och ensam i fältet. Det var för långt fram till de framför och en bit till de bakom. Jag tvingades forcera luften ensam. Det var tufft och jobbigt. Orkade inte och stannade och gick flertalet gånger.
Tredje varvet tog jag rygg på en liten till synes vältränad man. Hans tempo uppför kändes lite lägre än vad jag ville springa, men det var nog en illusion det också. Jag höll mig bakom. Och mycket riktigt väl på krönet tog jag slut och gick några sekunder. Det var dock till stor hjälp att han drog mig uppför. Plågade mig sista knixen före mål och jag var helt färdig. Jag pressade mig till mitt yttersta men orkade inte ens jogga lätt de sista 400 m till mål. Stannade och gick. Men då tänkte jag va fan. Jag är ju snart i mål. Spring för livet! Vila om några hundra meter.
Och som jag sprang. Tog ut allt det sista jag hade att uppbåda. Vilken lycka när jag insåg att jag hade marginalen på min sida och lyckades seeda upp mig ytterligare en startgrupp. Det var med en hårsmån. Med endast sju sekunders marginal.Kan tyckas att ett startled hit och dit inte spelar någon roll, men det gör det tycker jag. Det är ganska många hundra löpare i ett startled, och nu "hoppade" jag fram två.
Det var ju i detta lopp jag skulle prestera.
Jag lyckades! Från förra helgens Varvetmilen förbättrade jag min tid med 2 min 28 sekunder. Så jäkla nöjd.
Tid: 57:07
Jag är fortfarande inte nere i de tider jag vill, dvs runt 55 min, men det närmar sig. Mitt långsiktiga träningsmål är att åter springa milen på 52 min, som i fornstora dagar. Heja mig!
Nästa lopp: 16/5, Vårruset, 5 km. (Med Stora barnet.)
17 mars 2019
Varvetmilen Helsingborg 2019 - race report
Det var inte planerat att jag skulle delta i detta lopp, men blev så ändå. Ett så kallat spontanlopp.
Jag har sprungit detta seedningslopp en gång förut, det var fem år sedan. Då sprang jag på 1:01:02. Jag gick in med inställningen att det inte var i detta lopp jag skulle prestera. Detta skulle vara ett genrep, träningspass, inför nästa veckas seedningslopp på hemmaplan. Uppladdningen för detta lopp har varit allt annat än toppen. Resultatet skvallrar om det.
Vädret var förhållandevis bra, 6 grader, molnigt men en hel del blåst, upp emot 11 m/s, men vi slapp det regn som varit ihållande tidigare under helgen.
Dessvärre fanns det fler parametrar som bidrog till en, i mitt tycke, dålig insats.
1. För dåligt tränad.
2. Väger för mycket.
3. För varmt klädd.
4. Mår allmänt dåligt.
Jag lunkade i mål på just under timmen, 59:34 min. Så jag lyckades iaf springa upp mig en startgrupp på Göteborgsvarvet som är senare iår. Nästa helg hoppas jag kunna springa upp mig ytterligare en startgrupp. Vi får se hur det blir. Jag ska göra ett ärligt försök iaf, även om förutsättningarna inte är optimala.
Nästa lopp: 23/3 Varvetmilen Mantorp, 10 km.
Jag har sprungit detta seedningslopp en gång förut, det var fem år sedan. Då sprang jag på 1:01:02. Jag gick in med inställningen att det inte var i detta lopp jag skulle prestera. Detta skulle vara ett genrep, träningspass, inför nästa veckas seedningslopp på hemmaplan. Uppladdningen för detta lopp har varit allt annat än toppen. Resultatet skvallrar om det.
Vädret var förhållandevis bra, 6 grader, molnigt men en hel del blåst, upp emot 11 m/s, men vi slapp det regn som varit ihållande tidigare under helgen.
Dessvärre fanns det fler parametrar som bidrog till en, i mitt tycke, dålig insats.
1. För dåligt tränad.
2. Väger för mycket.
3. För varmt klädd.
4. Mår allmänt dåligt.
Jag lunkade i mål på just under timmen, 59:34 min. Så jag lyckades iaf springa upp mig en startgrupp på Göteborgsvarvet som är senare iår. Nästa helg hoppas jag kunna springa upp mig ytterligare en startgrupp. Vi får se hur det blir. Jag ska göra ett ärligt försök iaf, även om förutsättningarna inte är optimala.
Nästa lopp: 23/3 Varvetmilen Mantorp, 10 km.
3 mars 2019
Vasaloppet 2019 - race report
Vasaloppet är en ny erfarenhet för mig då jag tidigare "bara" skidat Öppet Spår.
Inför
Sjukdom och mildväder har gjort att skidträningen inte blivit så omfångsrik detta år heller. Skidade i alla fall Tjejvasan förra helgen. Det blev en rejäl genomkörare och ett bra träningspass. Min tid på Tjejvasan räckte inte riktigt till att bli uppseedad ett startled... om jag hoppat över att stanna och ta selfies hade jag kanske hunnit. Nåja, gjort är gjort så jag fick jobba utifrån de förutsättningar som var. Var rejält nervös över de där repen eftersom jag kommer starta i sista ledet nr 10. Vet att jag har klarat Öppet Spår tre gånger utan problem med repen, men då startade vi ju en timme tidigare. Det är mycket annorlunda nu när alla startar samtidigt. Min bästa Öppet Spår-tid är 10:20. Nervöst som attans med andra ord.
Vädret
Prognosen inför söndagens bravader skiftade väldigt sista veckan med allt från massa plusgrader och regn till en inledning med minusgrader för att sedan övergå i plusgrader. Vart efter veckan led "stabiliserades" prognosen och landade på en handfull minusgrader och snöfall. Dessutom motvind som en extra antagonist. Inte idealiskt. Mer skitväder än skidväder.
Resan
Jag och min supporterskara (dotter, mor och far) körde bil mot vårt bokade boende ganska sent på fredagen. Det blir så när förvärvsarbetande måste arbeta färdigt först. Nästa gång kanske man kan överväga att ta ut en semesterdag även på fredagen!? Men sent om sider var vi så framme i Rättvik. Där möttes vi av värdinnan som precis skulle gå en kvällspromenad med hunden. Hon blev överraskad att vi kom för hon väntade oss först under morgondagen. Det hade blivit en kommunikationsmiss mellan oss. Tur i oturen fanns två lediga rum. (På lördagen åkte jag och dottern Blåbärsloppet.)
Starten
Det är inte helt lätt att och lägga sig så att man får tillräckligt med sömn för att gå upp kl 0200. Hur som helst så kom jag i säng och till slut så somnade jag, även om det tog tid. Och upp kom jag också och petade i mig lite frukost. Lite extra sömn blev det på bussen till Berga By/Transtrand. Väl framme blev det ett trevligt välkomnad då jag hörde Winnerbäcks Granit och Morän i högtalarna. Då blir man lite extra glad. :)
La ut skidorna nånstans typ längst bak. Av någon anledning skulle jag till butiken men på vägen dit gjorde jag en ordentlig luftfärd, trots att jag gick försiktigt. Jag vurpade rejält på det hala underlaget. Marken bara försvann under fötterna. I fallet slog jag i höger arm och bakhuvudet. Flera kom fram för att hjälpa och se hur det gick. En kille tyckte jag skulle uppsöka sjukvården. Jag avböjde och sa att det nog gick bra. Borde kanske ha konsulterat sjukvården men jag var rädd att inte få starta. Det var ju inte helt optimalt att slå i huvudet igen, efter alla de lätta hjärnskakningar jag redan haft de senaste åren. Men nu var jag på plats och då ville jag delta. Mitt envisa (dumma) jag ignorerar krämpor. Förövrigt hittade jag inte det jag skulle ha i butiken. Återvände till startplatsen men denna gång gick jag ännu mer försiktigt än jag gjorde tidigare.
Det var en mäktig syn att se alla människor ge sig iväg. Verkligen en wow-upplevelse! Det tråkiga var att typ alla var framför mig. Men så blir det när man inte är en snabb skidlöpare. Jag vill och kommer att uppleva vasaloppstarten på plats igen.
Loppet
Jag vet inte vilken taktik man ska ha för att klara först delen till Smågan så enkelt, smidigt och snabbt som möjligt när man har 14 000 personer framför sig? Denna gång tog det över två timmar att ta sig till Smågan. Hade förvisso ingen tidsnöd till repet i Smågan men det skadar ju inte att ha mer tid på sig att verkligen åka skidor framåt än att bara stå still och trängas i en backe som lämpar sig bättre för skidåkning åt andra hållet fast med bredare skidor. (Ja, jag vet. Jag har skrivit det förut. Det är bara för att utförsåkning egentligen är 100 gånger roligare.)
-Mångsbodarna-
Halvvägs till Mångsbodarna tänkte jag "fy fan". Det var både motvind och slirigt i de så kallade spåren att det gick långsammare att skida. Det var slitigare än normalt. Inte samma njutning och glädje som de tidigare Öppet Spår jag åkt. Jag menar, i tidigare Öppet Spår har jag varit trött först i Oxberg, det var annorlunda idag. Någonstans under färden började jag fundera över smärta. Hur ont gjorde det egentligen när jag födde barnen? Jag kunde inte minnas eller gradera den. Nu upplevde jag iaf en annan form av smärta och den var också bara att ignorera. Eller snarare acceptera. Stephan Wilsons mantra dök upp i huvudet: Älska smärta! Älska smärta! Det var heller ingen tidsnöd till kontrollen i Mångsbodarna men jag la inte någon längre tid på att stanna där. Drack lite och tog reda på reptiden till nästa kontroll i Risberg.
-Risberg-
I Risbergsbackarna var det plogat och färdigt för flipp eller flopp. Skulle jag ta mig ner med hedern i behåll eller skulle jag hamna på ett youtube-klipp? Det blev det sista, fast jag hamnade tack och lov inte på film. Jag la mig ned när jag kände att det skulle gå åt pipan. Så med ett litet obetydligt fall tog jag mig snabbt ut i terrängen. Jag körde iaf inte in i någon. Sedan reste jag på mig och åkte i stor stil och utan problem ner för backen. Passade på att high-five de som stod på rad med mobiler och filmade. Kontrollen i Risberg anländes utan anmärkning och min resa fortsatte.
-Evertsberg-
Egentligen skulle jag möta supporterskaran i kontroll Evertsberg. När jag tittade på klockan insåg jag att jag inte hade tid att stanna, så det gjorde inget att de inte var där. Jag hade klarat repet med fjuttiga fem minuters marginal. Då insåg jag att min skidåkning var långsammare än tidigare lopp. Det skulle bli tufft att nå Oxberg i tid. Man fick verkligen kämpa på alla plan. Den fart man tog gick liksom förlorad i de sliriga spåren. Energin gick sidleds istället för framåt.
-Oxberg-
Efter Evertsberg var det två fotografer som tryckte i varsin snöhög. Det såg inte speciellt varmt och gott ut. Jag var på gott humör trots trötthet och kostade på mig ett leende. Plötsligt i ett skogsparti blev jag överraskad av alla dekorationer. Det var nämligen fullt av Schweiziska flaggor. Detta enkla gjorde mig på bra humör och fick mig att tänka på något lustig jag läst:
Jag frågade varför de drog repet och inte förlängde tiden pga vädret. Jag fick till svar att det var för att det blev mörkt. Men om man ha pannlampa, fick man fortsätta då? Mannen berättade att de delade ut sådana senare i loppet men att de inte räckte. Jag hade en egen pannlampa med mig, men jag fick ändå inte fortsätta*. Så tyvärr tog äventyret slut i Oxberg. :( Så det blev buss tillbaka till Mora detta år. En ny erfarenhet. Jag är, trots besvikelsen att inte få fortsätta, ändå nöjd. Hade det var i Eldris jag missade repet hade jag varit fly förbannad. Men 2020 står jag där igen på startområdet i Berga By. Jag har revansch att utkräva. :)
Nästa år
Tusen tack till alla som följde och peppade mig via appen Raceone. Jag kommer som sagt att försöka ta mig i mål nästa år igen, då hoppas jag att vädret är betydligt bättre. Sen kan man ju hoppas på att jag är bättre tränad för uppgiften, även om jag inte direkt är otränad nu. Lite färre sjukdomar och mer snö i januari underlättar så att säga.
Note to self: Gör jag klassikern och är anmäld till Vasaloppet (jmfr Öppet Spår) se till att åka Engelbrektsloppet eller Öppet Spår för säkerhets skull.
Nästa lopp: 23/3 Varvetmilen Mantorp, 10 km.
*Det är dock väldigt frustrerande att se dessa tv-program om deltagare som får hjälp med En Svensk Klassiker etc och där flera får fortsätta trots att repet dras. Någon tv-personlighet övertalar repvakten att släppa förbi en eftersläntrare som r mer än tre minuter sen. Det blir ju bra för tv-programmet liksom.
Inför
Sjukdom och mildväder har gjort att skidträningen inte blivit så omfångsrik detta år heller. Skidade i alla fall Tjejvasan förra helgen. Det blev en rejäl genomkörare och ett bra träningspass. Min tid på Tjejvasan räckte inte riktigt till att bli uppseedad ett startled... om jag hoppat över att stanna och ta selfies hade jag kanske hunnit. Nåja, gjort är gjort så jag fick jobba utifrån de förutsättningar som var. Var rejält nervös över de där repen eftersom jag kommer starta i sista ledet nr 10. Vet att jag har klarat Öppet Spår tre gånger utan problem med repen, men då startade vi ju en timme tidigare. Det är mycket annorlunda nu när alla startar samtidigt. Min bästa Öppet Spår-tid är 10:20. Nervöst som attans med andra ord.
Vädret
Prognosen inför söndagens bravader skiftade väldigt sista veckan med allt från massa plusgrader och regn till en inledning med minusgrader för att sedan övergå i plusgrader. Vart efter veckan led "stabiliserades" prognosen och landade på en handfull minusgrader och snöfall. Dessutom motvind som en extra antagonist. Inte idealiskt. Mer skitväder än skidväder.
Resan
Jag och min supporterskara (dotter, mor och far) körde bil mot vårt bokade boende ganska sent på fredagen. Det blir så när förvärvsarbetande måste arbeta färdigt först. Nästa gång kanske man kan överväga att ta ut en semesterdag även på fredagen!? Men sent om sider var vi så framme i Rättvik. Där möttes vi av värdinnan som precis skulle gå en kvällspromenad med hunden. Hon blev överraskad att vi kom för hon väntade oss först under morgondagen. Det hade blivit en kommunikationsmiss mellan oss. Tur i oturen fanns två lediga rum. (På lördagen åkte jag och dottern Blåbärsloppet.)
Starten
Det är inte helt lätt att och lägga sig så att man får tillräckligt med sömn för att gå upp kl 0200. Hur som helst så kom jag i säng och till slut så somnade jag, även om det tog tid. Och upp kom jag också och petade i mig lite frukost. Lite extra sömn blev det på bussen till Berga By/Transtrand. Väl framme blev det ett trevligt välkomnad då jag hörde Winnerbäcks Granit och Morän i högtalarna. Då blir man lite extra glad. :)
La ut skidorna nånstans typ längst bak. Av någon anledning skulle jag till butiken men på vägen dit gjorde jag en ordentlig luftfärd, trots att jag gick försiktigt. Jag vurpade rejält på det hala underlaget. Marken bara försvann under fötterna. I fallet slog jag i höger arm och bakhuvudet. Flera kom fram för att hjälpa och se hur det gick. En kille tyckte jag skulle uppsöka sjukvården. Jag avböjde och sa att det nog gick bra. Borde kanske ha konsulterat sjukvården men jag var rädd att inte få starta. Det var ju inte helt optimalt att slå i huvudet igen, efter alla de lätta hjärnskakningar jag redan haft de senaste åren. Men nu var jag på plats och då ville jag delta. Mitt envisa (dumma) jag ignorerar krämpor. Förövrigt hittade jag inte det jag skulle ha i butiken. Återvände till startplatsen men denna gång gick jag ännu mer försiktigt än jag gjorde tidigare.
Det var en mäktig syn att se alla människor ge sig iväg. Verkligen en wow-upplevelse! Det tråkiga var att typ alla var framför mig. Men så blir det när man inte är en snabb skidlöpare. Jag vill och kommer att uppleva vasaloppstarten på plats igen.
Loppet
Jag vet inte vilken taktik man ska ha för att klara först delen till Smågan så enkelt, smidigt och snabbt som möjligt när man har 14 000 personer framför sig? Denna gång tog det över två timmar att ta sig till Smågan. Hade förvisso ingen tidsnöd till repet i Smågan men det skadar ju inte att ha mer tid på sig att verkligen åka skidor framåt än att bara stå still och trängas i en backe som lämpar sig bättre för skidåkning åt andra hållet fast med bredare skidor. (Ja, jag vet. Jag har skrivit det förut. Det är bara för att utförsåkning egentligen är 100 gånger roligare.)
-Mångsbodarna-
Halvvägs till Mångsbodarna tänkte jag "fy fan". Det var både motvind och slirigt i de så kallade spåren att det gick långsammare att skida. Det var slitigare än normalt. Inte samma njutning och glädje som de tidigare Öppet Spår jag åkt. Jag menar, i tidigare Öppet Spår har jag varit trött först i Oxberg, det var annorlunda idag. Någonstans under färden började jag fundera över smärta. Hur ont gjorde det egentligen när jag födde barnen? Jag kunde inte minnas eller gradera den. Nu upplevde jag iaf en annan form av smärta och den var också bara att ignorera. Eller snarare acceptera. Stephan Wilsons mantra dök upp i huvudet: Älska smärta! Älska smärta! Det var heller ingen tidsnöd till kontrollen i Mångsbodarna men jag la inte någon längre tid på att stanna där. Drack lite och tog reda på reptiden till nästa kontroll i Risberg.
-Risberg-
I Risbergsbackarna var det plogat och färdigt för flipp eller flopp. Skulle jag ta mig ner med hedern i behåll eller skulle jag hamna på ett youtube-klipp? Det blev det sista, fast jag hamnade tack och lov inte på film. Jag la mig ned när jag kände att det skulle gå åt pipan. Så med ett litet obetydligt fall tog jag mig snabbt ut i terrängen. Jag körde iaf inte in i någon. Sedan reste jag på mig och åkte i stor stil och utan problem ner för backen. Passade på att high-five de som stod på rad med mobiler och filmade. Kontrollen i Risberg anländes utan anmärkning och min resa fortsatte.
-Evertsberg-
Egentligen skulle jag möta supporterskaran i kontroll Evertsberg. När jag tittade på klockan insåg jag att jag inte hade tid att stanna, så det gjorde inget att de inte var där. Jag hade klarat repet med fjuttiga fem minuters marginal. Då insåg jag att min skidåkning var långsammare än tidigare lopp. Det skulle bli tufft att nå Oxberg i tid. Man fick verkligen kämpa på alla plan. Den fart man tog gick liksom förlorad i de sliriga spåren. Energin gick sidleds istället för framåt.
-Oxberg-
Efter Evertsberg var det två fotografer som tryckte i varsin snöhög. Det såg inte speciellt varmt och gott ut. Jag var på gott humör trots trötthet och kostade på mig ett leende. Plötsligt i ett skogsparti blev jag överraskad av alla dekorationer. Det var nämligen fullt av Schweiziska flaggor. Detta enkla gjorde mig på bra humör och fick mig att tänka på något lustig jag läst:
Jag vände mig till tjejen som skidade bredvid mig och sa detta, hon skrattade och skidade sedan vidare. När jag hade några kilometer kvar till Oxberg tittade jag på klockan och insåg att jag troligen inte hade marginalerna på min sida. Jag hade tyvärr ingen extra växel att lägga in heller. Min förhoppning var att de skulle förlänga reptiden med några minuter på grund av vädret. När jag var så nära kontrollen i Oxberg att jag såg den, såg jag även att några lämnade kontrollen. Hoppet levde men redan då visste jag att jag redan var efter reptiden. Det var en kamp mot klockan och jag förlorade med typ tre minuter. Jag orkade helt enkelt inte öka tempot i den motvind och på det underlag som var. Vinden och snön blev för jobbiga motståndare."
Jag har inget positivt att säga om Schweiz, men deras flagga är ju i alla fall ett plus."
Jag frågade varför de drog repet och inte förlängde tiden pga vädret. Jag fick till svar att det var för att det blev mörkt. Men om man ha pannlampa, fick man fortsätta då? Mannen berättade att de delade ut sådana senare i loppet men att de inte räckte. Jag hade en egen pannlampa med mig, men jag fick ändå inte fortsätta*. Så tyvärr tog äventyret slut i Oxberg. :( Så det blev buss tillbaka till Mora detta år. En ny erfarenhet. Jag är, trots besvikelsen att inte få fortsätta, ändå nöjd. Hade det var i Eldris jag missade repet hade jag varit fly förbannad. Men 2020 står jag där igen på startområdet i Berga By. Jag har revansch att utkräva. :)
Nästa år
Tusen tack till alla som följde och peppade mig via appen Raceone. Jag kommer som sagt att försöka ta mig i mål nästa år igen, då hoppas jag att vädret är betydligt bättre. Sen kan man ju hoppas på att jag är bättre tränad för uppgiften, även om jag inte direkt är otränad nu. Lite färre sjukdomar och mer snö i januari underlättar så att säga.
Note to self: Gör jag klassikern och är anmäld till Vasaloppet (jmfr Öppet Spår) se till att åka Engelbrektsloppet eller Öppet Spår för säkerhets skull.
Nästa lopp: 23/3 Varvetmilen Mantorp, 10 km.
*Det är dock väldigt frustrerande att se dessa tv-program om deltagare som får hjälp med En Svensk Klassiker etc och där flera får fortsätta trots att repet dras. Någon tv-personlighet övertalar repvakten att släppa förbi en eftersläntrare som r mer än tre minuter sen. Det blir ju bra för tv-programmet liksom.
2 mars 2019
Blåbärsloppet 2019 - race report
Ett nybörjarlopp på 9 km som jag och dottern skulle skida ihop.
Starten gick runt lunch så vi hade sovmorgon och vi kunde i lugn och ro äta frukost. Solen sken och alla var glada. Vi åkte in till Mora och Vasaloppsmässan för att hämta nummerlapparna.
Lite ovant att stå i kö men nu fick jag bevis på att de där labyrintgångarna behövs. Passade såklart på att hämta nummerlappen till Vasaloppet också. Den där kön ville jag minsann inte stå i igen. Det var gott om tid före bussen skulle ta oss till Eldris så det var absolut ingen stress i våra kroppar. När vi så kom ut passade vi på att fotografera oss under den lilla målportalen.
Så blev det äntligen dags att ta oss till bussen. Vid denna tid var det inga köer så vi kunde sätta oss i bussen direkt. Men av någon anledning fick vi vänta ganska länge före den körde.
När vi nästan var i Eldris stannade bussen och där blev vi stående. Vi väntade... och väntade... Det blev sakta varmare och kvavare i bussen. Fläktsystemet visade sig vara trasigt. Vi som satt på ovanvåningen höll på att koka bort. Alla i bussen var ju klädda för vintersport och utomhusvistelse.
Syret tog typ slut. Jag gick ner till chauffören och pratade lite, för det gjorde ingen annan, så öppnade han dörrarna iaf. Det visade sig att vi väntade i bussen på att VIP-åkare vid starten skulle ge sig av. (I kombination med trång startplats.) Väntan hade väl varit ett mindre problem om bara luftkonditioneringen i bussen funkat.
Väl vid start smetade jag på lite glidvalla på både mina och dotterns skidor. I övrigt skidade jag med vallan från föregående helg då jag tog mig an Tjejvasan. Passade på att grunda med lite blåbärssoppa, men dottern ville inte ha. Starten gick när man var redo för det så vi gav oss iväg på nio kilometer äventyr. Kanske lite mer äventyr för dottern än för mig. ;)
Loppet
Det var svårt i början för Stora, som inte åkte så mycket på längden. Det längsta hon hittills skidat är några varv i Barnens Vasalopp på hemorten, uppskattningsvis ett par kilometer. Hon trillade i första backen och gjorde sig illa i ena tummen. Arg och ledsen tog hon sig ur spår och in i skogen och ville absolut inte fortsätta. Då hade vi bara skidat drygt 500 m. Hon är en jättejättebra utförsåkare, men med dessa smala skidor var det inte lika kul.
Efter tröst och övertalning fortsatte hon i vredesmod. Vid varje nedförsbacke tvekade hon dock, med all rätt. Det är helt i sin ordning att ha respekt för nedförsbackar på onödigt smala skidor.Vi skidade på jag och en arg dotter. Så började jag prata om kvällens melodifestival och undrade vad hon ville mumsa på till den. Då blev hon på bättre humör och vi hade det riktigt trevligt på vår resa till Mora.
Halvvägs fanns det till och med en vätskekontroll. Allt för att få den där riktiga vasaloppskänslan. Nu drack vi båda blåbärssoppa. Här hade jag tänkt överraska med att dra upp min påse med smågodis. Jag hade förberett en för varje lopp. Vilket antiklimax det blev när det visade sig att jag glömt att packa med den. Det fick bli ett löfte om att hon fick äta upp allt när vi kom tillbaka till boendet.
Resten av loppet var alla riktigt glada. (Trots glömt godis.) Den tidigare arga tjejen, som absolut inte skulle åka detta lopp någon mer gång, var som bortblåst. Nu hade hon redan bestämt sig för att åka igen nästa år. (Vilket betyder att även jag måste åka Vasaloppet nästa år.) Strax före Moraparken kickade även tjejens tävlingssinne in. Hon hade bestämt sig för att komma i mål före några som vi skidat om ett par gånger men som också skidat om oss.
På upploppet stod mormor och morfar (mina föräldrar) och tog emot oss. Stora fick en fin krans och en rosa (såklart) hästmedalj. Tiden var oviktig i detta sammanhang. Allt handlade om trivsel, ha roligt tillsammans och att vara är en god förebild för mina barn att ha bra levnadsvanor med bl a motion.
Efter loppet blev det ytterligare besök på Vasaloppsmässan och då köpte jag faktiskt den där vätskeryggsäcken. Den kommer till användning på mina långlöppass i sommar.
Nästa lopp: 3/3, Vasaloppet, 90 km
Starten gick runt lunch så vi hade sovmorgon och vi kunde i lugn och ro äta frukost. Solen sken och alla var glada. Vi åkte in till Mora och Vasaloppsmässan för att hämta nummerlapparna.
Lite ovant att stå i kö men nu fick jag bevis på att de där labyrintgångarna behövs. Passade såklart på att hämta nummerlappen till Vasaloppet också. Den där kön ville jag minsann inte stå i igen. Det var gott om tid före bussen skulle ta oss till Eldris så det var absolut ingen stress i våra kroppar. När vi så kom ut passade vi på att fotografera oss under den lilla målportalen.
Så blev det äntligen dags att ta oss till bussen. Vid denna tid var det inga köer så vi kunde sätta oss i bussen direkt. Men av någon anledning fick vi vänta ganska länge före den körde.
När vi nästan var i Eldris stannade bussen och där blev vi stående. Vi väntade... och väntade... Det blev sakta varmare och kvavare i bussen. Fläktsystemet visade sig vara trasigt. Vi som satt på ovanvåningen höll på att koka bort. Alla i bussen var ju klädda för vintersport och utomhusvistelse.
Syret tog typ slut. Jag gick ner till chauffören och pratade lite, för det gjorde ingen annan, så öppnade han dörrarna iaf. Det visade sig att vi väntade i bussen på att VIP-åkare vid starten skulle ge sig av. (I kombination med trång startplats.) Väntan hade väl varit ett mindre problem om bara luftkonditioneringen i bussen funkat.
Väl vid start smetade jag på lite glidvalla på både mina och dotterns skidor. I övrigt skidade jag med vallan från föregående helg då jag tog mig an Tjejvasan. Passade på att grunda med lite blåbärssoppa, men dottern ville inte ha. Starten gick när man var redo för det så vi gav oss iväg på nio kilometer äventyr. Kanske lite mer äventyr för dottern än för mig. ;)
Loppet
Det var svårt i början för Stora, som inte åkte så mycket på längden. Det längsta hon hittills skidat är några varv i Barnens Vasalopp på hemorten, uppskattningsvis ett par kilometer. Hon trillade i första backen och gjorde sig illa i ena tummen. Arg och ledsen tog hon sig ur spår och in i skogen och ville absolut inte fortsätta. Då hade vi bara skidat drygt 500 m. Hon är en jättejättebra utförsåkare, men med dessa smala skidor var det inte lika kul.
Efter tröst och övertalning fortsatte hon i vredesmod. Vid varje nedförsbacke tvekade hon dock, med all rätt. Det är helt i sin ordning att ha respekt för nedförsbackar på onödigt smala skidor.Vi skidade på jag och en arg dotter. Så började jag prata om kvällens melodifestival och undrade vad hon ville mumsa på till den. Då blev hon på bättre humör och vi hade det riktigt trevligt på vår resa till Mora.
Halvvägs fanns det till och med en vätskekontroll. Allt för att få den där riktiga vasaloppskänslan. Nu drack vi båda blåbärssoppa. Här hade jag tänkt överraska med att dra upp min påse med smågodis. Jag hade förberett en för varje lopp. Vilket antiklimax det blev när det visade sig att jag glömt att packa med den. Det fick bli ett löfte om att hon fick äta upp allt när vi kom tillbaka till boendet.
Resten av loppet var alla riktigt glada. (Trots glömt godis.) Den tidigare arga tjejen, som absolut inte skulle åka detta lopp någon mer gång, var som bortblåst. Nu hade hon redan bestämt sig för att åka igen nästa år. (Vilket betyder att även jag måste åka Vasaloppet nästa år.) Strax före Moraparken kickade även tjejens tävlingssinne in. Hon hade bestämt sig för att komma i mål före några som vi skidat om ett par gånger men som också skidat om oss.
På upploppet stod mormor och morfar (mina föräldrar) och tog emot oss. Stora fick en fin krans och en rosa (såklart) hästmedalj. Tiden var oviktig i detta sammanhang. Allt handlade om trivsel, ha roligt tillsammans och att vara är en god förebild för mina barn att ha bra levnadsvanor med bl a motion.
Nästa lopp: 3/3, Vasaloppet, 90 km
23 februari 2019
Tjejvasan 2019 - race report
Jag planerade egentligen inte att skida Tjejvasan iår. Men så öppnades möjligheten i och med att vi blev barnfria en vecka. Då anmälde jag mig och överraskade min bästa väninna V.K. Hon blev glatt överraskad då hon hade förväntat sig att göra loppet på egen hand.
Så fort jag anmält mig kollade jag alla möjligheter att transportera mig upp till Mora. Tåg? Buss? Samåkning? Tyvärr fanns inga avgångar som passade med jobbtider etc så det blev att köra bil på egen hand.
Resdag
Jag har inga problem att köra ensam. Jag är en van bilförare. Det enda jag kan bli riktigt irriterad över, ja rent av galen, är de bilister som kör 70 på 80 och 90 väg. Jag förstår att man håller nere hastigheten när sikten är dålig, det skymmer eller väglaget är tveksamt etc. Denna dag var det dock bra sikt och väglag. Jag satt och svår en stund och när tillfälle gavs körde jag sonika om.
Väl framme gick jag raka vägen till Vasaloppsmässan. Planen var att hämta samtliga mina nummerlappar (fyra stycken) för vasaloppsveckan, men se det gick inte. Jag fick snällt nöja mig med den för Tjejvasan och återkomma följande helg.
Gick runt på mässan och insöp den alldeles speciella stämning som är. Tittade på vasaloppskollektionen på riktigt. Jag hade ju redan sneglat på webben och visste på ett ungefär vad jag ville ha, årströjor och en hoodie. Jag höll dock inte den gjorda shoppingbudgeten. Det blev bara årströjan för Vasaloppet och inte Tjejvasan. Men så hittade jag en vätskeryggsäck. Såklart provade jag den, sedan fantiserade jag om att ha obegränsat med pengar. Jag köpte ingen ryggsäck.
Jag hade ju ändå inget bättre för mig. så jag fortsatte att titta på mässan. Hittade en monter där man kunde prova skjuta med ett skidskyttegevär. Det var riktigt kul! I egenskap av gammal skytt så kunde jag ha stått där hela kvällen, men det gjorde jag inte. Hungern gjorde sig påmind. Jag hade inte ätit något vettigt sedan lunch och nu var klockan redan 21. Så det blev en promenad till mataffären i centrum före jag begav mig till Mora Folkhögskola där jag skulle sova.
Hittade enkelt till boendet och källaren där vallateamet stod och kletade. Fick ju en mindre "chock" när de började prata tyska med mig. Det visade sig att de var från Österrike och mitt efternamn skvallrade om desamma. Övade min tyska med lite småprat, men jag var tacksam över att de kunde svenska. Jag klarar mig med mina tyskkunskaper men jag känner mig inte så komfortable att jag kan prat om vad som helst nr som helst.
När jag hittat min plats för övernattning visade det sig att nästan alla redan sov. Nu gällde det att förbereda sig tyst, bädda och lägga fram kläder etc. Jag tassade upp till hallen för att äta min mat samt fixa med nummerlapp etc. Sedan smög jag ner till min madrass. Sist i säng i mitt rum.
Loppdag
Det intressanta var också att jag vaknade först av alla i min sal. Dessutom att jag vaknade före mitt satta larm. Intuition? Det var dock en lättnad för då besparade jag de andra min hemska väckningssignal samt att väcka de som hade möjlighet att sova längre.
Frukost. Den var säkert jättegod om jag hade varit sugen på frukost. Petade i mig lite grann för sakens skull och för att jag vet att jag behövde det. Tog med en smörgås i min midjeväska. (Visade sig bli barlast då jag aldrig åt den.)
Sedan började promenaden mot Vasaloppsmässan och bussen som skulle ta mig till Oxberg. Två snälla göteborgstjejer såg mig knata iväg och tyckte kanske lite synd om mig i tidig morgontimma. De erbjöd mig skjuts in till centrum och jag tackade ja. :)
Buss till Oxberg och det gick snabbare än jag hade räknat med. (Förra gången fick jag privatskjuts.) Det var en fantastisk känsla att vara på plats i tid, över en timme före start. (Jmfr 15 min.) Solen sken. Alla var glada. Träffade bästa väninnan V.K. Så roligt att tillsammans kunna förbereda för start, småprata och dela upplevelsen denna gång. Uppvärmningen deltog jag också i. Det var en ny upplevelse. Den missade jag förra gången.
Strax före start molnade det på så jag bytte snabbt till genomskinliga glas på glasögonen. Start. Iväg. Jag hade som tidigare år mycket bra glid, å andra sidan hade jag inget fäste. Jag tror dock att fästproblemet kan bero på bristande teknik. Det var trångt, speciellt i starten. Vid Stadiums depå släppte det dock och då kunde jag åka mer i det tempo jag ville. Då var det bara att köra på.
Minns inte så mycket mer än att jag vid första depån i Hökberg skidade ikapp friidrottsstjärnorna Sanna och Jenny Kallur. Där tog jag mod till mig och frågade om jag fick ta selfie med dem. Utan att nämna vem så svarade den ena systern att de var upptagna och inte riktigt hade tid, medan den andra vänligt sa att det kunde de nog ordna. Jo, jag kommer också ihåg att jag gjorde en vurpa under loppet. Jag bromsade men inte tillräckligt, så tyvärr åkte jag in i tjejen framför. Båda trillade men det gick bra för båda, farten var inte så hög.
Normalt sett brukar jag få adrenalinpåslag vid Risberg när det återstår 9 km. Denna gång kickade den in något tidigare, redan vid 11 km kvar. KÖR bara, tänkte jag. Vila kunde jag göra sedan. Vid 6 km kvar då fäste det minsann. Snön klumpade sig rejält under skidorna i uppförslut och det var segt att få av, men gick.
Jag hade tidigare i loppet åkt med inställningen att ha ett trevligt lopp utan någon som helst prestation. När jag närmade mig bebyggelsen blev loppet helt plötsligt en kamp mot klockan. Tävlingsmänniskan i mig insåg att möjligheten till en bättre tid än 2017 fanns. Jag har nog aldrig tokstakat på upploppsrakan som jag gjorde iår. Värsta spurten och i mål kom jag. Och jag fixade det! Yes! Putsade PB med 3 min 29 sekunder.
Efter loppet
Eftersom jag under loppet tog en trevlig selfie med systrarna Kallur så passade jag även på att fota lite med kransmasen. I år var Victor Sticko kransmas. Han åker riktiga skidor, såna där breda man kan hålla balansen på. Ja just precis, slalomskidor. Victor representerar Sverige i Skicross.
Efter medalj, varm saft och inlämnade av skidor tog jag mig till marknadsstånden och köpte en hästmedalj till V.K. och så köpte jag en till mig själv.
Sen stod jag vid upploppsrakan och väntade in min vän. Då började svetten torka och mina fuktiga kläder gjorde att jag frös. Jag hade liksom inte tid att åka och hämta överdrag och sedan återvända. Så när min fantastiska väninna skidade i mål var det riktigt gött att komma till duscharna.
Hämtade våra diplom och tittade på mässan tillsammans. Åt en fantastisk måltid. Nåja, pizza respektive tacotallrik, men efter en lång dag så var det utsökt. Så var det dags att avsluta äventyret för att bege oss hemåt åt varsitt håll. Min bil stod tryggt kvar vid folkhögskolan. Väskan kändes betydligt tyngre på tillbakavägen. Visst jag gick längre sträcka tillbaka, för jag fick skjuts på morgonen, men jag var ganska trött i hela kroppen vid det här laget.
Sammanfattning
Lopp. Så kul.
Dusch. Så skönt.
Mat. Så gott.
Kropp. Så trött.
Siffror
Dryck: 4 muggar blåbärssoppa. (1+2+1).
Bullar: 0
Kändisar spottade: 3
Tid: 2:35:49
Placering: 1241/ 6120 (alla),
150/605 (D40)
PS Bilresan hem var utan anmärkning och gick bra trots dagens strapatser.
Nästa lopp: 2/3 Blåbärsloppet, 9 km (med Stora barnet)
Så fort jag anmält mig kollade jag alla möjligheter att transportera mig upp till Mora. Tåg? Buss? Samåkning? Tyvärr fanns inga avgångar som passade med jobbtider etc så det blev att köra bil på egen hand.
Resdag
Jag har inga problem att köra ensam. Jag är en van bilförare. Det enda jag kan bli riktigt irriterad över, ja rent av galen, är de bilister som kör 70 på 80 och 90 väg. Jag förstår att man håller nere hastigheten när sikten är dålig, det skymmer eller väglaget är tveksamt etc. Denna dag var det dock bra sikt och väglag. Jag satt och svår en stund och när tillfälle gavs körde jag sonika om.
Väl framme gick jag raka vägen till Vasaloppsmässan. Planen var att hämta samtliga mina nummerlappar (fyra stycken) för vasaloppsveckan, men se det gick inte. Jag fick snällt nöja mig med den för Tjejvasan och återkomma följande helg.
Gick runt på mässan och insöp den alldeles speciella stämning som är. Tittade på vasaloppskollektionen på riktigt. Jag hade ju redan sneglat på webben och visste på ett ungefär vad jag ville ha, årströjor och en hoodie. Jag höll dock inte den gjorda shoppingbudgeten. Det blev bara årströjan för Vasaloppet och inte Tjejvasan. Men så hittade jag en vätskeryggsäck. Såklart provade jag den, sedan fantiserade jag om att ha obegränsat med pengar. Jag köpte ingen ryggsäck.
Jag hade ju ändå inget bättre för mig. så jag fortsatte att titta på mässan. Hittade en monter där man kunde prova skjuta med ett skidskyttegevär. Det var riktigt kul! I egenskap av gammal skytt så kunde jag ha stått där hela kvällen, men det gjorde jag inte. Hungern gjorde sig påmind. Jag hade inte ätit något vettigt sedan lunch och nu var klockan redan 21. Så det blev en promenad till mataffären i centrum före jag begav mig till Mora Folkhögskola där jag skulle sova.
Hittade enkelt till boendet och källaren där vallateamet stod och kletade. Fick ju en mindre "chock" när de började prata tyska med mig. Det visade sig att de var från Österrike och mitt efternamn skvallrade om desamma. Övade min tyska med lite småprat, men jag var tacksam över att de kunde svenska. Jag klarar mig med mina tyskkunskaper men jag känner mig inte så komfortable att jag kan prat om vad som helst nr som helst.
När jag hittat min plats för övernattning visade det sig att nästan alla redan sov. Nu gällde det att förbereda sig tyst, bädda och lägga fram kläder etc. Jag tassade upp till hallen för att äta min mat samt fixa med nummerlapp etc. Sedan smög jag ner till min madrass. Sist i säng i mitt rum.
Loppdag
Det intressanta var också att jag vaknade först av alla i min sal. Dessutom att jag vaknade före mitt satta larm. Intuition? Det var dock en lättnad för då besparade jag de andra min hemska väckningssignal samt att väcka de som hade möjlighet att sova längre.
Frukost. Den var säkert jättegod om jag hade varit sugen på frukost. Petade i mig lite grann för sakens skull och för att jag vet att jag behövde det. Tog med en smörgås i min midjeväska. (Visade sig bli barlast då jag aldrig åt den.)
Sedan började promenaden mot Vasaloppsmässan och bussen som skulle ta mig till Oxberg. Två snälla göteborgstjejer såg mig knata iväg och tyckte kanske lite synd om mig i tidig morgontimma. De erbjöd mig skjuts in till centrum och jag tackade ja. :)
Buss till Oxberg och det gick snabbare än jag hade räknat med. (Förra gången fick jag privatskjuts.) Det var en fantastisk känsla att vara på plats i tid, över en timme före start. (Jmfr 15 min.) Solen sken. Alla var glada. Träffade bästa väninnan V.K. Så roligt att tillsammans kunna förbereda för start, småprata och dela upplevelsen denna gång. Uppvärmningen deltog jag också i. Det var en ny upplevelse. Den missade jag förra gången.
Strax före start molnade det på så jag bytte snabbt till genomskinliga glas på glasögonen. Start. Iväg. Jag hade som tidigare år mycket bra glid, å andra sidan hade jag inget fäste. Jag tror dock att fästproblemet kan bero på bristande teknik. Det var trångt, speciellt i starten. Vid Stadiums depå släppte det dock och då kunde jag åka mer i det tempo jag ville. Då var det bara att köra på.
Minns inte så mycket mer än att jag vid första depån i Hökberg skidade ikapp friidrottsstjärnorna Sanna och Jenny Kallur. Där tog jag mod till mig och frågade om jag fick ta selfie med dem. Utan att nämna vem så svarade den ena systern att de var upptagna och inte riktigt hade tid, medan den andra vänligt sa att det kunde de nog ordna. Jo, jag kommer också ihåg att jag gjorde en vurpa under loppet. Jag bromsade men inte tillräckligt, så tyvärr åkte jag in i tjejen framför. Båda trillade men det gick bra för båda, farten var inte så hög.
Normalt sett brukar jag få adrenalinpåslag vid Risberg när det återstår 9 km. Denna gång kickade den in något tidigare, redan vid 11 km kvar. KÖR bara, tänkte jag. Vila kunde jag göra sedan. Vid 6 km kvar då fäste det minsann. Snön klumpade sig rejält under skidorna i uppförslut och det var segt att få av, men gick.
Jag hade tidigare i loppet åkt med inställningen att ha ett trevligt lopp utan någon som helst prestation. När jag närmade mig bebyggelsen blev loppet helt plötsligt en kamp mot klockan. Tävlingsmänniskan i mig insåg att möjligheten till en bättre tid än 2017 fanns. Jag har nog aldrig tokstakat på upploppsrakan som jag gjorde iår. Värsta spurten och i mål kom jag. Och jag fixade det! Yes! Putsade PB med 3 min 29 sekunder.
Efter loppet
Eftersom jag under loppet tog en trevlig selfie med systrarna Kallur så passade jag även på att fota lite med kransmasen. I år var Victor Sticko kransmas. Han åker riktiga skidor, såna där breda man kan hålla balansen på. Ja just precis, slalomskidor. Victor representerar Sverige i Skicross.
Efter medalj, varm saft och inlämnade av skidor tog jag mig till marknadsstånden och köpte en hästmedalj till V.K. och så köpte jag en till mig själv.
Sen stod jag vid upploppsrakan och väntade in min vän. Då började svetten torka och mina fuktiga kläder gjorde att jag frös. Jag hade liksom inte tid att åka och hämta överdrag och sedan återvända. Så när min fantastiska väninna skidade i mål var det riktigt gött att komma till duscharna.
Hämtade våra diplom och tittade på mässan tillsammans. Åt en fantastisk måltid. Nåja, pizza respektive tacotallrik, men efter en lång dag så var det utsökt. Så var det dags att avsluta äventyret för att bege oss hemåt åt varsitt håll. Min bil stod tryggt kvar vid folkhögskolan. Väskan kändes betydligt tyngre på tillbakavägen. Visst jag gick längre sträcka tillbaka, för jag fick skjuts på morgonen, men jag var ganska trött i hela kroppen vid det här laget.
Sammanfattning
Lopp. Så kul.
Dusch. Så skönt.
Mat. Så gott.
Kropp. Så trött.
Siffror
Dryck: 4 muggar blåbärssoppa. (1+2+1).
Bullar: 0
Kändisar spottade: 3
Tid: 2:35:49
Placering: 1241/ 6120 (alla),
150/605 (D40)
PS Bilresan hem var utan anmärkning och gick bra trots dagens strapatser.
Nästa lopp: 2/3 Blåbärsloppet, 9 km (med Stora barnet)
19 februari 2019
Årets långpass på skidor
Skidträningen för årets Vasalopp har inte varit så bra för mig iår. Jag har varit sjuk mycket. För dryga två veckor sedan fick jag en dunderförkylning som fortfarande sitter i. Jag tränar trots det, för att jag måste.
Igår skidade jag. Jag var ensam på arenan. Inte så förvånande eftersom det var 10 plusgrader och tämligen dåliga spår. Isigt och på sina ställen ingen snö. Men jag slirade runt 20 km. Idag har jag ont i muskler jag inte visste jag hade. På lördag är det Tjejvasan så det var skönt att jag hann med ett långpass före snön försvinner helt.
Igår skidade jag. Jag var ensam på arenan. Inte så förvånande eftersom det var 10 plusgrader och tämligen dåliga spår. Isigt och på sina ställen ingen snö. Men jag slirade runt 20 km. Idag har jag ont i muskler jag inte visste jag hade. På lördag är det Tjejvasan så det var skönt att jag hann med ett långpass före snön försvinner helt.
16 februari 2019
Serpentinvarvet
Idag sprang jag Serpentinvarvet i Helsingborg. Det var inget lopp utan ett träningspass som arrangerades av Helsingborg Marathon (tror jag). Vädret var fantastiskt, rena propagandavädret, sol och ca 7 grader.
Vid Larödbaden finns en lång trappa med 183 trappsteg (jag kontrollräknade två gånger). Denna skulle forceras, efter den en skön utförslöpa tillbaka till trappan. Detta så många gånger man hann under 40 min. Jag lyckades sex gånger, trots att benen värkte efter typ 100 trappsteg, dvs halva första forceringen. Totalt knatade jag 1098 trappsteg.
Det var peppande och roligt att springa i grupp trots att jag inte kände någon av de andra 90 personerna som var där. Jag fick mig ett ordentligt bra träningspass.
Vid Larödbaden finns en lång trappa med 183 trappsteg (jag kontrollräknade två gånger). Denna skulle forceras, efter den en skön utförslöpa tillbaka till trappan. Detta så många gånger man hann under 40 min. Jag lyckades sex gånger, trots att benen värkte efter typ 100 trappsteg, dvs halva första forceringen. Totalt knatade jag 1098 trappsteg.
Det var peppande och roligt att springa i grupp trots att jag inte kände någon av de andra 90 personerna som var där. Jag fick mig ett ordentligt bra träningspass.
12 februari 2019
Hur ska man tolka?
Imorse när jag åkte till jobbet så spelades Guns N' Roses Knockin' on Heaven's Door på radion. En bra låt.
När jag åkte till jobbets kvällsmöte spelades Chris Reas The Road to Hell. Också en bra låt.
Är det någon som vill förmedla något till mig? Hur ska jag tolka detta? Förslag?
När jag åkte till jobbets kvällsmöte spelades Chris Reas The Road to Hell. Också en bra låt.
Är det någon som vill förmedla något till mig? Hur ska jag tolka detta? Förslag?
26 januari 2019
Gore-Tex Winterrun Stockholm 2019 - race report
Årets första lopp.
Jag hade sneglat på detta lopp redan i höstas och var sugen på att delta. Var dock lite tveksam eftersom jag inte varit någon vinterlöpare hittills... och förra vintern (2017) fick jag lunginflammation. Jag vågade dock inte anmäla mig eftersom förutsättningarna helt plötsligt kan ändra sig, t ex att jag är allena med barnen en helg eller vecka, det blir då svårt att genomföra ett lopp.
Jag följer Sverige Springer som såhär års heter Sverige Springer Winter edition. De rapporterade från loppet som gick av stapeln i Göteborg helgen före (dvs förra helgen). Det gjorde mig inte mindre sugen på att delta i Stockholm. I huvudstaden fanns det till och med snö så det skulle verkligen bli ett vinterlopp.
Maken skulle vara bortrest nästan hela arbetsveckan så jag frågade om jag fick ensamtid på lördag eftermiddag och kväll för att åka iväg på detta (Det är trots allt 2,5 timme till Stockholm.) trots att vi äntligen skulle ses igen. Det var okej, men nu hade anmälningstiden passerats så det gick inte att anmäla sig.
Hela veckan följde jag väderprognosen. Det spelade ingen roll om det skulle snöa eller vara uppehåll, det var mer temperaturen jag oroade mig för. På sätt och vis var det bra att jag inte anmält mig för nu kunde jag istället välja distans utifrån temperatur. Ett tag såg det ut som att det skulle bli riktigt kallt, ner mot -10 och lite vind på det, dvs med kyleffekt skulle det blivit typ minus 17 grader. Vid såna temperaturer springer jag sällan och jag minns att det var riktigt kallt på Öppet spår förra året. Upplagt för att springa den korta distansen på 5 km med andra ord. Men vartefter veckan led så ändrades vädret och på loppdagen var det modesta -4 grader och ingen vind.
Jag bilade upp eftersom varken tåg eller buss hade avgångar som passade för hemresa. Jag hade inga planer på att bo över. Eftersom detta var ett kvällslopp behövde jag inte åka så tidigt utan skjutsade barnen till deras sportaktiviteter på morgonen/förmiddagen. Jag tog det lugnt. Åt lunch och åkte med god marginal mot Stockholm. Det var dumt att jag inte hade lyssnat på radion dock för när jag väl gav mig iväg visade det sig att det var en stor lastbilsolycka och hela E4:an var avstängd i min färdriktning. Med de köer som blev och den omväg vi tvangs köra blev det helt plötsligt lite bråttom. Jag trodde ett tag att jag skulle komma försent. Tack och lov var vädret milt så jag hade bestämt mig för 10 km-sträckan och den startade senare än 5 km. Väl framme hade jag enorm tur med parkering. Det var pintjockt med bilar och inte en enda ledig plats, men precis när jag kom körde en bil. Det är en bra tradition att ha tur med parkering. Jag hoppas det håller i sig.
Före jag gick bort till Skansen där loppet skulle gå, tog jag på mig en extra tjocktröja för frysa ville jag inte göra. Frös på väg till Skansen gjorde jag verkligen inte heller. Det blev så varmt att efter att jag köpt min start så uppsökte jag en toa för att genast ta av mig tjocktröjan. Det var ju inte heller bara tröjan jag behövde bli av med inne på toa. Tur för mig att det inte var någon kö.
Skansen var vackert upplyst och vyn över Stockholm var säkert vacker, det var lite för disigt för att se.
På Sollidens scen bjöds det på eldshow före start. Många med mig hade pyntat sig i lysande attiraljer. Själv hade jag en ljusslinga runt höften, glowstick på skor och handleder samt Storas blinkande partyhatt. Jag brukar inte klä ut mig. Jag vill inte sticka ut från mängden. Men nu har jag blivit så gammal och vis(?) att jag just denna gång sket i vad andra tycker. Vad hade jag att förlora?
Starten gick i ett blinkande inferno. Jag började lugnt trots att banan inleddes med en härligt lång och skön utförsbacke. Underlaget var förvånansvärt bra. Lite slirigt men inte på något sett halt. Det var fantastiskt vackert med alla marschaller och eldkorgar runt banan. Bitvis fick jag dock användning för min pannlampa som jag faktiskt tog på "uti fall att...". Det stod eldkonstnärer längs banan och på något ställe en rökmaskin. På ett avsnitt hade det lagt ut djup snö. Det var 100 meter som inte var helt enkla att springa. Snöpuls kallas det visst och det har jag testat förut med fotbollslaget. Om jag inte hade fipplat med min egen telefon för att försöka föreviga det hela hade jag sett att det stod en fotograf som skötte det åt oss. Nu blev det lite tveksamma bilder av det hela.
Banan var inte på något sätt enkel med iaf två ganska branta stigningar. På vår tvåvarvsbana blev det således fyra branta backar. Jag kände att jag hade minsann inte gjort mina backintervaller som jag borde. Jag kan sammanfatta det så här: Jag... orkar... inte... springa... uppför. Men när det var nerför och platt gick det desto bättre. Det är ju tur att jag inte måste prestera någon viss tid, så i de jobbiga uppförsbackarna gick jag. Sen när det blev planare hade jag muskelkraft kvar att springa.
I målet blev jag glatt överraskad. Förutom goodiebag och medalj fick jag för att jag lyste på något sätt ett Gore pannband. Inte nog med det fick också en jättefin mössa från Icebug för att jag varit kreativ. Det lönar sig tydligen att spöka ut sig. Det var mycket skön att duscha efteråt. Är oerhört tacksam att arrangören kunde erbjuda dusch, man blir fort kall när svetten torkar/fryser. (Att sitta och köra bil två timmar kall och äcklig hade inte varit lika kul. I Sthlm Challenge fanns inte de möjligheterna och det blev lite bökigare.)
Summa summarum.
Det var en rolig upplevelse. Lagom temperatur (för att vara vinter), ett mycket trevligt lopp men glada löpentusiaster överallt... för det är väl bara de mest entusiastiska löparna som springer även på vinterhalvåret!? Gjorde en okej tid med tanke på underlaget. Inte nöjd med att jag inte orkar springa i uppförsbackar. Kul medalj - vilket var en reflex - och så fick jag "extrapris" för att jag klätt ut mig. 😊 Brukar vara så feg på den punkten, vill inte sticka ut, men sket i det och det gick bra ändå. :) 💪🏼
Här kan man titta på Sverige Springer Winter Editions sammanfattning av loppet. Även om de bara rapporterar från femkilometersloppet så har de lyckats fånga stämningen bra.
Nästa lopp: 23/2, Tjejvasan, 30 km (skidor).
20 januari 2019
Tävlingskalender 2019
Årets planerade idrottsevent, övervägande löpning, men även annat:
23 februari: Tjejvasan (skidor), 30 km.
2 mars: Blåbärsloppet (skidor), 9 km. Med Stora barnet.
3 mars: Vasaloppet (skidor), 90 km.
23 mars: Varvetmilen, 10 km.
16 maj: Vårruset, 5 km (med Stora barnet).
18 maj: Göteborgsvarvet, 21,1 km.
1 juni: ASICS Stockholm Marathon, 42,2 km.
8 juni: Tjejvättern (cykel), 100 km.
15 juni: Sthlm Eco Trail, 16 km.
31 augusti: Helsingborg marathon, 42,2 km.
28 september: Lidingöloppet, 15 km.
29 september: Rosabandet loppet (Lidingö), 10 km.
26 ? oktober: Kolmårdsrundans Hösttrail, 10 km
Till detta kommer också några spontana event, i vilka jag bestämmer deltagandet sent, för att jag är på orten när det går av stapeln.
Om du vill följa mig under loppen så har jag RaceONE på. Dock inte under simningen. Tekniska prylar och vatten brukar inte fungera så bra ihop.
23 februari: Tjejvasan (skidor), 30 km.
2 mars: Blåbärsloppet (skidor), 9 km. Med Stora barnet.
3 mars: Vasaloppet (skidor), 90 km.
23 mars: Varvetmilen, 10 km.
16 maj: Vårruset, 5 km (med Stora barnet).
18 maj: Göteborgsvarvet, 21,1 km.
1 juni: ASICS Stockholm Marathon, 42,2 km.
8 juni: Tjejvättern (cykel), 100 km.
15 juni: Sthlm Eco Trail, 16 km.
31 augusti: Helsingborg marathon, 42,2 km.
28 september: Lidingöloppet, 15 km.
29 september: Rosabandet loppet (Lidingö), 10 km.
26 ? oktober: Kolmårdsrundans Hösttrail, 10 km
Till detta kommer också några spontana event, i vilka jag bestämmer deltagandet sent, för att jag är på orten när det går av stapeln.
Om du vill följa mig under loppen så har jag RaceONE på. Dock inte under simningen. Tekniska prylar och vatten brukar inte fungera så bra ihop.
19 januari 2019
Snön! Var är du?
Två skidlopp inplanerat men ingen snö. Det är kallt, men det finns ingen snö. När sjutton ska den där skidträningen ske?
I ren desparation gav jag mig ut på en löprunda. Så här års ska man inte räkna sträcka pga underlaget, snarare tid, men när jag kom tillbaka hem hade jag sprungit 13,5 km. Det är ju inte skidträning där jag få öva på rätt rörelser, bromsa, byta spår etc., men löpningen ger förhoppningsvis lite kondition och starkare muskler.
Sen impulsköpte jag mig ett par vintertights. Har ju iof funderat på det ett tag men nu blev det av. Nu har jag alternativa byxor att både skida och springa i.
I ren desparation gav jag mig ut på en löprunda. Så här års ska man inte räkna sträcka pga underlaget, snarare tid, men när jag kom tillbaka hem hade jag sprungit 13,5 km. Det är ju inte skidträning där jag få öva på rätt rörelser, bromsa, byta spår etc., men löpningen ger förhoppningsvis lite kondition och starkare muskler.
Sen impulsköpte jag mig ett par vintertights. Har ju iof funderat på det ett tag men nu blev det av. Nu har jag alternativa byxor att både skida och springa i.
16 januari 2019
Överraskade min vän
Jag överraskade min bästa vän V. K. genom att anmäla mig till Tjejvasan. Hon är anmäld sedan länge och siktar på sin andra Tjejklassiker. Min mor tycker att barnen ska komma ner till henne på sportlovet och vips öppnade sig möjligheten för mig att också delta i Tjejvasan.
Jag sneglade dock i första hand på att skida femtioårsjubilerande Engelbrektsloppet eller kanske Kristinaloppet. Tyvärr fick jag skrota alla planer på skidåkning i Norberg pga att min make åker på tjänsteresa till N.Y. Likaså kan jag heller inte delta på det lokala seedningsloppet av samma anledning. Jag är glad att jag nu kan vara med på Tjejvasan istället och extra glad att dela upplevelsen med V.K.
Det blir ett bra träningspass inför Vasaloppet. Har svårt att få in skidträning mellan jobb, återhämtning och barnens aktiviteter. Nu är jag garanterad 30 km på förhoppningsvis fin snö.
Jag har redan ordnat med både boende, vallning och buss till starten. Det gick förvånandsvärt enkelt.
Ser fram emot en lika trevlig upplevelse som senast jag skidade Tjejvasan 2017... minus försvunna skidor.
Jag sneglade dock i första hand på att skida femtioårsjubilerande Engelbrektsloppet eller kanske Kristinaloppet. Tyvärr fick jag skrota alla planer på skidåkning i Norberg pga att min make åker på tjänsteresa till N.Y. Likaså kan jag heller inte delta på det lokala seedningsloppet av samma anledning. Jag är glad att jag nu kan vara med på Tjejvasan istället och extra glad att dela upplevelsen med V.K.
Det blir ett bra träningspass inför Vasaloppet. Har svårt att få in skidträning mellan jobb, återhämtning och barnens aktiviteter. Nu är jag garanterad 30 km på förhoppningsvis fin snö.
Jag har redan ordnat med både boende, vallning och buss till starten. Det gick förvånandsvärt enkelt.
Ser fram emot en lika trevlig upplevelse som senast jag skidade Tjejvasan 2017... minus försvunna skidor.
11 januari 2019
Om en liten vecka...
PS...
Så fort jag ser normalt igen (läs: har korrektion i båda ögonen) ska jag börja motionera igen. Det blir lite väl vimelkantigt som det är nu.
Jag är rastlös och sugen på att få använda min nyinköpta vinterlöparjacka. Hoppas en dryg liten vecka går fort.
Så fort jag ser normalt igen (läs: har korrektion i båda ögonen) ska jag börja motionera igen. Det blir lite väl vimelkantigt som det är nu.
Jag är rastlös och sugen på att få använda min nyinköpta vinterlöparjacka. Hoppas en dryg liten vecka går fort.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
